Boris fast i sin egen fälla – hur tar han sig ut?

 ”Do – or die”, var Boris Johnsons stridsrop när han tillträdde och lovade att genomföra Brexit den 31 oktober. Nu sitter han fast i den fälla som han själv gillrade. ”Do it” har fallit. Först beslutade parlamentet om en lag som förhindrar Brexit utan avtal. Sedan har EU förklarat att hans förslag till avtal för att lösa den irländska gränsfrågan inte duger för fortsatta förhandlingar. Är det ”die”som gäller? Om det inte blir en överenskommelse vid toppmötet den 17-18 oktober – mycket små chanser – måste Boris Johnson den 19 oktober skriva till Europeiska Rådet och begära förlängning. Detta har parlamentet bestämt. Detta vore för Boris Johnson ”to die”. Hans medarbetare i Downing Street 10 har vänt ut och in på lagen för att se om de kan hitta något kryphål. Juristerna har svarat att regeringen kommer att följa lagen, Boris Johnson har med en papegojas envishet upprepat att Storbritannien ska lämna EU den 31 oktober. Två motstridiga besked. Finns det något trick för att komma ut ur fällan? Så här skulle han kunna göra. Han följer lagen och skriver till EU och begär förlängning. Men han begär förlängning, inte för att fortsätta förhandlingarna utan för att genomföra ett nyval. Han motiverar detta med att parlamentet är handlingsförlamat och står i vägen för ”folkets vilja”. Därför behövs ett nyval. Opinionssiffrorna ser bra ut – i veckan hade han en ledning på 15 procent över oppositionsledaren Corbyn. Han skulle genom ett nyval kunna få egen majoritet med lojala Brexit-anhängare. Det finns två frågetecken i detta scenario: Det första är att han inte disponerar makten att utlysa nyval. Han måste få stöd av två tredjedelar av ledamöterna i parlamentet för att kunna få till stånd ett val. Kommer Labour och övriga oppositionspartier att ställa upp på ett nyval? De har sagt nej två gånger med hänvisning till att de vill säkerställa att det inte blir ett avtalslöst utträde. Kan de göra det en tredje gång? Det andra frågetecknet är om EU27 kommer att vilja bevilja en förlängning för att underlätta för Boris Johnson att vinna ett val och skaffa sig en majoritet för Brexit utan avtal. Svårt beslut – men vad är alternativet? Om två veckor vet vi svaret på nästa avsnitt i ”The House of Commons”.

Boris på väg till Juncker i Luxemburg – dags för ett genombrott?

Det sker snabba scenförändringar i Storbritannien. Å ena sidan: Boris Johnson har uteslutit en stor grupp av sina mest erfarna parlamentsledamöter och hemförlovat parlamentet. Var det olagligt? Har han lurat drottningen? Det ska Högsta Domstolen avgöra till veckan. Å andra sidan: opinionsunder- sökningarna visar att Boris Johnson har folket med sig. Tories har utökat ledningen över Labour till 12 procentenheter. Nu börjar nästa akt i detta drama: Boris Johnson ska under måndagen träffa Jean Claude Juncker för att förhandla om utträdesavtalet. Är det dags för ett genombrott?

Boris Johnson har redan gjort en första reträtt. Han förklarade från början att hans regering inte skulle förhandla med EU förrän hela utträdesavtalet hade kastats i papperskorgen. För EUs del gäller det avtal som förhandlades fram med Theresa May, inget annat. Trots det kommer Boris Johnson till Bryssel.

Han och hans förhandlare har signalerat att de kan tänka sig en begränsad “backstopp” genom att skapa särskilda regler i form av en “agri-zon”, dvs gemensamma regler för gränsöverskridande handel med livsmedel och levande djur. Men detta är inte tillräckligt för Irland och därmed inte heller för EU27.

Nu handlar diskussion om man ska dra en ny gräns i Irländska sjön. Det skulle innebära att Nordirland och Republiken Irland skulle fortsätta att ha samma tullar och marknadsregleringar som hittills. Därmed undviker man en ny gräns, som skulle hota Långfredagsavatalet från 1998, det som gjorde slut på inbördeskriget på Nordirland. Men detta är ett rött skynke för DUP, det nationalistiska högerpartiet, som är Tory-regeringens stödparti. Kommer Boris Johnson att köra över DUP och göra upp med EU27?

Boris Johnsons väljarstöd och handlingsutrymme har stärks efter beslutet att hemförlova parlamentet. Brexit-väljarna går till Tory. Nästan var fem väljare som röstade Labour i förra valet, är beredda att rösta på Boris Johnson i det kommande nyvalet. Synen på Brexit betyder mer än gamla partilojaliteter. Labour, som varken är för Brexit eller Remain, har hamnat i en politisk rävsax.

Såväl parlamentets beslut att blockera en no-deal som framgångarna i opinionsundersökningarna kan skapa nya öppningar. Förhandlingarna om “the backstop” kan snart vara tillbaka i det läge som rådde, innan Theresa May satte stopp för EUs förslag att gränsen skulle gå genom Irländska sjön.

Det ryktas om att Boris Johnson planerar att lägga fram ett nytt förslag för Parlamentet. Om han får en majoritet för detta kan han sedan söka en uppgörelse med EU vid toppmötet den 17-18 oktober. Om allt detta går vägen, skulle Storbritannien lämna EU den 31 oktober, så som Boris Johnson utfäst sig att göra, med ett avtal. Är det politiskt möjligt? Räcker fyra veckor till för att genomföra så stora förändringar i utträdesavtalet och hinna få det godkänt i Parlamentet och i Europeiska rådet?

Kanske har parlamentets beslut om en lag som förhindrar ett avtalslöst utträde rentav underlättar för Boris Johnson att acceptera en handelspolitisk gräns i Irländska sjön?

Tippa 2, gardera med en etta! Allt är möjligt!

Vinna eller försvinna, do – or die?

Boris Johnson är en vinnare, som riskerar att förlora allt, skrev jag i ett inlägg i samband med hans tillträde för sex veckor sedan. Efter den gångna veckans kalabalik i det brittiska parlamentet ligger det nära tillhands att räkna ut Boris Johnson. Den kommande veckan kan bli slutet för honom som premiärminister. Men de senaste opinionsundersökningarna talar ett annat språk.

I den senaste opinionsundersökningen från YouGov i slutet på veckan fick Tory 35 procent, oförändrat, Labour 21, – 4, Liberalerna 19, +3, och Brexit-partiet 12 procent, + 1. I kommentarsfältet hittade jag följande: ”Imagine what the figures would look like if Boris had had a *good* week”.

Hur kan det komma sig?

Boris Johnson håller på att förvandla Tories till ett Brexit-parti. Han har hemförlovat parlamentet i fem veckor. Han rensar via sms ut 21 parlamentsledamöter som röstade emot honom i veckans avgörande omröstning, inklusive Winston Churchills sonson. Hans bror, Jo Jonsson, och arbets- och pensionsministern, Amber Rudd, avgår i protest. Fler avgångar väntas. Han har högst egenhändigt skapat bilden av kaos i brittisk politik. Det är Boris mot parlamentet. Han är till och med beredd att vägra följa den lag som Parlamentet kommer att besluta om på måndag. Den lagen föreskriver att han antingen måste ha en överenskommelse med EU om utträdet eller begära förlängning fram till januari 2020. Hur kan man bete sig så om man vill regera ett land?

Boris Johnson vill inte ha någon överenskommelse med EU – han har, så vitt jag förstår, ingen idé om hur den skulle se ut. Han vill att Storbritannien ska lämna EU utan avtal och han vill få till stånd ett nyval så fort som möjligt. Hans väljarbas är Brexitväljarna som inget hellre vill än att Storbritannien lämnar EU. De har ingen sympati för de nu uteslutna Tory-ledamöterna. Vi röstade för Brexit, låt oss få det gjort, undan med dem som står i vägen! De har inget förtroende för ett parlament, som inte kan genomföra folkets vilja..

Hotet mot hans regering och hans parti kommer inte från Labour och Liberalerna och de andra partierna utan från ett parti som inte finns i parlamentet, Brexit-partiet. Skulle Boris Johnson misslyckas att ta Storbritannien ut ur EU den 31 oktober kommer Nigel Farages Brexit-parti att ställa upp i nyvalet och splittra Tory-parti på längden och tvären och förnedra Boris Johnson. Om utträdet skjuts upp efter den 31 oktober skulle Tories förlora massor av väljare Det är skälet till att allt, som Boris Johnson nu gör, står i konflikt med alla brittiska och parlamentariska traditioner. Brittisk politik styrs av ett parti som inte finns representerat i parlamentet, Niegel Farages Brexit-parti. Boris Johnsons närmaste medarbetare, Dominic Cummings, är en femtekolonnare, som är Frages man i Downing Street 10. Farage har redan signalerat att han vill ha till stånd en valsamverkan. Valrörelsen är redan väl förberedd ”The People aginst the Parliament” och Boris Johnson kommer att presentera sig som den som representerar ”the will of the people”.

Kommer han att lyckas? ”The jury is still out”. Men de parlamentariska och legala hindren ser svåra ut för honom.

Det vi upplever nu är ett politiskt drama av ett slag vi aldrig tidigare skådad i en väl etablerad demokrati. Dags att börja tänka tanken på vad som kommer att hända, när de politiska besluten är fattade, när Brexit genomförs – eller ställs in. Är det någon som tror att den andra sidan bara kommer att svälja förlusten när de ekonomiska och sociala konsekvenserna blir kännbara? Regeringen har i scenariot för avtalslöst utträde räknat med ”civil obedience”. Finns det någon gräns för civil olydnad? Och vad kommer Brexit-anhängarna att göra om Brexit skulle ställas in? Vågar vi tänka tanken på vad extremhögern kommer att kunna ställa till med i det land som vi känner som världens äldsta demokrati, det stabila och civiliserade samhället?

Vänj dig vid tanken – Boris Johnsson tar hem spelet, trots protesterna!

På mindre än en månad har det skett en dramatisk förändring i brittisk politik. Boris Johnsson har tagit kommandot. Frågorna om vart Boris Johnson är på väg, kan nu besvaras och bekräftas med opinionssiffror: han har siktet inställt på en storseger i hösten val – när det än kommer att ske. Han har redan stark medvind bland väljarna. I den senaste YouGov undersökningen får Tories 34 procent, upp från 26 procent på en månad. Labour står och stampar på 22 procent. Nigel Farages Brexit-parti har halverats och är nu nere på 13 procent.

Boris Johnson ska leverera en ”clean break”, ett avtalslöst utträde ur EU den 31 oktober. Om han gör det kommer Brexit-partiet inte att ställa upp i det kommande valet. De allra flesta av det partiets sympatisörer kommer att rösta på Boris Johnsons Tory-parti.

Han är också inställd på att besegra Labour genom att överge Tories tio år långa åtstramningspolitik och erbjuda pengar till skolan, sjukvården och polisen. Han vill med det dra till sig de Labourväljare som röstade för Brexit. I valet 2017 hade Jeremy Corbyn en lätt match mot Theresa May, denna gång är det Boris Johnson som får en lätt match mot Jeremy Corbyn.

Diskussionerna med Jean-Claude Juncker och Donald Tusk om en kompromiss om utträdesavtalet är en charad. Boris Johnson vill inte ha någon kompromiss. Om han skulle göra en sådan kommer Brexit-partiet att anklaga honom för att svika folkets vilja och utmana honom i det kommande nyvalet. ”Do – or die”, ”a clean break” är vad som gäller. Det kräver Nigel Farage. Det är hans vilja, som är Boris Johnsons lag. Därför blir det inget utträdesavtal.

Att han ger Parlamentet ledigt mellan den 10 september och 14 oktober, upprör oppositionen och opponenterna inom Tories. Skulle de lyckas blockera utträdet, utlyser han nyval med ”folket mot parlamentet” som huvudbudskap. Men oppositionen är splittrad och ger inte väljarna ett trovärdigt alternativ.

Detta är ett politiskt tvåfrontskrig mot Labour och Brexit-partiet som Boris Johnson har goda chanser att vinna. Potentialen för Tories i ett nyval ligger antagligen ett gott stycke över 40 procent. Det är inte ens säkert att hemförlovningen av parlamentet skadar hans sak. De allra flesta vill, som de tror, få slut på Brexit genom att genomföra utträdet.

Det finns bara ett enda litet problem: Brexit är inte ur världen genom ett avtalslöst utträde den 31 oktober. Det är då Brexit startar i det verkliga livet – vid gränsen mot Irland, på flygplatserna, i hamnarna, på de stora trafiklederna till hamnarna, på sjukhusen, i industrin och jordbruket. Hur ska Boris Johnson och hans regering hantera det kaos som väntar när försörjningslinjer och industriella värdekedjor kapas över en natt?

Finns det inget som kan hindra honom från att stänga parlamentet och låta utträdet ske utan något nytt beslut? Jo, en majoritet i Parlamentet kan blockera ett utträde, en majoritet skulle också kunna avsätta honom. Men kan oppositionspartierna och opponenterna i Tories enas om något? Kanske kan de enas om att skjuta upp Brexit? Men väljarna är trötta på Brexit och ett nytt uppskov kommer bara att stärka Boris Johnsons ställning inför det kommande nyvalet.
Sorry, inga goda nyheter, men så tror jag att det kommer att bli. Jag kan bara hoppas att jag har fel!

Vart är Boris Johnson på väg?

Churchill ville få till stånd ett Europas förenta stater. Margaret Thatcher ville skapa en effektiv gemensam europeisk marknad. David Cameron ville att Storbritannien skulle vara kvar i EU. Boris Johnsson bryter den långa politiska traditionen och ska vända Europa ryggen i en ”clean break” den 31 oktober. Storbritannien befinner sig i en akut parlamentarisk kris – parlamentet har inte förmått fatta beslut om hur Brexit ske genomförs, nu tycks det vara omöjligt att förhindra ett dramatiskt avtalslöst utträde. Två frågor: 1. Hur ska vi förstå det som Boris Johnsson håller på med? 2. Är han ostoppbar – vad vill hans opponenter från höger till vänster göra?

1. Så här utläser jag Boris Johnsons strategi. Han har begärt att EU27 ska kapitulera och överge Irland (gränsfrågan, backstop, freden) innan han är beredd att förhandla. Genom att ställa krav på det sättet har han markerat att han inte vill få till stånd några förhandlingar. Förklaringen är att Brexit är en andrahandsfråga för Boris Johnson. Det är den existentiella striden mellan det konservativa partiet och Nigel Farages Brexitparti, som är den överordnade frågan. Gör BJ eftergifter till EU27, kommer han att framställas som en förrädare. Då står Brexit-partiet som segrare och Tories är borta som det statsbärande konservativa partiet, One Nation Conservatives, för lång tid framöver. Det enda som duger i denna kamp på liv och död på den yttersta brittiska högerkanten är därför ett avtalslöst utträde: ”deliver or die”, hotar Farage. Det är den formel som nu bestämmer den brittiska regeringens politik. Det bekräftades av de besked som Boris Johnsons chefsförhandlare, David Frost, gav i Bryssel häromdagen – han ville veta hur man skulle kunna omstarta förhandlingarna om ett handelsavtal, när väl landet hade lämnat EU!
2. Vad tänker opponenterna inom Tories, Labour och de andra partierna? De har två sätt att stoppa honom: avsätta honom genom en misstroendeförklaring eller lagstifta mot ett avtalslöst utträde. Men opponenterna är splittrade. Jeremy Corbyn förbereder en misstroendeförklaring med syfte att avsätta Boris Johnson. Sedan vill Corbyn leda en övergångsregering, ”caretaker government”, som ska begära förlängning av Artikel 50 och utlysa nyval. Men det finns ingen enighet om att låta labour leda en sådan ”government of national unity”. Liberalerna vägrar att öppna dörren till Downing Street 10 för Jeremy Corbyn.

Den andre tungviktaren är förre finansministern Philip Hammond. Han vill ändra lagstiftningen för att tvinga Boris Johnson att söka en förlängning. Han påminner om att Tories 2017 gick till val på “a smooth and orderly departure from the EU”, och “a deep and special partnership with our friends and allies across Europe”. Han beskriver Boris Johnsons planerade ”clean break” som ett förräderi mot folkomröstningen. Misstroendeförklaring eller blockerande lagstiftning – den frågan kommer att diskuteras intensivt under de närmaste veckorna.
3. Boris Johnson är beredd att sitta kvar , även om parlamentet skulle rikta ett misstroende mot honom. Han kommer att kunna utlysa ett nyval och skicka hem parlamentets ledamöter, så att de inte kan utöva sin makt. UK kraschar ut ur EU eftersom ingen kan förhindra att det sker. Så tänker han och hans rådgivare i Brexit-bunkern i Downing Street 10.
4. Talmannen Bercow förklarar att han kommer att göra allt för att parlamentet ska utöva sin makt, när Parlamentet är tillbaka den 3 september – “with every breath in my body”. Då börjar den stora oredans tid i brittiska politik. En vecka senare kommer den stora sammandrabbningen. Sen har partierna sina årskonferenser i mitten och slutet av september. Det blir BJs stora föreställning om hur han ska ta Storbritannien ut ur EU och hur han ska genomföra den förestående valrörelsen.
Kredd till illustratören Miles Cole och The New Statesman för bildmontaget!

Andra dagen i Downing Street 10, första dagen i valkampanjen

Det är antagligen den bästa tolkningen av det som Boris Johnson sa och gjorde andra dagen på nya jobbet. Han vet att det blir svår att leverera Brexit. Han vet att Tories är splittrade och att landet är splittrat. Han vet att han när som helst kan förlora regeringsunderlaget eller bli utsatt för en misstroendeförklaring. Ett nyval är oundvikligt – varför inte förkomma hellre än förekommas? Och få göra det som han är bäst på! Kampanja, inte regerar!

Han ska utkämpa ett tvåfrontslag, dels mot Jeremy Corbyns Labour, dels mot Nigel Farages Brexit-parti. För detta har han två strategier. Han har tagit ett par stora steg till höger, bildat en regering av trogna Brexitörer och Brextremister för att kunna slå ut Farage: ”no ifs, nu buts”. Han har lärt sig av Donald Trump hur denne tog kommandot över det republikanska partiet. Nu ska han göra detsamma med Tories: ”only I can fix it”.

Mot Jeremy Corbyn har han två anfallsplaner. Han attackerar Corbyn för att efter allt vacklande nu stödja Remain och därmed svika folkviljan, demokratin. Den andra anfallsplanen gäller tryggheten på gatorna och i välfärden. Han ger upp Tories åtstramningspolitik och tar över delar av Labours agenda och har redan lovat ut stora åtaganden när det gäller polis, skola och sjukvård. Han tar till och med över Labours slagord och skriver om det, ”Tory – ett parti för de många, inte för det få”.

Frågan är när han ska utlysa nyval. Ska han göra det på partikonferensen i början på september? Och genomföra ett nyval i under oktober innan Storbritannien lämnar EU den 31 oktober? Eller vänta till senare? Och hur ska han i en valrörelse hantera förhandlingarna med EU? Jag tror att han i ett parlamentsval vill göra repris på folkomröstningen 2016, och sedan ställa EU inför ett ultimatum: acceptera ett utträdesavtal på UKs villkor – eller ta ansvaret för ett avtalslöst Brexit! Om ett par dagar finns det opinionsundersökningar, som visar vilket stöd han har. Då bestämmer han när valet ska genomföras.

https://www.theguardian.com/politics/2019/jul/25/boris-johnson-first-speech-as-pm-what-is-he-promising

Boris – en vinnar som riskerar att förlora allt

Nu är Boris Johnson utsedd till ledare för det regerande brittiska högerpartiet, the Tories. Därmed blir han, om inget oförutsett inträffar, i morgon, onsdag, Storbritanniens premiärminister. Det är två saker som man ska minnas när det gäller Boris. Det ena är att han är en vinnare. Det andra är att han riskerar att förlora allt – Brexit, regeringsmakten, sin egen självbild ”I can fix it”.

Först Boris, vinnaren. Som student i Oxford, fräck och fyndig, vann hann de interna debatterna och blev ordförande i The Oxford Union. År 2001, 37 år gammal, vann han valet i valkretsen Henley och fick plats i parlamentet. 2008 vann han borgmästarvalet i London, fyra år senare upprepade han segern. År 2015 vann han valet i Uxbridge och fick på nytt en plats i parlamentet. Därifrån ledde han Brexit till seger i folkomröstningen 2016. Nu, tre år senare, har han – i kamp med de mest erfarna Tories-politikerna – vunnit partiledarvalet.

Oövervinnlig? En nutida Churchill? Ja, så känner han sig säkert själv. Men kan han ”fix it”?

Efter denna långa rad av segrar riskerar han nu att förvandlas till en politisk Kamikaze-pilot, som förlorar allt. Han har lovat att Storbritannien ska lämna EU senast den 31 oktober, även om det inte finns något avtal med EU om utträde. Men för en sådan Big Bang Brexit finns det inte någon majoritet i Parlamentet; det visade sig i förra veckans omröstning, där ministrar och 17 MPs röstade emot ett avtalslöst utträde – ett första nederlag, redan innan han tillträtt. Sen dess har ytterligare ett antal ministrar hoppat av. Det betyder att hans hot om ”do it or die” blir löst prat. EU27 tror inte på honom. Lagt kort ligger. Om Storbritannien begär en ny deadline och är kvar efter den 31 oktober, vilket EU är berett att gå med på, har Boris inkasserat sitt andra nederlag. Han kan inte regera vidare på det försvagade mandat som Theresa May fick 2017. Han blir tvungen att utlysa ett nyval sent i höst eller början på nästa år. Han leder ett djupt splittrar parti som lever farligt; det visade resultaten i kommunalvalet och EU-valet i maj. Kan han ”fix it?” Ett nyval utan att ha levererat Brexit är detsamma som att bjuda ut Tories till reaförsäljning till Nigel Farages Brexit-parti.

Skulle han – trots Parlamentet motstånd – lyckas ta landet ut ur EU utan avtal, kommer han att bli ansvarig för det ekonomiska kaos som uppstår, kanske en finanskris. Oavsett om han misslyckas med att ta Storbritannien ut ur EU eller om han gör det genom en Big Bang Brexit, kommer han att bära det politiska ansvaret. Hur länge kommer han då att vara kvar som partiledare och premiärminister? Han kan snart vara tillbaka på Ruta 1, där han startade som journalist i The Times och blev avskedad på grund av påhittade nyheter, ”fake news”.

Jag – en lobbyist?

Det sägs – för vilken gång i ordningen? – att Almedalen har tagits över av lobbyister. Jag måste bekänna att jag är en av dessa lobbyister. Jag har till och med fått pris för det! För nio år sedan utsågs jag till Årets Lobbyist för mitt arbete att få den europeiska forskningsanläggningen ESS förlagd till Sverige och Lund. Då hade jag svårt att hantera det; lobbyist klingade illa. Jag hade arbetat på uppdrag av svenska regeringen för att övertyga ministrar i ett dussintal länder i Europa att vara med och bygga ESS i Sverige. Var jag verkligen en lobbyist? Jag förlikade mig med tanken när jag såg att Ann-Therése Enarsson, några år tidigare fått samma utmärkelse för arbetet att stoppa rökning på krogar. Därmed kunde jag med gott samvete ta emot priset i Almedalen och berätta om hur förhandlingarna hade gått till.

Jag har sedan dess medverkat varje år i Almedalen. Vad har jag ”lobbat” för i år? Jo, hur svenska städer ska bli klimatneutrala fram till 2030, hur Sverige ska kunna vara pådrivande i EU när det gäller sysselsättning och social trygghet, vad ESS kommer att betyda för svensk forskning och regional utveckling, att det behövs en mycket mera aktiv havsmiljöpolitik i Östersjön för att rädda vårt hotade hav. Det är sådana möten och diskussioner som pågår runt om i Almedalen under hela veckan.

Lägg märke till att det som sker i Almedalen under en vecka pågår under ett 40-tal veckor av året i Stockholm. Där fylls hotell och konferensanläggningar med seminarier av samma slag som i Almedalen. En viktigt skillnad är att jag i Almedalen kan gå in på vilket seminarium som helst utan att behöva betala en svindyr avgift – och allt finns på gångavstånd. I Stockholm kostar det som regel flera tusen kronor.

Hur kommer det sig att det som pågår i de stockholmska salongerna ska ses som en naturlig del i den demokratiska processen, medan motsvarande aktiviteter i Almedalens trädgårdar och tält ska klassas ned som klandervärd lobbyverksamhet?

Greta – några personliga reflexioner

Jag ska inte argumentera mot dem som har invändningar mot Greta. Jag ska bara göra tre personliga reflexioner:
1. Greta som talesperson för mina barnbarn: åtta av mina barnbarn är mellan 10 veckor och 10 år. För unga för att kunna tala för sig och sin framtid, en framtid som gör mig djupt orolig. Ingen annan har lyckats göra det som Greta gör, att lyfta fram hoten mot sin egen och våra barns och barnbarns framtid och skapa en opinion för h…andling. Det ska vi vara tacksamma för.
2. Greta som röst åt vetenskapen: Jag uppskattar att hon strikt håller sig till det som forskarna är överens om och att hon ger röst åt vetenskapen. Det ger tyngd åt hennes budskap. Nu kan hon också lägga till att ett 30-tal centralbanker över hela världen har enats om “A call for action – Climate change as a source of financial risk”. Det ger ytterligare tyngd åt hennes budskap.
3. Greta som politisk realist: här skulle vi som varit med och lagstiftat om koldioxidskatter, handelssystem för utsläppsrätter och klimatnormer för fordon mm, kunna avfärda henne eftersom hon inte tar upp det som redan har gjorts. Men när jag har tänkt över saken är min enkla slutsats att Greta har mer rätt än fel. Det vi hittills har gjort är nödvändig men otillräckligt. Det är det som är den politiska realiteten.
Vi behöver forskarnas fakta, finansvärldens varningar och folklig mobilisering för att få fler att förstå allvaret och ge ny kraft till klimatpolitiken. Men sen behövs det en sak till: praktiskt arbete i varje bostadshus och garage för att ställa om energisystem, montera laddutrustning i garage och p-platser, byta till elfordon, förbättra återvinning av material och energi. Ingen kan göra allt, men alla kan göra sin egen bostadsrättsförening klimatneutral! Ställ gärna frågan till din brf-styrelse: har vi en plan för att göra vårt kvarter klimatneutralt?

The future of work – beyond the Social Pillar

– what advice to the next EU Commission?

The SecGen Away day May 23, 2019

It has been a real pleasure to prepare this presentation. It has given me a good reason to revisit my experience of policy making in the EU:
– from the 1990s when we brought “employment as a matter of common concern” into the Amsterdam Treaty,
– followed by the first European Employment Strategy, the Luxembourg strategy – in close cooperation with Prime Minister Juncker and the Luxembourg Presidency,
– then the Lisbon strategy in 2000 under the leadership of Prime Minister Guterres, where the open method of coordination was agreed, now the European Semester process.
– finally, a few years ago, as a senior citizen, I was brought back by President Juncker to be part of his team, preparing the European Pillar of Social Rights.

All that is history, and this is a meeting to look forward for policies for the future. Therefore, the title of my presentation is “The Future of Work – beyond the Social Pillar – what advice to the next Commission”.

I will address the following five questions:

1. The eternal question: Will there be jobs for all?
2. The next generation of digital working life: How disruptive will changes be?
3. The two speed labour market: will everyone fit in?
4. The elephant in the room: The growing inequalities
5. The future of work: what advice to the next European Commission?

I will do my best to provoke reflections and a lively debate.

1. Straight forward to my first question, the eternal question: Will there be jobs for all?

Back in 1995, when I started working in DG Employment, there were deep concerns over growth and employment. In the public debate, there were two explanations to the weak performance of EU Member States: trade and technology!

Today, 25 years later, we know more about the interaction between tech-trade and employment. Here are some facts:

– From 1995 to 2018 we have lived through a period of disruptive digital developments, a strong growth in global trade and investment and a financial crisis. In spite of this, there are 35 million more people employed in EU28 today compared to 1995 – the highest employment rate ever in the EU

– This is the net result – it includes a loss of more than 5 million jobs during and after the financial and currency crises from a top in 2008 to a bottom in 2013, before the economic recovery.

– 15 of these additional 35 million jobs have been created during the last five years

– The same goes when we look at the global development – according to the ILO, employment has increased by almost one billion jobs over 25 years, between 1991 and 2016, from 2,2 to 3,2 billion .

What conclusions can we draw for the future? Are we in for a completely new wave of technologies – Internet of Things, AI, 5G, Block chain and Big Data – with disruptive effect on total employment?

My view is that behind the introduction of Internet of Things and other new digital innovations, the same mechanism will work as it did in the past. That means that productivity gains will translate into higher real wages and salaries and/or profits, which then will be translated into consumption and investment – and new jobs.

Whether we will see a continued employment growth – or not – is more a question of macroeconomic policies than digital technologies. The heavy employment losses between 2008 and 2013, 5 million jobs in EU28, can all be explained by mismanagement of the financial system and of mistakes in macroeconomic policies, not by trade and technology.

The good employment performance during 2014-2018 can be seen as a function of more growth oriented policies – both monetary and fiscal policies, by the EU and the ECB and by Member States.

2. The next generation of digital working life: How will work change?

Let us move from the macro perspective to micro, how will work change and how will working people be affected?

Today, there is a wealth of research and policy reports – from academia and from policy organizations – from the IMF, the ILO, the OECD , the European Commission, the World Economic Forum, ETUI and many others. I am particular grateful to Michel Servoz and his team for their report “The future of work? Work of the future!”

The message is clear: there will be fundamental and disruptive changes in the world of work as a consequence of new technologies, harder competitions and new business models, as we are moving further into the new digital world of work.

Michel Servoz report gives a very good overview of Artificial Intelligence and makes the issue of digital transformation concrete – pointing out, in a provocative way, how it will work in different professions. For example: do we still need taxi drivers when we use self-driving cars? Do we need security guards when AI-based cameras better can discover threats and suspects? Do we still need lawyers when AI can be used for the discovery process of a trial process?

What can we learn more generally from these reports? Here is what I would like to share with you:

From Michel Servoz I would like to pick two conclusions. The first one is that that there is an ongoing race between a few countries to lead on artificial intelligence – on top-class computer infrastructure, recruiting the best AI researchers and supporting superstar firms in the field of AI. This process is driven by nine t big companies. None of them are European. Asia has invested three times as much as Europe, North America five times as much in research and innovation. The second one is his strong recommendations on youth education and adult education to support individuals to reap the benefits of these new technologies.

The OECD has a similar message. The organization emphasizes that the new wave of change seems set to roll on for decades, that those that can harness digitalization stands to benefit hugely, others risk being left far behind.

The European Trade Union Institute draws the conclusion that technology is less likely to replace work than to move it elsewhere – not only up or down the value chain, but also among occupations and among employment statuses. What we need to worry about is, according to the ETUI, not a world without work, but a world where employment relations have withered away .

3. The two speed labour market: will everyone fit in?

Now, let us put these two pictures together – on the one hand, employment-oriented macroeconomic policies, and on the other hand disruptive changes in the structure of jobs and the labour market.

How do we bring people, who have lost their jobs, back into gainful employment? How can workers be equipped with new skills, when their enterprises are moving to a new level of digital technologies? How can enterprise find workers with the right qualifications?

I would like to explain the exiting mismatch by using my favorite image, “the two speed labour market”, a very simple explanation of complex interactions between supply and demand. As I see it, there are two sides of the labour market:
– On the one side, to the left, there is the economy, businesses, big and small enterprises, public organizations, entrepreneurs – a mix of organizations, employing some 240 million people ;

– On the other side, to the right, there is the labour force, 240 million employed – men and women, experienced workers and newcomers, skilled and unskilled, most of them in gainful employment, some of them entering the labour market, others in transition from one job to another. Then there are some 16 million unemployed, some of them, 6 million, long term unemployed .

What do we know about the interaction between the economy and the labour force?

– We know that the pace of change in the economy is high. Some 10-20 per cent new jobs are created in existing enterprises or in new ones, new jobs in the growing end of the economy, new jobs with new skills requirements (1).
– At the same time existing jobs will be lost in the declining end of the economy (2)
– We also now that some of those losing their jobs will soon find a new job, however, many will not. Their skills from declining enterprises or positions, does not fit the new jobs. Redundancy, loss of jobs, will turn into unemployment (3)
– Too few are given a new start in the form of skills for the digital economy, existing skills does not match the changes in the economy, there will be bottlenecks in the growing end of the economy and slower economic growth (4)

In the background document to the European Pillar of Social Rights, there are some striking facts from Member States on lack of action. As an average, only 10 per cent of those out of work, were offered a news start in the form of retraining or upskilling. Most of the jobseekers have to find a new job in the digital economy, lacking skills for this new world of work.

Michel Servoz report on AI confirms the two speed labour market – on the one hand, 90 per cent of jobs now require IT-skills – on the other hand 61 million people in the EU have insufficient basic skills.

Thus, too few springboards inside enterprises and too few bridges back to work for those who have lost their jobs. Too much of intervention comes too late, leading to long term unemployment. The message from the European employment strategies and the European Pillar of Social Rights is clear, much more has to be done. Policies have, according to the OECD, a key role to play to promote an efficient and inclusive digital transformation, by ensuring that the necessary complementary factors are in place, including enhancing initial education and training systems’ ability to provide the cognitive, technical and managerial skills that are crucial to strive in digital economies . Or, to quote World Economic Forum: “We need a reskilling revolution” .
To summarize: It is not technology and globalisation in itself that is the threat. It is the lack of supporting policies that is causing social and economic damages. And this is a big European problem of the past and it will be a bigger problem of tomorrow – unless there is fundamental change in Member States´ political priorities. It is too early to celebrate the recent progress on employment and the lowering of unemployment. There is much more to do!
4. The elephant in the room: growing income inequalities

Now, to my fourth question, which is about the elephant in the room: the growing inequalities over the last 30 years.

When we look back, we can see that income inequality decreased until the 1980s. Since then, income inequalities increased – particularly in US, UK and Canada and other Anglo-Saxon countries. It has also happened in Continental and Northern Europa – but to a lesser degree.

It is most evident in the US, where the income of the working class and the middle class have been stagnant for a long time, while income and wealth have gathered at the top at unimaginable amounts.

This was a non-issue for many years. Growing inequality was a price to be paid in order to achieve economic growth, according to the economic theories of the 1980s. It would pay off through a trickle-down process to those in need.

In recent years, this notion has been increasingly questioned, based on the fact that the outcome has been completely different from what the theoretical models promised. We have registered a slowing down of productivity in parallel to growing inequality.

There are differing views of the causes of the rising share of the top one percent. The IMF notes that some researchers emphasise the impact of globalisation and new technologies, while others highlight policy choices, such as reductions in tax rates, and others the rent-seeking behaviour of executives .

During these 30 years of globalisation, structural reform, opening up of markets through deregulation has been the foundation of all public policies. However, for such a policy process to work both in terms of growth and a fair income distribution it has to be supported by a stronger policies for pre-distribution and re-distribition.

It has not – on the contrary, the structural reform process has aimed at weakening the labour market institutions and the balance between labour and capital. Or, to quote Paul Krugman, “there is a growing, though incomplete consensus among economists, that the key factor in wage stagnation has been workers´ declining bargaining power – a decline whose roots are ultimately political”

Whatever reason for growing inequality, it will stay as one of the main challenges of public policymaking in many years to come. It will stay as a challenge to social policies, to economic policies – and to political cohesion. It will feed the public perception that “we are on the wrong path”, “we are left behind”. It will be exploited by political forces, which offers political solutions in the form av nationalism, protectionism och xenophobia.

Today, the IMF, the World Bank, the OECD and the ILO have a unified message: Growing inequality in terms of health, education, opportunities and income is not only a social problem, it is an economic problem. Growing inequality is an obstacle to economic growth and social progress. The OECD has made an estimation that the rise in inequality over 20 years have knocked almost 5 points off cumulative economic growth . That is a big thing – it is equal to 2-3 years av GDP-growth! Hard facts! As regards policies, the IMF has drawn the conclusion, contrary to the wisdoms of the 1980s, that redistribution generally is positive for economic growth .

Furthermore, growing inequality has severe consequences for our democratic systems, as indicated by professor Angus Deaton, Nobel Prize winning economist, in his new report to British Institute for Fiscal Studies. He highlights the fact that 57 per cent of the Americans believe that there is no point in voting because elections are controlled by large corporations. He draws the conclusion that globalisation and automatization are certainly among the factors that are helping promote internal division within rich countries. “Yet they are common to all rich countries, so it is policies, not unstoppable historical forces, that are behind the events in America” .

5. Beyond the social pillar: what advice to the next European Commission?

Now, let me conclude by summarizing in three points how I see the big challenges during the next five years: macro-economic policies, the climate crisis and the fight against inequalities and exclusion.

– The first one is about the macroeconomic challenge.

After five years of recovery, driven by the ECBs quantitative easing program, and an extreme interest rate policy, monetary policies are exhausted. Central banks have very little room for action, when we face the next slowdown in the economy. This is quite new situation compared to the macroeconomic situation, when the present Stability and Growth Pact was designed. What could be an effective policy response to the next downturn? Unfortunately, I have no advice, the only thing I know is that the answers are not to be find in the present SGP. Therefore, there are expectations on you and the ECB to come up with new policies for these uncharted territories – a new Growth and Stability Pact for our time.

– The second one is about Climate crisis.

I agree with Michel Barnier on the message in his article “It is time for a Green EU Deal” . He suggests that the new EU Commission prepares a Sustainability Pact, in some respects as important as the Stability and Growth Pact is for public finances.

Such a pact would require concerted action on climate, trade, tax, agriculture and innovation. Massive investment will be required, too. He also argue that where there are cost in terms of transition, these costs should not fall disproportionately on those least able to bear them.

I fully agree.

Now, there is a growing public opinion, driven by a young generation for much stronger political commitments than ever before. They ask us what a world they will be living in by 2050. We have to listen to them – and you have to prepare a good answer for the next President of the EU Commission. The movement of young climate activists will be first-time voters in national elections over the next five years – and they are not alone.

They have built their opinion on science, which make their movement strong. Furthermore, they can add support from central bankers – 34 Central Banks around the world have agreed that climate change is a threat to financial stability. That is a powerful message to governments, financial institutions and the next EU Commission.

– That leads to my final point, to economic and social polices beyond the Social Pillar, a new Economic and Social Deal to combat growing inequality.

To take this discussion forward I would use the social scientist concept “the social contract” to frame the discussion. It is about relations between individuals and society, about rights and obligations.

The social contract in EU and its Member states is the result of hundred years of social dialogue, national and European law-making and global standard setting, in several different national traditions.

It is based on a common understanding that labour is not a commodity : labour is much more than a production factor, labour as a collective entity is the main source of demand for goods and services, it is the main source of saving for investment, and the main financial basis of our welfare systems. From this follows that the labour market is different from markets for goods and services, and why there is a need for a different legal and social framework, different from the competition based concept of other markets.

The very basic element of the social contract is the handshake between a worker and an employer; without that handshake, no growing enterprises, no new jobs, no income, no sustainable growth, no prosperity. Everything rests on that handshake, confirming an agreement on what the worker has to do and what the employer has to pay. This is the social contract in its very basic form. To create a level playing field, these individual handshakes have been underpinned by collective agreements and by national, European and ILO legislation.

However, for many years, the social contract as we know it has been under pressure from two sides, from the digital transformation of the world of work and from growing imbalances between labour and capital, a result of public policies, as noted by Angus Deaton.

Over the last 30+ years Europe has played an important role in this battle between ideas and between economic and social forces – from Jacques Delors´ “social dimension” as a complement to the single market to Jean-Claude Juncker´s European Pillar of Social Rights with 20 principles guiding social and economic policies in Member States. One of the big challenges during the next five years, will be to build on these initiatives creating a better balance – and a more productive balance – between labour and capital and stronger and more pro-active safety nets in the digital transformation.

There is no quick fix, no simple solution to correct the growing imbalances, no single EU directive that will change the course. It is basically a result of national policies, based on the dominant economic policy concept of the last 30 years. It will take time.

What you have to do is to put this issue on the top of the agenda on par with Michel Barnier´s Sustainability pact and on par with a new Growth and Stability pact. In practical terms, the rebalancing between labour and capital has to be integrated in the economic policy guidelines. There is a need for commitments of the same clarity and strength as you have introduced in the climate strategy and in the stability pact.

To be more specific, you have to focus on two things,
– To reform the two speed labour market by offering mot springboards to new skills and competencies and more brigdes back to work
– To give a new direction to the ongoing digital transformation of world of work by fostering a new balance between labour on the one hand and the new employers, the digital platforms, on the other hand.
The big challenge to the EU institutions and to the Member States, that are lagging behind, to rethink their policies of the past, strengthening pre-distribution and putting resources into proactive policies for equal opportunities – recognizing social policies as a productive factor.

Let me end by quoting Michel Barnier who wrote that the best time to launch a Green EU Deal was years ago. The next-best time is now. The same goes for a new Economic and Social Deal to combat growing inequality.