”Arbetslinjen” som ledde till arbetslöshet – hur kunde det gå så illa?
Tre liberaler, tre arbetsmarknadsministrar, tre förlorade år i kampen mot arbetslösheten. ”Vi ska upprätta arbetslinjen”, sa Johan Pehrson före valet 2022. Samma sak sa hans efterträdare Mats Persson. Men arbetslösheten steg såväl 2023 som 2024 och 2025. Och nu är det den tredje liberalen, Johan Britz, som har till uppgift att göra underverk inför 2026 och reparera skadan.
Det är inte bara ”att man säger en sak före valet, och gör en annan sak efter valet” (Johan Pehrson). Det är något mer fundamentalt.
Hur ska vi förstå detta?
Den bästa förklaringen finns i en rapport från Finanspolitiska rådet, en myndighet under Finansdepartementet. I en granskning av arbetsmarknadspolitiken slår rådet fast att det inte är brist på incitament som förklarar den höga arbetslösheten, det är i stället brist i matchningen mellan arbetslösa och lediga platser.
Vad betyder det? Jo, det betyder att det finns två alternativa ”arbetslinjer”. Johan Pehrsons, Mats Perssons och Johan Britz’ arbetslinje utgår ifrån att de arbetslösa hellre lever på bidrag än tar ett arbete. Därför har ministrarnas lösning varit att försämra villkoren i a-kassan för att sätta press på de arbetslösa – incitament! Det är vad jag skulle vilja kalla ”den repressiva arbetslinjen”.
Den andra arbetslinjen, som jag kallar för ”den progressiva”, tar fasta på Finanspolitiska rådets budskap att de arbetslösa måste rustas med rätt kompetens för att få jobb på en arbetsmarknad med allt högre krav – matchning!
Det är här som de ansvariga ministrarna har brustit. De har skurit ner och försämrat möjligheterna till arbetsmarknadsutbildning och stöd till dem som har funktionsnedsättning. I stället för att bekämpa långtidsarbetslösheten har de gjort långtidsarbetslöshet till ett villkor för att komma ifråga för aktiva åtgärder. Ja, så står det i regleringsbrevet till Arbetsförmedlingen!
Vill du veta mer? I så fall rekommenderar jag rapporten, ”Kompetens för Sverige – ett bidrag till diskussionen om en progressiv arbetslinje”. Det är Lars Sjöström, Mats Wadman och jag som har skrivit den rapporten. Vi har gjort det på eget initiativ, vi har till och med finansierat projektet med egna medel. Vi kan därför säga som det är!
Vi har hämtat in fakta och analyser från organisationer, myndigheter och forskare. Vi har visat att arbetsmarknadspolitiken, som den har bedrivits under mer än ett årtionde, har byggt på ett antal ”policy-paradoxer”, dvs politiken har bortsett från forskning och beprövad erfarenhet.
Vår slutsats: det behövs ett stort omtag i arbetsmarknadspolitiken. Vår rapport innehåller konkreta förslag till ett sådant omtag. Den är ett politiskt dokument, men inte ett partipolitiskt dokument. Vi har utformat det så att det ska kunna ligga till grund för partsgemensamma initiativ och för samarbeten över partipolitiska gränser. Vi har därför valt ”kompetens” som det överordnade begreppet, en kvalitet som arbetslösa behöver för att kunna få ett jobb och en kvalitet som behövs i framgångsrika företag – ett gemensamt intresse på arbetsmarknaden, som alla bör kunna engagera sig för.
Vi deltar nu i mycket konstruktiva diskussioner med arbetsmarknadens parter – och med partier i riksdagen. Vi har goda förhoppningar om att arbetsmarknadens parter under 2026 ska bli drivande krafter för ett nytt samlat grepp för en progressiv
arbetslinje.
PS. Här några siffror som belyser bristerna i matchning på den svenska arbetsmarknaden:
• Arbetsförmedlingen (2025) uppger att 96 000 jobb inte kom till stånd under 2023 p.g.a. rekryteringssvårigheter och att drygt 20 % av privata arbetsgivare fick tacka nej till order.
• Enligt SCB (Q3 2024): saknas totalt ca 70 000 personer inom olika yrken.
• Svenskt Näringsliv uppger att 7 av 10 företag har rekryteringsproblem, särskilt inom bygg och industri.
• Konjunkturinstitutet meddelar att ca 25 procent av byggföretagen anger att arbetskraftsbrist begränsar produktionen.