Missnöjets motvind – för majoriteten – kommer regeringen Kristersson att klappa ihop eller hålla ihop? – den 12 mars 2023

/0 Kommentarer/i /av
Ingen regering har haft en så dålig start som Ulf Kristerssons regering. Inte nog med att samtliga tre partier som bildade regering, gick tillbaka i valet och förlorade 9 mandat. De fortsätter att backa. Nu är både liberalerna och KD vid eller under spärren. Det var bara tack vare SD de kunde bilda regering, men nu backar även SD. Jag ser två problematiska perspektiv, ett för 2023, ett för de följande åren. Så här ser problembilden ut för 2023 ut:
– Ett eländigt år i ekonomin: inflation, konjunkturnedgång, varsel och arbetslöshet
– Ett konflikternas och eftergifternas år i politiken: Ständiga konflikter, SD pressar på, de totalitära böjelserna (”rensa ut”, ”lägg ner”, ”förbjud”) blir allt tydligare, statsministern ger efter,
– Ett år av missnöje: fortsatt tillbakagång i väljaropinionen, särskilt för Liberalerna och KD, Moderaterna tar tillbaka väljare från SD, som blir nervösa och höjer insatserna.
Varje ny opinionsundersökning blir en plåga, särskilt för de små partierna. Regerande är en tung börda. Den stora prövningen kommer i höst när regeringspartierna ska enas med SD om budgeten för 2024. Kommer regeringen att klappa ihop eller kommer den att hålla ihop? Det som talar för att regeringen kommer att hålla ihop är att varken L eller KD har någonstans att ta vägen. Alternativen: antingen fortsätta fastkedjade vid SD – eller bli förrädare av högerns sak och utsättas för dess kampanjer.
Under 2024-2026 lättar de ekonomiska problemen, men de politiska problemen blir svårare:
– Ekonomin: Det börjar ljusna, inflationen är nere runt 2 procent under 2024, ekonomin börjar vända uppåt, valåret 2026 blir ett år av god tillväxt
– Politiken: Sverige har kommit med i Nato, regeringen profilerar Sverige som bromskloss i EU, fortsatt konfliktfyllt i inrikespolitiken, SD pressar på, klimatpolitiken, kultur och public service blir de nya slagfälten,
– Opinionen: väljarna har glömt bort de svikna vallöftena; de noterar uppgången. Moderaternas väljare har vant sig vid SDs sällskap; moderaterna går upp, men småpartierna far illa och hoppas att stödröster ska rädda dem i valet 2026.
SD är Jokern i leken: har Åkesson fått igenom så mycket av SDs totalitära tankar att SD vill gå till val som regeringens stödparti? I så fall kommer han att begära utfästelse om att ingå i regeringen efter valet 2026 och bli statsminister om SD blir största partiet inom högern.
Hur ska Johan Pehrson få med sig Liberalerna på den bussresan? Och hur ska moderaterna rösta – göra M till det störta högerpartiet eller rädda Liberalerna och KD och därmed göra Jimmie Åkesson till statsminister?
Moderaternas eftervalsanalys har titeln: ”Maktskiftesvalet 2022 – en resa in i det okända”. Det är en träffande formulering. Det är inte ett parti med självförtroende som vet hur det ska styra Sverige. Det är ett parti som styrs av ett större parti, SD. Eller som Tomas Ramberg skriver i DN: ” Moderaterna skulle i dag vara ett parti i djup inre kris om det inte vore för att partiet trots sitt dystra facit får leda regeringen……. Dragkampen mellan SD och M om ledarskapet för den svenska högern kan visa sig vara den här mandatperiodens viktigaste konflikt. Med vittgående följder för svensk politik flera mandatperioder framåt.”.
PS. Här är siffrorna för partiernas tillbakagång, med valresultat och sammanvägda opinionsundersökningar som grund. Liberalerna hade 5,5 procent i valet 2018, backade till 4,6 procent i valet 2022 och är nu nere under spärren, 3,4 procent; 40 procent av väljarna har gett sig av från Liberalerna. KD hade 6,3 procent 2018, föll ned till 5,3 procent 2022 och har nu bara 3,8 procent, samma här, 40 procent av KD-väljarna har tappat tron på partiet. Moderaterna hade 19,8 procent i valet 2018, och gick tillbaka till 19,1 procent, men är nu uppe på 20 procent. En samlad tillbakagång för regeringspartierna med 4,4 procentenheter i valet och tiden därefter. Till det kommer att SD som fick 20,5 i valet har gått tillbaka med 1,8 procentenheter. Missnöjets motvind för majoriteten.

Gilla och dela för en fri radio och TV! – 9 mars 2023

/0 Kommentarer/i /av
I dag startar vi Föreningen Oberoende Public Service. Vi tillsätter en utredning som ska arbeta parallellt med regeringens utredning om nytt sändningstillstånd för radio och TV. Vår utredning kommer att ledas av Christina Jutterström, ordförande och Kerstin Brunnberg, vice ordförande. Uppdraget är att föreslå åtgärder som stärker public service oberoende och som breddar dess uppdrag.
– Public service ska med sitt oberoende stå i allmänhetens tjänst, inte statens, säger Christina Jutterström, i en intervju i Dagens Meida. Public service ska informera, utbilda och underhålla. De tre elementen är nödvändiga för att public service ska nå hela befolkningen. Ett starkt och oberoende public service är också en motkraft till nutidens desinformation och lögner samt ett allt större utländskt inflytande över mediesverige.
Föreningen kommer att använda resultatet av arbetet för att förse ledamöterna i regeringens kommitté med fördjupad analys och konkreta förslag-
Vi kommer också att förse remissinstanserna med en samlad analys av de centrala frågorna inför det kommande tillståndet. Vi kommer att lämna ett remissyttrande till Kulturdepartementet över förslagen från regeringens public serviceutredning. Vi kommer i en skrivelse till Riksdagens kulturutskott redovisa förslag till hur riksdagen kan stärka public service oberoende och bredda uppdraget.
– Public service behöver belysas utifrån ett offensivt och positivt framtidsperspektiv, med en radio och tv i allmänhetens tjänst som centralt för en levande demokrati, säger Christina Jutterström.
I vår rådgivande kommitté ingår följande personer: Peter Danowsky, Lotta Fogde, Johan Fyrberg, Maria Groop Russel, Lars Ilshammar, Ove Joanson, Anders Lindström, Anders Ljunggren, Cecilia Magnusson, Cecilia Malmström, Christer Nylander, Leif Pagrotsky, Ester Pollack, Ulrica Schenström, Jan Scherman, Jannike Tillå, Tjia Torpe, Anne-Margrete Wachtmeister, Bengt Westerberg, Åsa Wikforss och jag.

Tänk om Thedéen! – Riksbanken riskerar göra ont värre – 6 mars 2023

/0 Kommentarer/i /av
Kritiken mot Riksbanken är hård – från Svenskt Näringsliv, LO och många andra. I dag skriver Robert Boije, SBAB, en insiktsfull och kritisk artikel på DN Debatt om riksbankens räntepolitik. Jag vill hävda att Riksbanken
– håller uppe inflationsförväntningarna genom att avisera att styrräntan kommer att ligga på en hög nivå i tre år,
– håller ner tillväxtförväntningarna genom att hålla uppe förväntningar om höga räntor
– pressar ner kronkursen genom att skapa förväntningar om försvagad tillväxt.
Riksbanken riskerar göra ont värre!
Foto: Johann Hanno Riksbanken resp M. Lis

Bolagsskolorna, det demokratiska underskottet – dags att folkomrösta! 5 mars 2023

/0 Kommentarer/i /av
En majoritet av riksdagens ledamöter värnar skolbolagens intresse, en stor majoritet av svenska folket vill ha en skola där skattepengarna går till undervisning, inte till aktieutdelningar och koncernbidrag. Detta är det stora demokratiska underskottet!!! Med nuvarande riksdagsmajoritet finns det inga chanser att komma till rätta med detta underskott under de närmaste åren. Det som återstår är att kräva en folkomröstning, som ställer den borgerliga majoriteten mot en stor medborgerlig opinion med krav på djupgående reformer.
Läs gärna Anna Dahlbergs ledare i Expressen, där hon beskriver hur illa det står till i den bolagsstyrda skolvärlden och hur hon misstror Liberalernas vilja att göra något åt eländet. Alltså: Låt svenska folkets stora majoritet få sätta press på den borgerliga majoriteten i riksdagen.

Is i magen, riksbankschefen – 30 januari 2023

/0 Kommentarer/i /av
Vilken väg ska den nye riksbankschefen välja – att bekämpa förra årets inflation eller konstatera att årets inflation är på väg ner mot två procent mot slutet av året? Det finns stor risk att det blir en ytterligare höjning (”path dependence”). Men tunga fakta talar emot ett sådant beslut.
Här är tre skäl varför riksbankschefen och hans kolleger i direktionen bör ha is i magen:
1. Förra årets inflation var en följd av utifrån kommande prishöjningar, framför allt på energi, transporter och livsmedel. De senaste prognoserna visar att energipriserna faller och att fjolårets inflationsbubbla nu pyser ut.
2. Fastighetsmarknaden var det enda område där vi hade en inhemsk inflation. Där har Riksbankens räntehöjningar redan haft stor effekt; fastighetsmarknaden som var het för ett år sedan är nu kylslagen. Fastighetspriserna sjunker, byggandet faller , den ekonomiska aktiviteten bromsas upp.
3. Vi har inte – och har inte haft – någon lönekostnadsinflation. Tvärtom. Reallönerna har fallit kraftigt. Parterna på arbetsmarknaden visar stort ansvar och bidrar till att inflationsmålet kan uppnås. En ytterligare räntehöjning skulle bara få till effekt att den väntade lågkonjunkturen fördjupas och ekonomin försvagas. En räntehöjning i detta läge kan inte ses som något annat än en misstroendeförklaring mot regeringens politik – trots finansministerns uttalande om ”en milt åtstramande finanspolitik”.
Den 8 februari har Riksbanken räntemöte, den 9 februari får vi veta beslutet.

Säg som det är: Sverige befinner sig i en regeringskris i den allvarligaste frågan av alla, den nationella säkerheten – 29 januari 2023

/0 Kommentarer/i /av
Så tolkar jag statsminister Kristerssons inbjudan till riksdagspartiernas ledningar om en överläggning om den nationella säkerheten. Det är ett försök att generalisera ett internt problem mellan regeringen och dess styrande partner, SD. Det är ett problem som har skapats av statsministern själv genom Tidöavtalet, vilket gör regeringen bunden till och beroende av SD, ett parti som hyser krafter som hellre samverkar med Ryssland än ser att Sverige blir medlem i Nato. Som jag läser den utfärdade inbjudan till mötet på tisdag, har varken statsministern eller utrikesministern någon aning om hur de ska ta sig ur denna kris. De försöker vinna tid genom att kalla till detta möte. Men det är inte ett par dagars respit som behövs. Statsministern måste visa för oss medborgare och för hela världen att det inte är SD som styr regeringen. Det är detta som är grunden för den regeringskris som vi nu ser utvecklas framför våra ögon.

Vakna Elisabeth Svantesson – det är du som är finansminister! 18 januari 2023

/0 Kommentarer/i /av
Nu har regeringen snart haft sina 100 dagar att visa vad den vill och kan. Det som svenska folket har sett är mycket förvirrande. ”Går det inte, så går det inte”, är väl det uttryck som bäst beskriver ambitionerna.
En finansminister har ett särskilt ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Finansministern har tillgång till de kraftfullaste redskapen och sköter dessutom samordningen av hela regeringens arbete.
Utgångsläget var gott. ”Tillväxten var förhållandevis god”, statsfinanserna är ”robusta” för att citera finansplanen.
Hittills har Elisabeth Svantesson gjort ett par-tre allvarliga misstag. För det första att hålla uppe inflationsförväntningarna – senast i söndagens Agenda – i stället för att visa att inflationen är på väg ner i USA och EU – och i Sverige mot två procent i slutet av året, enligt finansplanen.
För det andra att bromsa tillväxten i en försvagad konjunktur, bland annat genom att dra ner på insatserna för kompetensutveckling, i stället för att stimulera sådana investeringar.
Sedan har hon ett ansvar för misslyckandena med kompensationen till hushållen och företag för de höga energipriserna. Ja, det direkta ansvaret ligger på energiministern, men när det brister i första ledet är det finansministern som måste styra upp regeringens arbete.
Som bäst uppträder finansministern som åskådare till en kommande konjunkturnedgång. Som värst försvagar hon ekonomin. Skillnaden mellan vad som kunde vara våra ekonomiska framsteg och det som blir följden av regeringens politik är nu ett BNP-gap på minst 1,7 procent – ja, det framgår av finansministerns budgetpropp! Det är 90 miljarder, mer än hela anslaget till försvaret! Det är en potential som den ekonomiska politiken ska bidra till att ta tillvara, inte låta gå till spillo!
Att förankra den ekonomiska politiken på högerkanten har varit ett stort misstag. Näringslivet är missnöjt, löntagarna är förbannade, men bedriver trots det en ansvarsfull avtalsrörelse. Förr eller senare måste regeringen göra en ”reset”, en omstart, och söka breda lösningar över blockgränserna.
Här är fyra områden som en handlingskraftig finansminister borde ägna sig åt.
1. Näringslivets investering för ett fossilfritt Sverige. Det finns 22 färdplaner, framförhandlade under den förra regeringen. Både klimatomställning och konkurrenskraft – detta är Sveriges industriella framtid. Bromsa inte, backa upp denna omställning.
2. Energipolitik för klimatomställning – det behövs akuta åtgärder för hushållens ekonomi och långsiktiga åtgärder för att påskynda investeringar i ny energiproduktion och i en effektivare användning av energi. Lyssna på näringslivet som kräver en uppgörelse över blockgränserna för att göra de investeringar till vilka det redan nu finns såväl teknik som kapital. SMR kommer in senare, först om tio år, i början på 2030-talet.
3. Svensk ekonomi har utvecklats starkt och det har lett till behov av ännu fler och mer kompetenta medarbetare. Men finansministern skär ner anslagen till kompetensinsatser (yrkesvux, yrkeshögskola, arbetsmarknadsutbildning, folkhögskola). Gör om, gör rätt!
4. Det finns ett stort behov av bostäder, men byggandet befinner sig i stark nedgång. Samråd med Byggföretagen och Byggnads. De vet vad som behöver göras.
”Går det inte, så går det inte” – det duger inte!

Nej till politisk styrning – ja till starkare och bredare public service

/0 Kommentarer/i /av

Det är budskapet i en artikel på DN Kultur, författad av Christina Jutterström, Jan Scherman, Lotta Fogde, Leif Pagrotsky och mig. Vi har alla i olika roller verkat för en fri och oberoende radio och TV. Vi ser stora risker i de pågående förberedelserna i Regeringskansliet av en utredning om nästa statliga sändningstillstånd för SVT, […]

Läs mer

Ny riksbankschef – vad kommer han att betyda för din ekonomi?

/0 Kommentarer/i /av
Erik Thedén heter vår nya riksbankschef – vänj dig vid namnet och bilden, han kommer att hänga med länge! Han tillträder i en tid när mycket står på spel för hushållens och för Sveriges ekonomi. Han har, som jag ser det, tre viktiga vägval att göra, som alla berör din ekonomi:
1. Ska han hålla uppe inflationsförväntningarna – eller ska han säga att inflationen är på väg ner?
Riksbankens beslut om räntor och andra penningpolitiska åtgärder styrs av förväntningar om hur inflationen utvecklas på ett-två års sikt. Vi har bakom oss ett år med snabbt stigande inflation. Men nu är den på väg ner i USA, i Europa och i Sverige. Här hemma har arbetsmarknadens parter visat stort ansvar i starten av avtalsrörelsen. Inflationen kommer att vara nere mot 2 procent i slutet av 2023. Kommer Erik Thedén att ta fasta på det nya eller ska han fortsätta i Stefan Ingves hjulspår och hålla liv i inflationsförväntningarna ?
2. Ska han höja räntan ytterligare eller säga att det får vara nog nu?
Stefan Ingves signalerade under hösten att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan under 2023. Förväntningarna är att det kommer att ske ytterligare två höjningar innan riksbanken anser att inflationen är under kontroll. Om Erik Thedén fortsätter på den vägen, kommer ekonomin att backa och arbetslösheten att öka; byggindustrin som svarar för 11 procent av BNP går redan på knäna. Är det rimligt med en sådan räntepolitik, om inflationen redan är på väg ner mot 2 procent i slutet på året?
3. Ska han hålla fast vid inflationsmålet 2 procent eller skapa mer utrymme för räntepolitiken?
I snart tre decennier har centralbankerna världen över haft som mål att hålla inflationen på 2 procent eller därunder. Under ett tiotal år har bankerna drivit en 0-räntepolitik för att få upp inflationen till 2 procent. Det har drivit upp fastighetsvärden och förmögenheter. I den internationella diskussion ifrågasätts nu detta mål. En som gjort det är Olivier Blanchard, tidigare chefsekonom för IMF. Han menar att ett lågt inflationsmål begränsar centralbankernas handlingsutrymme. Han vill hellre se ett nytt 3-procents mål, som ger centralbankerna mer handlingsutrymme och undvika 0-räntor. Jag tycker att riksbankschefen allvarligt bör fundera på den frågan!
För den som vill grotta ner sig i frågor om inflationsmål, räntepolitik och inflationsförväntningar lägger jag, nedan, in länkar till Olivier Blanchards artikel i Financial Times, till Riksbankens rapport om penningpolitiken i november 2022 och till en artikel om vad som händer i byggindustrin:
Foto: Lars Pehrson/TT

Nyårsläsning: Johan Pehrson – i Kejsarens nya kläder

/0 Kommentarer/i /av

När jag läser vad Johan Pehrson skriver känner jag mig som pojken i HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”. Jag måste säga som det är: Kejsar Pehrson har inga kläder!

Innan Johan blev arbetsmarknads- och integrationsminister förklarade han att Sverige var på fel väg. När han blev minister upptäckte han att verkligheten var bättre än vad han påstått. I budgetproppen skrev han att ”antalet sysselsatta var högre än innan pandemin” och att sysselsättningen ökade snabbare bland utrikes födda och särskilt bland utrikes födda kvinnor. Och att ungdomsarbetslösheten endast är hälften så hög som den som redovisas, vilket beror på den andra hälften är heltidsstuderande som inte betraktas sig själva som arbetslösa (Budgetproppen, Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv, sid 16-18).

Men John Pehrson vill så väl och nu ska allt bli ännu mycket bättre. ”Matchningen behöver förbättras och kompetensbristen mötas i hela landet”…”Långtidsarbetslösheten behöver minska”….”Ökad sysselsättning är avgörande för att förbättra integrationen”… ”Utrikes föddas möjligheter att komma in och etablera sig på arbetsmarknaden behöver öka, särskilt för utrikes födda kvinnor”…. ”Arbetet med att anvisa fler till reguljära studier ska fortsätta. Arbetet för att öka jämställdheten på arbetsmarknaden behöver fortsätta. Skillnaderna mellan kvinnor och mäns deltagande i olika insatser behöver minska” (sid 39).

Det låter bra, det är bara att instämma. Om man ska översätta detta till en ”förväntningsindikator” betyder det att sysselsättningen ska öka med bortåt 80.000 per år under mandatperioden, att långtidsarbetslösheten ska halveras och att Sverige kommer att befinna sig i tre-i-topp inom EU när det gäller sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor. Det är mot en sådan indikator som Johan Pehrsons politiska gärning ska bedömas under mandatperioden och i valet 2026.

Men hur ska det gå till? När jag söker svar på den frågan upptäcker jag att Johan Pehrson liknar Kejsaren i HC Andersens saga. Kejsaren hade inga kläder, Johan har inga politiska åtgärder för att uppfylla sina ambitioner. Det enda som sägs är att det ska uppnås genom att de insatser som Arbetsförmedlingen har till sitt förfogande ska ”vara effektiva”. En självklarhet, som ska skyla över att Johan Pehrson står tomhänt (sid 39).

Johan Pehrson vill så väl, men det är det är moderaterna som bestämmer. Finansministern bedriver vad hon kallar ”milt åtstramande” finanspolitik, som tvingar kommunsektorn att skära ner,  samtidigt som riksbanken bedriver en kraftfullt åtstramande penningpolitik, som slår hårt mot byggandet. Till på köpet har finansministern dragit ner på anslagen till den aktiva arbetsmarknadspolitiken och till yrkesvux, yrkeshögskola och folkhögskola, insatser som behövs för att arbetslösa ska få utbildning för att matcha de jobb som finns. Och som behövs för att Sverige ska hamna i tre-i-topp när det gäller integration.

Hur ska det här sluta, Johan Pehrson?

PS: Johan Pehrson har i mellandagarna lagt ut två uppdrag till Arbetsförmedlingen, dels att öka insatserna för långtidsarbetslösa, dels att förbättra insatserna för kompetensförsörjning. Det är gott och väl. Men problemet är att dessa uppdrag ska genomföras med minskade resurser, såväl till aktiva åtgärder som till den personal som genomföra uppdragen. Det måste finnas resurser både för att förhindra långtidsarbetslöshet och för att bryta långtidsarbetslöshet. Om inte det finns är risken stor att en arbetssökande inte får en ny chans förrän denne har blivit långtidsarbetslös.