Välkomna till ”Gotlands Lousiana”! – 14 juli 2021

DN Kultur ger stor uppmärksamhet åt Körsbärsgårdens nya skulpturer, Gänget, av Siri Carlén – första sidan och stort reportage över flera sidor. Det är Marita Jonssons idé, inspirerad av Niki de Saint Phalles skulpturer vid Moderna Museet. Finansierad med hjälp av medlemsavgifter till Körsbärsgårdens vänförening och ett första försök med ”crowd funding”, dvs inbjudan till många att bidra med små belopp för att genomföra en stor idé! Genom denna ”crowd funding” fick vi in mer än 200.000 kronor! Vi i styrelsen för vänföreningen säger stort tack till alla som hjälp till med finansieringen!

Körsbärsgården, längst ned på södra Gotland, drivs av Marita och Jon Jonsson, med ett rikt utbud av konstutställningar, skulpturpark, litterturaftnar och konstskola för barn. Välkomna hit till Storsudret och ”Gotlands Lousiana”

Regeringsombildning nu – och då – 12 juli

Det sägs att historien inte upprepar sig, men ibland kan man se intressanta likheter mellan nu och då – som misstroendeförklaringarna och regeringsombildningarna 1990 och 2021. Både gångerna med vänsterpartiet som drivande kraft, både gångerna med – misslyckade – uppdrag till moderatledaren att bilda regering, både gångerna med den socialdemokratiska statsministerns återkomst.

Så här gick det till 1990. Vänsterpartiets Lars Werner gick samman med de borgerliga partierna och fällde regeringen Carlssons stopp-paket, dvs åtgärderna för att få stopp på inflationen. Ingvar Carlsson och regeringen avgick. Oppositionsledaren, Carl Bildt, fick talmannens uppdrag att bilda ny regering. Han kom tillbaka efter ett par dar och förklarade att han inte kunde få ihop ett parlamentariskt underlag för en ny regering. Ingvar Carlsson fick då uppdraget att sondera möjligheterna att bilda en ny regering med parlamentariskt stöd.

Han kom tillbaka efter kontakter framför allt med centerpartiet och fick talmannens uppdrag att bilda en ny regeringen. Alla statsråd utom ett, Kjell-Olof Feldt, återkom. Två nya statsråd utsågs att ersätta Kjell-Olof Feldt, jag som finansminister och Erik Åsbrink som skatte- och finansmarknadsminister. Den nya regeringen hade 16 månader fram till nästa val, i september 1991, att visa handlingskraft.

Hur gick det? Jo, en diger reformlista genomfördes med parlamentariskt stöd från olika håll. I stället för stopp-paketet genomfördes med Rehnbergsgruppens hjälp ett stabiliseringsavtal som la grunden för en fungerande lönebildning. I slutskedet backades detta arbete upp av centerpartiet. Århundradets skattereform genomfördes med stöd av folkpartiet. Regeringen tog initiativet till ansökan om svenskt medlemskap i EU – med stöd av de tre borgerliga partierna. En överenskommelse träffades med samtliga partier om en ändring i grundlagen för att förlänga mandatperioderna från tre till fyra år. En uppgörelse om energipolitiken träffades med brett stöd i riksdagen. En överenskommelse träffades med Danmark om att bygga Öresundsbron. Jordbrukspolitiken avreglerades. Statsfinansiella åtgärder vidtogs, vilket hade till effekt att räntorna sjönk, så snabbt att riksbanken ansåg sig behöva bromsa nedgången!

Vilken effekt hade detta på stödet för regeringen och socialdemokraterna? Utgångsläget var det sämsta tänkbara. Stödet hade rasat från 45 procent 1988 till 28 procent i januari-februari 1990. Det tog tid att vända opinionen, men i valrörelsen 1991 ökade stödet till över 37 procent, tack vare reformpolitiken och Ingvar Carlssons starka ledarskap. Det räckte inte till för att kunna behålla regeringsmakten och fullfölja reformpolitiken. De borgerliga bildade regering – och gjorde sig beroende av Ny Demokrati, föregångare till Sverigedemokraterna – för att genomföra ”den enda vägens politik”. Det blev ingen framgång, det slutade i 500 procents ränta, bankkris och devalvering. Vid nästa val 1994 var Ingvar Carlsson tillbaka med en socialdemokratisk regering, som la grunden för de kommande 12 årens politik.

Historien upprepas inte – men det finns ibland intressanta likheter!

Så kan vi resa klimatsmart till och från Gotland! – 7 juli 2021

 

 

 

Det är budskapet i Trafikplan Gotland, en plan som Pigge Werkelin tagit initiativet till och som jag varit projektledare för. Under Almedalsveckan har vi presenterat den. Här är de tre bärande idéerna:

– Ställ om till ny teknik och vätgasdrift från 2030, så som man gör i Norge och Danmark; viktigt med tanke på att Gotlandsfärjorna svarar för nästan hälften av den svenska kustsjöfartens klimatutsläpp!

– Sätt in kompletterande klimatsmart sommarfärja från 2024, som kan förbättra möjligheterna att resa till Gotland – med sikte på att initialt öka resandet med 10 procent. Dra ner farten från 28 till 21 knop för att halvera energianvändning, utsläpp och energikostnader. Det ger valmöjligheter: vill jag resa fort och belasta klimatet, så väljer jag de nuvarande färjorna, vill jag resa litet långsammare med mindre klimatbelastning och lägre priser, så väljer jag sommarlinjen

– Gör Gotland till ett utvecklingsområde för EUs transport- och klimatpolitik – samordna färjetrafik, busstrafik och flygtrafik, eldriven senast 2030, och elbilsuthyrning för att göra resandet enklare och klimatsmartare.

60 års Europaengagemang på 30 minuter! – 10 maj 2021

I dag fick jag ta emot utmärkelsen Årets Europé 2021. Robert Cloarec, ordförande i Svenska Europarörelsen, lämnade över beviset och intervjuade mig om mina 60 års Europaengagemang som journalist, politiker, EU-tjänsteman och rådgivare.

Här finns länken till Europadagen 2021. Flera intressanta seminarier. Intervjun med mig är sista inslaget, börjar efter 4 timmar och 30 minuter.

https://www.facebook.com/155824787799/videos/1201755680255238

Resan in i klimatomställningen – din hand behövs! – 23 april 2021

Jag har under de senaste tio åren varit engagerad i klimatomställningen – i Hammarby Sjöstad, i svenska och europeiska städer genom Viable Cities och EUs Mission Board. Personligen tror jag att omställningen kommer att gå snabbare än vi tror i dag. Jag ser 2010-talet som en tid av förberedelser, 2020-talet kommer att bli en tid av stora genombrott, stora investeringar och stora förändringar — i allt från industriella projekt till omställningen i vår egen vardag. Dessa förväntningar förstärks av det som nu sker i den globala klimatpolitiken: EUs ledarskap med den Gröna Given, USA tillbaka i Paris-avtalet med nya åtaganden och ett klimatsamarbete på väg mellan USA och Kina.

Det är bra att presidenter och ministrar nu gör åtaganden – men det är bara början! Det är först när klimatomställningen tas om hand av städer, deras politiska ledningar och deras invånare som vi kommer att få resultat; städer upptar endast 3 procent av jordens yta, men svarar för över 70 procent av klimatutsläppen. Kommunerna – städerna – kan göra mycket, men det mesta ligger utanför en kommuns rådighet. Var och en av oss har ansvar för energisystem i våra bostäder, hur vi färdas och vilka bilar vi köper och kör, hur vi säkerställer en effektiv återvinning och en cirkulär ekonomi. Det behövs politik, men framför allt behövs det praktik – din hand behövs!

Jag bifogar en länk till en artikel som jag skrivit om mitt sista uppdrag, som ordförande i Viable Cities ”Resan in i klimatomställningen – med påminnelser om passerade hållplatser”.

MEDIUM.COM

Resan in i klimatomställningen

– med påminnelser om passerade milstolpar

Kors i taket – avslut på 60 år i arbetslivet! – 15 april 2021

 

 

Ja, nu stundar den stora fritiden! I dag har jag lämnat mina sista formella uppdrag, som ordförande i svenska Viable Cities och som vice ordförande i EUs Mission Board on Climate Neutral Cities. Nu när vaccinet gjort mig immun och våren och värmen är på väg, ska jag ägna mig åt trädgården och barnbarnen, träffa vänner som vi inte sett på länge – och att arbeta vidare med ett par halvfärdiga bokmanus.

Här på FB använder jag ”pensionerad diversearbetare” för att beskriva min yrkesbana. Ja, jag har varit en ”hoppjerka”, ett 15-tal anställningar fram till pensioneringen för ett tiotal år sedan, minst lika många uppdrag – stort som smått – sedan dess. Vad har varit bäst? frågar man mig. Svaret är: ”Alltid det som jag håller på med”. De senaste 5-6 åren har det handlat om hur man får städer i Sverige – och i hela Europa – att genomföra klimatomställningen. 2010-talet har varit en förberedelsetid, nu under 2020-talet kommer det att ske stora saker, se bara på bilarna – bensin och diesel är på väg ut, nu är det laddbara bilar som säljer.

Hur blev mitt arbetsliv så här? Min pappa tyckte att jag skulle bli urmakare, ett renligare jobb än hans eget, hårda slit som gjutare. Min mamma tyckte att jag skulle bli folkskollärare. Men jag kom inte in på seminariet; på den tiden måste man kunna spela orgel och sjunga ”Din klara sol går åter upp” innan lektionerna startade. Det klarade jag inte.

Jag bestämde mig för att bli journalist –i det yrket behöver man inte kunna spela orgel! – och det blev jag: Tidningen Arbetet i Malmö, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Television och tidningen Vi. Resten då? Allt är en ren slump. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle kunna bli politiker, men jag råkade finnas till hands när det blev en lucka i ledet. Sen följde det ena med det andra.

Ska jag skriva memoarer? Nej, jag kommer inte att skriva traditionella memoarer – från vaggan och halvvägs till graven. Däremot har jag skrivit tre böcker som skildrar skeenden som jag varit en del av och haft en inblick i: ”Bryta ny mark”, 2014, ”Min euroepiska resa”, 2016, ”I vetenskapens värld”, 2019. Det får räcka.

Det blir kanske en helt annan bok. Jag har börjat skriva om hur samhället har förändrats under tre generationer. Min farfar, född 1848, växte upp i en backstuga, blev som 17-åring rallare i Stockholm och fortsatte att bygga järnväg i Småland under resten av arbetslivet. Min far blev gjutare, fabrikör och folkhemsbyggare under första hälften av 1900-talet. Min bror blev företagare och jag blev journalist och vi har varit med om en samhällsutvecklingen som vi inte kunde föreställa oss när vi var tonåringar på 1950-talet. Vart och ett av dessa utvecklingsskeden har haft sin grund i tekniska framsteg och genombrott, ångmaskinen på farfars tid på 1800-talet, elektrifieringen på min fars tid under första hälften av 1900-talet, bilismen och digitaliseringen på vår tid. Kan det bli en bok? Vi får se. Men det är spännande att nu få tid att utforska tre generationers liv under en period av djupgående omvandlingen av Sverige från fattigdom och utvandring till välstånd och välfärd.

Allan Larsson Årets Europé 2021 – stort tack, mycket hedrad! – 1 april 2021

 

”Utmärkelsen Årets Europé ska gå till en person som har verkat för att överbrygga gränser och avstånd mellan Europas folk.

Den har tidigare tilldelats kulturpersonligheter som Theodor Kallifatides, Ulf Lundell och Richard Swartz, samt till politiker som Anita Gradin, Anna Lindh och Carl Bildt. Men också till andra inspirerande individer såsom Hédi Fried. Förra året utsågs Cecilia Malmström till Årets Europé.

Allan Larsson tilldelas utmärkelsen Årets Europé för sitt mångåriga engagemang för europeiskt samarbete inom områden som sysselsättning, jämställdhet

och klimat.

Allan Larsson har medverkat till fördjupat europeiskt utbyte och samarbete på många olika sätt. När Sverige var ny medlem i EU utsågs han till

generaldirektör i EU-kommissionen (1995-2000) där han medverkade till utformningen av EU:s sysselsättningsstrategi och bidrog till att det

första EU-toppmötet med inriktning på sysselsättning arrangerades hösten 1997. Allan Larsson har därefter varit rådgivare till kommissionens

ordförande José Manuel Barroso i klimat- och energifrågor (2006) och till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i sociala frågor (2016-2018).

Allan Larssons strävan efter ett mer hållbart europeiskt samarbete har gjort påtagligt avtryck i Sverige. Som ordförande för Lunds universitets

styrelse (2003-2012) fick han uppdraget att att leda förhandlingarna om etableringen av ESS (European Spallation Source), en anläggning för tvärvetenskaplig materialforskning

som inrättades i Lund 2014.

Allan Larssons intresse för Europa utmärks av en kraftfull och målinriktad vilja att underlätta forskning och samverkan för att på så sätt främja

ett bättre klimat, mer rättvisa och social sammanhållning.

För detta långvariga deltagande i arbetet för Europa förtjänar Allan Larsson utmärkelsen Årets Europé”.

Utmärkelsen planeras att delas ut i samband med uppmärksammandet av Europadagen 9 maj som i år genomförs måndag 10 maj.

Årets Europé 2021 har utnämnts av en jury bestående av

Robert Cloarec, ordförande Svenska Europarörelsen

Gunnar Hökmark, ordförande Svenska Paneuropaföreningen

Siw Warstedt, styrelseledamot i Svenska Kvinnors Europanätverk ( SKEN)

Max Nordin, förbundsordförande. Unga Européer

Maria Steinberg, styrelseledamot i Svenska Europarörelsen

Vilken intressant bekantskap! – 17 mars 2021

 

Jag lyssnade på Rektor Linnea i samtal med Lotta Fogde, Leif Pagrotsky och Calle Melin i Söndag 22.00 och deltog i eftersnacket. Det var en höjdare! Jag lärde mig mer om hur skolans finansiering fungerar än jag har gjort av alla debattinlägg jag läst i denna fråga. Linnea Lindquist har styrkan att stå mitt uppe i den dagliga skolverksamheten som rektor för Hammarkullens skola i Göteborg och samtidigt delta i skoldebatten, ja, enligt min mening är hon en skolpolitisk tankesmedja i egen person. Hon är påläst och analytisk och det ger tyngd åt hennes slutsatser. Hon har till exempel läst alla kommunala budgetar för att förstå effekterna av systemet och hur det påverkar den kommunala skolan och friskolorna. Hur många andra experter och debattörer har gjort det? Denna analys ligger till grund för hennes andra, kommande bok om skolan, den första hette ”En tickande bomb”.

Hennes dom mot det nuvarande systemet är hård – det bidrar inte till att bryta segregeringen, utan till att förstärka den. Hon har stora förhoppningar om att Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola”, ska bli en valfråga 2022 och att det ska leda till att de värsta avarterna tas bort. ”Jag tycker att det fria skolvalet ska behållas”, säger Linnea, ”Men friskolornas kö måste bort, framför allt måste finansieringen ändras”.

Så här fungerar finansieringen i dag: Kommuner har enligt lag ansvar att erbjuda skolplacering åt alla elever i alla geografiska delar av kommunen. När en friskola startas i en kommun, tvingas kommunen skära ner i den egna verksamheten, och då blir det ofta skolor på landsbygden som tvingas stänga – tvärtemot den ursprungliga tanken att gynna byskolor. Därmed minskar valfriheten.

Samma sak gäller för satsningar som görs i kommunala skolor. Genomsnittskostnaden per elev ökar när man gör en satsning, t ex för renovering eller insatser för att stimulera språkutvecklingen. Det innebär ökad ersättning till friskolor eftersom de ska ha samma skolpeng som kommunala. Linnea vill därför byta ut skolpeng mot klasspeng – det kostar lika mycket att driva en klass avsett hur stor den är.

Vad tänker svenska folket om detta system? Calle Melin refererade i Söndag 22.00 till aktuella undersökningar av svenskarnas syn på skolsystemet och visade på två inriktningar, dels starkt stöd för valfriheten, dels en negativ syn på bolagsskolornas roll i skolan. Vad tänker de riskkapitalister som nu gått in som ägare av stora skolkoncerner om systemet? ”För bra för att vara sant”, är ett uttryck som används i interna diskussioner. ”Inga risker, bara uppsidor”

Vad hade hänt om Trump vågat göra det som han uppmanade sina extremister att göra? – 11 februari 2021

 

 

 

 

Den faktiska historien: Trump uppmanade sina extremister att ta till våld: ”If you don´t fight like hell, you´re not going to have a country anymore” och lovade dem att personligen leda stormningen av Capitolium: “I´ll be there with you”. Men – han var för feg att göra det. Han stängde in sig i Vita huset för att via TV följa stormningen.

Den kontrafaktiska historien: Trump kunde ha gjort det som han uppmanade sina extremister att göra. Trump kunde ha ställt sig i spetsen för marschen till Capitolium, han kunde ha varit den förste att gå uppför trapporna, han kunde ha uppmanat poliserna att ta bort avspärrningarna och öppna dörrarna till byggnaden. Skulle de ha motsatt sig att lyda presidentens order? Knappast! Hela horden kunde ha marscherat in utan att slå sönder fönster och dörrar. Trump hade kunnat ställa sig upp i senaten, där vicepresident Pence nyss hade stått. Han kunde där – inför jublande extremister – ha förklarat att valet var stulet, att undantagstillstånd har införts och att installationen av en ny president har ställts in.

Donald Trump var för feg för att personligen leda revolten. En riktig revolutionär får inte vara rädd för att peruken ska åka på sned när demokratins institutioner stormas!

Liberalernas kris – läs ”Westerbergeffekten”! – 22 januari 2021

 

 

 

22 januari

Nu när Liberalerna befinner sig i en existentiell kris, vill jag rekommendera Bengt Westerbergs memoarbok ”Westerberg-effeketen”. Det som väcker mest uppmärksamhet är en mening i slutet på boken, på sidan 399, där han skriver: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Bengt Westerberg bör veta efter ett långt liv i politiken. Han deltog som statssekreterare på Bohmans och Fälldins tid. Då tappade folkpartiet nästan halva sin väljarkår – men räddades i nästa val av den nye partiledaren, Bengt Westerberg! Han samarbetade sedan under 1991-94 med Carl Bildt kring ”Ny start för Sverige” och förlorade var femte väljare. Han kunde därefter från sidlinjen se hur folkpartiet tappade var fjärde väljare i samarbetet med Fredrik Reinfeldts moderater under 2006-2014.

Men det är alla de andra 420 sidorna som politiskt intresserade också bör läsa. De ger en helhetsbild av en politiker som både har en klar ideologisk kompass, som är djupt intresserad av och kunnig i sakfrågorna och som förstår politikens villkor.

Jag har haft förmånen att samarbeta med Bengt Westerberg i olika sammanhang, första gången 1976. Då var jag statssekreterare i den utgående socialdemokratiska regeringen och hade till uppgift att överlämna arbetsmarknadsdepartementet till den nye ministern, Per Ahlmark. Bengt Westerberg ingick i entouraget kring Ahlmark. Han gjorde då inget väsen av sig.

Det dröjde sedan till 1990 innan vi på nytt kom att träffas. Jag hade blivit finansminister i den socialdemokratiska regeringen. Vibehövde stöd från minst ett annat parti i riksdagen för en ny ekonomisk politik efter stopp-paket och regeringsombildning. Jag synade tre partiledare och fann att Bengt Westerberg var den ende som vi kunde få till stånd en rimlig uppgörelse med. Det blev en uppgörelse, men inte utan uppoffringar.

Vi träffades ett par år senare när regeringen Bildts ”Ny start för Sverige” hade nått vägs ände och räntan var 500 procent. Nu var det den borgerliga regeringen som behövde hjälp av oss socialdemokrater i en stor krisuppgörelse. Denna historiska uppgörelse hade inte kommit till stånd utan Bengt Westerbergs konstruktiva tänkande.

Vi har på senare tid uppträtt tillsammans på möten och till och med skrivit en gemensam debattartikel inför EU-valet för ett par år sedan.

Jag har lärt mig uppskatta Bengt Westerberg som person, hans kompetens och hans vilja att hitta lösningar. Boken innehåller en god blandning av personliga erfarenheter – t ex vägen till politiken – och politiska sakfrågor samt ett avslutande socialliberalt manifest. Bengt Westerberg gör en gedigen genomgång av ett antal sakfrågor, i vilka han har varit engagerad: välfärdspolitiken, skattepolitiken, jämställdhetspolitiken, flyktingpolitiken och så, den fråga som varje partiledare måste förhålla sig till, regeringsfrågan. Han vill ha majoritetsregeringar, har till och med pläderat för att socialdemokraterna och moderaterna skulle bilda koalitionsregering efter valet 2014. Han avvisar blockpolitik. Han tar, som väntat tydligt avstånd från Sverigedemokraterna. Han genomför en effektiv analys av Sverigedemokraterna, ett tungt inlägg i den debatt som pågår bland Liberalerna, nu när partiledaren vill göra upp med Ulf Kristersson, som i sin tur vill ta in Jimmy Åkensson i den politiska värmen.

Finns det då inget kritiskt att säga om boken ”Westerbergeffekten”. Jo, det finns det och det mest anmärkningsvärda är att Bengt Westerberg helt utelämnar det stora misslyckandet med ”Ny start för Sverige” som han i hög grad var delaktig i. Han skriver bara ett han och Carl Bildt hade en del gemensamma idéer som blev en artikel i DN och som blev grunden för valsamarbetet och regeringsprogrammet 1991. Detta avhandlas i ett enda stycke. Men var har Bengt Westerberg för förklaring till att detta program fick så katastrofala följer med räntor på 500 procent, en ekonomisk kris som lämnade kvar ett statsfinansiellt underskott på 13 procent? Anne Wibble som var en av arkitekterna bakom misslyckandet nämns på tre ställen i boken, inget av dessa omnämnande handlar om ”Ny start för Sverige”. Jag kan inte hitta någon diskussion om detta. Oviktig – nej! Alltför smärtsamt?