Grattis, Paulina, till Brexitavtalet! – 19 januari 2021

 

Ja, svenska Paulina Dejmek-Hack – från Malmö, utbildning i Lund – var Michael Barniers högra hand under åren av Brexitförhandlingar. Hon har varit med från början till slut och sett och hört allt. Jag ställde fem frågor om förhandlingarna, om risken för sammanbrott, om råd till andra förhandlare och ”vad ska du göra nu” (Gilla gärna detta inlägg och instäm därmed i mina gratulationer till Paulina!):

  1. Grattis till framgången med Brexit-förhandlingarna. Uppgörelse först på julafton – hur stor var risken för ett sammanbrott i förhandlingarna?

– Tack! Förhandlingarna var komplexa av flera anledningar. Först och främst så var det en unik förhandling – det var första gången EU måste förhandla med ett land som valt att lämna EU-samarbetet efter nästan ett halvt sekel. Tidsaspekten spelade också roll – avsikten var ju självfallet att bli färdiga före utgången av den så kallade övergångsperioden, den 31 december 2020 (under övergångsperioden var UK fortsatt medlem av EU:s inre marknad och tullunion), så avtalet måste förhandlas på mindre än 10 månader. I tillägg var detta första gången som EU förhandlade ett handelsavtal för att skapa mer divergens istället för konvergens – det här avtalet skapar ju handelshinder istället för att avskaffa dem. Mot bakgrund av detta var det inte förvånande att förhandlingarna stundtals var ganska svåra.

  1. Om du ska lyfta fram de tre viktigaste resultaten av förhandlingarna för EUs del – vad väljer du då?

– Det är svårt att peka på de viktigaste resultaten men tre viktiga aspekter kan framhållas: 1) EU:s enighet och sammanhållning förblev oerhört stark under hela förhandlingsperioden – avseende utträdesavtalet som överenskoms 2019 och nu även avseende det nya handels- och samarbetsavtalet. 2) I det nya handels- och samarbetsavtalet har vi ett tydligt och omfattande regelverk för ”level playing field” – schyssta konkurrensvillkor på områden som miljö, klimat, sociala och arbets-frågor och statsstöd. Det här är jätteviktigt för att undvika konkurrenssnedvridningar mellan EU och UK framöver. 3). Det nya avtalet är mycket mer omfattande än sedvanliga handelsavtal – i tillägg till handel med varor och tjänster omfattas energi, transport, fiskeri, koordinering av sociala förmåner, UK:s deltagande i en del av Unionens program och polisiärt och judiciärt samarbete. Dock är avtalet förstås mycket mindre förmånligt än EU-medlemskap – handeln är inte längre friktionsfri, den fria rörligheten har upphört, det finns inget automatiskt godkännande av yrkeskvalifikationer, inga passports för finanssektorn – för att bara nämna några exempel.

  1. Kommer EU och UK att fjärma sig från varandra – eller tror du att UK vill bygga på avtalet, ”ha mer av kakan”?

– Vad som är viktigt är att vi nu har en stabil bas för EU:s och UK:s framtida relationer. UK förblir naturligtvis ett allierat och likasinnat grannland och vi har många gemensamma utmaningar – till exempel klimatfrågan. Nu måste vi se till att avtalet tillämpas väl i praktiken. Avtalet har flera översynsklausuler som kan användas de närmaste åren. Samtidigt är det förmodligen så att UK nu kommer att välja att gå sina egna vägar i en del frågor – det var ju en av huvudanledningarna till Brexit. Och EU kommer förstås också att blicka framåt.

  1. Vilka råd vill du ge till andra förhandlare utifrån dina erfarenheter av att arbeta fram världens mest omfattande handelsavtal?

– Alla förhandlingar är unika så jag tror inte att jag är rätt person att be om råd. Allmänt gäller i alla förhandlingar – tror jag – att försöka förstå sin motparts position och avsikter, samt att självfallet även vara medveten om spelrummet i den egna positionen. I de här förhandlingarna hade EU-kommissionen och EU:s chefsförhandlare ett tydligt mandat från medlemsstaterna. Vad som var väldigt viktigt under hela förhandlingens gång var samarbetet med och transparensen gentemot medlemsstaterna och Europaparlamentet.

  1. Vad ska du göra nu när denna förhandling är klar

– Just nu återstår en del arbete med tanke på den pågående ratificeringsprocessen. Avtalet är för närvarande i provisorisk tillämpning eftersom Europaparlamentet ännu inte har givit sitt godkännande. Vad som händer framöver får vi se. För mig personligen har det varit en otrolig förmån att få delta i den här förhandlingsprocessen men jag ser också fram emot att ha lite mer tid tillsammans med mina barn.

Fotnot om Paulina: Paulina Dejmek Hack är direktör i EU-kommissionens Task Force för relationer med det Förenade kungariket och förhandlade det nya avtalet tillsammans med EU:s chefsförhandlare Michel Barnier. Paulina började i EU-kommissionen 2004 och var medlem av Michel Barniers stab när han var kommissionär för den inre marknaden. Åren 2009-2014 var hon medlem i dåvarande kommissionspresident Junckers stab och ansvarade för etableringen av Juncker-fonden. Paulina är född i Malmö, har juristexamen från Lund och en doktorsexamen från Heidelberg, Tyskland. Svaren återger Paulinas personliga ståndpunkter.

God fortsättning på 2021 – är det tillåtet att i en polariserad debatt ställa frågor, snarare än tro sig veta svaren?

 

I så fall jag vill bjuda in både eftertänksamma och trosvissa vänner att diskutera några frågor som jag fortfarande funderar över. Jag ser pandemin som ett enormt ”stress-test” på våra politiska, ekonomiska och sociala system, nationellt och internationellt. Jag tror att vi många år framöver kommer att bygga samhälleliga reformer på erfarenheterna från hur dessa system har fungerat under denna press. Jag har sammanfattat min osäkerhet i fem frågor:

  1. Samma strategi , men helt olika resultat? Belgien med en hårdhänt lockdown är ett av de värst drabbade länderna i Europa. Tjeckien med samma form av lockdown klarade sig mycket bättre och tjeckerna kunde på sommaren fira framgångarna med en folkfest på Karlsbron i centrala Prag. Hur ska vi förstå dessa skillnader? Och hur kommer det sig att Tjeckien nu i höst är ett av de mest drabbade länderna. Samma sak gäller internt inom länderna – varför får samma pandemi-strategi så olika effekt i olika regioner?
  2. Hur mycket politik, hur mycket expertis? Sverige utmärker sig genom att ha en mer decentraliserad samhällsorganisation än de flesta andra länder – med mer utrymme för experter och rekommendationer, än vad som är vanligt i andra länder. Dessutom en sjukvård uppdelad i 21 regioner styrda av regionalt valda fullmäktige/styrelser. Storbritannien har en helt annan samhällsorganisation – staten är ansvarig för NHS, sjukvården, regeringen, läs premiärminister Boris Johnson, styr i detalj varje pandemi-åtgärd. Hos oss är regionernas roll ifrågasatt – och kommunerna utsatta för kritik. Om vi ska förändra vårt system – och flytta över ansvaret för sjukvården till staten – vad kan vi lära av det brittiska systemet, som inte heller har haft någon framgång i bekämpningen av Covid-19?
  3. Hur mycket trygghet och hur mycket flexibilitet på arbetsmarknad och i sociala system? Den frågan kan illustreras med de permitteringslönesystem som i stor hast infördes i Europa och Nordamerika, en idé som förmodligen hade röstats ned om den hade lagts fram något år tidigare. På kort sikt var detta helt nödvändigt, men hur kommer det att se ut på längre sikt? Kommer ett sådant system att finnas kvar som ett normalt inslag i en modern arbetsmarknadspolitik? Kommer balansen mellan trygghet och flexibilitet att förskjutas och kommer det att finnas nya produktiva balanser mellan dessa intressen?
  4. Ekonomisk politik – en ny lång våg? Pandemin har tvingat fram en keynesiansk stimulanspolitik, oavsett politiska majoriteter, såväl i Europa som i USA – här kan man verkligen tala om ”den enda vägens politik”. När efterfrågan sviktar i såväl företagssektorn som hushållssektorn, då finns det bara den offentliga sektorn med regeringar och riksbanker som kan fungera som en ”last resort”. Sådan är den ekonomiska logiken. Hur mycket mer behöver göras och hur återgår man till något nytt normalt tillstånd? Är denna ekonomiska kris lika formaterande som börskraschen 1929 och 1970-talets ekonomiska kriser? Den förra kom att besvaras med Roosevelts New Deal, keynesianskt tillväxtpolitik och uppbyggnaden av välfärdssamhället. 1970-talets kriser la grunden för de kommande 30+ årens friedmanska epok, nyliberalismen som tillsammans med digitaliseringen gjorde globaliseringen möjlig – men som också skapade växande klyftor och finansiell instabilitet, en lång våg som fick ett abrupt slut genom finanskrisen 2008. Hur ser nästa långa våg ut?
  5. Sista frågan: globaliseringen – är den på reträtt, i fritt fall eller är den på väg att mutera? Redan före pandemin var globaliseringen på reträtt, handelsrestriktioner började införas, vi kunde se framför oss en regionalisering till tre block – Kina/Asien, EU/Europa, USA/Nordamerika. Sen kom pandemin med fritt fall i handel och transporter som följd. Samtidigt har utvecklingen av vaccin visat på vad globaliserad vetenskap och life science företag kan åstadkomma. Ser vi på de globala dataflödena så har de vuxit exponentiellt under 2020 – ”cross border internet traffic jumped 48 per cent from mid 2019 to mid 2020, twice the annual rate seen in the previous three years”, skriver Gillian Tett i Financial Times: ”Covid-19 has caused globalisation to mutate, but not killed it. Indeed, 2021 might yet deliver a surprising recovery”. Ska vi våga tro på det?

Den borgerliga politiken har svikit skolan, skriver DN – men hur ska reträtten från bolagsskolan gå till? – 2 januari 2021

 

 

Lisa Magnusson, ledarskribent i DN, drar av hela plåstret när hon anklagar de borgerliga partierna för att ha svikit skolan. Det var aldrig mening att det skulle bli så här, erkände dåvarande skolministern Beatrice Ask för ett par veckor sedan i Studio Ett. Lisa Magnusson: ”Med detta i åtanke är det omöjligt att förstå hur borgerliga partier av i dag kan ta strid för att bevara de mycket tydliga avigsidor som uppstått i alltifrån det segregerande kösystemet till de överdrivet generösa ersättningarna och bristen på insyn. Det är svårt att tolka det som annat än att de ätit en bjudlunch för mycket och frångått sitt ursprungliga uppdrag att tjäna medborgarna till förmån för helt andra intressen”.

Argumenten mot bolagsskolan är starka, men hur ska reträtten gå till? Det är en fråga både för de borgerliga partierna, som kramar bolagsskolan, men också för socialdemokrater som kritiserar den nuvarande ordningen. Mitt råd är att lyssna på några kloka moderater:

  1. Kommunstyrelsens ordförande i Lomma, Robert Wenglén (M), anser att ”oroväckande mycket talar för att valfrihetsreformerna har lett till ett misslyckande” Han menar att i företagsvärlden skulle man aldrig ta sig före att outsourca kärnverksamheten. Skola och äldreomsorg är om något kommunal kärnverksamhet.
  2. Anne-Marie Pålsson, tidigare riksdagsledamot (M), har på DN Debatt visat varför bolagsformen är olämplig för skolan: ”Enligt aktiebolagslagen ska ett aktiebolag ha som mål att gå med vinst. Drivkraften att vända sig främst till de elever som kostar lite att undervisa blir därför mycket stark för det är ju dessa som genererar den största vinsten …. När aktiebolagens sätt att fungera ställs mot de demokratiska principerna måste de demokratiska ges företräde.”
  3. Moderata Medborgarskolan kan fungera som exempel på hur man kan bevara valfriheten utan att driva skolan i bolagsform. Medborgarskolans Kulturama drivs i stiftelseform. Så här förklaras principerna på hemsidan: ”Vi är en ideell organisation och återinvesterar allt överskott tillbaka in i skolverksamheten. Det gör Medborgarskolan till en trygg och stabil huvudman”. Varför skulle inte den princip, som duger för moderaternas skola, kunna duga för våra barns skola?

Socialdemokraterna å sin sida behöver göra ett omtag och släppa fokus på ”vinster i välfärden” och inse att det inte är vinsten utan utdelningen av vinstmedel som är problemet, det är inte ”friskolor” utan ”bolagsskolor” som man ska adressera. Stiftelseformen ger utrymme för alternativ och valfrihet, men sätter inte vinstintresset framför skolans primära uppgifter på det sätt som bolagsformen gör.

Gott nytt år med helgens höjdare: ” Hamilton” på Broadway – 1 januari 2021

 

 

 

Vilket tempo, vilken intensitet, vilken upplevelse. Musikalen ”Hamilton” har gått på Broadway i flera år och har fått mängder av priser. Nu har den blivit film och skulle ha haft premiär i höst, men denna fick skjutas upp. Den kan i stället ses på Disney-kanalen, vilket vi valde som julunderhållning, inte bara en gång utan två! Det är såväl storyn om Alexander Hamilton, en av Förenta staternas ”founding fathers”, som själva föreställningen, en musikal i rap och hip hop stil, som gör den till en stor teaterupplevelse.

Hamilton var en märklig man, född i Västindien, med en svår start i livet. Han sändes i unga tonåren till Boston och vidare till New York för utbildning. Han engagerade sig i upproret mot England och deltog i det framgångsrika befrielsekriget 1775-76. 25 år gammal valdes han till delegat till Första kontinentalkongressen. Fem år senare var han en av de tongivande vid författningskonventet, där den amerikanska konstitutionen skrevs. 32 år gammal utsågs han av president George Washington till USA förste finansminister. Under de följande sex åren byggde han upp de institutioner som har gjort USA till den ledande nationen i världen – ett federalt skattesystem, en federal centralbank, ett tullsystem för att främja den inhemska industrin. För att få igenom dessa radikala förslag, gjorde han en uppgörelse om att förlägga federationens huvudstad till Washington och att låta federationen ta över delstaternas krigsskulder. Tänk, en person som i sina unga 30+ kunde åstadkomma allt detta!

”Hamilton” är stor dramatik, i politiken, i kärleken och i livets slut. Han dör, 47 år gammal, efter en duell med en tidigare vän och politisk kollega, som han kommit i konflikt med. Både musiken och texten har skrivits av Lin-Manuel Miranda, som dessutom spelar rollen som Hamilton med stor intensitet. Det ledande temat i musikalen är ”My shot”, i översättning kanske man kan säga ”jag tar varje chans”:

I am not throwing away my shot

I am not throwing away my shot

Hey yo, I’m just like my country

I’m young, scrappy and hungry

And I’m not throwing away my shot

Sista mötet med Giscard d´Estaing – december 2020

 

 

Jag har under några år haft förmånen att arbeta med Giscard d´Estaing, president i Frankrike 1974-1981. Bilden nedan från vårt sista möte, i hans hem i Paris. Han var då 92 år och vi hade ett givande samtal kring min skrift ”How can we understand the times we are living through” (Global Utmaning). Framför allt var han intresserad av framtiden. Han samlade en krets personer från politikens mitt och vänster till diskussioner på temat ”Re-Imagine Europe”. Han ordnade bland annat ett möte på OECD i Paris för att vi skulle få ta del av det pågående arbetet kring ”inclusive growth”, OECDs analys av misstagen som ledde fram till finanskrisen 2008, växande klyftor, folkligt missnöje och framväxten av högerextremismen. Det var det Giscard d´Estaing ville att vi skulle diskutera och lära av. Imponerande av en person i den åldern att orka samla intresserade personer till seriösa diskussioner om hur framtiden kan göras bättre! I förra veckan dog Valery Giscard d´Estaing. President Macron har utlyst nationella sorgedag den 9 december. RIP.

Var detta Boris Johnsons ”Churchill Moment”? den 26 december 2020

 

Winston Churchill är Boris Johnsons stora förebild. Boris ser säkert utträdet ur EU som ett ”Churchill Moment” – först seger i folkomröstningen, sedan en överlägsen valseger, följt av det formella utträdet, nu kompletterat med ett mer än tusen sidor långt handels- och säkerhetsavtal. Men Boris Johnson vet bättre än de flesta att det finns inte bara e t t ”Churchill Moment” utan t v å. Det ena handlar om seger, det andra om förlust. I maj 1945 hyllades Winston Churchill för att ha lett Storbritannien till seger i andra världskriget. I juli samma år röstade de brittiska väljarna bort Churchill som brittisk premiärminister; när freden var uppnådd behövde Storbritannien en annan ledning, som kunde reformera det brittiska klassamhället.

Vilket ”Moment” väntar Boris Johnson? Här kommer två alternativa scenarios för reflexion och kommentarer:

  1. Brexit är bara början.

Boris Johnson har haft ett svårt 2020 med stora motgångar och stora opinionsförluster. Under 2021 får han möjlighet att tala om allt som ska uppnås efter utträdet ur EU – så som han gjorde i presskonferensen på julafton. Till det kommer han kunna lägga en framgångsrik vaccineringskampanj, som trycker tillbaka pandemin och möjliggör en ekonomisk återhämtning. Eftersom UK har drabbats av ett djupare fall i ekonomin än många andra länder, kommer uppgången därför att bli snabbare. Problemen i hamnarna kommer att förefalla små och övergående jämfört med det språng som den brittiska ekonomin kommer att göra – och alla nya handelsavtal som kommer att skrivas. ”Global Britain”, kommer Boris Johnson att utropa, ”we did it”. Nästa val kommer 2023, allra senast 2024, ”levelling up” blir budskapet fram till dess.

  1. Brexit är slutfört.

Storbritannien är starkt delat i synen på Brexit – 45 mot 40 procent till förmån för Remain. Boris Johnson är inte den som kan ”hela” landet. Missnöjet breder ut sig – över tillbakagången i ekonomin, av klyftorna som fördjupades under pandemin, av all byråkrati som följer med Brexit, av förlorade marknadsandelar för brittiska exportörer till EU. Det konservativa partiet kommer att plågas av fortsatta strider mellan Brextremister och realister. Ungdomarna – den generation som nu utestängs från Erasmus och som måste söka visum för att vistas i EU-länder – kommer att utgöra en särskilt stark kraft i kraven på förändring och öppenhet mot Europa. I Skottland växer kraven på utträde ur United Kingdom. Det kommer, på samma sätt som 1945, att behövas en ny ledning, som tar sig an de fundamentala problemen i det brittiska klassamhället och kan attrahera de unga väljarna.

Vilket ”Moment” ska man våga gissa på? ”The jury is still out” – dvs det brittiska folket! Vi andra kan bara spekulera!

Länk till op-ed i The Guardian med en första omgång av argument mot Boris Johnsons deal – ” A deal is better than no deal, but the prime minister will be personally held to account for every negative impact on the UK”:

https://www.theguardian.com/…/brexit-blame-game-no-10…

  1. Labor – dilemma eller momentum?

Labour har repat sig efter Corbyns nederlag och avgång. Den nye ledaren Keir

Starmer har vunnit respekt för sig och Labour. I opinionsundersökningarna

ligger partiet på cirka 40 procent, samma som Tory. Men nu står partiet

inför ett dilemma: säga ja till Boris Johnsons avtal med EU om handel och

säkerhet – eller lägga ner rösterna? Starmer vill att partiet ska säga ja,

men många i partiet vill inte göra det. Så här går diskussionen i partiet –

inlägg I The Guardian: ”Europe will remain a live issue in British politics

– and especially within the Conservative party – for years to come. Labour

should take note, because if Keir Starmer gets into bed with Boris Johnson

over his deal, whatever form it may take, he and his party will pay for it –

for years to come, in the same way the Lib Dems have had to own tuition fees

and austerity. Food shortages? Labour voted for it. Power cuts? Labour voted

for those too. Job losses? The right honourable gentleman didn’t so much as

mention that on the day he walked through the lobby…”

Endast på Facebook: Prins Charles och jag – 30 november 2020

 

Nu när Prins Charles är aktuell genom ”The Crown” – bilden – vill jag berätta om den gången när han och jag delade scen och talarstol – dessutom med Indiens premiärminister Vaypayee. Det var oktober 2003. På den tiden var jag rådgivare åt ILOs generalsekreterare Juan Somavia. När denne inte hade tid att resa ut i världen, sände han ut mig – till Sydafrika, Kina och Indien. Nu hade jag i uppgift att medverka på något som högtidligt kallades” the Asian Summit on Youth Entrepreneurship and Employment”, ett stort möte i New Delhi med representanter från ett 20-tal länder. Prins Charles, Indiens premiärminister Vaypayee och jag inledningstalade, jag representerade såväl FN som Världsbanken och ILO.

Det stora mötet föregicks av ett seminarium med en mindre krets personer under ledning av Prins Charles. Min uppfattning om honom var filtrerad genom allt det negativa som skrivits om honom i brittisk press. Tvärtemot mina förställningar mötte jag en person som var påläst, intresserad och verbal. Han använda seminariet till att lyssna in synpunkter och bättra på sitt tal; med röd bläckpenna strök han och skrev om i sitt manus. I talarstolen var han skicklig, fick lätt kontakt med publiken. Han gick hem.

Jag fick också omvärdera min syn på premiärminister Vaypayee, en gammal man, då 79 år. Han hade varit medlem av parlamentet i mer än 50 år, premiärminister för tredje gången. Han hade svårt att gå, hjälptes upp på scenen av två medarbetare. Han fick sedan hjälp att ta sig fram till talarstolen när han skulle inleda konferensen. Här träffade jag ledaren för världens största demokrati, en person som föreföll helt orkeslös. Min första tanke var: hur kan denna man utöva ledarskap? När han väl stod upp i talarstolen omvandlades han som i ett slag. Allt det skröpliga var som bortblåst. Han visade sig vara en kraftfull talare med ett genomtänkt budskap, framfört ”by heart”, inget som andra hade skrivit och som han läste upp.

Två stora personligheter, två omvärderingar. För mig fanns bara en tredjeplats

”Hur vill du dö” – fem frågor till PC Jersild om nya boken  16 oktober 2020

 

 

Din bok handlar om en svår och kontroversiell fråga, rätten att få bestämma över sin egen död – utan att begå självmord. Du belyser detta genom att beskriva ett antal personers väg till döden. En av dem är Per Maritz, ALS-sjuk med svåra plågor, som fick hjälp att avsluta sitt liv och som berättade om detta i DN i somras. En annan är din syster, som tre gånger försökte ta livet av sig: ”Hon hade vid det laget svårt att svälja och led svårt av törst. Om hon vägrade dricka eller om hon inte kunde svälja är oklart. Morfinet mot ryggsmärtorna gjorde henne illamående och förstoppad. Hjärtat orkade inte med, hon fick syrebrist och hallucinerade. Det tog tre veckor innan hon dog”

  1. Vad vill du säga med dessa exempel?

PC: För det första var hennes död en stark och genomgripande upplevelse för mig som hennes yngre bror. Jag hade upplevt andra familjemedlemmars död innan, men ingen som så hårdnackat velat lämna livet i förtid. Och som jag skriver i boken är hon inte ensam. Överläkaren på den psykiatriska klinik där min syster ett par veckor tvångsvårdades berättade att han haft tre gamla kvinnor i precis samma situation: de hade försökt ta sina livet, ett liv de upplevde inte längre var värt att leva. Jag menar att för min systers del hade det varit bättre om hon fått läkarhjälp att dö innan hon gjorde sina tre självmordsförsök. Hennes tre sista veckor i livet hade inget värde, för någon.

Per Maritz led av en obotlig sjukdom och riskerade en svår död i lufthunger och ångest. Han hade fått en tid på en klinik i Schweiz, Dignitas. Men ett par dar innan han skulle åkt ner fick han veta att hans tid strukits p g a coronapandemin. Den svenske läkaren Staffan Bergström beslöt då att hjälpa honom med starka sömnmedel. Jag menar att om man fördömer den handlingen måste man också fördöma Martitz resa till Schweiz. Annat vore ologiskt. En känd svensk palliativläkare har som ett alternativ föreslagit att Maritz borde ha tvångsintagets på psyket så som utgörande fara för eget liv. Lagen skulle medgivet detta. Men de flesta inser säkert hur absurt det hade varit att bura in Per Maritz för att han försökte undvika en svår död.

  1. Varför anser du att man ska ha laglig rätt styra över livets slut?

PC: De Mänskliga Rättigheterna har kommit till för att människor ska ha rätten att styra över sina egna liv så länge detta inte hindrar andra människor att styra över sina. Denna rätt upphör inte för att vi råkar bli gamla och sjuka. Sjukvårdslagen tillskriver oss också rätten att tacka nej till undersökningar och behandlingar. Om döendet hotar bli alltför jävligt kan vi alltid ta livet av oss på egen hand. Men det kräver en stor självövervinnelse och kan misslyckas som det gjorde för min syster och man kan hamna på låst avdelning. Eller, värre, få så svåra skador att man förvandlas till paket. Därför är det bättre att obotligt sjuka, som Per Maritz, får tillgång till frivillig hjälp att avsluta livet med läkarassistans.

  1. Schweiz var först att erkänna patientens rätt att bestämma om livets slut. Hur många har följt efter?

PC:Dödshjälp kan ges på två sätt, genom att en läkare ger en dödande spruta (Eutanasi) eller att en läkare skriver ut en burk piller som patienten kan använde själv (Läkarassisterat döende). Några länder tillåter både eutanasi och läkarassisterat döende, hit hör Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Kanada. Andra tillåter enbart läkarassisterat döende, hit hör flera delstater i USA samt Schweiz.

  1. Av alla de nationella lagar som kommit till, beskriver du Oregon-modellen som en förebild. Varför?

PC: Oregonmodellen – som enbart tillåter läkarassisterat döende – har varit kraft i över tjugo år utan att regelverket har behövt ändras. Det finns inga tecken på missbruk. Den avgörande handlingen ligger hos patienten själv. Det krävs att den obotligt sjuka bedöms ha mindre än sex månader kvar att leva. Av alla regelverken känns Oregonmodellen som den säkraste, med minst risk att något kan gå fel. Därför tycker jag man ska sikta på den i första hand. Nackdelen är att den som inte kan svälja sina tabletter hamnar utanför.

  1. Du uppmanar oss att skriva livsslutsdirektiv – varför ska vi göra det?

PC: Ja, jag uppmanar alla att skriva livsslutsdirektiv – hur man vill ha det på slutet. Det skulle underlätta för alla parter, för individen själv, för de närstående och för vårdgivaren. Av direktivet bör framgå till vilken person utfärdaren vill överlåta beslutsrätten när man själv inte längre kan bestämma. Livsslutsdirektiv skulle också kunna ge patienten inflytande över flera åtgärder – till exempel terminal sedering (ångestdämpande läkemedelsbehandling), avbruten behandling och återupplivning – som i dag är otillräckligt reglerade. Ett livsslutsdirektiv skulle därtill kunna innehålla en avsiktsförklaring om den döende vore beredd att diskutera frivillig dödshjälp – eller tvärtom att den frågan under inga förhållanden får väckas. Allt för att stärka patientens självbestämmande.

 

 

Kräv en ansvarig utgivare för varje Facebook-konto! 16 oktober 2020

 

 

Skulle rektor Hamid ha kunna fungera som ”hatets och illviljans kolportör” om varje Facebook-konto hade haft en ansvarig utgivare – på samma sätt som en tidning, där den ansvarige utgivaren ska säkerställa att tidningen följer de pressetiska principerna? Förmodligen inte. Skulle Facebook ha kunnat fungera på det sätt som nu sker, om Facebook hade skapats av tidningsmedia, inte av Marc Zuckerberg? Förmodligen inte.

Det behövs en internationell reglering för att lyfta Facebook upp ur ”the swamp” och skapa balans mellan yttrandefrihet och ”yttrandeetik”. Med tidningsmedia som förebild skulle den kunna bestå av följande två element:

  1. Kräv att varje Facebook-konto ska ha en ansvarig utgivare; anonyma konton av alla de slag blir olagliga och Facebook blir skyldig att stänga ner dem.
  2. Skapa etiska riktlinjer för publicering på Facebook och gör varje ansvarig utgivare skyldig att följa dem

Det var EU som för ett par år sedan genomförde lagstiftningen om dataskydd, General Data Protection Regulation, som nu fått brett internationellt genomslag. EU bör ta ledningen i nästa steg för att städa upp i Facebook och andra sociala media. Efter valet i USA kan det där finnas en majoritet som är beredd att göra gemensam sak med Europa.

Vad skulle Marc Zuckerman säga om detta? Han har länge hävdat att det inte behövs någon reglering. Han har försvarat Facebook genom att säga att den bara är en plattform och att Facebook inte kan lägga sig i innehållet. När skandalerna blivit större och kritiken vuxit till stormstyrka, har han lovat självsanering. Men denna självsanering har alltid underkastats vinstintressena och har aldrig löst de grundläggande problemen.

En av dem som var med från början och investerade i Facebook, Robert McNamee, har i boken ”Zucked” avfyrat en bredsida mot Facebook. Han skriver att han inte i sin värsta fantasi hade kunnat föreställa sig ”den skada på demokratin, folkhälsan, personlig integritet och fri konkurrens som åstadkoms av de internetplattformar, som jag älskade att använda… vi bedriver ett okontrollerat evolutionärt experiment och resultatet är så här lång förfärande”. Hans avslutande appell lyder så här: ”Det är ingen överdrift att säga att de största hoten mot den globala ordningen som jag upplevt i mitt liv är har skapats av internetplattformar…… Beslutsfattare, som har varit tveksamma att ingripa mot företag som var älskade så sent som 2016 börjar tänka om. De måste använda varenda verktyg som lagstiftningen kan tillhandahålla. Vi har inte mycket tid.”

Under det senaste året har Zuckerberg svängt om och medgett att det nu inte längre är en fråga o m det borde bli en bättre reglering utan h u r det ska gå till. Han har uttalat sig för en reglering på fyra områden: ”harmful content, election integrity, privacy and data portability”.

EU bör vara drivande när det gäller att skapa en balans mellan yttrandefrihet och yttrandeetik – på samma sätt som EU var drivande för lagen om dataskydd. Vem sätter hjulet i rullning?

 

 

Att göra Europas städer klimatneutrala – this is the mission of our times!

Så är det! Varken mer eller mindre. EUs Mission Board on Climate Neutral Cities (bilden), i vilken jag då var vice ordförande, lämnade i september 2020 sina förslag till Kommissionen. Så här motiverar vi varför klimatomställningen av städerna är ”the mission of our time”: “Cities cover about 3% of the land on Earth, yet they produce about 72% of all global greenhouse gas emissions. On top of that, cities are growing fast; in Europe, it is estimated that by 2050 almost 85% of Europeans will be living in cities. Therefore, the climate emergency must be tackled by cities – and by citizens”.
Det är städerna/kommunerna som måste genomföra klimatomställningen – och då måste den kommunala ledningen gå utanför den egna organisationen och få näringsliv, akademi och folkrörelser med sig i detta arbete. Vår Mission Board har föreslagit ett nytt sätt för EU att stödja kommunerna i denna omställning, ett Climate City Contract, för ömsesidiga åtaganden. EU ska bidra med bättre regler, mer innovationer och samordnad finansiering. Nästa år kan EU kommissionen göra den första utlysningen inom ramen för ”100 Climate Neutral Cities by 2030 – by and for citizens”.
Jag räknar med att minst tre svenska städer/kommuner kommer att finnas med bland de 100. Svenska kommuner ligger bra till. Tack vare Energimyndigheten, Vinnova och Formas har Sverige via Viable Cities arbetat på det sätt som EU nu ska göra. Det finns nu nio svenska kommuner som är beredda att sätta 2030 som mål för klimatomställningen och som i höst kommer skriva Klimatkontrakt 2030. Det är Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Växjö, Uppsala, Umeå, Järfälla och Enköping. Vi i Viable Cities vill ha fler kommuner med och vi hoppas att bland andra Helsingborg, Linköping, Örebro, Borlänge, Skellefteå och Gotland ska komma med när vi gör nästa utlysning.