Minnesbilder: När Gunnar Sträng och jag ställde till med Kris-a-la-Malta

Är det någon som minns Kris-a-la-Malta på nyåret 1971, en kris som Gunnar Sträng och jag ställde till med – och som drabbade Radiochefen Otto Nordenskiöld?
På den tiden lades regeringens budgetförslag fram den 10 januari. Fram till den dagen var det inte meningen att några nyheter skulle läcka ut i tidningar, radio och TV. Den 10 januari varje år hade finansministern, Gunnar Sträng, en stor pedagogisk uppvisning i TV när han redovisade samhällsekonomin och förslaget till reformer.
Vid den här tiden hände det sig att två reportrar på TV, Christer Pettersson och Allan Larsson redan före julen 1970 berättade om vad som skulle bli de stora nyheterna i det kommande budgetförslaget. Vi hade samlat på oss några av de tal som Gunnar Sträng hade hållit på hösten och ur dessa tal dragit några slutsatser om vad som skulle bli prioriteringarna i den kommande budgeten, (ett ganska rutinmässigt arbete som inga andra journalister gjorde).
Några dagar senare kunde jag läsa i DN att Västmanlands Tidning, VLT, hade anklagat Sträng för att ha läckt nyheter till mig. Detta hade gjort Sträng så förbannad att han hade ringt upp VLTs chefredaktör och förklarat att så var inte fallet och att han nu hade talat med Radiochefen Otto Nordenskiöld för att se till att inga fler nyheter läckte ut.
Vad skulle detta betyda? Jag gick in till chefen för nyhetsredaktionen, Per Martin Hamberg, och frågade. Skulle vi inte få presentera några nyheter ur budgeten, om vi fick fram sådana. Per Martin sa att det inte fanns någon sådan begränsning, det innebar bara att Radiochefen skulle informeras innan vi fick sända nyheter ur budgeten.
Det fanns bara ett sätt att testa om Radiochefen värnade SR/SVTs oberoende eller inte. Det var att ta fram ytterligare en nyhet ur budgeten, informera Radiochefen och avvakta vad som skulle ske.
Jag fick genom en säker källa fram en sådan nyhet. Den handlade om ett förslag om att inrätta en arbetsmiljöfond. Jag var noga med att kolla mina fakta, så att det var rätt in i minsta detalj, inklusive benämningen på den avgift som skulle finansiera fonden. Jag skrev mitt manus, ett kort inslag med raka fakta.
Jag gick sedan till Per Martin Hamberg och sa att vi planerade att sända detta inslag i kvällens sändningar. Per Martin tog kontakt med Radiochefens kansli, där man dock meddelade att Radiochefen hade farit på semester till Malta. Per Martin försökte då nå honom på flygplatsen på Malta, men det misslyckades. Det tog en stund innan han hade fått kontakt med Radiochefen på hans hotell. Därifrån utgick påbudet att denna nyhet inte fick sändas i TV.
Jag hade anställts av den tidigare radiochefen Olof Rydbeck för att hjälpa till att skaffa fram och presentera nyheter. Nu fick jag veta av den nye och publicistiskt oerfarne radiochefen Otto Nordenskiöld att mina nyheter inte fick sändas. På stående fot sa jag upp mig. Men Per Martin Hamberg ville inte acceptera detta. Han bad att jag skulle lugna ner mig och ge honom några dagar att reda ut situationen.
Jag accepterade det, och gick sedan efter den ordinarie nyhetssändningen ner i studion och bandade mitt inslag. Jag skrev därefter mitt uppsägningsbrev och la både brevet och bandet på mitt skrivbord och gav en av mina kolleger, Bertil Hammarstedt, i uppdrag att företräda mina intressen under några dagar över nyår, när jag ändå skulle ha semester.
Vad som sedan hände har jag bara andrahandsuppgifter om. Det var täta kontakter mellan Radiohuset och Otto Nordenskiöld på Malta. Men han var inte mottaglig för råd. Under tiden hade övriga nyhetsredaktioner på företaget fått veta vad som var på gång. Och alla satte en ära i att ta fram ”förbjudna” nyheter.
Slutligen grep SIF-klubbens ordförande, Bengt Gustafsson, in och talade Radiochefen till rätta. Det blev grönt ljus att sända ut nyheter ur budgeten och på nyårsdagens kväll hade alla programmen, TV-Nytt, Rapport och Ekot en eller flera nyheter ur den budget som skulle komma att presenteras den 10 januari. Fördämningen hade brustit.
Det blev en hel del ståhej omkring denna händelse, särskilt när Radiochefen kom tillbaka från Malta och skulle hålla räfst- och rättarting. Kvällstidningarna myntade då begreppet ”Kris-a-la-Malta”. Men det blåste snabbt över.
Några dagar senare skulle Christer Pettersson och jag göra den traditionella budgetintervjun med Sträng för sändning den 10 januari Av intervjun finns det bara en enda sak som jag i dag kommer ihåg. Jag ställde en fråga som byggde på att det under året hade rått delade meningar mellan finansministern och statsministern om vilken ekonomisk politik som skulle föras. Jag frågade om det inte hade varit bättre med mer stimulanser som andra i regeringen hade föreslagit. Det var en provocerande fråga. Sträng visade nu sitt mästerskap genom att vända situationen till sin fördel. Hans replik gick hem hos tittarna:
– Hördudu, jag säger som min gamla mor brukade säga, att om inte o m hade funnits hade man kunnat åka på ett järnspett över Atlanten!

Läs min replik i DN till ambassadörerna som vill införa euron i Sverige

Två hedervärda före detta ambassadörer har kommit på idén att i 2022 års valdebatt kasta in frågan om en övergång från krona till euro. De har publicerat en artikel på DN Debatt, där de anger två skäl. Det ena är att vi, om vi inte överger kronan, hamnar i dåligt sällskap – med Ungern och Polen. Mitt motargument: Blanda inte ihop rika Sverige med bidragsberoende Polen och Ungern. Sverige är nettobidragsgivare till EU och det är det som räknas.
Deras andra skäl är att Sverige inte har något formellt undantag för den gemensamma valutan och att vi är skyldiga att införa euron. Mitt motargument: Nej, Sverige har en överenskommelse med EU att det är riksdagen som bestämmer; Sverige ska inte med automatik byta valuta. Riksdagen har fattat ett beslut och det var att ordna folkomröstningen 2003. Svenska folket sa då ett bestämt nej till euron. Detta är ett ställningstagande som respekteras av EU:s institutioner.
Formellt uppfyller alltså Sverige de villkor som låg till grund för avtalet om medlemskap i EU och EMU. Sverige har – om och när det finns en tydlig folkopinion för en ny valutapolitik – möjlighet att byta från kronan till euron. Men det finns inget folkligt stöd för en sådan politik. Motståndet är större nu än då: 63 procent är emot enligt Statistiska centralbyråns senaste mätning, mot 56 i folkomröstningen. Också stödet för euron har försvagats – bara 20 procent nu mot 42 procent då. Detta är en politisk realitet för riksdagen och för EU.
På slutet av min replik ställer jag några frågor till ambassadörerna hur de tänker sig det ska gå till att få ett beslut om att byta ut kronan mot euron: Ska regering och riksdag sätta sig över folkomröstningen och den nuvarande opinionen? Eller vill de ordna en ny folkomröstning? Vilka partier ska i så fall ta ledningen i ambassadörernas kampanj?
I folkomröstningen 2003 var det bara två partier, som hade en majoritet av sina väljare för att byta ut valutan, dåvarande Folkpartiet (numera Liberalerna) och Moderaterna, två partier som i dag har stöd av mindre än var fjärde väljare. Är det inte ett väldigt litet segel för att vända ett stort skepp?  Här är länken till min artikel:

Hallå, Annika Strandhäll – har får du tre skäl att vända pessimism till optimism!

Som motvikt till din kommentar i DN ”inte alls säker på att vi klarar utsläppsmålen” vill jag föreslå att du resonerar så här:
1. 2020-talet blir genombrottet för den stora omställningen!
2010-talet har varit en tid av politiska förberedelser. På några få år har vi gått från det misslyckade klimattoppmötet i Köpenhamn till Paris-avtalet, uppslutning från USA Kina, Japan och Indien och EUs Green Deal. Glasgow blev bättre än befarat. Allt detta tillsammans innebär stora steg framåt. Men det allra viktigaste är att incitamenten redan är så starka att förnybart nu slår igenom på bred front och att företagen inser att det fossila är ett hinder för lönsamheten. Det är det vi ser i den gröna industriomställningen. Det är samma sak som sker på bilmarknaden. Under två år har bilförsäljningen gått tillbaka, men försäljningen av elbilar har fördubblats. Vem vill köpa en fossildriven bil efter 2025, en bil som snabbt tappar andrahandsvärde?
2. Ny kraftfull policy är på väg!
Det är sant att vi i dag har ett ”climate policy deficit”, det går för långsamt. Därför behövs mer politisk kraft för att bryta denna trend. Där kommer EUs Green Deal in – med ett stort åtgärdspaket ”Fit for 55”. Det kommer att slå igenom i europeisk och svensk lagstiftning inom de närmaste åren. Det omfattar en rad åtgärder över ett brett fält – energiproduktion, transporter, energianvändning, återvinning/cirkulär ekonomi mm – och innebär stora ambitionshöjningar. Takten i omställningen kommer att öka. Här bör du visa hur Sverige kan vara drivkraft och föregångare.
3. Klimatomställningen kommer att ske lokalt – av städer/kommuner i samverkan med näringsliv, akademi och folkrörelser
Ledarna för 23 svenska städer har nyligen antagit utmaningen om att vara klimatneutrala 2030 genom att skriva under Klimatkontrakt 2030 med Viable Cities och fem statliga myndigheter. De tvekar inte om utsläppsmålen. De ser potentialen och vill gå före. De fungerar som förebilder för städer i hela Europa. EU har nu inbjudit Europas städer att skriva ”Climate City Contract 2030” för att driva på omställningen. Om du vill ha detta bekräftat, föreslår jag att du frågar de politiska ledarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Umeå – Anna König Järlmyr, Axel Josefson, Katrin Stjernfeldt-Jammeh, Erik Pelling, Philip Sandberg och Hans Lindberg – och ledarna för de andra 17 svenska kommuner, som nu arbetar med ett 2030-mål. Tanken med detta är att den högsta politiska ledningen i varje kommun tar ansvaret, samlar näringsliv, akademi och folkrörelser i ett kraftfullt omställningsarbete. Klimatkontrakt 2030 kommer att omförhandlas varje år. Ambitionerna kommer att höjas, ny policy kommer att integreras , nya innovationer kommer att tas i bruk just för att klara utsläppsmålen. Arbeta med dem, Annika, de vill alla se att regeringen ställer sig bakom Klimatkontrakt 2030!
PS. Städer utgör bara 3 procent av jordens landmassa, men är skyldiga till 72 procent av koldioxidutsläppen. Det är därför städer/kommuner måste engageras i klimatomställningen. De svenska städer/kommuner, som skrivit under Klimatkontrakt 2030, omfattar 40 procent av befolkningen. De har både vilja och förmåga att få något gjort. Fler kommer till under nästa år.

Varför kan inte våra barns skola få styras på samma sätt som Moderaternas skola, som investerar i stället för att dela ut?

Det är en fråga som jag skulle vilja diskutera i ljuset av DNs reportage om Barbara och Hans Bergströms bolagsskola. Medborgarskolan, som står Moderaterna nära, äger Kulturama, en framgångsrik specialskola med grundskola och gymnasium och vuxenutbildning. Huvuddelen av Kulturamas verksamhet finns i Hammarby Sjöstad, där 3.500 elever får sin utbildning. Kulturama drivs i stiftelseform, inte i bolagsform.
På hemsidan motiverar Medborgarskolan varför: ”Vi är en ideell organisation och återinvesterar allt överskott tillbaka in i skolverksamheten. Det gör Medborgarskolan till en trygg och stabil huvudman”. På hemsidan finns information om skolpengen: ”Kan skolpengen ge ett överskott? Det är inte tanken, men om den gör det så hamnar inte vinsten i någons privata ficka när du går på Kulturamas Gymnasium. Vinsten återinvesteras istället i din skolmiljö som lokaler, mat, underhåll och aktiviteter m.m”.
Ingen vinstutdelning till Engelska skolan eller någon annan skolkoncern. Allt överskott återinvesteras – till elevernas nytta. Så gör en trygg och stabil huvudman.
Min fråga: Varför får de principer som gäller för Moderaternas skola inte gälla i våra barns – och barnbarns – skolor? Varför kan inte alla friskolor få ha trygga och stabila huvudmän, som investerar i stället för att dela ut?
Här är länken till info om skolpengen: https://www.kulturama.se/om-kulturama/om-skolpengen/

Stockholms klimatomställning – på Nobel-middag i Beijing!

Ja, så här såg det ut på svenska ambassadens Nobel-middag när Olle Burell och jag presenterade Stockholm Green Innovation District, ett nytt samarbete mellan Stockholm stad och Nacka kommun för globalt ledarskap för hållbar stadsutveckling. På bilden i kommentarsfältet nedan ser du Olle Burell och mig i en studio i Hammarby Sjöstad. Därifrån gjorde vi vår presentation på engelska med bilder översatta till kinesiska. Uppklädda i mörk kostym, vit skjorta och slips för att smälta in i den högtidliga Nobel-festen på ambassaden i Beijing!
Ett 50-tal gäster – på hög nivå inom forskning, företag och regering – deltog. Vi fick tillfälle att på 30 minuter informera om Stockholm Green Innovation District och ha en dialog med Dr Fang Li, en av Kina ledande miljöekonomer. Stort intresse – många kineser kommer till FN-konferensen Stockholm+50 i juni och då vill de göra ”site visit” hos oss.
Vad är Stockholm Green Innovation District? Jo fem stadsdelar söder om Söder: Årsta, Nya Slakthusområdet, Skanskas Sthlm New, Hammarby Sjöstad och Nobelberget/Sickla i Nacka. Här finns företag som bidrar med innovation till klimatomställningen: Skanska,. Atrium Ljungberg, Stockholm Vatten och Avfall, Stockholm Exergi, Envac, Green City Ferries, Skistar, Stockholm Water Innovation Center med flera. Vi har dessutom tre starka partners inom forskning och innovation: KTH, IVL och RISE. Samt tre partners som kan bidra till att budskapet om Stockholms innovationer för klimatomställning når ut i världen: Invest Stockholm, Smart City Sweden och Stockholmsregionens EU-kontor i Bryssel.

Söndag 22.00: Amerikansk demokrati under attack – och Trump på väg tillbaka

– Är Trump på väg tillbaka, frågade Lotta Fogde, programledare i Söndag 22.00. Ja, svarade Leif Pagrotsky. Nej, jag skulle inte sätta pengar på att han kommer tillbaka, sa Calle Melin. Som forskare svarar jag ogärna ja eller nej på sådana frågor, svarade Frida Stranne, kvällens gäst och amerikaforskare, men sannolikheten är stor att Trump kommer tillbaka. Han har ju redan ett nästan totalt grepp om det Republikanska partiet.
Redan i mellanårsvalet 2022 kommer Demokraterna att förlora sin majoritet i kongressen, var expertpanelen överens om. Det är två parallella utvecklingar, som lägger grunden för Trump II. Den ena är Republikanernas offensiv för att skriva om lagar, politisera valförrättningen och rita om valdistrikten och därmed hålla ner valdeltagandet samt skaffa sig kontroll över valresultatet. Det andra som händer är att president Biden har stora svårigheter att få igenom sin politik i kongressen, vilket gör att han förlorar förtroende.
– Läget just nu är minst sagt oroande i den amerikanska demokratin, menade Frida Stranne. Så sent som i juni skrev flera hundra namnkunniga professorer i statskunskap ett ”Statement of Concern” där de varnade för att man inte kommer att kunna garantera fria och rättvisa val 2022, ännu mindre 2024. The Economist har beskrivit USA som en ”flawed democracy” (”bristfällig”). Vårt eget demokratiforskningsinstitut i Göteborg beskriver USA som en nation som snabbt rör sig i auktoritär riktning. Det är inte bara vallagarna som nu skrivs om utan även sättet på vilket man ritar om valdistrikten som utmanar den amerikanska demokratin genom att försvåra för minoriteter att rösta. Republikanerna har en långsiktig plan för detta. Planen är den samlade effekten av detta i kombination med en rad samhällsutvecklingar som försvagar tilliten till systemet – en giftig coctail – som ger anledning till djup oro. Forskare är också oroade över den hastighet med vilken förändringarna sker. Om man ser tillbaka på 1960-talet var det 8 av 10 som hade tilltro till politiker och politiska institutioner, nu är det bara 2 av 10 som har den tilltron. Allt fler ifrågasätter vad globaliseringen och demokratin levererar. Man känner rädsla och frustration i breda lager av det amerikanska samhället.
– Skulle Biden ha blivit vald, frågade Leif Pagrotsky, om den politisering som nu sker i vallagarna och i valadministrationen hade gällt 2020?
– Nej, sannolikt inte, svarade Frida Stranne. Forskarna som har undersökt det som nu händer, menar att det var de rättsliga och valadministrativa principer som då gällde som hindrade Trump från att stjäla Bidens seger i avgörande stater som Georgia, Arizona, Pennsylvania.
– Hur kan man förklara debatten om valfusk i USA? frågade Lotta Fogde
– Det handlar, förklarade Calle Melin, för republikanerna om att demonisera motståndarna, Demokraterna, för att kunna skapa opinion för de förändringar i lagarna som nu genomförs och använda den politiska makten för att kunna genomföra den egna agendan. De flesta republikaner ansåg nog inte att Trump var den bäste kandidaten, men han var tuffast och elakast mot den andra sidan och det är det som nu gäller i ett alltmer polariserat samhällsklimat.
– Hur ser utsikterna ut för Demokraterna i höstens mellanårsval till kongressen?
– Det ser uselt ut för Demokraterna, sa Leif Pagrotsky. De kommer alldeles uppenbart att förlora sin majoritet i mellanvalet i höst. Det krävs ett mirakel för att undvika det. Biden har svårt att leverera den politik han gick till val på. Han har ett splittrat parti, som inte förmår kompromissa. Skillnaden mellan höger och vänster är som skillnaden mellan folkpartiet och vänsterpartier här hemma. Biden vann med många miljoner rösters övervikt, men han lyckas inte leverera det han lovat. Människor ser det och tappar förtroende för Demokraternas förmåga att leda landet.
– Ja, instämde Frida Stranne. Splittringen i kongressen är djup och det är svårt att få igenom politiken. Detta i kombination med fortsatt pandemi och inflation drar ner tilltron till presidenten och demokraterna. Det blir den sittande presidenten som får bära hundhuvudet för detta, oavsett om han kan göra något åt det.
– Vad skulle det innebära om Demokraterna till hösten förlorar majoriteten i kongressen? frågade Lotta Fogde.
– Det ökar risken ytterligare för att kommande val inte kan genomföras på ett rättssäkert sätt, sa Frida Stranne. Det innebär att Republikanerna ökar sin makt och kan genomföra den agenda som Trump står för – och som han på grund av vallagarna och en oberoende valadministration – inte lyckades genomföra under sina första period. Nu kommer den att få fullt genomslag; USA riskerar då utvecklas i allt mer auktoritär riktning.
Lyssna på hela samtalet – här är länken till vår hemsida, klicka sedan på Facebook eller Youtube: https://www.sondag2200.se/

Två frågor från en finansminister ”från förr”

Det är ett par saker i den pågående budgetdiskussionen som jag inte förstår. Någon som kan hjälpa mig?
1. Det påstås att den budget för 2022 som riksdagen antog i onsdags är en SD-M-KD-budget. Men faktum är att de tre partiernas gemensamma reservation endast innehöll omdisponeringar om 20 miljarder i en budget som totalt omfattar 1.137 miljarder kronor. De har alltså påverkat mindre än 2 procent av den budget som Magdalena Andersson lagt fram. Är de nöjda med så litet för att beskriva budgeten som en SD-M-KD-budget?
2. Hur kan det komma sig att de tre partierna bara kunde enas om att omdisponera 2 procent av statsbudgeten. Varför inte 10, 20 procent eller mer? Om de nu inte kunde enas om mer än knappa 2 procent, vad säger det om deras förmåga att fram till valet enas om en politik för de återstående 98 procenten?

Boris Johnson – oövervinnlig eller på väg mot stupet?

Under hösten har vinden vänt för Boris Johnson. Den medvind han fick tack vare en framgångsrik vaccineringskampanj i början året har ersatts med en motvind som ökar i styrka. Ledningen från i våras på omkring 10 procentenheter har smält samman, Labour är i fatt, till och med förbi i de senaste undersökningarna. Effekterna av Brexit är en belastning. Nu är det anklagelser om korruption som förstärker motvinden. Han anklagas för att omge sig med ett hov, ”a Court of Chaos”, snarare än en regering, och att detta hov förstärker hans svagheter, snarare än kompenserar dem ( Tidskriften The Spectator). Bilden av Boris Johnson som en oövervinnlig ledare håller på att flagna. Hur nära stupet befinner han sig?
Missnöjet med Brexit börjar tränga sig på. Byråkrati vid hamnarna, brist på chaufförer, för en tid sedan rådde det bensinbrist med långa köer till bensinstationerna. Nu frågar man sig hur det ska gå med julhandeln, när transportflödena bromsas upp. Avtalet om Nordirland fungerar dåligt och det råder stort missnöje på Nordirland. Brexit har hunnit i fatt Boris. Dessutom har priserna på gas för att värma bostäder, stigit kraftigt.
Missnöjet gäller också ekonomin i stort. Finansministern gör gällande att UK har en ekonomi ”fit for the new age of optimism”. Verkligheten är en helt annan. De senaste tio åren har varit den sämsta perioden när det gäller produktivitet och inkomster sedan 1930-talet, enligt Financial Times. Brexit skulle, lovade Boris, ändra på allt. Men verkligheten är den motsatta. Exporten till EU minskar 15 procent och det innebär att UK tappar fyra procent i BNP (FT). Vilket gör det ännu svårare att finansiera det som Boris Johnson lovade inför valet 2019, ”levelling up”, att alla skulle få det bättre, särskilt i de eftersatta industriområdena. Och hur ska denna försvagning i tillväxt och statsinkomster gå ihop med planerna att lova stora skattesänkningar inför nästa val, troligen redan 2023? Löftena om ”levelling up” av industriområdena i norr, stora investeringar i infrastruktur, blev det inte mycket av. Det är inte bara Labour som attackerar, även de egna är missnöjda: ”it looks like a betrayal”.
Till detta kommer nu anklagelserna om att Torypartiet är korrupt. Parlamentsledamöter har extraknäck och lobbar på sina uppdragsgivares räkning, trots att detta strider med Parlamentets uppförandekod. Boris Johnson försökte nyligen rädda en av dem, genom att skriva om reglerna och sätta till lojala personer i den styrelse som ska granska misstänkta överträdelser. Men kritiken blev så kompakt att han nästa dag fick dra tillbaka sitt förslag, offra sin partivän och ta ett nyval om någon månad. Han tvingades till och med erkänna att han ”hade kört i diket”. Var fjärde Tory-ledamot har ett eller flera sådana väl betalda uppdrag. Boris egna bravader som borgmästare i London blottas nu genom älskarinnas dagboksanteckningar. I en opinionsundersökning svarar 47 procent att Boris Johnson är korrupt, bara 22 procent att han är hederlig. När Boris Johnson höll presskonferens på klimattoppmötet i Glasgow fick han ägna tid att svara på frågan ”Is Britain a corrupt country?
I början av förra året hade Tories över 50 procents stöd i opinionsundersökningarna i våras runt 45 procent, nu – i motvinden – ner mot 35 procent. Är Boris Johnson inte längre oövervinnlig, är han på väg mot stupet?

Söndag 22.00 (den 21 november): Är loppet kört för Liberalerna?

Ja, sa Heidi Avellan, kvällens gäst och chefredaktör för Sydsvenskan. Ja, sa Leif Pagrotsky. Ja, sa Calle Melin. Landsmötet kunde inte ena Liberalerna – varken att hålla emot högervridningen eller att hålla fast vid de uppgörelser man redan gjort med M, KD och SD. Det enda tydliga med landsmötet var den fortsatta otydligheten. Därmed är loppet kört. Så kan man sammanfatta opinionen i vår panel i Söndag 22.00.
Hur hamnade Liberalerna där? frågade programledaren Lotta Fogde
– Det är en långsiktig nedgång för partiet men också för de liberala idéerna, konstaterade Heidi Avellan. Efter 1989 trodde vi att liberalismens tid var kommen, men så var det inte. De liberala idéerna har trängts tillbaka och extremhögern har gått fram.
– Folkpartiet har haft två framgångsrika val under de senaste 30-40 åren, påminde Leif Pagrotsky, Bengt Westerbergs val 1985 och Lars Leijonborgs val 2002. Men man måste då komma ihåg att det var två val som gick illa för Moderaterna, Ulf Adelsohns ”systemskiftesval 1985, och Bo Lundgren misslyckande val 2002, i både fallen drog Folkpartiet fördel av moderaternas misslyckanden.
Kan liberalerna dra till sig stödröster och därmed ta sig upp från nuvarande 2-3 procent till över 4 procent? frågade Lotta Fogde.
– Om det ska ske, måste det inträffa något som vi idag inte kan förutse, svarade Heidi Avellan. Ska Liberalerna kunna göra det, måste de ligga när 4 procentsspärren när valrörelsen börjar nästa sommar, svarade Carl Melin, som visade att Liberalerna förlorat väljare till Moderaterna i samband med Januariavtalet och sedan förlorat väljare till Centern och Socialdemokraterna när de gick över för att bli stödparti till högerblocket. Om Moderaterna ska tillhandahålla stödröster till både Liberalerna och Kristdemokraterna, riskerar Moderaterna att bli mindre än SD och då blir det svårt att regera, kommenterade Leif Pagrotsky .
Vad betyder det att Bengt Westerberg har gått ut offentligt och förklarat att han inte kan rösta på Liberalerna?
– Det har aldrig hänt tidigare att en partiledare på detta sätt gått emot sitt tidigare parti och visat vägen för att stanna hemma eller till och med rösta på något annat parti, sa Leif Pagrotsky. Jag tror att Liberalerna får svårt att få fram valarbetare som kan tala för partiets politik, särskilt i Stockholm, som är Liberalernas starkaste fäste.
Hur kommer det sig att Liberalerna hellre samarbetar med Sverigedemokraterna än med Socialdemokraterna, frågade Lotta. Trots samverkan under lång tid om viktiga delar av reformpolitiken.
– Stora skillnader i partikulturen, svarade Heidi Avellan. Socialdemokraterna är ett kollektivistiskt parti, det går inte ihop med liberalernas partikultur. Att åstadkomma regeringsskifte är en övergripande uppgift för de borgerliga partierna och då blir man tvungna att samverka med SD. Centern har tagit en annan position, agerarar liberal motpol till högernationalisterna. Har dessutom en partikultur som går bättre ihop med Socialdemokraternas.

Sweden’s experience of CO2 taxation

Hagainitiativet ordnade den 3 november tillsammans med det slovenska ordförandeskapet ett seminarium om klimatfrågan med betoning på priset på CO2 som ett sätt att driva på  omställningen. Jag var inbjuden att tala om den svenska CO2-skatten, som vi införde redan 1991. Min presentation via följande länk: Co2 taxation Haga seminar Slovenia muntlig presentation final version 3 november 2021