Det sägs att historien inte upprepar sig, men ibland kan man se intressanta likheter mellan nu och då – som misstroendeförklaringarna och regeringsombildningarna 1990 och 2021. Både gångerna med vänsterpartiet som drivande kraft, både gångerna med – misslyckade – uppdrag till moderatledaren att bilda regering, både gångerna med den socialdemokratiska statsministerns återkomst.

Så här gick det till 1990. Vänsterpartiets Lars Werner gick samman med de borgerliga partierna och fällde regeringen Carlssons stopp-paket, dvs åtgärderna för att få stopp på inflationen. Ingvar Carlsson och regeringen avgick. Oppositionsledaren, Carl Bildt, fick talmannens uppdrag att bilda ny regering. Han kom tillbaka efter ett par dar och förklarade att han inte kunde få ihop ett parlamentariskt underlag för en ny regering. Ingvar Carlsson fick då uppdraget att sondera möjligheterna att bilda en ny regering med parlamentariskt stöd.

Han kom tillbaka efter kontakter framför allt med centerpartiet och fick talmannens uppdrag att bilda en ny regeringen. Alla statsråd utom ett, Kjell-Olof Feldt, återkom. Två nya statsråd utsågs att ersätta Kjell-Olof Feldt, jag som finansminister och Erik Åsbrink som skatte- och finansmarknadsminister. Den nya regeringen hade 16 månader fram till nästa val, i september 1991, att visa handlingskraft.

Hur gick det? Jo, en diger reformlista genomfördes med parlamentariskt stöd från olika håll. I stället för stopp-paketet genomfördes med Rehnbergsgruppens hjälp ett stabiliseringsavtal som la grunden för en fungerande lönebildning. I slutskedet backades detta arbete upp av centerpartiet. Århundradets skattereform genomfördes med stöd av folkpartiet. Regeringen tog initiativet till ansökan om svenskt medlemskap i EU – med stöd av de tre borgerliga partierna. En överenskommelse träffades med samtliga partier om en ändring i grundlagen för att förlänga mandatperioderna från tre till fyra år. En uppgörelse om energipolitiken träffades med brett stöd i riksdagen. En överenskommelse träffades med Danmark om att bygga Öresundsbron. Jordbrukspolitiken avreglerades. Statsfinansiella åtgärder vidtogs, vilket hade till effekt att räntorna sjönk, så snabbt att riksbanken ansåg sig behöva bromsa nedgången!

Vilken effekt hade detta på stödet för regeringen och socialdemokraterna? Utgångsläget var det sämsta tänkbara. Stödet hade rasat från 45 procent 1988 till 28 procent i januari-februari 1990. Det tog tid att vända opinionen, men i valrörelsen 1991 ökade stödet till över 37 procent, tack vare reformpolitiken och Ingvar Carlssons starka ledarskap. Det räckte inte till för att kunna behålla regeringsmakten och fullfölja reformpolitiken. De borgerliga bildade regering – och gjorde sig beroende av Ny Demokrati, föregångare till Sverigedemokraterna – för att genomföra ”den enda vägens politik”. Det blev ingen framgång, det slutade i 500 procents ränta, bankkris och devalvering. Vid nästa val 1994 var Ingvar Carlsson tillbaka med en socialdemokratisk regering, som la grunden för de kommande 12 årens politik.

Historien upprepas inte – men det finns ibland intressanta likheter!

I dag fick jag ta emot utmärkelsen Årets Europé 2021. Robert Cloarec, ordförande i Svenska Europarörelsen, lämnade över beviset och intervjuade mig om mina 60 års Europaengagemang som journalist, politiker, EU-tjänsteman och rådgivare.

Här finns länken till Europadagen 2021. Flera intressanta seminarier. Intervjun med mig är sista inslaget, börjar efter 4 timmar och 30 minuter.

https://www.facebook.com/155824787799/videos/1201755680255238

Ja, nu stundar den stora fritiden! I dag har jag lämnat mina sista formella uppdrag, som ordförande i svenska Viable Cities och som vice ordförande i EUs Mission Board on Climate Neutral Cities. Nu när vaccinet gjort mig immun och våren och värmen är på väg, ska jag ägna mig åt trädgården och barnbarnen, träffa vänner som vi inte sett på länge – och att arbeta vidare med ett par halvfärdiga bokmanus.

Här på FB använder jag ”pensionerad diversearbetare” för att beskriva min yrkesbana. Ja, jag har varit en ”hoppjerka”, ett 15-tal anställningar fram till pensioneringen för ett tiotal år sedan, minst lika många uppdrag – stort som smått – sedan dess. Vad har varit bäst? frågar man mig. Svaret är: ”Alltid det som jag håller på med”. De senaste 5-6 åren har det handlat om hur man får städer i Sverige – och i hela Europa – att genomföra klimatomställningen. 2010-talet har varit en förberedelsetid, nu under 2020-talet kommer det att ske stora saker, se bara på bilarna – bensin och diesel är på väg ut, nu är det laddbara bilar som säljer.

Hur blev mitt arbetsliv så här? Min pappa tyckte att jag skulle bli urmakare, ett renligare jobb än hans eget, hårda slit som gjutare. Min mamma tyckte att jag skulle bli folkskollärare. Men jag kom inte in på seminariet; på den tiden måste man kunna spela orgel och sjunga ”Din klara sol går åter upp” innan lektionerna startade. Det klarade jag inte.

Jag bestämde mig för att bli journalist –i det yrket behöver man inte kunna spela orgel! – och det blev jag: Tidningen Arbetet i Malmö, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Television och tidningen Vi. Resten då? Allt är en ren slump. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle kunna bli politiker, men jag råkade finnas till hands när det blev en lucka i ledet. Sen följde det ena med det andra.

Ska jag skriva memoarer? Nej, jag kommer inte att skriva traditionella memoarer – från vaggan och halvvägs till graven. Däremot har jag skrivit tre böcker som skildrar skeenden som jag varit en del av och haft en inblick i: ”Bryta ny mark”, 2014, ”Min euroepiska resa”, 2016, ”I vetenskapens värld”, 2019. Det får räcka.

Det blir kanske en helt annan bok. Jag har börjat skriva om hur samhället har förändrats under tre generationer. Min farfar, född 1848, växte upp i en backstuga, blev som 17-åring rallare i Stockholm och fortsatte att bygga järnväg i Småland under resten av arbetslivet. Min far blev gjutare, fabrikör och folkhemsbyggare under första hälften av 1900-talet. Min bror blev företagare och jag blev journalist och vi har varit med om en samhällsutvecklingen som vi inte kunde föreställa oss när vi var tonåringar på 1950-talet. Vart och ett av dessa utvecklingsskeden har haft sin grund i tekniska framsteg och genombrott, ångmaskinen på farfars tid på 1800-talet, elektrifieringen på min fars tid under första hälften av 1900-talet, bilismen och digitaliseringen på vår tid. Kan det bli en bok? Vi får se. Men det är spännande att nu få tid att utforska tre generationers liv under en period av djupgående omvandlingen av Sverige från fattigdom och utvandring till välstånd och välfärd.

Jag lyssnade på Rektor Linnea i samtal med Lotta Fogde, Leif Pagrotsky och Calle Melin i Söndag 22.00 och deltog i eftersnacket. Det var en höjdare! Jag lärde mig mer om hur skolans finansiering fungerar än jag har gjort av alla debattinlägg jag läst i denna fråga. Linnea Lindquist har styrkan att stå mitt uppe i den dagliga skolverksamheten som rektor för Hammarkullens skola i Göteborg och samtidigt delta i skoldebatten, ja, enligt min mening är hon en skolpolitisk tankesmedja i egen person. Hon är påläst och analytisk och det ger tyngd åt hennes slutsatser. Hon har till exempel läst alla kommunala budgetar för att förstå effekterna av systemet och hur det påverkar den kommunala skolan och friskolorna. Hur många andra experter och debattörer har gjort det? Denna analys ligger till grund för hennes andra, kommande bok om skolan, den första hette ”En tickande bomb”.

Hennes dom mot det nuvarande systemet är hård – det bidrar inte till att bryta segregeringen, utan till att förstärka den. Hon har stora förhoppningar om att Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola”, ska bli en valfråga 2022 och att det ska leda till att de värsta avarterna tas bort. ”Jag tycker att det fria skolvalet ska behållas”, säger Linnea, ”Men friskolornas kö måste bort, framför allt måste finansieringen ändras”.

Så här fungerar finansieringen i dag: Kommuner har enligt lag ansvar att erbjuda skolplacering åt alla elever i alla geografiska delar av kommunen. När en friskola startas i en kommun, tvingas kommunen skära ner i den egna verksamheten, och då blir det ofta skolor på landsbygden som tvingas stänga – tvärtemot den ursprungliga tanken att gynna byskolor. Därmed minskar valfriheten.

Samma sak gäller för satsningar som görs i kommunala skolor. Genomsnittskostnaden per elev ökar när man gör en satsning, t ex för renovering eller insatser för att stimulera språkutvecklingen. Det innebär ökad ersättning till friskolor eftersom de ska ha samma skolpeng som kommunala. Linnea vill därför byta ut skolpeng mot klasspeng – det kostar lika mycket att driva en klass avsett hur stor den är.

Vad tänker svenska folket om detta system? Calle Melin refererade i Söndag 22.00 till aktuella undersökningar av svenskarnas syn på skolsystemet och visade på två inriktningar, dels starkt stöd för valfriheten, dels en negativ syn på bolagsskolornas roll i skolan. Vad tänker de riskkapitalister som nu gått in som ägare av stora skolkoncerner om systemet? ”För bra för att vara sant”, är ett uttryck som används i interna diskussioner. ”Inga risker, bara uppsidor”

22 januari

Nu när Liberalerna befinner sig i en existentiell kris, vill jag rekommendera Bengt Westerbergs memoarbok ”Westerberg-effeketen”. Det som väcker mest uppmärksamhet är en mening i slutet på boken, på sidan 399, där han skriver: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Bengt Westerberg bör veta efter ett långt liv i politiken. Han deltog som statssekreterare på Bohmans och Fälldins tid. Då tappade folkpartiet nästan halva sin väljarkår – men räddades i nästa val av den nye partiledaren, Bengt Westerberg! Han samarbetade sedan under 1991-94 med Carl Bildt kring ”Ny start för Sverige” och förlorade var femte väljare. Han kunde därefter från sidlinjen se hur folkpartiet tappade var fjärde väljare i samarbetet med Fredrik Reinfeldts moderater under 2006-2014.

Men det är alla de andra 420 sidorna som politiskt intresserade också bör läsa. De ger en helhetsbild av en politiker som både har en klar ideologisk kompass, som är djupt intresserad av och kunnig i sakfrågorna och som förstår politikens villkor.

Jag har haft förmånen att samarbeta med Bengt Westerberg i olika sammanhang, första gången 1976. Då var jag statssekreterare i den utgående socialdemokratiska regeringen och hade till uppgift att överlämna arbetsmarknadsdepartementet till den nye ministern, Per Ahlmark. Bengt Westerberg ingick i entouraget kring Ahlmark. Han gjorde då inget väsen av sig.

Det dröjde sedan till 1990 innan vi på nytt kom att träffas. Jag hade blivit finansminister i den socialdemokratiska regeringen. Vibehövde stöd från minst ett annat parti i riksdagen för en ny ekonomisk politik efter stopp-paket och regeringsombildning. Jag synade tre partiledare och fann att Bengt Westerberg var den ende som vi kunde få till stånd en rimlig uppgörelse med. Det blev en uppgörelse, men inte utan uppoffringar.

Vi träffades ett par år senare när regeringen Bildts ”Ny start för Sverige” hade nått vägs ände och räntan var 500 procent. Nu var det den borgerliga regeringen som behövde hjälp av oss socialdemokrater i en stor krisuppgörelse. Denna historiska uppgörelse hade inte kommit till stånd utan Bengt Westerbergs konstruktiva tänkande.

Vi har på senare tid uppträtt tillsammans på möten och till och med skrivit en gemensam debattartikel inför EU-valet för ett par år sedan.

Jag har lärt mig uppskatta Bengt Westerberg som person, hans kompetens och hans vilja att hitta lösningar. Boken innehåller en god blandning av personliga erfarenheter – t ex vägen till politiken – och politiska sakfrågor samt ett avslutande socialliberalt manifest. Bengt Westerberg gör en gedigen genomgång av ett antal sakfrågor, i vilka han har varit engagerad: välfärdspolitiken, skattepolitiken, jämställdhetspolitiken, flyktingpolitiken och så, den fråga som varje partiledare måste förhålla sig till, regeringsfrågan. Han vill ha majoritetsregeringar, har till och med pläderat för att socialdemokraterna och moderaterna skulle bilda koalitionsregering efter valet 2014. Han avvisar blockpolitik. Han tar, som väntat tydligt avstånd från Sverigedemokraterna. Han genomför en effektiv analys av Sverigedemokraterna, ett tungt inlägg i den debatt som pågår bland Liberalerna, nu när partiledaren vill göra upp med Ulf Kristersson, som i sin tur vill ta in Jimmy Åkensson i den politiska värmen.

Finns det då inget kritiskt att säga om boken ”Westerbergeffekten”. Jo, det finns det och det mest anmärkningsvärda är att Bengt Westerberg helt utelämnar det stora misslyckandet med ”Ny start för Sverige” som han i hög grad var delaktig i. Han skriver bara ett han och Carl Bildt hade en del gemensamma idéer som blev en artikel i DN och som blev grunden för valsamarbetet och regeringsprogrammet 1991. Detta avhandlas i ett enda stycke. Men var har Bengt Westerberg för förklaring till att detta program fick så katastrofala följer med räntor på 500 procent, en ekonomisk kris som lämnade kvar ett statsfinansiellt underskott på 13 procent? Anne Wibble som var en av arkitekterna bakom misslyckandet nämns på tre ställen i boken, inget av dessa omnämnande handlar om ”Ny start för Sverige”. Jag kan inte hitta någon diskussion om detta. Oviktig – nej! Alltför smärtsamt?