Uthållighet för Ukraina

”Uthållighet militärt, humanitärt och i sanktionerna mot Ryssland”. Så vill jag sammanfatta de budskap som Inga Näslund och Elin Jönsson framförde i Söndag 22.00, när vi summerade vad som hänt och vad Väst behöver göra nu när Rysslands krig i Ukraina går in i sitt andra halvår. Men det är svårt att se ett slut: hur ska freden bli möjlig, om invasion, krig och erövring är en nationell religion? Se samtalet på Youtube eller Facebook. Här är länken https://www.facebook.com/profile.php?id=100064099422988
Kan vara en bild av 3 personer och skärm

Med Trolle – på älgjakt

Vår Trolle, en labradoodle, är inte bara en god vän, han är också en god
vakthund, vilket han visade i natt. Någon gång efter midnatt, när jag hade
somnat, satte Trolle igång att skälla på ett sätt som vittnade om ”fara å
färde”. När jag öppnade dörren och gick ut på trappan fortsatte Trolle att
skälla och ville dra iväg till grinden. Först fick jag intryck att det var
två personer som stod och plockade äpplen. Sen insåg jag att det var en älg,
en tjurkalv, som kalasade på våra äpplen. När jag försökte få iväg älgen
gjorde den utfall mot Trolle och mig. Jag valde att dra igen dörren för att
undvika strid. När jag sen öppnade igen och försökte få iväg honom genom att
blända med ljuset från kameran hände samma sak. Nytt utfall mot oss på
kökstrappan, ny reträtt. När jag sedan gjorde ett tredje försök stegade den
iväg i sakta mak och tog bakvägen ut. Då hade Trolle slutat skälla. Han
verkade rätt chockad av att ha träffat ett så stort djur i mörka natten. Han
behövde många klappar och mycket beröm för att höra att han fungerat
som en god vakthund.
Kan vara en bild av hund och utomhus

Kors i taket – mitt första valmöte på 28 år!

För första gången sedan 1994 har jag varit inbjuden att medverka i ett valmöte! Då kandiderade jag till riksdagen och blev omvald. Nu var jag inbjudan av Socialdemokraterna i Värmdö till ett möte om klimat och miljö. Jag talade inte om partiets klimatpolitik – det gjorde Åsa Westlund och Carl Kangas (bilden), vältaligt. Jag talade om det som jag vill att Socialdemokraterna ska fokusera på – under rubriken ”Kan Värmdö lära av Hammarby Sjöstad och andra klimatstäder? I så fall – vad?” Här är mina tre viktigaste budskap:
1. Med tio års erfarenhet från Hammarby Sjöstad kunde jag visa hur viktigt det är att fokusera på städernas klimatomställning och att engagera medborgarna i det arbetet. I Hammarby Sjöstad gör vi det genom bostadsrättsföreningarna som kan göra storverk för klimatet: gå över till bergvärme och solel och effektivisera energianvändningen, bygga laddplatser för att vi ska kunna byta till elbilar och göra det lätt att göra rätt med hushållsavfallet.
2. Mitt andra budskap var att Värmdö under nästa mandatperiod bör engagera sig i det svenska innovationsprogrammet Viable Cities och skriva Klimatkontrakt 2030 med staten. Jag har varit ordförande i Viable Cities och medverkat till att nio svenska kommuner gjort de mest ambitiösa åtagandena i Sverige och Europa. Det är Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Umeå, Uppsala, Järfälla och Enköping. Ytterligare 14 kommuner kommer i slutet av detta år att skriva Klimatkontrakt 2030. Sju av de svenska kommunerna har nu valts ut av EU-kommissionen att skriva Climate City Contract och kommer att få stöd från EU.
3. Mitt tredje budskap var att detta arbete bör ske i bred samverkan mellan partierna. Uppgifter är så stor och viktigt att det behövs samverkan och breda majoriteter, inte konfrontation. Det viktiga nu är inte att komma upp med en eller annan ny ”quick fix” eller dra ”röda linjer”, utan att ta initiativet till lokal dialog och samverkan som kan växlas upp till ett ambitiöst Klimatkontrakt 2030.
PS. Varför är städer/tätorter så viktiga i klimatomställningen? Jo, städer upptar endast 3 procent av Jordens landyta, men städerna ger upphov till 72 procent av klimatutsläppen; det är där vi bor och verkar som utsläppen sker. Därför måste städerna stå i centrum för klimatomställningen och städernas/kommunernas ledningar måste engagera sig helhjärtat i detta arbete och få näringslivet och medborgarna med sig. Den kommunala verksamheten är viktigt, men större delen av omställningen måste ske i näringslivet, i våra bostäder och i trafiken.
Kan vara en bild av 3 personer, personer som står och inomhus

Minnesbilder i stället för memoarer: Pappaledig på 1970-talet!

Vid flyttstädningar kommer minnesbilder fram! Den här minnesbilden är personlig, men den har också ett allmänt intresse och därför väljer jag att publicera den som en ”minnesbild” här på fb. Bilden
föreställer Ami, född i november 1975, och mig. Det var året efter att Sveriges riksdag hade beslutat reformera föräldraförsäkringen och ge föräldrarna möjlighet att dela på de sju månaderna, som försäkringen då
omfattade. Carina och jag hade kommit överens om hon skulle ta de första fyra månaderna och jag de tre återstående.
Jag var vid den tiden statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet, 1976
var valår och det var inte självklart att en statssekreterare skulle kunna
få ledigt. Frågan lyftes ända upp till statsministern, Olof Palme, som
förklarade att om vi har stiftat en lag om delad föräldraförsäkring, så
måste vi kunna tillämpa den för alla medborgare, även för dem som har
befattningar i regeringskansliet. Så fick det bli.
Föräldraledigheten väckte uppmärksamhet i media. Expressen gjorde en helsida
av denna nyhet under rubriken ”Lilla Ami sätter igång karusell i
regeringskansliet”; karusellen bestod i att Bengt KÅ Johansson kom att
ersätta mig under min ledighet och att Bosse Ringholm kom att ersätta Bengt.
Det sägs att en av mina kolleger som statssekreterare, en plikttrogen och seriös
jurist, aldrig tidigare hade skrattat i tjänsten, men när han fick höra att
en kollega skulle ta föräldraledigt, brast han för första gången ut
i ett stort skratt.
Den svenska lagstiftningen om delad föräldraledighet väckte internationell uppmärksamhet. Den franska veckotidningen, Marie Claire, gjorde reportage om denna jämställdhetsreform och intervjuade bland andra mig och tog bild på Ami och mig; det var den bilden vi hittade häromdagen i flyttstädningen. Journalisten konstaterade att far och dotter hade en ”plus tendre relation”. I reportaget frågade journalisten förvånat hur det var möjligt att lämna ett så ansvarsfullt arbete för att ta barnledigt. Mitt svar var att det gick bra. Om jag hade råkat ut för en olyckshändelse, skulle organisationen ha fungerat från dag 1. Nu fanns det god tid att planera för vem som skulle ersätta mig. Dessutom gav det regeringen möjlighet att på mitt jobb testa en person för framtida uppgifter.
Hur gick det för Ami som i späd ålder utsattes för denna svenska jämställdhetsreform? Jo, det gick bra – i skolan och i livet. Hon är nu 46 år, gift med en engelsman, Romit, tre barn tillsammans. UD-tjänsteman i många
år, nyligen utnämnd till svensk ambassadör till Nordmakedonien. Och relationerna mellan far och dotter är fortfarande ”plus tendre”.
PS. Jag skriver inga memoarer för publicering. Däremot håller jag på med ett skrivprojekt för barnbarnen ”Minnesbilder i stället för memoarer”. En del av dessa minnesbilder kan intressera mina fb-vänner och därför publicerar jag dem här i denna form.
Kan vara en svartvit bild av 1 person och barn

Minnesbilder i stället för memoarer: Mitt första möte med Olof Palme

Första gången jag träffade Olof Palme var på SSUs distriktskonferens i Huskvarna på vårvintern 1957. Olof Palme, förbundets studieledare, representerade förbundsstyrelsen och talade engagerat på lördagskvällens stora möte.
Men det som jag bäst kommer ihåg är en diskussion den följande dagen. I morgontidningarna kunde vi läsa om en pågående förhandling mellan staten och bönderna om subventioner till jordbruket och höjda matpriser. Det var nyheter som inte uppskattades bland unga socialdemokrater. Det ställdes en fråga till Olof Palme hur regeringen kunde göra något så dåligt, det skulle inte tas emot väl bland de småländska arbetarna.
Olof Palme tvekade inte att ta debatten. Han gav oss en lektion om hur man gör en avvägning mellan olika intressen för att säkerställa den inhemska försörjningen av livsmedel och hur jordbruksregleringen fungerade i praktiken. Det var upplysande. När man förstod hur det låg till, var det lättare att acceptera resultatet. Det var inte de stora ideologisk linjerna som var mitt första bestående intryck av Olof Palme, det var ett inlägg om praktisk politik ”från jord till bord”.
Vid den här tiden hade SSU givit ut en liten skrift, som Olof Palme hade författat, ”Jämvikt och framåtskridande” om grunderna i samhällsekonomi, med försörjningsbalanser och hur tillväxt och sysselsättning påverkas av den allmänna efterfrågan, allt i Keynes anda. Jag läste den flera gånger för att bättre förstå vad som sas i den politiska debatten. Det visade sig vara väl använd tid. Jag gick i gymnasiet i Värnamo, skulle ta studenten året därpå, och när vi nästa gång hade skrivning i svenska fick vi ett ämne om aktuella samhällsekonomiska frågor. Jag skrev en lång uppsats och förklarade hur saker och ting hänger samman och hur regering och riksbank kan påverka den allmänna efterfrågan till allas bästa. Ingen av mina lärare var belästa i detta ämne, de kunde mycket om historia och statskunskap, men inte ekonomi. De blev imponerade och gav mig högsta betyg.
Det var så jag lärde känna Olof Palme – en praktisk politiker som förstod att god politik är att hitta en konstruktiv balans mellan olika intressen och att det behövs en aktiv politik för att tillvarata en nations förmåga att skapa arbete och välfärd. Kanske var det dessa lektioner i politikens och ekonomins ABC som blev avgörande för mitt framtida arbetsliv?
PS. Tack till Stellan Andersson som har funnit skriften och hjälpt mig att återge titeln korrekt ”Jämvikt och framåtskridande”, och lovat mig en papperskopia!
Kan vara en bild av 1 person

Vilken dag – vilken kväll!

Först Gotland runt-vandring med barnbarnen på dagen. Och sedan möte på
Körsbärsgården på kvällen, där Jan Eliasson presenterade sin nyutkomna
memoarbok, ”Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst”. Stor publik i
sensommarens solnedgång. Jan Eliasson har skrivit en brilliant bok om ett
långt, framgångsrikt liv i fredens tjänst. Att läsa boken – och lyssna på
Jan – var att få en repetition av de senaste 40 årens krig, konflikter och
FNs fredsbevarande och fredsmäklande insatser. Jag frågade mig om det finns
något enda krig eller kris där Jan Eliasson inte varit med som medlare eller
rådgivare eller ledare för humanitära insatser. Jo, det finns det, men han
har haft en roll i det mesta som FN varit engagerat i under de senaste 40
åren.
Jan har i boken gjort en sammanfattning i fyra ord om vad som avgör om man
ska lyckas eller misslyckas i en förhandling eller medling:
– Ordet eller orden som används
– Tidpunkten för utspel och förslag
– Kulturförståelse
– Personliga relationer och personlighet
Han exemplifierar ordet betydelse med den förhandling som han ledde 1993 i
Sudan mellan regeringen och motståndsrörelsen i landet. FN ville få till
stånd ett eldupphör, dvs ett avtal mellan de stridande parterna, för att
möjliggöra humanitär hjälp till det utsatta området. Det var helt omöjligt.
Då tvingades FN-teamet att pröva en annan väg. De föreslog att man i stället
för eldupphör skulle enas om en ”humanitär korridor” som skulle göra det
möjligt att nå fram med hjälpen. Detta förslag accepterades efter några
dagar och hjälpinsatserna kunde komma igång. Det var inte bara ett nytt
begrepp, men ordvalet gjorde att de stridande parterna inte behövde träffa
ett inbördes avtal, varje part träffade avtal med FN. Så skapades begreppet
”humanitär korridor” som vi hör så mycket om i det pågående ryska kriget i
Ukraina.
Mitt råd till dig som är intresserad av världen som den har varit och som
den är: köp boken och läs den!
Monica Sundström, Claes de Neergaard och 198 andra
12 kommentarer
3 delningar
Gilla

Kommentera
Dela

”1946. Jag var åtta år och världen skulle gå under”

Jag skriver inga memoarer för publicering; däremot har jag skrivit en skrift för barnbarnen med titeln ”Från farfars och farmors tid – till vår”, en historiebok om tre generationer och om hur Sverige förändrats på 170 år, från 1848 när min farfar föddes till vår tid. Nu skriver jag på en annan historiebok för barnbarnen, ”Minnesbilder – i stället för memoarer”; jag använder bilder från mitt liv för att berätta minnen. Några av dessa minnesbilder kan ha mer allmän intresse och därför vill jag erbjuda mina fb-vänner på några sådana minnesbilder som omväxling till kommentarer till Trolle, trädgården och tidsandan. Här kommer en första:
”Det var en varm och vacker söndagskväll i slutet på juni 1946. Jag var åtta år gammal, hade nyss slutat andra klassen i småskolan och skulle efter sommaren gå vidare till det som då kallades folkskola. Av denna sommar har jag ytterst få tydliga minnen – utom just den här kvällen.
Mina föräldrar var tillsammans med några andra närboende bjudna till en grannfamilj på kvällskaffe. Min bror och jag fick följa med. Jag har en tydlig minnesbild av grannens hus, trädgården, syrenerna, de vuxnas samtal.
De talade om det som skulle hände den kommande natten på andra sidan jordklotet. Där skulle en provsprängning av en atombomb ske. Det var ett nytt vapen som hade utvecklats i Amerika. Sprängningen skulle ske på en ö i ett stort hav, på en plats som kallades Bikiniatollen.
I radions nyhetssändningar hade man berättat om bomben och vad som skulle kunna ske när den exploderade. Det jag uppfattade av de vuxnas samtal var att sprängningen skulle sätta igång en kedjereaktion. Explosionerna skulle fortsätta på egen hand.
Det man talade om var hur långt dessa kedjereaktioner skulle kunna gå. Skulle denna bomb, det kraftfullaste vapen som någonsin skapats, kunna sätta igång en kedjereaktion som spreds över hela världen? Skulle hela jorden sprängas? Skulle vi inte finnas till nästa dag? Det var så tankarna gick i huvud på en åttaåring – efter att ha avlyssnat de vuxnas samtal.
Vi vandrade hem i sommarkvällen och jag var full av frågor och oro om vad som skulle ske. Jag var åtta år, född ett år innan andra världskriget började. Jag hade minnen av svarta krigsrubriker i tidningen och krigsnyheter i radion. Det mesta var på avstånd. Men detta var något helt annat. Skulle värden gå under? Vad skulle hända med oss? Jag kan inte minnas att mina föräldrar var upprörda eller djupt oroade. Jag antar att de sa några lugnande ord och uppmanade mig och min bror att be aftonbönen och
sedan somna. Nästa morgon vaknade jag till en ny dag, en sommardag med lek och bad. Livet gick vidare som vanligt. Men händelsen fastnade i mitt minne på ett sätt som inga andra händelser från min barndom har gjort.
Spekulationerna runt kaffebordet den där sommarkvällen var inte gripna ur luften. Sprängningen gav upphov till en kedjereaktion, men det blev inte den kedjereaktion som man då befarade. Det blev en annan kedjereaktion som vi skulle få anledning att frukta. Tre år senare, i augusti 1949, genomförde Sovjetunionen sin första kärnsprängning. Därmed var kärnvapenkapprustningen inledd. Under de kommande årtiondena kom åtta stater att genomföra
kärnvapenprov: USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan och Nordkorea.
Provsprängningen i Bikiniatollen var således inte slutet på den värld jag var född i. Den var början på det kalla kriget, upprustningen och
kärnvapenhotet, något som skulle följa mig i hela mitt långa liv. Tack vare internationella provstoppsavtalet 1996 var kärnvapenhotet inte närvarande i den globala säkerhetsdiskussionen under många år – med undantag för vad
Nordkorea höll på med. Allt ändrades i februari 2022 när Ryssland
invaderade Ukraina och hotade med kärnvapenvedergällning”.
Kan vara en bild av 2 personer, personer som står och natur

Åter i Lund: ”en nostalgitripp in i framtiden”

Ja, så skulle jag vilja beskriva min dag i Lund, inbjuden av ESS att se hur den nya forskningsanläggningen nu håller på att färdigställas. ESS ska hjälpa forskarna att göra nya genombrott i materialvetenskap och livsvetenskaper. Bilden nedan: Lars Börjesson, ”the Master Mind of ESS” förklarar för mig hur ”röret”, den 600 meter långa linjäracceleatorn ska fungera. Det är i detta rör som protonerna ska accelereras för att sedan banga in i målstationen, där de ska riva loss de neutroner som forskarna ska använda för att kunna designa nya material och nya mediciner. Låter det enkelt? Jo, men det krävs cirka 20 miljarder för att bygga denna, världens främsta anläggning för forskning med hjälp av neutroner. Tack, @mats lindroos, för visningen!
Mer nostalgi om framtiden: Besök på Medicon Village, som är den anläggning som skapats av AstraZenecas nedlagda laboratorier. Då,
2011, när AstraZeneca la ned verksamheten, fanns det 900 arbetsplatser, nu finns det 2.800 och anläggningen byggs ut för att ge plats för ännu fler framgångsrika företag inom livsvetenskaper. Tacka Mats Paulsson för detta. Det var han som personlig gick in och finansierade köpet av AstraZenecas anläggning när såväl Region Skåne som Lunds universitet vek ner sig.
Ännu mer nostalgi: träff med rektor Erik Rehnström och vice rektorerna Kristina Eneroth och Victor Öwall som berättade om Lunds universitets framgångar och planer för framtiden.
Vad menar jag med ”nostalgitripp in i framtiden” – jo, mina studentår tillbringade jag i Lund omkring 1960, sen kom jag tillbaka drygt 40 år senare som ordförande i styrelsen för Lunds universitets, som förhandlare för ESS och för Medicon Village. Litet nostalgi, men allra mest en spännande framtid. Eller som en professor i Stanford skrev till mig om Lund och ESS: Lund har nu utomordentliga möjligheter att bli en ”Scientific Capital”, en vetenskapshuvudstad!
Kan vara en bild av 2 personer

Sverige i NATO? – så här tänker jag

På söndag ska den socialdemokratiska partistyrelsen ta ställning till frågan om Sverige ska gå med i NATO. Jag har tidigare skrivit här på Facebook om min syn på Sverige säkerhetspolitik (se nedan). Jag vill lägga till två frågor och två svar:
– Kommer svenska folket att känna sig säkrare om Sverige går med i Nato? Eftersom två tredjedelar av de tillfrågade anser att också Sverige bör ansluta sig till Nato, om Finland gör det, så är svaret på den frågan ”ja”. Detta är ett politiskt faktum.
– Kommer Sverige som nation att vara säkrare om Sverige går med i Nato? På den frågan har jag inget svar. Ingen av dem som nu ivrigt viftar med de gamla argumenten för eller emot Nato har lyckats övertyga mig. Rysslands invasion av Ukraina Den 24 februari innebar en säkerhetspolitiskt jordbävning. Det är den som måste vara utgångspunkten för hur Sverige ska utforma sin framtida säkerhetspolitik, inte vad man tänkte för 10, 20 eller 30 år sedan. För att kunna svara på frågan om Nato-medlemskap innebär ökad säkerhet eller ej, behöver man ha tillgång till de analyser som regeringen nu har tagit fram. Det är – av lätt insedda skäl – bara medlemmarna i regeringen och utrikesnämnd som har tillgång till den informationen och som kan dra politiska slutsatser av den. Vi andra får ta del av denna analys, när partiledning och regering offentliggör sina slutsatser och skälen för dessa slutsatser. Till dess håller jag för min del frågan öppen. Jag vill ta del av Magdalena Anderssons argument och göra min egen värdering av hennes presentation av Sveriges säkerhetspolitik i en ny tid. Kommer hon att övertyga mig? Om hon har starka skäl, säger jag ja till svensk medlemskap. Om inte, kommer jag att finnas bland nej-sägarna.
Sär här skrev jag för några veckor sedan här på Facebook:
NATO: vem ska jag lyssna på …
… de som alltid sagt ja – eller de som alltid säger nej? De som alltid i alla väder sagt Nato, övertygar mig inte. De som alltid säger nej, oavsett säkerhetsläge, gör det inte heller. Alltså tvingas jag tänka själv, försöka använda mina erfarenheter av svensk säkerhetspolitik – jag gick i Tage Erlanders skola på 1960-talet! – och pröva vad som är hållbart i dagens hotfulla värld. Så här tänker jag:
1. Har det säkerhetspolitiska läget förändrats så i grunden att vi behöver ompröva vår traditionella säkerhetspolitik? Ja, det som hände den 24 februari var en säkerhetspolitisk jordbävning. Det går inte att säga att allt är som förr. Det som vi sett av rysk aggression understryker allvaret i den nya hotbilden.
2. Har den svenska säkerhetspolitiken tjänat oss väl? Ja, utan tvekan. Den kan sammanfattas i Olof Palmes begrepp ”gemensam säkerhet” om allt det som behövs för att förhindra politiska konflikter att leda till upprustning och krig och att bidra till att medla och skapa fred när konflikter har brutit ut. Det är en nödvändig utgångspunkt när vi nu ska formulera den nya svenska säkerhetspolitiken i ett krigsdrabbat Europa. Att bygga ett starkt försvar och samtidigt verka för gemensam säkerhet är de självklara grundvalarna för Sveriges politik.
3. Vad innebär det nya säkerhetspolitiska läget i Europa? I den offentliga debatten finns inget väl underbyggt svar på den frågan. Svaret kommer förhoppningsvis att ges i det analysarbete som regeringen nu har satt igång och som ska ligga till grund för överläggningar mellan de politiska partierna. Erfarenheterna under en dryg månad av rysk invasion och krig i Ukraina ger en blandad bild av vår och våra grannländers säkerhet. Vi vet att det inte går att lita på Rysslands ledare och att rysk politik är helt irrationell, byggt på nationalism, revanschism, illusioner och propaganda. Samtidigt vet vi att den ryska militärapparaten är mycket svagare än vad vi i väst hade räknat med. Men fortfarande är Ryssland en kärnvapenmakt och vi har under överskådlig tid ingen anledning att räkna med att regimen kollapsar och att en ny rysk ledning tar över. Det är allt detta som nu måste analyseras och vägas samman på ett seriöst sätt.
4. Hur mycket av säkerhetspolitiskt handlingsutrymme har Sverige? Svaret är enkelt: den svenska säkerhetspolitiken, så som den formulerades under 1900-talets kalla krig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – är självvald. Det är Sverige regering och riksdag som bestämmer och kan i varje läge ge säkerhetspolitiken nytt innehåll. Så har skett under de drygt 30 år som gått sedan Berlinmuren föll och Sovjetunionen imploderade. Tillkomsten av den europeiska säkerhetsordningen, OSSE, i början på 90-talet gav nya öppningar och låg till grund för Sveriges ansökan om medlemskap i EU. Sverige har medverkat till att i EUs fördrag från Lissabon skriva in ett säkerhetsåtagande, något som den svenska regeringen nyligen åberopat. Sveriges samarbete med USA och Storbritannien om militär planering och militära övningar är ett annat exempel på hur Sverige omdefinierar den traditionella säkerhetspolitiken. Beslutet att sända vapen till Ukraina – att skilja mellan anfallande och försvarande land – är ännu ett sådant steg. På detta sätt skiljer sig den svenska säkerhetspolitiken från t ex Österrikes, som är grundad i ett avtal med andra världskrigets segermakter, inklusive Ryssland. Sverige behöver inte fråga om lov att förändra säkerhetspolitiken, den bestämmer vi på egen hand, när vi har gjort klart för oss vad som gagnar vår säkerhet.
5. Ska Sverige ta hänsyn till Finland, när vi formulerar vår säkerhetspolitik? Ja, det ska vi göra eftersom Finlands neutralitet under och efter det kalla kriget varit en del i Sveriges säkerhetspolitiska tänkande och planerande; Sverige och Finland har tillsammans bidragit till ett förhindra spänningar och konflikter i vår del av Europa. Vi har varit ömsesidigt understödjande under det kalla krigets skiftande skeenden. Finland har skickligt skött sina relationer med Sovjetunionen/Ryssland, på diplomatisk väg.
6. Ska Sverige göra gemensam sak med Finland om en ny säkerhetsordning i norra Europa? Det finns starka skäl för det. Frågan är vad en sådan ny säkerhetsordning innebär. I Finland är det president Niinistö som har sista ordet och vi vet ännu inte vad Finland till slut kommer att välja för väg. Om Finland väljer NATO-medlemskap och flyttar NATOs östgräns från de norska skogarna till de finska, så är det Finland som har gjort avvägningen mellan värdet att bevara den ordning och stabilitet som gällt i flera decennier och den avskräckning som ett NATO-medlemskap skulle innebära. Finland och Sverige har redan ett omfattande militärt samarbete och det talar för att båda länderna gör gemensam sak.
Vad är slutsatsen av dessa resonemang? En första slutsats är att alla som vill göra ett välgrundat ställningstagande till Sveriges framtida säkerhetspolitik – inte bara hålla fast vid gamla trossatser – bör avvakta den säkerhetspolitiska analys, som regeringen nu låter göra. Om den analysen ger starka skäl för att Ryssland kommer att utgöra ett militärt hot mot Sverige och att vi behöver ha en militär säkerhet som går utöver den som vi skapar med ett stärkt försvar, är det sedan tre villkor som måste uppfyllas. Det ena är att det går att nå en bred politisk enighet inom landet; någon sådan finns inte i dag. Det andra att Sverige kan göra gemensam sak med Finland. Om detta innebär att de båda länderna beslutar att söka medlemskap i NATO måste det finnas visshet att alla NATOs medlemsländer har gett Sverige och Finland klartecken. Detta är en process som kommer att ta minst ett år, troligen längre tid, en tid under vilken Sverige ska bygga upp det militära försvaret.

Kors i taket! Jag har fått in en replik på DNs historieskrivning om S och EU: Ett rätt, tre fel

DN:s ledarskribent Erik Helmerson beskrev i DN den 1 april polemiskt den svenska ansökan om medlemskap i EU 1990 som ett inlägg i den pågående diskussionen om medlemskap i Nato. Tyvärr visar Helmerson att han saknar koll på grundläggande fakta och förståelse för politiskt beslutsfattande. Av fyra påståenden i artikeln är endast ett rätt, och tre är fel.
1. Helmerson har rätt när han skriver att det var partikongressen 1990 som gav Ingvar Carlsson – partiordförande och statsminister – mandat att ansöka om medlemskap. Bra att det blir sagt, eftersom den politiserade historieskrivningen har syftat till att skapa intryck att så inte var fallet.
2. Helmerson har fel när han påstår att detta kom helt ”plötsligt” och att Socialdemokraterna ”helomvände”. Ingvar Carlsson har i sina memoarer ”Så tänkte jag” skrivit om hur det gick till. Jag har skrivit om samma skede i ”Min europeiska resa”. Det var en lång process som inleddes med EES-förhandlingarna 1989, vilket var vad EU vid det laget hade att erbjuda. Österrike lämnade så småningom in en ansökan om medlemskap, men EU-kommissionen var inte angelägen om få igång förhandlingarna om utvidgning.
Ingvar Carlsson och jag hade överläggningar med våra kolleger i Österrike och vi kom fram till samma slutsats som de, att ett EES-avtal borde följas av en ansökan om medlemskap, när en ny europeisk säkerhetsordning nu var på väg.
Dessförinnan måste partiordföranden skaffa sig mandat från partikongressen, vilket skedde i september 1990. Frågan togs sedan upp i en skrivelse till riksdagen för att få igång förhandlingar med de övriga politiska partierna. Europeiska kommissionens ordförande Jacques Delors, som fram till dess bromsat den österrikiska ansökan, ändrade sig och välkomnade ansökningarna från Österrike, Sverige, Finland och Norge när de lämnades över den 1 juli 1991.
3. Helmerson har också fel när han säger att det var ”finanskrisen med start 1990” som föranledde ansökan. Vi hade ingen finanskris på hösten 1990. Det första tecknet på problem i bankerna kom i december 1990, men det sågs som en ”Nordbankskris”. Det var först 1992 som det fanns en utbredd kris i det svenska finansiella systemet. Vid det laget befann sig Sverige och de andra tre länderna i förhandlingar med EU-kommissionen.
4. Helmerson har också fel när han säger att vi hade ”en god granne och vän – Norge – som valt att stå utanför, vilket fick oss att tveka lite extra”. Sanningen är att den norska regeringen förhandlade – som vi – om EES-avtal, ansökte – som vi – om medlemskap och träffade – som vi – avtal med EU-kommissionen om medlemskap. Dock fick den norska regeringen, till skillnad från den svenska, nej i folkomröstningen 1994.
Vi behöver en väl underbyggd analys och diskussion om svensk säkerhetspolitik i ett krigsdrabbat Europa, men den måste bygga på fakta, inte på ”fake news”, varken om dagens förhållanden eller om vår politiska historia. Politiskt beslutsfattande i sådana frågor sker inte ”plötsligt” i form av ”helomvändningar”, det sker långsiktigt och på basis av nationell och internationell dialog.