Missnöjets motvind – för majoriteten – kommer regeringen Kristersson att klappa ihop eller hålla ihop? – den 12 mars 2023

Ingen regering har haft en så dålig start som Ulf Kristerssons regering. Inte nog med att samtliga tre partier som bildade regering, gick tillbaka i valet och förlorade 9 mandat. De fortsätter att backa. Nu är både liberalerna och KD vid eller under spärren. Det var bara tack vare SD de kunde bilda regering, men nu backar även SD. Jag ser två problematiska perspektiv, ett för 2023, ett för de följande åren. Så här ser problembilden ut för 2023 ut:

– Ett eländigt år i ekonomin: inflation, konjunkturnedgång, varsel och arbetslöshet

– Ett konflikternas och eftergifternas år i politiken: Ständiga konflikter, SD pressar på, de totalitära böjelserna (”rensa ut”, ”lägg ner”, ”förbjud”) blir allt tydligare, statsministern ger efter,

– Ett år av missnöje: fortsatt tillbakagång i väljaropinionen, särskilt för Liberalerna och KD, Moderaterna tar tillbaka väljare från SD, som blir nervösa och höjer insatserna.

Varje ny opinionsundersökning blir en plåga, särskilt för de små partierna. Regerande är en tung börda. Den stora prövningen kommer i höst när regeringspartierna ska enas med SD om budgeten för 2024. Kommer regeringen att klappa ihop eller kommer den att hålla ihop? Det som talar för att regeringen kommer att hålla ihop är att varken L eller KD har någonstans att ta vägen. Alternativen: antingen fortsätta fastkedjade vid SD – eller bli förrädare av högerns sak och utsättas för dess kampanjer.

Under 2024-2026 lättar de ekonomiska problemen, men de politiska problemen blir svårare:

– Ekonomin: Det börjar ljusna, inflationen är nere runt 2 procent under 2024, ekonomin börjar vända uppåt, valåret 2026 blir ett år av god tillväxt

– Politiken: Sverige har kommit med i Nato, regeringen profilerar Sverige som bromskloss i EU, fortsatt konfliktfyllt i inrikespolitiken, SD pressar på, klimatpolitiken, kultur och public service blir de nya slagfälten,

– Opinionen: väljarna har glömt bort de svikna vallöftena; de noterar uppgången. Moderaternas väljare har vant sig vid SDs sällskap; moderaterna går upp, men småpartierna far illa och hoppas att stödröster ska rädda dem i valet 2026.

SD är Jokern i leken: har Åkesson fått igenom så mycket av SDs totalitära tankar att SD vill gå till val som regeringens stödparti? I så fall kommer han att begära utfästelse om att ingå i regeringen efter valet 2026 och bli statsminister om SD blir största partiet inom högern.

Hur ska Johan Pehrson få med sig Liberalerna på den bussresan? Och hur ska moderaterna rösta – göra M till det störta högerpartiet eller rädda Liberalerna och KD och därmed göra Jimmie Åkesson till statsminister?

Moderaternas eftervalsanalys har titeln: ”Maktskiftesvalet 2022 – en resa in i det okända”. Det är en träffande formulering. Det är inte ett parti med självförtroende som vet hur det ska styra Sverige. Det är ett parti som styrs av ett större parti, SD. Eller som Tomas Ramberg skriver i DN: ” Moderaterna skulle i dag vara ett parti i djup inre kris om det inte vore för att partiet trots sitt dystra facit får leda regeringen……. Dragkampen mellan SD och M om ledarskapet för den svenska högern kan visa sig vara den här mandatperiodens viktigaste konflikt. Med vittgående följder för svensk politik flera mandatperioder framåt.”.

PS. Här är siffrorna för partiernas tillbakagång, med valresultat och sammanvägda opinionsundersökningar som grund. Liberalerna hade 5,5 procent i valet 2018, backade till 4,6 procent i valet 2022 och är nu nere under spärren, 3,4 procent; 40 procent av väljarna har gett sig av från Liberalerna. KD hade 6,3 procent 2018, föll ned till 5,3 procent 2022 och har nu bara 3,8 procent, samma här, 40 procent av KD-väljarna har tappat tron på partiet. Moderaterna hade 19,8 procent i valet 2018, och gick tillbaka till 19,1 procent, men är nu uppe på 20 procent. En samlad tillbakagång för regeringspartierna med 4,4 procentenheter i valet och tiden därefter. Till det kommer att SD som fick 20,5 i valet har gått tillbaka med 1,8 procentenheter. Missnöjets motvind för majoriteten.