Regeringsombildning nu – och då – 12 juli

Det sägs att historien inte upprepar sig, men ibland kan man se intressanta likheter mellan nu och då – som misstroendeförklaringarna och regeringsombildningarna 1990 och 2021. Både gångerna med vänsterpartiet som drivande kraft, både gångerna med – misslyckade – uppdrag till moderatledaren att bilda regering, både gångerna med den socialdemokratiska statsministerns återkomst.

Så här gick det till 1990. Vänsterpartiets Lars Werner gick samman med de borgerliga partierna och fällde regeringen Carlssons stopp-paket, dvs åtgärderna för att få stopp på inflationen. Ingvar Carlsson och regeringen avgick. Oppositionsledaren, Carl Bildt, fick talmannens uppdrag att bilda ny regering. Han kom tillbaka efter ett par dar och förklarade att han inte kunde få ihop ett parlamentariskt underlag för en ny regering. Ingvar Carlsson fick då uppdraget att sondera möjligheterna att bilda en ny regering med parlamentariskt stöd.

Han kom tillbaka efter kontakter framför allt med centerpartiet och fick talmannens uppdrag att bilda en ny regeringen. Alla statsråd utom ett, Kjell-Olof Feldt, återkom. Två nya statsråd utsågs att ersätta Kjell-Olof Feldt, jag som finansminister och Erik Åsbrink som skatte- och finansmarknadsminister. Den nya regeringen hade 16 månader fram till nästa val, i september 1991, att visa handlingskraft.

Hur gick det? Jo, en diger reformlista genomfördes med parlamentariskt stöd från olika håll. I stället för stopp-paketet genomfördes med Rehnbergsgruppens hjälp ett stabiliseringsavtal som la grunden för en fungerande lönebildning. I slutskedet backades detta arbete upp av centerpartiet. Århundradets skattereform genomfördes med stöd av folkpartiet. Regeringen tog initiativet till ansökan om svenskt medlemskap i EU – med stöd av de tre borgerliga partierna. En överenskommelse träffades med samtliga partier om en ändring i grundlagen för att förlänga mandatperioderna från tre till fyra år. En uppgörelse om energipolitiken träffades med brett stöd i riksdagen. En överenskommelse träffades med Danmark om att bygga Öresundsbron. Jordbrukspolitiken avreglerades. Statsfinansiella åtgärder vidtogs, vilket hade till effekt att räntorna sjönk, så snabbt att riksbanken ansåg sig behöva bromsa nedgången!

Vilken effekt hade detta på stödet för regeringen och socialdemokraterna? Utgångsläget var det sämsta tänkbara. Stödet hade rasat från 45 procent 1988 till 28 procent i januari-februari 1990. Det tog tid att vända opinionen, men i valrörelsen 1991 ökade stödet till över 37 procent, tack vare reformpolitiken och Ingvar Carlssons starka ledarskap. Det räckte inte till för att kunna behålla regeringsmakten och fullfölja reformpolitiken. De borgerliga bildade regering – och gjorde sig beroende av Ny Demokrati, föregångare till Sverigedemokraterna – för att genomföra ”den enda vägens politik”. Det blev ingen framgång, det slutade i 500 procents ränta, bankkris och devalvering. Vid nästa val 1994 var Ingvar Carlsson tillbaka med en socialdemokratisk regering, som la grunden för de kommande 12 årens politik.

Historien upprepas inte – men det finns ibland intressanta likheter!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.