22 januari

Nu när Liberalerna befinner sig i en existentiell kris, vill jag rekommendera Bengt Westerbergs memoarbok ”Westerberg-effeketen”. Det som väcker mest uppmärksamhet är en mening i slutet på boken, på sidan 399, där han skriver: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Bengt Westerberg bör veta efter ett långt liv i politiken. Han deltog som statssekreterare på Bohmans och Fälldins tid. Då tappade folkpartiet nästan halva sin väljarkår – men räddades i nästa val av den nye partiledaren, Bengt Westerberg! Han samarbetade sedan under 1991-94 med Carl Bildt kring ”Ny start för Sverige” och förlorade var femte väljare. Han kunde därefter från sidlinjen se hur folkpartiet tappade var fjärde väljare i samarbetet med Fredrik Reinfeldts moderater under 2006-2014.

Men det är alla de andra 420 sidorna som politiskt intresserade också bör läsa. De ger en helhetsbild av en politiker som både har en klar ideologisk kompass, som är djupt intresserad av och kunnig i sakfrågorna och som förstår politikens villkor.

Jag har haft förmånen att samarbeta med Bengt Westerberg i olika sammanhang, första gången 1976. Då var jag statssekreterare i den utgående socialdemokratiska regeringen och hade till uppgift att överlämna arbetsmarknadsdepartementet till den nye ministern, Per Ahlmark. Bengt Westerberg ingick i entouraget kring Ahlmark. Han gjorde då inget väsen av sig.

Det dröjde sedan till 1990 innan vi på nytt kom att träffas. Jag hade blivit finansminister i den socialdemokratiska regeringen. Vibehövde stöd från minst ett annat parti i riksdagen för en ny ekonomisk politik efter stopp-paket och regeringsombildning. Jag synade tre partiledare och fann att Bengt Westerberg var den ende som vi kunde få till stånd en rimlig uppgörelse med. Det blev en uppgörelse, men inte utan uppoffringar.

Vi träffades ett par år senare när regeringen Bildts ”Ny start för Sverige” hade nått vägs ände och räntan var 500 procent. Nu var det den borgerliga regeringen som behövde hjälp av oss socialdemokrater i en stor krisuppgörelse. Denna historiska uppgörelse hade inte kommit till stånd utan Bengt Westerbergs konstruktiva tänkande.

Vi har på senare tid uppträtt tillsammans på möten och till och med skrivit en gemensam debattartikel inför EU-valet för ett par år sedan.

Jag har lärt mig uppskatta Bengt Westerberg som person, hans kompetens och hans vilja att hitta lösningar. Boken innehåller en god blandning av personliga erfarenheter – t ex vägen till politiken – och politiska sakfrågor samt ett avslutande socialliberalt manifest. Bengt Westerberg gör en gedigen genomgång av ett antal sakfrågor, i vilka han har varit engagerad: välfärdspolitiken, skattepolitiken, jämställdhetspolitiken, flyktingpolitiken och så, den fråga som varje partiledare måste förhålla sig till, regeringsfrågan. Han vill ha majoritetsregeringar, har till och med pläderat för att socialdemokraterna och moderaterna skulle bilda koalitionsregering efter valet 2014. Han avvisar blockpolitik. Han tar, som väntat tydligt avstånd från Sverigedemokraterna. Han genomför en effektiv analys av Sverigedemokraterna, ett tungt inlägg i den debatt som pågår bland Liberalerna, nu när partiledaren vill göra upp med Ulf Kristersson, som i sin tur vill ta in Jimmy Åkensson i den politiska värmen.

Finns det då inget kritiskt att säga om boken ”Westerbergeffekten”. Jo, det finns det och det mest anmärkningsvärda är att Bengt Westerberg helt utelämnar det stora misslyckandet med ”Ny start för Sverige” som han i hög grad var delaktig i. Han skriver bara ett han och Carl Bildt hade en del gemensamma idéer som blev en artikel i DN och som blev grunden för valsamarbetet och regeringsprogrammet 1991. Detta avhandlas i ett enda stycke. Men var har Bengt Westerberg för förklaring till att detta program fick så katastrofala följer med räntor på 500 procent, en ekonomisk kris som lämnade kvar ett statsfinansiellt underskott på 13 procent? Anne Wibble som var en av arkitekterna bakom misslyckandet nämns på tre ställen i boken, inget av dessa omnämnande handlar om ”Ny start för Sverige”. Jag kan inte hitta någon diskussion om detta. Oviktig – nej! Alltför smärtsamt?

 

I så fall jag vill bjuda in både eftertänksamma och trosvissa vänner att diskutera några frågor som jag fortfarande funderar över. Jag ser pandemin som ett enormt ”stress-test” på våra politiska, ekonomiska och sociala system, nationellt och internationellt. Jag tror att vi många år framöver kommer att bygga samhälleliga reformer på erfarenheterna från hur dessa system har fungerat under denna press. Jag har sammanfattat min osäkerhet i fem frågor:

1. Samma strategi , men helt olika resultat? Belgien med en hårdhänt lockdown är ett av de värst drabbade länderna i Europa. Tjeckien med samma form av lockdown klarade sig mycket bättre och tjeckerna kunde på sommaren fira framgångarna med en folkfest på Karlsbron i centrala Prag. Hur ska vi förstå dessa skillnader? Och hur kommer det sig att Tjeckien nu i höst är ett av de mest drabbade länderna. Samma sak gäller internt inom länderna – varför får samma pandemi-strategi så olika effekt i olika regioner?
2. Hur mycket politik, hur mycket expertis? Sverige utmärker sig genom att ha en mer decentraliserad samhällsorganisation än de flesta andra länder – med mer utrymme för experter och rekommendationer, än vad som är vanligt i andra länder. Dessutom en sjukvård uppdelad i 21 regioner styrda av regionalt valda fullmäktige/styrelser. Storbritannien har en helt annan samhällsorganisation – staten är ansvarig för NHS, sjukvården, regeringen, läs premiärminister Boris Johnson, styr i detalj varje pandemi-åtgärd. Hos oss är regionernas roll ifrågasatt – och kommunerna utsatta för kritik. Om vi ska förändra vårt system – och flytta över ansvaret för sjukvården till staten – vad kan vi lära av det brittiska systemet, som inte heller har haft någon framgång i bekämpningen av Covid-19?
3. Hur mycket trygghet och hur mycket flexibilitet på arbetsmarknad och i sociala system? Den frågan kan illustreras med de permitteringslönesystem som i stor hast infördes i Europa och Nordamerika, en idé som förmodligen hade röstats ned om den hade lagts fram något år tidigare. På kort sikt var detta helt nödvändigt, men hur kommer det att se ut på längre sikt? Kommer ett sådant system att finnas kvar som ett normalt inslag i en modern arbetsmarknadspolitik? Kommer balansen mellan trygghet och flexibilitet att förskjutas och kommer det att finnas nya produktiva balanser mellan dessa intressen?
4. Ekonomisk politik – en ny lång våg? Pandemin har tvingat fram en keynesiansk stimulanspolitik, oavsett politiska majoriteter, såväl i Europa som i USA – här kan man verkligen tala om ”den enda vägens politik”. När efterfrågan sviktar i såväl företagssektorn som hushållssektorn, då finns det bara den offentliga sektorn med regeringar och riksbanker som kan fungera som en ”last resort”. Sådan är den ekonomiska logiken. Hur mycket mer behöver göras och hur återgår man till något nytt normalt tillstånd? Är denna ekonomiska kris lika formaterande som börskraschen 1929 och 1970-talets ekonomiska kriser? Den förra kom att besvaras med Roosevelts New Deal, keynesianskt tillväxtpolitik och uppbyggnaden av välfärdssamhället. 1970-talets kriser la grunden för de kommande 30+ årens friedmanska epok, nyliberalismen som tillsammans med digitaliseringen gjorde globaliseringen möjlig – men som också skapade växande klyftor och finansiell instabilitet, en lång våg som fick ett abrupt slut genom finanskrisen 2008. Hur ser nästa långa våg ut?
5. Sista frågan: globaliseringen – är den på reträtt, i fritt fall eller är den på väg att mutera? Redan före pandemin var globaliseringen på reträtt, handelsrestriktioner började införas, vi kunde se framför oss en regionalisering till tre block – Kina/Asien, EU/Europa, USA/Nordamerika. Sen kom pandemin med fritt fall i handel och transporter som följd. Samtidigt har utvecklingen av vaccin visat på vad globaliserad vetenskap och life science företag kan åstadkomma. Ser vi på de globala dataflödena så har de vuxit exponentiellt under 2020 – ”cross border internet traffic jumped 48 per cent from mid 2019 to mid 2020, twice the annual rate seen in the previous three years”, skriver Gillian Tett i Financial Times: ”Covid-19 has caused globalisation to mutate, but not killed it. Indeed, 2021 might yet deliver a surprising recovery”. Ska vi våga tro på det?

 

 

 

Vilket tempo, vilken intensitet, vilken upplevelse. Musikalen ”Hamilton” har gått på Broadway i flera år och har fått mängder av priser. Nu har den blivit film och skulle ha haft premiär i höst, men denna fick skjutas upp. Den kan i stället ses på Disney-kanalen, vilket vi valde som julunderhållning, inte bara en gång utan två! Det är såväl storyn om Alexander Hamilton, en av Förenta staternas ”founding fathers”, som själva föreställningen, en musikal i rap och hip hop stil, som gör den till en stor teaterupplevelse.

Hamilton var en märklig man, född i Västindien, med en svår start i livet. Han sändes i unga tonåren till Boston och vidare till New York för utbildning. Han engagerade sig i upproret mot England och deltog i det framgångsrika befrielsekriget 1775-76. 25 år gammal valdes han till delegat till Första kontinentalkongressen. Fem år senare var han en av de tongivande vid författningskonventet, där den amerikanska konstitutionen skrevs. 32 år gammal utsågs han av president George Washington till USA förste finansminister. Under de följande sex åren byggde han upp de institutioner som har gjort USA till den ledande nationen i världen – ett federalt skattesystem, en federal centralbank, ett tullsystem för att främja den inhemska industrin. För att få igenom dessa radikala förslag, gjorde han en uppgörelse om att förlägga federationens huvudstad till Washington och att låta federationen ta över delstaternas krigsskulder. Tänk, en person som i sina unga 30+ kunde åstadkomma allt detta!

”Hamilton” är stor dramatik, i politiken, i kärleken och i livets slut. Han dör, 47 år gammal, efter en duell med en tidigare vän och politisk kollega, som han kommit i konflikt med. Både musiken och texten har skrivits av Lin-Manuel Miranda, som dessutom spelar rollen som Hamilton med stor intensitet. Det ledande temat i musikalen är ”My shot”, i översättning kanske man kan säga ”jag tar varje chans”:

I am not throwing away my shot

I am not throwing away my shot

Hey yo, I’m just like my country

I’m young, scrappy and hungry

And I’m not throwing away my shot

 

Winston Churchill är Boris Johnsons stora förebild. Boris ser säkert utträdet ur EU som ett ”Churchill Moment” – först seger i folkomröstningen, sedan en överlägsen valseger, följt av det formella utträdet, nu kompletterat med ett mer än tusen sidor långt handels- och säkerhetsavtal. Men Boris Johnson vet bättre än de flesta att det finns inte bara e t t ”Churchill Moment” utan t v å. Det ena handlar om seger, det andra om förlust. I maj 1945 hyllades Winston Churchill för att ha lett Storbritannien till seger i andra världskriget. I juli samma år röstade de brittiska väljarna bort Churchill som brittisk premiärminister; när freden var uppnådd behövde Storbritannien en annan ledning, som kunde reformera det brittiska klassamhället.

Vilket ”Moment” väntar Boris Johnson? Här kommer två alternativa scenarios för reflexion och kommentarer:

1. Brexit är bara början.

Boris Johnson har haft ett svårt 2020 med stora motgångar och stora opinionsförluster. Under 2021 får han möjlighet att tala om allt som ska uppnås efter utträdet ur EU – så som han gjorde i presskonferensen på julafton. Till det kommer han kunna lägga en framgångsrik vaccineringskampanj, som trycker tillbaka pandemin och möjliggör en ekonomisk återhämtning. Eftersom UK har drabbats av ett djupare fall i ekonomin än många andra länder, kommer uppgången därför att bli snabbare. Problemen i hamnarna kommer att förefalla små och övergående jämfört med det språng som den brittiska ekonomin kommer att göra – och alla nya handelsavtal som kommer att skrivas. ”Global Britain”, kommer Boris Johnson att utropa, ”we did it”. Nästa val kommer 2023, allra senast 2024, ”levelling up” blir budskapet fram till dess.

2. Brexit är slutfört.

Storbritannien är starkt delat i synen på Brexit – 45 mot 40 procent till förmån för Remain. Boris Johnson är inte den som kan ”hela” landet. Missnöjet breder ut sig – över tillbakagången i ekonomin, av klyftorna som fördjupades under pandemin, av all byråkrati som följer med Brexit, av förlorade marknadsandelar för brittiska exportörer till EU. Det konservativa partiet kommer att plågas av fortsatta strider mellan Brextremister och realister. Ungdomarna – den generation som nu utestängs från Erasmus och som måste söka visum för att vistas i EU-länder – kommer att utgöra en särskilt stark kraft i kraven på förändring och öppenhet mot Europa. I Skottland växer kraven på utträde ur United Kingdom. Det kommer, på samma sätt som 1945, att behövas en ny ledning, som tar sig an de fundamentala problemen i det brittiska klassamhället och kan attrahera de unga väljarna.

Vilket ”Moment” ska man våga gissa på? ”The jury is still out” – dvs det brittiska folket! Vi andra kan bara spekulera!

Länk till op-ed i The Guardian med en första omgång av argument mot Boris Johnsons deal – ” A deal is better than no deal, but the prime minister will be personally held to account for every negative impact on the UK”:

https://www.theguardian.com/…/brexit-blame-game-no-10…

3. Labor – dilemma eller momentum?

Labour har repat sig efter Corbyns nederlag och avgång. Den nye ledaren Keir

Starmer har vunnit respekt för sig och Labour. I opinionsundersökningarna

ligger partiet på cirka 40 procent, samma som Tory. Men nu står partiet

inför ett dilemma: säga ja till Boris Johnsons avtal med EU om handel och

säkerhet – eller lägga ner rösterna? Starmer vill att partiet ska säga ja,

men många i partiet vill inte göra det. Så här går diskussionen i partiet –

inlägg I The Guardian: ”Europe will remain a live issue in British politics

– and especially within the Conservative party – for years to come. Labour

should take note, because if Keir Starmer gets into bed with Boris Johnson

over his deal, whatever form it may take, he and his party will pay for it –

for years to come, in the same way the Lib Dems have had to own tuition fees

and austerity. Food shortages? Labour voted for it. Power cuts? Labour voted

for those too. Job losses? The right honourable gentleman didn’t so much as

mention that on the day he walked through the lobby…”