Förslag till regeringen för att förhindra en konkurs-epidemi

Det regering, riksdag och riksbank gjorde i förra veckan var en nödvändig första insats för att klara likviditeten i banker och företag. Riksbanken spelar nu sin roll som ”lender of last resort”. Men det behövs mer, framför allt för att förhindra den konkurs-epidemi, som nu hotar inom besöks- och resenäringarna och detaljhandel. Nu när ett nytt åtgärdsprogram är på gång, vill jag föreslå regeringen att pröva följande tanke:

Ta fasta på förra veckans beslut om uppskjutna skatteinbetalningar, men ta det ett steg vidare. Att bara skjuta upp inbetalningarna – till hög ränta – löser nämligen inte problemet för de företag som nu befinner sig i en akut situation. Gå vidare och låt företag, som så vill, omvandla denna uppskjutna skatt till en del av företagets eget kapitalet. Pengarna finns redan i företagen, men ska i princip omvandlas från skatteskuld till eget kapital, ett slags riktad nyemission, som stärker soliditeten och förhindrar att företaget behöver begäras i likvidation.

Förfarandet måste göras enkelt. Det behövs en ansökan från företaget och det behövs någon som förmedlar och beslutar. Det finns inte tid att sätta upp någon ny organisation, det blir nödvändigt att använda den som finns. Jag föreställer mig att det skulle vara en uppgift för bankerna, som har den löpande kontakten med företagen.

Bankerna bör få i uppgift att hjälpa företagen att begära att skattebetalningar omvandlas till eget kapital – om företagen så vill. Banken bör ha ett starkt intresse att detta sker, eftersom det bidrar till att minska bankens risker. Men då måste det ställas tydliga krav på bankerna att sitta still i båten – inte bete sig som man brukar och sko sig på utsatta företag.

Det behövs sedan någon som kan fatta ett formellt beslut om detta. Eftersom det är pengar som annars skulle ha gått till Skatteverket är det kanske lämpligt att det får ansvara för att expediera beslut om denna åtgärd.

Småföretagare kommer inte att gilla att ha staten som delägare och staten har inget intresse att bli indragen i företag. Men nu står vi inför en så djup kris att man måste hitta okonventionella lösningar. Det bör inte vara omöjligt att finna en lämplig form för att i offentlig regi förvalta sådana andelar. Preferensaktier är en form som har föreslagits av Moderaterna som vill inrätta en fond på 100 miljarder för att skjuta till kapital till nödlidande företag; det kanske fungerar för stora företag men inte för tusentals småföretag. Att inrätta en fond och skapa en ny administration av den förefaller vara en omväg, om man i stället kan omvandla skatteinbetalningar till företagskapital. Här behövs kreativa idéer när det gäller administrationen.

Hur länge ska det offentliga vara delägare? Engagemanget bör avvecklas så snart ekonomi har återhämtat sig och företagen kan lösa ut staten. Här finns två olika intressen. Det offentliga, som inte ska bli permanent ägare av andelar i småföretag , vill ha en kort tidsgräns. Företagen kan vilja ha en längre tid för att kunna återhämta sig finansiellt. Här behövs också kreativa idéer för att skapa en smidig överbryggning.
Sett från det offentligas sida, bör detta – att vara ”owner of last resort” – vara betydligt bättre än att låta tusentals företag gå i konkurs med förlorade skatteintäkter som följd. Om staten i stället låter de företag, som så vill, omvandla skatteinbetalning/skatteskuld till kapital i företaget, så finns pengarna kvar också i statens balansräkning – även om det kan ta några år innan pengarna kommer in som likviditet. Och framför allt – företagen finns kvar och kan ta sig igenom den närmaste tidens stora svårigheter med erfarna företagsledningar och etablerade marknadskontakter.

Vad är det för fel på den brittiska modellen?

Ingen alls, säger Boris Johnson. Bara vi kommer loss från ”EUs döda hand” ska den brittiska ekonomin blomstra, det blir ”levelling up”, nytt liv i tillbakagående regioner. Så nära ”guld och gröna skogar” man kan komma. Är det verkligen så? Hur kommer det sig då att Storbritannien i många avseenden har haft en svagare utveckling under se senaste tio åren än de flesta andra länder i EU?:

 

  1. Storbritannien har underskott i sina affärer med omvärlden, minus 4 procent, medan länder som Tyskland, Holland och de skandinaviska länderna visar överskott, 2 procent för Sverige, 7 procent för Tyskland, 10 procent för Holland

 

  1. Storbritannien har svag tillväxt i produktiviteten, det som ger ökade resurser att fördela, svagare än i övriga EU. Stagnerande produktivitet betyder stagnerande reallöner. ”Never before .. has there been such a prolonged period of productivity stagnation”, skriver Martin Wolf i Financial Times.

 

  1. En förklaring till detta är att Storbritannien satsar mindre än övriga EU-länder på framtiden, dvs på investeringar, 17 procent av BNP, näst sist, underträffad endast av Grekland. De allra flesta gör bättre ifrån sig, t ex Tyskland, Frankrike, Belgien, Irland, Österrike. Sverige med 24 procent ligger bland de fyra främsta (källa: IMF, investeringar som procent av BNP, genomsnitt 2010-2019).

 

  1. Men sysselsättningen har ju ökat, är invändningen. Ja, mellan 2009 och 2018 ökade sysselsättningen med 12 procent – mycket tack vare det stora inflödet av arbetskraft i yrkesverksam ålder från andra EU-länder, de som nu inte längre är välkomna!

 

Storbritannien har under den här tiden tillhört EUs gemensamma marknad och tullunion. Varför har EUs regler fått helt andra effekter i Storbritannien än de har fått  i tex Tyskland, Frankrike eller de skandinaviska länderna? Eller är det kanske så att den brittiska ekonomiska modellen inte är konkurrenskraftig?

 

Vad är det för fel på den brittiska modellen? Detta är en fråga som nu diskuteras i Storbritannien – vid sidan av den stora debatten om hur Boris Johnson lägger upp förhandlingarna med EU. Ett par inlägg kan illustrera denna debatt:

 

De som ser Brexit som en möjlighet, inte ett hot, säger så här: ”The Brittisk economy is malfunctioning and needs to be rebooted, Europe is not working either, it will be easier to make the necessary changes outside the EU” På den sidan argumenterar man för att Brexit kan fungera som ”an adrenalin shot to the nation´s sluggish economic growth” (Larry Elliot i The Guardian).

 

De som ser stora risker med Brexit kan instämma med Martin Wolf i Financial Times. Han skriver: “Britain wants to shoot itself in both feet”.  Han tillägger: “The big failings of the UK — its ultra-low investment rate, weak productivity growth, poor infrastructure, high regional inequality, and long educational tail — have nothing to do with EU membership. Brexit may eliminate many excuses. It will not solve any of these problems”.

 

Det är dessa framtidsscenarier som är det viktiga  – är Storbritannien på väg att skjuta sig i båda fötterna eller att ge ekonomin en kick start? Långt viktigare än den nu pågående positioneringen inför de fortsatta förhandlingarna med EU.

 

För den ekonomiska politiken är frågan: Kommer Boris Johnson i sin första budget att lägga om Tories ekonomiska politik, som i tio år har fokuserat på nedskärningar, och i stället satsat på offentliga investeringar för att skapa tillväxt? Mer Keynes och mindre av Milton Friedman?

Mingel med John le Carré – och fem citat ur hans tal om Olof Palme

Mingel med John le Carré – och fem citat ur hans tal om Olof Palme

David Cornwell – med John Le Carré som författarnamn – fick stående ovationer för sitt tacktal sedan han mottagit årets Olof Palme-pris. Här är några citat ur talet (för att locka till läsning av hela talet – länk finns i första kommentarsfältet):

Om Olof Palme: ”Att läsa, och reflektera över Palme, får dig att reflektera över vem du är och vem du hade kunnat vara, men inte blev, och över vart ditt moralisk…a mod tagit vägen när det behövdes”.
Om Palmes kritik mot USAs krig: ”Lika lite då som nu uppskattade USA att ställas till svars av ett land som kunde avfärdas som löjligt litet. Och Sverige var ett alldeles särskilt irriterande löjligt litet land eftersom det var europeiskt, talade tydligt, var kultiverat, rikt och vitt. Men Palme älskade att vara den som irriterar. Han njöt av det. Njöt av att vara rösten utifrån, den som vägrar att låta sig kategoriseras, den som egentligen inte borde finnas i rummet överhuvud taget. Det lockade fram det bästa i honom. Jag måste medge att det då och då gör detsamma med mig.”
Olof Palme som internationalist och svensk statsminister: ”Det är något som är lätt att glömma bort om Palme, diplomaten som arbetade för världsfred och nukleär nedrustning: han hade ett land att sköta”.
Olof Palme som statsman: ”Jag fortsätter att läsa, och tänka mig, genom Palmes liv. Min känsla av samhörighet blir till habegär. Jag vill ha en Palme i mitt land, som under min livstid aldrig har haft en statsman av hans sort. Jag vill ha honom nu. Jag är inte bara en ”remainer”. Jag är rakt igenom europé, och jag vill berätta för honom att nu har råttorna tagit över skeppet. Det krossar mitt hjärta och jag vill att det ska krossa era hjärtan. Vi går i sömnen och behöver höra er röst så vi kan vakna och bli räddade från detta huvudlösa politiska och ekonomiska självskadebeteende”
Olof Palme till minne: ”Hur skulle Palme vilja bli ihågkommen? Låt oss börja så här. För sitt liv, inte för sin död. För sin humanism, sitt mod och för bredden och fullständigheten i den humanistiska vision som var hans. Som en röst för sanningen i en värld fast besluten att grumla den. Genom de inspirerade och kreativa projekt som unga människor varje år genomför i hans namn..….Och hur skulle jag själv vilja bli ihågkommen. Mannen som fick Palmepriset 2020 passar mig utmärkt”.

Vart är Storbritannien på väg?

Vart är Storbritannien på väg?

”Britain has opened the exit door – it still has no idea what lies outside. It has weighed anchor but it has not bothered to plot a course or even pick a port of arrival”.

Det är budskapet i den artikel som finns i länken nedan, publicerad I The Irish Times, skriven av en av det mest insiktsfulla Brexit-skribenterna, Fintan O´Toole. Mycket läsvärd!

Det skådespel vi kunde se i London i går kväll var inte ägnat att överbrygga motsättningarna, det fördjupade dem. Den baksmälla som nu väntar Storbritannien kommer att drabba alla, inte bara dem som firade utträdet ut EU.

Vem är vinnare och vem är förlorare? Det var frågan som jag hade fått i uppgift att besvara på ett Rotary-möte i Stockholm i veckan. Så här lät mitt svar:

Det finns bara en enda självklar vinnare: Boris Johnson! Han har vunnit allt en brittisk politiker kan vinna. Han valdes till president för Oxford Union, en studentförening där den som är bäst på att slänga käft blir vald. Han har två gånger vunnit en plats i parlamentet. Han har två gånger blivit vald till borgmästare i London. Han var den som avgjorde folkomröstningen till Brexits fördel 2016. Han vann partiledarvalet för Tories i somras och blev därmed premiärminister. Han var överlägsen vinnare av Brexit-valet i december.

Hur kommer det att gå för Boris Johnson? Han kommer att sitta säkert i 10 år spådde Katrine Marcal i DN häromdagen. Eller kommer det kanske att gå för Boris Johnson som det gick för hans store idol Winston Churchill? Denne vann kriget i maj 1945, men förlorade valet i juli samma år!

Att Boris Johnson är bra på att driva kampanj vet vi, men vad vet han om regerandets konst? Har han den moraliska resningen som krävs för att framgångsrikt leda sitt land? Är det som John Crace skriver i the Guardian att Boris Johnson redan är “distracted, disappointed and bored”? Läs mer om detta i länken nedan!

Han har ett antal heta och kontroversiella frågor att omedelbart ta ställning till. Han har redan fattat någon form av beslut i frågan om att öppna för kinesiska Huawi i brittiska 5G-nätet, och är nu utsatt för hårt tryck från Donald Trump. Hur ska han ställa sig i frågan om nya regler för immigration? Hur ska han hantera frågan om den nya snabbtågsförbindelsen, HS2, ett projekt med dramatiskt ökade kostnader? Detta är frågor som sätter fart på oppositionen både inom och utom Tories. Hur kommer han att klara sådana konflikter?

Och hur ska han klara förhandlingar med EU om handelsavtal och 600 andra avtal som ska förlängas eller omförhandlas? Ska han sälja ut de brittiska fiskarnas intressen för att få ett avtal som gynnar brittiska finansföretag – på samma sätt som han sålde ut Nordirland i höstas? Allt detta är förhandlingar, som bara handlar om hur UK ska kunna begränsa de förluster som utträdet ur EU ger upphov till, inga vinster att räkna in.

Och hur ska han – och hans regering – parallellt hinna med att förhandla med USA, Indien, Australien och antal andra länder, där Boris Johnson tror sig kunna vinna stora kompenserande handelspolitiska fördelar.

Att kampanja är en sak, att regera något helt annat. Det som nu väntar är en lång period av svåra förhandlingar och politiska beslut och stora problem för brittisk ekonomi: ”Never in my lifetime has a Brittish government been so determined to inflict economic demage on its own economy”, skriver Martin Wolf i Financial Times.

Min första bok för året – boksläpp i Bryssel.

Min första bok för året – boksläpp i Bryssel.

Denna bok ”ESS – a golden opportunity” är ett särtryck av ett kapitel ur min bok ”I vetenskapens värld”. Det handlar om ESS, forskningsanläggningen som byggs i Lund. Kapitlet har nu översatts till engelska. Boksläpp i Bryssel den 11 februari, när ESS har en konferens for forskare från hela världen. Så här inleds boken:

“3rd October 2000 was a beautiful autumn day in Lund. The academic school year had started after the long summe…r break, students and teachers were in full swing. Everything was as usual. Few, if any, could understand that in the future, this day could be described as a scientifically historical day – for Sweden and Europe”.

Det var denna dag som professor Lars Börjesson från Chalmers hade samlat ett tiotal neutronforskare från Danmark, Norge och Sverige för att diskutera den revolutionerande tanken att Skandinavien skulle utmana de tre stora, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, om värdskapet för nästa stora Europeiska forskningsanläggning. Efter en ingående diskussion om denna ”golden opportunity” – med små chanser för Skandinavien – enades man att bilda ett konsortium som kunde ge sig in i konkurrensen med de tre stora.

För min del kom jag med i detta projekt några år senare på uppdrag av regeringen, först den socialdemokratiska, sedan också av alliansregeringen. Min uppgift var att fungera som dörröppnare till forskningsministerier i hela Europa. Det var sedan Lars Börjesson, Colin Carlie och deras kolleger som hade till uppgift att övertyga ministrar och deras tjänstemän att ett skandinaviskt värdskap var bäst för Europa. I maj 2009 var denna del av projektet klart. 11 länder enades om att ESS skulle byggas i Lund.

I denna bok berättar jag ”the inside story” om dessa fem års resande och förhandlade för att vinna över alla viktiga länder på vår sida. Lars Börjesson, ”the mastermind of ESS” har skrivit sina personliga kommentarer som vetenskapsman. Marie Powell har översatt och Helene Duveborg har svarat för grafisk design. Riksbankens Jubilumsfond har finansierat utgivningen.

  1. Ja, detta är min första bok för året. Min andra bok heter ”Hur ska vi förstå den tid vi lever i”. Den ges ut digitalt, ett kapitel i taget. Första kapitlet finns redan på nätet – https://arenaide.se/hur-ska-vi-forsta-den-tid-vi-lever/ – det andra är klart för publicering inom någon vecka. Sen kommer det ett nytt kapitel i månaden fram till sommaren.

Britterna kastar loss – vart är de på väg, var ska de lägga till …

Britterna kastar loss – vart är de på väg, var ska de lägga till …

… det är den fråga som jag tycker är mer intressant än alla pågående förpostfäktningar om hur förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal – och 600 andra avtal – ska gå till. Världen har förändrats på ett dramatiskt sätt på de fyra år som har gått sedan David Cameron gav klartecken till folkomröstningen om Brexit. Då var Obama president i USA, nu är det Trump. Då gällde frihandel, nu är det protektionism. Då …gällde säkerhet genom Nato, nu vänder USA ryggen åt Europa. Då hade USA och EU genom Iranavtalet trappat ner konflikterna i Mellanöstern, nu har Trump och mullorna eskalerat konflikten. Då hade man i Paris enats om klimatmålen, nu har USA tagit ledningen för fossilkramarna.

Från den 1 februari är Storbritannien ett tredje land i förhållande till EU. Under ytterligare 11 månader gäller de avtal som UK har med EU – om handel och tullar och allt annat. Under den tiden ska Boris Johnson omförhandla 600 avtal för att minimera förlusterna av det uppgivna medlemskapet. Sen seglar UK sin egen sjö. Men vart är britterna på väg och var ska de lägga till när de stora globala spelarna tar ut kursen?

– Ska Storbritannien välja samarbete med EU i handelspolitiken (”no tariffs, not quotas, no dumping”) eller partnerskap med USA (”no red lines”, ”allt på bordet”)?
– Vart är Storbritannien på väg när USA vänder Europa ryggen i säkerhetspolitiken? Lägga sig nära Europa eller segla närmare USA?
– Utrikespolitiken – bryta upp från det europeiska samarbetet och följa USA (Iranavtalet), vilket Trump begär för att träffa ett handelsavtal?
– Klimatpolitiken – stå upp tillsammans med EU för Parisavtalet och öka engagemanget som EU nu gör – eller början backa för att behaga Vita Huset?
– Ska Storbritannien underkasta sig USA diktat och avstå från att importera teknologi (Huawei, 5G) från Kina?

Svaret på dessa och många andra frågor är enkelt: vi vet inte. Orsaken är lika enkel: Storbritannien hade inget mål för sitt nej till EU, ingen ny kurs, ingen ny hamn att lägga till i.

Under de kommande 11 månader ska Boris Johnson inte bara genomföra världshistoriens mest omfattande handelsförhandling, han måste också tänka ut vart landet ska ta vägen och var den brittiska skutan ska förtöja. Det är ingen stilla sjö som Storbritannien ska segla, det är ett stormigt hav, en dramatisk tid för britterna, annorlunda än 2016

Ingvar och Margot – när Sverige firade 25 år i EU …

Ingvar och Margot – när Sverige firade 25 år i EU …

Det var Ingvar Carlsson som 1990 tog initiativet till att söka svenskt medlemskap i EU och som säkrade en majoritet i folkomröstningen 1994. Han satt som sig bör på första bänk, när Margot Wallström, Cecilia Malmström, Katarina Areskoug, Frank Belfrage, Gunnar Lund och jag talade om våra erfarenheter och minnen av vår tid i EU-arbetet under dessa 25 år. EU-ministern Hans Dahlgren var värd och Göran von Sydow moderator. Här följer mina minnesbilder:

På fyra minuter ska jag ta er med till tre scener, som speglar Sverige och EU under 25 år – ja hela 30 år eftersom jag vill starta redan med avsiktsförklaringen 1990:

– Scen 1: Presskonferens i andrakammarsalen den 26 oktober 1990. Ingvar Carlsson och jag presenterar regeringens avsiktsförklaring att söka medlemskap i EU. Det är ett väl förberett initiativ genom de pågående EES-förhandlingarna, genom Ingvar Carlssons artiklar i DN, genom överläggningarna med bland andra Österrikes kansler och genom ett enhälligt beslut på partikongressen i september.

Vårt besked fick stort genomslag i internationell press. Financial Times slog upp nyheten under en sex-spaltig rubrik på första sidan; de svenska morgontidningarna däremot var långsamma i starten, en av dem satte rubriken ”Katastrof för barnfamiljer” och ”Ny räntechock före jul” över artiklar om de finanspolitiska åtgärderna, inget sas om den aviserade ansökan om EU-medlemskap.

Nyhetsvärderingen är bättre idag!

– Scen 2: Fjäderholmarna, en solig augustidag 1997. Sverige hade vid regeringskonferensen i Amsterdam lyckats få in sysselsättningen i traktaten, ”employment is a matter of common concern” – en svensk profilfråga. Gunnar Lund spelade en avgörande roll som svensk ledamot av Traktat-gruppen, IGC. Luxemburgs Premiärminister Jean Claude Junker fick i uppdrag att ordna ett extra toppmöte mot slutet av året för att besluta om en EU-strategi. Jag var generaldirektör i DG Employment och hade i uppdrag att förbereda Kommissionens inspel till toppmötet.

Juncker kom till Stockholm i augusti för möte med Göran Persson och ville i anslutning till det träffa mig. Visst, när Europeiska rådets ordförande kallar, ställer man upp, även en solig semesterdag. En god vän erbjöd sin segelbåt som lämplig mötesplats. Vi hämtade upp Juncker vid Grand hotell – efter hans lunch med Carl Bildt – och seglade ut i Stockholms skärgård. Jag hade en portfölj sprängfull med OH-bilder som jag skulle visa Juncker för att förklara kommissionens förslag. Men Juncker var totalt ointresserad. Han njöt av seglingen och det vackra vädret. Han kopplade av. Min plan på att få ner honom i kajutan och sälja in vår strategi hade misslyckats – total!

Det var först när vi efter en halv dags segling la till vid Fjäderholmarna för middag som jag fick tillfälle att rita och berätta. Vi satt på en solvarm klipphäll. Jag bläddrade fram bild för bild, pelare för pelare. Juncker kommenterade och instämde. Sedan ägnade han hösten åt att förankra strategin bland regeringschefer, i Europaparlamentet, i partigrupper, i mer än 200 möten. Jag gjorde mitt arbete på hemmaplan, i kommissionen.

Inför toppmötet fanns det bara två hinder kvar, Spanien och Tyskland. I fallet Tyskland var det enkelt – ett 45 minuter långt samtal med statssekreteraren i Finansdepartementet. Sen var Tyskland ombord. I fallet Spanien krävdes det litet mer, en spansk middag, start vid 21-tiden, slut vid ett-tiden på natten innan alla missförstånd var undanröjda. Ett enigt toppmöte kunde sedan bekräfta den första europeiska sysselsättningsstrategin, numera en del i den årliga europeiska semester-processen.

– Scen 3: EU-kommissionens byggnad i Bryssel i januari 2016. Som ny ordförande i kommissionen hade Juncker dragit i gång arbetet med Junckerfonden för att bryta stagnationen, få igång investeringar och skapa tillväxt. Nu ville han göra det samma på det sociala området, ”both an economic recovery and a social recovery”. Nu var det dags för en European Pillar of Social Rights.

Juncker hade vår segling 20 år tidigare i gott minne, jag blev nu som en överårig senior rådgivare inkallad för att hjälpa till. Den två år långa processen avslutades med ett toppmöte i Göteborg, där alla 28 medlemsländerna ställde sig bakom förslaget, inklusive Storbritannien. Allt var som för 20 år sedan, intensivt arbete, möten, diskussioner, resor, skrivande, förhandlande – men denna gång fick vi inte någon tid till segling.

Kanske blir det tillfälle att göra det till sommaren, nu har han ju tid – om någon vill låna ut en segelbåt?

  1. Det blev ingen räntechock som den stora morgontidningen förutspådde 1990, marknadsräntorna sjönk, och Riksbanken fann sig föranlåten ”att bromsa det snabba fallet”, skriver Bengt Dennis i sina memoarer.

Finns det något hopp för Labour?

Finns det något hopp för Labour?

– uppdaterad den 30 december med kommentarer till Rebecka Long-Baileys inspel i partiledarevalet, ”progressive patriotism”.

En partiledare som fungerat som ett stort, tungt sänke. Ingen egen politik i den fråga som avgjorde valet, Brexit. Det sämsta valresultatet sedan 1935. Hur kunde det gå så illa, diskuterar experterna. Jag skulle vilja vända på frågan: hur kunde Labour – trots partiledaren och brist på politik i den avgörande frågan – samla ihop 32 procent av väljarkåren?

Labour är ett parti av två falanger: de som vann tre val i rad och de som förlorat tre val i rad. De utkämpar nu en bitter eftervalsstrid, vars utgång ingen kan förutse. Två frågor står i centrum.

  1. Jeremy Corbyn. Labours dörrknackande valarbetare rapporterar att Jeremy Corbyn var det viktigaste skälet till att väljarna vände Labour ryggen. Jag tror att Corbyn och hans falang missförstod 2017 års val. De trodde att det var en stor seger och att det nu gällde att ge ”more of the same”. Men det var inte Labour som vann, utan Tories som tappade sin majoritet på grund av dåligt ledarskap och på grund av sju år av Tories ”austerity”, åtstramning i välfärden. Boris Johnson hade förstått det som Jeremy Corbyn inte hade förstått – han tog fasta på väljarnas trötthet på Brexit, lovade ett slut på detta och ett slut på ”austerity”.
  2. Brexit. Medan Boris Johnson gick på offensiven för att samla alla Brexitanhängare, gjorde Corbyn och Labour motsatsen. Lovade att på tre månader omförhandla utträdesavtalet med EU och sedan ordna en folkomröstning, i vilken Corbyn inte skulle ta ställning. Vad ska man ha politiska ledare till om de inte kan leda när stora nationella frågor ska avgöras? Många av Labours Brexitanhängare gick över till Tories, en miljon av Labours Remain-anhängare gick till Liberalerna.

Det leder fram till frågan hur Labour kunde samla en tredjedel av väljarkåren bakom en sådan partiledare och bakom en icke-politik i valets viktigaste fråga? Svaret är enkelt: det är det brittiska valsystemet som ger de största partierna stora fördelar. Det är och förblir Labours största tillgång. Men det bjuder också in till fraktionsbildningar och interna strider.

Det pågår nu en bitter eftervalsdebatt. De som vann tre val i rad, anklagare nu de som förlorat tre val i rad för förlusten. De har onekligen en poäng. De som förlorat värjer sig och skyller till och med på Tony Blair och hans New Labour som körde fast i Irakkriget och i den tredje vägens politik. Långsökt!

Hur ska det gå – vem kan ena ett så splittrar parti? Några har redan anmält sig, andra är på gång, t ex Rebecca Long Baily, på bilden. Hon har nu i en artikel i The Guardian signalerat att hon kommer att kandidera i partiledarevalet – se artikel längst ned i dnna tråd.

Här är ett scenario, som är litet för bra för att vara sant, men jag skriver det för att utmana till invändningar:

Labour väljer ny partiledare som ser som sin uppgift att ena partiet och göra det regeringsdugligt igen; antagligen en i kretsen kring Corbyn – hen kommer att genomföra en variant på ”Nixons resa till Kina”, en omläggning av politiken som bara den kan göra som har tillhört de tre förlorade valens falang.

När Corbyn har avgått, Brexitfrågan är avgjord genom ett handelsavtal med EU och Boris Johnsons smekmånad är över börjar Labour återhämta sig. Den nya oppositionsledaren kan på allvar utmana Boris Johnson. Om det blir Rebecca Long-Bailey, kommer Labours omprövning att leda fram till m till en politik under rubriken ”progressive patriotism” – en politik för post-Brexit som återskapar vänster-höger-ordningen i Brittisk politik. Det återstår att se vad det kommer att innebära!

Men Johnson sitter säkert i fyra år. Det enda som kan hota honom är någon form av regeringskris, som underminerar förtroendet för premiärministern. Något sådant kan inte uteslutas. En första storm blåser antagligen upp när säkerhetspolisens utredning om rysk inblandning i Brexit-valet kommer att publiceras. En stark opposition skulle kunna ha gjort något av detta. Men ett besegrat Labourparti i inre konflikt är bara en papperstiger.

P.S. Jag är inte särskilt objektiv när jag skriver om Labour. Jag har en lång historia med partiet och dess ledande personer. Jag var 19 år när jag först besökte London 1957, blev bekant med unga medlemmar i Labour och fick tillfälle att besöka underhuset och träffa dåvarande Labourledaren Hugh Gaitskell. Jag har som journalist eller politiker träffade Harold Wilson, Michael Foot, Neil Kinnock, John Smith, Tony Blair och Gordon Brow. Dock inte Ed Miliband och Jeremy Corbyn, ”nederlagens organisatörer”, som Tage Erlander brukade säga om kolleger som förlorade val. Jag är en populist i den meningen att jag föredrar politiker, som kan vinna val, framför de, som förlorar val!

Vad kan svenska politiker lära av Boris Johnson?

Vad kan svenska politiker lära av Boris Johnson?

Han har vunnit allt man kan vinna – från ordförandeskapet i Oxford Union under studieåren till partiledarskapet i Torypartiet i år och därmed uppdraget som premiärminister. Här är sju lärdomar om hur han vann valet, största segern för Tories sedan 1987. Förhoppningsvis är alla inte tillämpliga i Sverige?

  1. Fokusera på en fråga och gör valet till en folkomröstning om den. Väljarna var trötta på Brexit (som han själv hade ställ…t till med!) och Boris lovade att han skulle få den saken ur världen, ”som vore det en ond tand som behövde dras ut”, för att citera Katrine Marcal.
    2. Ta kommandot över partiet. Alla som inte ställde upp på hans Brexit-avtal rensades ut. Problem på kort sikt, men en styrka i valrörelsen när alla höll sig till samma budskap ”Let´s get Brexit done”. De som blev invalda, kan tacka Boris Johnson för det. Det ger honom stor handlingsfrihet. Kan behövas när skilsmässan från EU snart går över i en förhandling om ett särboavtal.
    3. Var inte rädd för att göra ett bondeoffer. Han offrade samarbetet med det nordirländska DUP för att få till stånd ett nytt avtal med EU, som han kunde gå till val på. Stor besvikelse bland nationalisterna på Nordirland. Nu behöver han inte längre deras stöd.
    4. Köp ut en motståndare om denne är till salu. Om Brexit-partiet hade ställt upp i alla valkretsar hade det varit det största hotet mot Tories. Nu la Brexit ner sin kampanj. Hur gick det till? Kommer Nigel Farage, när han snart lämnar EU-parlamentet, att utnämnas till lord och träda in i överhuset?
    5. Välj motståndare med omsorg. Jeremy Corbyn var en mycket lämplig motståndare (på samma sätt som Theresa May var en mycket lämplig motståndare till Corbyn i 2017 års val; inte så mycket ett eget val, det gäller att ha ödet på sin sida).
    6. Media ska spegla din storhet, inte ställa frågor om svagheter. Boris Johnson tackade nej till besvärliga intervjuer och till debatter som handlar om annat än om det centrala budskapet. Att delta i partiledardebatten om klimatet skulle ha varit mer skadligt, än skadan att inte ställa upp.
    7. Bekymra dig inte om din karaktär. Boris Johnson har mycket i sitt bagage, han förföljdes bland annat av frågan ”hur många barn har du?” – och ”hur förhåller du dig till sanningen?” . Men i slutändan tyckte 45 procent av väljarna att det var bättre att få Brexit fixat än att få en ledare med hög moral.

Är detta lärdomar som skulle vara gångbara i Sverige? Inte helt säkert, inte heller önskvärt. Det är kanske så att en politiker av typ Boris Johnson kan komma fram i ett system som det brittiska, men skulle ha svårt i ett annat valsystem, där det krävs förhandlingar, kompromisser och samarbete?

Jag söker 100+ medförfattare till min nya bok!

Jag söker 100+ medförfattare till min nya bok!

”Hur ska vi förstå den tid vi lever i?” är titeln på boken. Den kommer att ges ut i digital form kapitel för kapitel. Jag vill göra ett experiment, dels genom att ge ut boken digitalt, dels genom att bjuda in intresserade, ”100+ medförfattare”, att vara med och läsa, diskutera och skriva. Intresserad? I så fall vill jag förklara hur jag tänker att det ska gå till.

Utgivningen kommer att ske under tiden november-april. Det första kapitlet publiceras i dag i samarbete med Arena Idé– länken finns här nedan.

Bakgrunden till boken är denna. Jag började skriva den här boken redan sommaren 2016. Det var Margot Wallström som frågade några goda vänner vad vi trodde höll på att hända i världen. Polen och Ungern var redan på gång. Brexit hade inte inträffat och Trump hade ännu inte valts till republikanska partiets kandidat i USA. Men skakningar var redan kännbara. Det var det som föranledde Margots fråga. För min del sökte jag förklara det med att vi nu såg slutet av globaliseringens långa våg och att det som skedde var en motreaktion mot den.

Efter mötet satte jag igång att läsa och skriva för att bygga under mitt svar. Det blev mer än en artikel, det blev en bok, översatt till engelska och utgiven av ett brittiskt universitet. Den kom ut i början på 2017, några veckor efter det att Trump hade satt ihop sina tweets till ett installationstal.

Jag har sedan varit ute på möten i många olika sammanhang – Rotary, Finansdepartementets budgetavdelning, PRO, diskussionsklubbar, Bommersvik, partiorganisationer – och resonerat om hur de bärande nyliberala teorierna imploderade i finanskrisen 2008, hur det sedan uppstod ett tomrum som kom att fyllas med nationalism, främlingsfientlighet och protektionism. Detta tomma rum har blivit ett explosivt tomt rum – med Brexit, Trump, Polen, Ungern som de mest påtagliga explosionerna.

Sedan den skriften kom ut har mycket hänt. I somras började jag uppdatera boken för utgivning på svenska. Jag har redan kommit långt. Jag har fem av sju kapitel skrivna. Det första är klart och ska fungera som en inbjudan till diskussion och med-författarskap.Länken till det finns längst ned.

Jag har ytterligare fyra kapitel i utkast, klara för publicering efter viss komplettering. I kapitel 2 skriver jag om om ”explosionerna i det tomma rummet”. En av dem är Brexit och där inväntar jag nu det brittiska parlamentsvalet den 12 december, innan jag kan slutföra kapitlet och lägga ut det för läsning och kommentarer.

De följande handlar om globaliseringen, som är på reträtt, om digitaliseringen och dess effekter på ekonomi, arbetsliv, samhälle och politik. Nästa ska handla om klimatkrisen. Det sista, som jag håller på att skriva, kommer att få titeln ”Finns det något hopp”; den rubriken antyder att de föregående kapitlen ger en dyster bild av ”vår tid”.

Kommer det att bli en bok? Kan man verkligen publicera en bok digitalt kapitel för kapitel och tro att man sen ska kunna ge ut en riktig bok? Det vet jag inte. Det är en del i detta experiment för att få många att läsa boken innan den kommer ut, att få möjlighet att förbättra den med hjälp av medförfattare, och att kunna undvika de där förargliga felen som man upptäcker först när boken är tryckt.

Sen, och minst lika viktigt, det gör det möjligt att hela tiden uppdatera manus. Jag ska göra en uppdatering till sommaren 2020, när vi vet mer om vad som händer med brexit och när vi vet vilka som blir de två presidentkandidaterna i USA. Sen ska jag göra en ny uppdatering i början på 2021, efter presidentinstallationen i januari. Jag tror att det valet kommer att betyda mycket för om världen ska gå allt längre ner i ”den mörka dalen” eller om demokratin ska kunna hävdas.

Först efter det är det dags att trycka boken – om det finns någon förläggare som vill ta risken att ge ut en bok, som redan är läst! Om inte, så kan jag ge ut den på eget förlag.

Detta blev en lång historia om hur jag har tänkt om denna bok och om de kapitel som nu kommer att publiceras digitalt, ett i månaden. Du som vill läsa och fungera som medförfattare är välkommen att skriva till mig på e-mail: allanlarsson@telia.com