Stockholms klimatomställning – på Nobel-middag i Beijing!

Ja, så här såg det ut på svenska ambassadens Nobel-middag när Olle Burell och jag presenterade Stockholm Green Innovation District, ett nytt samarbete mellan Stockholm stad och Nacka kommun för globalt ledarskap för hållbar stadsutveckling. På bilden i kommentarsfältet nedan ser du Olle Burell och mig i en studio i Hammarby Sjöstad. Därifrån gjorde vi vår presentation på engelska med bilder översatta till kinesiska. Uppklädda i mörk kostym, vit skjorta och slips för att smälta in i den högtidliga Nobel-festen på ambassaden i Beijing!
Ett 50-tal gäster – på hög nivå inom forskning, företag och regering – deltog. Vi fick tillfälle att på 30 minuter informera om Stockholm Green Innovation District och ha en dialog med Dr Fang Li, en av Kina ledande miljöekonomer. Stort intresse – många kineser kommer till FN-konferensen Stockholm+50 i juni och då vill de göra ”site visit” hos oss.
Vad är Stockholm Green Innovation District? Jo fem stadsdelar söder om Söder: Årsta, Nya Slakthusområdet, Skanskas Sthlm New, Hammarby Sjöstad och Nobelberget/Sickla i Nacka. Här finns företag som bidrar med innovation till klimatomställningen: Skanska,. Atrium Ljungberg, Stockholm Vatten och Avfall, Stockholm Exergi, Envac, Green City Ferries, Skistar, Stockholm Water Innovation Center med flera. Vi har dessutom tre starka partners inom forskning och innovation: KTH, IVL och RISE. Samt tre partners som kan bidra till att budskapet om Stockholms innovationer för klimatomställning når ut i världen: Invest Stockholm, Smart City Sweden och Stockholmsregionens EU-kontor i Bryssel.

Söndag 22.00: Amerikansk demokrati under attack – och Trump på väg tillbaka

– Är Trump på väg tillbaka, frågade Lotta Fogde, programledare i Söndag 22.00. Ja, svarade Leif Pagrotsky. Nej, jag skulle inte sätta pengar på att han kommer tillbaka, sa Calle Melin. Som forskare svarar jag ogärna ja eller nej på sådana frågor, svarade Frida Stranne, kvällens gäst och amerikaforskare, men sannolikheten är stor att Trump kommer tillbaka. Han har ju redan ett nästan totalt grepp om det Republikanska partiet.
Redan i mellanårsvalet 2022 kommer Demokraterna att förlora sin majoritet i kongressen, var expertpanelen överens om. Det är två parallella utvecklingar, som lägger grunden för Trump II. Den ena är Republikanernas offensiv för att skriva om lagar, politisera valförrättningen och rita om valdistrikten och därmed hålla ner valdeltagandet samt skaffa sig kontroll över valresultatet. Det andra som händer är att president Biden har stora svårigheter att få igenom sin politik i kongressen, vilket gör att han förlorar förtroende.
– Läget just nu är minst sagt oroande i den amerikanska demokratin, menade Frida Stranne. Så sent som i juni skrev flera hundra namnkunniga professorer i statskunskap ett ”Statement of Concern” där de varnade för att man inte kommer att kunna garantera fria och rättvisa val 2022, ännu mindre 2024. The Economist har beskrivit USA som en ”flawed democracy” (”bristfällig”). Vårt eget demokratiforskningsinstitut i Göteborg beskriver USA som en nation som snabbt rör sig i auktoritär riktning. Det är inte bara vallagarna som nu skrivs om utan även sättet på vilket man ritar om valdistrikten som utmanar den amerikanska demokratin genom att försvåra för minoriteter att rösta. Republikanerna har en långsiktig plan för detta. Planen är den samlade effekten av detta i kombination med en rad samhällsutvecklingar som försvagar tilliten till systemet – en giftig coctail – som ger anledning till djup oro. Forskare är också oroade över den hastighet med vilken förändringarna sker. Om man ser tillbaka på 1960-talet var det 8 av 10 som hade tilltro till politiker och politiska institutioner, nu är det bara 2 av 10 som har den tilltron. Allt fler ifrågasätter vad globaliseringen och demokratin levererar. Man känner rädsla och frustration i breda lager av det amerikanska samhället.
– Skulle Biden ha blivit vald, frågade Leif Pagrotsky, om den politisering som nu sker i vallagarna och i valadministrationen hade gällt 2020?
– Nej, sannolikt inte, svarade Frida Stranne. Forskarna som har undersökt det som nu händer, menar att det var de rättsliga och valadministrativa principer som då gällde som hindrade Trump från att stjäla Bidens seger i avgörande stater som Georgia, Arizona, Pennsylvania.
– Hur kan man förklara debatten om valfusk i USA? frågade Lotta Fogde
– Det handlar, förklarade Calle Melin, för republikanerna om att demonisera motståndarna, Demokraterna, för att kunna skapa opinion för de förändringar i lagarna som nu genomförs och använda den politiska makten för att kunna genomföra den egna agendan. De flesta republikaner ansåg nog inte att Trump var den bäste kandidaten, men han var tuffast och elakast mot den andra sidan och det är det som nu gäller i ett alltmer polariserat samhällsklimat.
– Hur ser utsikterna ut för Demokraterna i höstens mellanårsval till kongressen?
– Det ser uselt ut för Demokraterna, sa Leif Pagrotsky. De kommer alldeles uppenbart att förlora sin majoritet i mellanvalet i höst. Det krävs ett mirakel för att undvika det. Biden har svårt att leverera den politik han gick till val på. Han har ett splittrat parti, som inte förmår kompromissa. Skillnaden mellan höger och vänster är som skillnaden mellan folkpartiet och vänsterpartier här hemma. Biden vann med många miljoner rösters övervikt, men han lyckas inte leverera det han lovat. Människor ser det och tappar förtroende för Demokraternas förmåga att leda landet.
– Ja, instämde Frida Stranne. Splittringen i kongressen är djup och det är svårt att få igenom politiken. Detta i kombination med fortsatt pandemi och inflation drar ner tilltron till presidenten och demokraterna. Det blir den sittande presidenten som får bära hundhuvudet för detta, oavsett om han kan göra något åt det.
– Vad skulle det innebära om Demokraterna till hösten förlorar majoriteten i kongressen? frågade Lotta Fogde.
– Det ökar risken ytterligare för att kommande val inte kan genomföras på ett rättssäkert sätt, sa Frida Stranne. Det innebär att Republikanerna ökar sin makt och kan genomföra den agenda som Trump står för – och som han på grund av vallagarna och en oberoende valadministration – inte lyckades genomföra under sina första period. Nu kommer den att få fullt genomslag; USA riskerar då utvecklas i allt mer auktoritär riktning.
Lyssna på hela samtalet – här är länken till vår hemsida, klicka sedan på Facebook eller Youtube: https://www.sondag2200.se/

Två frågor från en finansminister ”från förr”

Det är ett par saker i den pågående budgetdiskussionen som jag inte förstår. Någon som kan hjälpa mig?
1. Det påstås att den budget för 2022 som riksdagen antog i onsdags är en SD-M-KD-budget. Men faktum är att de tre partiernas gemensamma reservation endast innehöll omdisponeringar om 20 miljarder i en budget som totalt omfattar 1.137 miljarder kronor. De har alltså påverkat mindre än 2 procent av den budget som Magdalena Andersson lagt fram. Är de nöjda med så litet för att beskriva budgeten som en SD-M-KD-budget?
2. Hur kan det komma sig att de tre partierna bara kunde enas om att omdisponera 2 procent av statsbudgeten. Varför inte 10, 20 procent eller mer? Om de nu inte kunde enas om mer än knappa 2 procent, vad säger det om deras förmåga att fram till valet enas om en politik för de återstående 98 procenten?

Boris Johnson – oövervinnlig eller på väg mot stupet?

Under hösten har vinden vänt för Boris Johnson. Den medvind han fick tack vare en framgångsrik vaccineringskampanj i början året har ersatts med en motvind som ökar i styrka. Ledningen från i våras på omkring 10 procentenheter har smält samman, Labour är i fatt, till och med förbi i de senaste undersökningarna. Effekterna av Brexit är en belastning. Nu är det anklagelser om korruption som förstärker motvinden. Han anklagas för att omge sig med ett hov, ”a Court of Chaos”, snarare än en regering, och att detta hov förstärker hans svagheter, snarare än kompenserar dem ( Tidskriften The Spectator). Bilden av Boris Johnson som en oövervinnlig ledare håller på att flagna. Hur nära stupet befinner han sig?
Missnöjet med Brexit börjar tränga sig på. Byråkrati vid hamnarna, brist på chaufförer, för en tid sedan rådde det bensinbrist med långa köer till bensinstationerna. Nu frågar man sig hur det ska gå med julhandeln, när transportflödena bromsas upp. Avtalet om Nordirland fungerar dåligt och det råder stort missnöje på Nordirland. Brexit har hunnit i fatt Boris. Dessutom har priserna på gas för att värma bostäder, stigit kraftigt.
Missnöjet gäller också ekonomin i stort. Finansministern gör gällande att UK har en ekonomi ”fit for the new age of optimism”. Verkligheten är en helt annan. De senaste tio åren har varit den sämsta perioden när det gäller produktivitet och inkomster sedan 1930-talet, enligt Financial Times. Brexit skulle, lovade Boris, ändra på allt. Men verkligheten är den motsatta. Exporten till EU minskar 15 procent och det innebär att UK tappar fyra procent i BNP (FT). Vilket gör det ännu svårare att finansiera det som Boris Johnson lovade inför valet 2019, ”levelling up”, att alla skulle få det bättre, särskilt i de eftersatta industriområdena. Och hur ska denna försvagning i tillväxt och statsinkomster gå ihop med planerna att lova stora skattesänkningar inför nästa val, troligen redan 2023? Löftena om ”levelling up” av industriområdena i norr, stora investeringar i infrastruktur, blev det inte mycket av. Det är inte bara Labour som attackerar, även de egna är missnöjda: ”it looks like a betrayal”.
Till detta kommer nu anklagelserna om att Torypartiet är korrupt. Parlamentsledamöter har extraknäck och lobbar på sina uppdragsgivares räkning, trots att detta strider med Parlamentets uppförandekod. Boris Johnson försökte nyligen rädda en av dem, genom att skriva om reglerna och sätta till lojala personer i den styrelse som ska granska misstänkta överträdelser. Men kritiken blev så kompakt att han nästa dag fick dra tillbaka sitt förslag, offra sin partivän och ta ett nyval om någon månad. Han tvingades till och med erkänna att han ”hade kört i diket”. Var fjärde Tory-ledamot har ett eller flera sådana väl betalda uppdrag. Boris egna bravader som borgmästare i London blottas nu genom älskarinnas dagboksanteckningar. I en opinionsundersökning svarar 47 procent att Boris Johnson är korrupt, bara 22 procent att han är hederlig. När Boris Johnson höll presskonferens på klimattoppmötet i Glasgow fick han ägna tid att svara på frågan ”Is Britain a corrupt country?
I början av förra året hade Tories över 50 procents stöd i opinionsundersökningarna i våras runt 45 procent, nu – i motvinden – ner mot 35 procent. Är Boris Johnson inte längre oövervinnlig, är han på väg mot stupet?

Söndag 22.00 (den 21 november): Är loppet kört för Liberalerna?

Ja, sa Heidi Avellan, kvällens gäst och chefredaktör för Sydsvenskan. Ja, sa Leif Pagrotsky. Ja, sa Calle Melin. Landsmötet kunde inte ena Liberalerna – varken att hålla emot högervridningen eller att hålla fast vid de uppgörelser man redan gjort med M, KD och SD. Det enda tydliga med landsmötet var den fortsatta otydligheten. Därmed är loppet kört. Så kan man sammanfatta opinionen i vår panel i Söndag 22.00.
Hur hamnade Liberalerna där? frågade programledaren Lotta Fogde
– Det är en långsiktig nedgång för partiet men också för de liberala idéerna, konstaterade Heidi Avellan. Efter 1989 trodde vi att liberalismens tid var kommen, men så var det inte. De liberala idéerna har trängts tillbaka och extremhögern har gått fram.
– Folkpartiet har haft två framgångsrika val under de senaste 30-40 åren, påminde Leif Pagrotsky, Bengt Westerbergs val 1985 och Lars Leijonborgs val 2002. Men man måste då komma ihåg att det var två val som gick illa för Moderaterna, Ulf Adelsohns ”systemskiftesval 1985, och Bo Lundgren misslyckande val 2002, i både fallen drog Folkpartiet fördel av moderaternas misslyckanden.
Kan liberalerna dra till sig stödröster och därmed ta sig upp från nuvarande 2-3 procent till över 4 procent? frågade Lotta Fogde.
– Om det ska ske, måste det inträffa något som vi idag inte kan förutse, svarade Heidi Avellan. Ska Liberalerna kunna göra det, måste de ligga när 4 procentsspärren när valrörelsen börjar nästa sommar, svarade Carl Melin, som visade att Liberalerna förlorat väljare till Moderaterna i samband med Januariavtalet och sedan förlorat väljare till Centern och Socialdemokraterna när de gick över för att bli stödparti till högerblocket. Om Moderaterna ska tillhandahålla stödröster till både Liberalerna och Kristdemokraterna, riskerar Moderaterna att bli mindre än SD och då blir det svårt att regera, kommenterade Leif Pagrotsky .
Vad betyder det att Bengt Westerberg har gått ut offentligt och förklarat att han inte kan rösta på Liberalerna?
– Det har aldrig hänt tidigare att en partiledare på detta sätt gått emot sitt tidigare parti och visat vägen för att stanna hemma eller till och med rösta på något annat parti, sa Leif Pagrotsky. Jag tror att Liberalerna får svårt att få fram valarbetare som kan tala för partiets politik, särskilt i Stockholm, som är Liberalernas starkaste fäste.
Hur kommer det sig att Liberalerna hellre samarbetar med Sverigedemokraterna än med Socialdemokraterna, frågade Lotta. Trots samverkan under lång tid om viktiga delar av reformpolitiken.
– Stora skillnader i partikulturen, svarade Heidi Avellan. Socialdemokraterna är ett kollektivistiskt parti, det går inte ihop med liberalernas partikultur. Att åstadkomma regeringsskifte är en övergripande uppgift för de borgerliga partierna och då blir man tvungna att samverka med SD. Centern har tagit en annan position, agerarar liberal motpol till högernationalisterna. Har dessutom en partikultur som går bättre ihop med Socialdemokraternas.

Sweden’s experience of CO2 taxation

Hagainitiativet ordnade den 3 november tillsammans med det slovenska ordförandeskapet ett seminarium om klimatfrågan med betoning på priset på CO2 som ett sätt att driva på  omställningen. Jag var inbjuden att tala om den svenska CO2-skatten, som vi införde redan 1991. Min presentation via följande länk: Co2 taxation Haga seminar Slovenia muntlig presentation final version 3 november 2021

Nu blir Hammarby Sjöstad centrum i Stockholm Green Innovation District!

 

 

Nu blir Hammarby Sjöstad centrum i Stockholm Green Innovation District!

 

Vårt nya samarbete omfattar fem stadsdelar och sträcker sig från Årsta i väster via Slakthusområdet , Sthlm New vid Skanstull/Gullmarsplan och Hammarby Sjöstad till Nobelberget/Sickla i öster med Tvärbanan som sammanbindande länk. Syftet är att bygga vidare på Hammarby Sjöstads internationella uppmärksamhet och skapa globalt ledarskap i hållbar stadsutveckling.! Vi är glada att vi har lyckats engagera Olle Burell, arkitekt och tidigare skolborgarråd, som ledare för verksamheten.

 

Vi har arbetat i två år med detta projekt. Pandemin har försenat vår presentation, men det har gjort att vi nu har ett mycket mer moget projekt. Stockholm stad och Nacka kommun deltar tillsammans med ett 15-tal företag och organisationer, alla med innovationer för klimatomställning och hållbar utveckling som kännetecken. Häromdagen nvigdes Stockholm ”greenovation” av finansborgarrådet Anna König Jerlmyr. Invigning på högsta nivå – Skybar i Skanskas Sthlm 01, på 102 meters höjd, med storslagen utsikt över hela Stockholm – se ut genom fönstret på bilden!.

Olle är synnerligen lämpad för detta uppdrag. Han fick kontakt med planeringen av Hammarby Sjöstad redan under studietiden på KTH. Sen har han bland annat varit skolborgarråd och kan Stockholms stad från insidan. Han är alltså både stadsbyggare och samhällsbyggare. Olle är generös, han har bett mig fungera som hans assistent – eller ”sidekick” – vilket jag gör mer än gärna! Jag ska samla en krets av seniora rådgivare som bland annat var med när de nya idéerna om hållbar stadsutveckling började tillämpas i Sjöstaden. Och många andra som har erfarenhet från forskning, innovation och praktiskt stadsbyggande.

I detta gröna konsortium ingår Stockholm stad/Miljöförvaltningen, Nacka Kommun, Atrium Ljungberg, Skanska, ElectriCITY, Skistar, Stockholm Vatten och Avfall/SVOA, IVLs Stockholm Water Innovation Centre, Green City Ferries, Urban Tech Sweden, Smart City Sweden, Invest Stockholm och Stockholm Region EU Office. Och fler starka aktörer är på ingång, vilket är mycket välkommet.
Vi kommer att ägna mycket tid åt att presentera oss internationellt och bedriva exportfrämjande verksamhet, vi är redan i gång i Bryssel och Beijing. Vi ska bland annat medverka på Svenska ambassaden i Beijing som bjuder på Nobelmiddag den 9 december.

Att arbeta för Tage, Olof, Ingvar och Stefan – Vad har jag lärt mig? Hur värderar jag dem?

Jag har i olika skeden under de senaste 54 åren haft förmånen att få arbeta för Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Stefan Löfven – som en av ”Tages pojkar” i slutet av 1960-talet, som statssekreterare under Olof Palmes första regering, som finansminister i regeringen Carlsson III 1990-91 och därefter ekonomisk-politisk talesperson i riksdagen. Med Stefan Löfven har jag samarbetat i två av hans internationella uppdrag, arbetet med EUs sociala pelare 2016-2017 och ILO s globala kommission Framtidens arbete.
Om Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson finns det biografier och memoarer, som ger en samlad bild av deras tid, deras gärningar och hur de tänkte. Vi får vänta några år för att få en samlad bild av Stefan Löfvens tid, gärning och eftertankar. Vad jag vill bidra med nu i samband med Stefan Löfvens avgång är bara några enkla personliga iakttagelser om hans tid och gärning mot bakgrund av mitt samarbete med tidigare socialdemokratiska statsministrar.
Min första iakttagelse är hur olika dessa fyra personer är! Den andra är hur olika förutsättningar som gällt – tidsandan, ekonomin, de parlamentariska förhållandena. Vilken skillnad på 1960-talets internationella optimism och 2010-talets växande nationalism och pessimism!
Alla fyra har haft att kämpa med osäkra parlamentariska förutsättningar. Under de 58 socialdemokratiska regeringsåren från 1946 till 2021 är det bara under två år som partiet haft egen majoritet, 1968-1970. Det har varit en ständig kamp för att säkra parlamentariskt underlag för en handlingskraftig regering: kompromiss, kompromiss, kompromiss. Alla fyra har kunnat beskriva de politiska problem, som detta inneburit. Erlanders memoarer ger en god bild av detta. Olof Palme uttryckte det drastiskt: ”Man får ta ett helvete i taget”. Ingvar Carlsson har sagt samma sak, men med mer diplomatiska formuleringar.
Tage, Olof och Ingvar blev med automatik statsministrar när de hade valts till partiordförande. Stefan Löfven däremot blev ledare för ett parti i opposition, ett parti som då var ganska vilset. Det var dessutom en tid när nynationalismen höll på att växa sig stark i hela Europa. Under Alliansregeringens åtta år hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, fyrdubblats i folkopinionen, och gjort regeringsbildningen till en ytterst komplicerad uppgift.
Är det kanske så att den uppgift som låg framför Stefan Löfven var svårare än den som mötte Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson? Och då, 2014, när Stefan Löfven tillträdde som statsminister, var det ingen som kunde förutse flyktingvågen 2015 och pandemin 2020-21.
Vad har Stefan Löfven uträttat under sina nästan tio år som partiledare och sju år som statsminister? En kort-kort summering:
– Han samlade ihop det socialdemokratiska partiet och gjorde det regeringsdugligt igen – avgörande för allt som skett sedan dess
– Han förhandlade fram parlamentariska majoriteter efter två val, bröt upp blockpolitiken, ”den fördummande blockpolitiken”, som han sa, och skapade respekt för sig och socialdemokraterna genom att stå för träffade uppgörelser, även när den interna kritiken blev besvärlig
– Han höll ihop en regeringskoalition med Miljöpartiet under sju år – trots stora påfrestningar
– Han skapade breda samlande lösningar i flera stora frågor, t ex energipolitiken och försvarspolitiken, även om det gnisslade och partier hoppade av
– Den kriminalpolitiska lagstiftning som gällde under Alliansregeringens tid har reformerats i grunden, det mest omfattande omstöpning i modern tid
– Han hanterade den största hälsokrisen som någon svensk regering ställts inför, pandemin – och den därav följande ekonomiska krisen som krävde offensiva insatser av ett slag som ingen hade kunnat föreställa sig
– Under hans ledning genomfördes en omprövning av Sveriges flyktingomhändertagande, en tradition som fram till nu varit en viktigt del av Sveriges internationella åtaganden
– Regeringen Löfven fälldes i somras av en ohelig allians under ledning av V och SD, men oppositionsledaren var inte kapabel att bilda en högerregering och Stefan Löfven kunde komma tillbaka, utnyttja det nya läget till att göra en nystart och bestämma sin egen avgång
– Dessutom: under hans ledning växte en krets av politiker fram, vilka fick ta ansvar och stå i rampljuset och skaffa sig den erfarenhet som det socialdemokratiska partiet – och nästa regering – nu kan bygga vidare på
Mot detta kan man ställa de kompromisser han tvingats göra för att hålla ihop en majoritet, en del mycket smärtsamma kompromisser. Han har stått i skottgluggen för kritiken mot den senfärdiga pandemihanteringen: ”regeringen styr riket”. Men, kan man tillägga, regionråd och kommunalråd bestämmer takten! Han har fått mycket intern kritik för uppgörelsen i januariavtalet om arbetsrätten. På det området kommer han nog att minnas som den som fick parterna att genomföra en reform, som sedan har fått gensvar med en mycket kraftfull satsning från statens sida på kompetens och omställning; detta är grunden för en ny modern arbetsmarknadspolitik, som nästa regering kan bygga vidare på.
”En skicklig maktspelare utan politiskt projekt”, var omdömet i DN häromdan. Det är att göra det för enkelt. För att förstå Stefan Löfvens tid behöver man använda sig av kontrafaktisk historieskrivning. Man behöver ställa frågan om hur Sverige hade sett ut om Stefan Löfven hade misslyckats med att bilda och hålla ihop sina regeringar och att Sverige i stället hade styrts i åtta år av en regering med SD som en dominerande kraft i regeringsunderlaget. Det är detta som varit Stefan Löfvens stora projekt och bidrag till vår tid – att lyckas samla en majoritet i riksdagen för att ställa sig på rätt sida av historien i värnet av det öppna inkluderande välfärdssamhället mot den framväxande nynationalismen!
Är det så att ”tiden” väljer de ledare som blir framgångsrika? Att detta är en tid som krävt det handlag som Stefan Löfven representerar? På samma sätt som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson hade förmågan att förstå sin tid och hade egenskaper som passade för just den tiden?
Övre bilden – snabbt möte med Stefan Löfven vid valstugorna i september 2018. Undre bilden: Tage Erlander med två medhjälpare, en ung Olof Palme och en ännu yngre Ingvar Carlsson i slutet av 1950-talet på statsministerafton i Lund
PS. Om någon undrar varför jag inte skriver om Göran Persson är förklaringen att jag under hans tid som statsminister var verksam, först i EU-kommissionen, sedan i akademiska sammanhang – Lunds universitet, ESS, Medicon Village mm – och därför inte hade några partipolitiska uppgifter.

Minnesord vid avsked av Bengt KÅ Johansson, Skogskyrkogården, onsdag den 20 oktober 2021

 

 

Det finns tillfällen i livet, när det känns som om tiden plötsligt stannar. Så var det när vi fick beskedet att Bengt, allas vår BKÅJ, hade lämnat oss. Bengt, den glade, starke, energiske, kunnige, omtänksamme vännen hade gått bort.  Det hade gått så fort. Tiden stannade upp. Först sorgen och tårarna, sedan minnena, de glada, värmande minnena.

Läs hela talet, här är länken: Minnesord Bengt KÅ Johansson den 20 oktober 2021 (002)

Nu kan det sägas: Det var Leif Pagrotsky som upptäckte Magdalena Andersson!

Det har sagts att det var Göran Persson som upptäckte Magdalena Andersson. Men faktum är att Magdalena arbetade i Finansen långt innan Göran Persson blev finansminister 1994! Magdalena rekryterades redan 1990 av Leif Pagrotsky att ingå i den politiska stab som Leif ledde och som levererade underlag till finansministern. Leif hade funnit henne på Handels, där hon var ordförande i den socialdemokratiska studentklubben. Leif hade dessförinnan rekryterat Thomas Östros från Uppsala universitet och socialdemokratiska studentförbundet. Leif har god blick för att hitta talanger!
Om detta kan jag vittna, eftersom det var jag som var finansminister och hade förmånen att få utmärkt hjälp av Magdalena och Thomas att svara på brev från en intresserad allmänhet. Dessutom en bra erfarenhet för dem, eftersom de måste ta in underlag från experter i regeringskansliet och formulera svaren på ett begripligt sätt. Om värdet av sådan arbete kan jag också vittna. Det var så jag själv – som en av ”Tages pojkar” på 1960-talet- fick lära mig politiska sakfrågor och hur det går till att argumenterar med intresserade medborgare, oavsett hur vänliga eller ovänliga breven till statsministern var formulerade