Var detta Boris Johnsons ”Churchill Moment”? den 26 december 2020

 

Winston Churchill är Boris Johnsons stora förebild. Boris ser säkert utträdet ur EU som ett ”Churchill Moment” – först seger i folkomröstningen, sedan en överlägsen valseger, följt av det formella utträdet, nu kompletterat med ett mer än tusen sidor långt handels- och säkerhetsavtal. Men Boris Johnson vet bättre än de flesta att det finns inte bara e t t ”Churchill Moment” utan t v å. Det ena handlar om seger, det andra om förlust. I maj 1945 hyllades Winston Churchill för att ha lett Storbritannien till seger i andra världskriget. I juli samma år röstade de brittiska väljarna bort Churchill som brittisk premiärminister; när freden var uppnådd behövde Storbritannien en annan ledning, som kunde reformera det brittiska klassamhället.

Vilket ”Moment” väntar Boris Johnson? Här kommer två alternativa scenarios för reflexion och kommentarer:

  1. Brexit är bara början.

Boris Johnson har haft ett svårt 2020 med stora motgångar och stora opinionsförluster. Under 2021 får han möjlighet att tala om allt som ska uppnås efter utträdet ur EU – så som han gjorde i presskonferensen på julafton. Till det kommer han kunna lägga en framgångsrik vaccineringskampanj, som trycker tillbaka pandemin och möjliggör en ekonomisk återhämtning. Eftersom UK har drabbats av ett djupare fall i ekonomin än många andra länder, kommer uppgången därför att bli snabbare. Problemen i hamnarna kommer att förefalla små och övergående jämfört med det språng som den brittiska ekonomin kommer att göra – och alla nya handelsavtal som kommer att skrivas. ”Global Britain”, kommer Boris Johnson att utropa, ”we did it”. Nästa val kommer 2023, allra senast 2024, ”levelling up” blir budskapet fram till dess.

  1. Brexit är slutfört.

Storbritannien är starkt delat i synen på Brexit – 45 mot 40 procent till förmån för Remain. Boris Johnson är inte den som kan ”hela” landet. Missnöjet breder ut sig – över tillbakagången i ekonomin, av klyftorna som fördjupades under pandemin, av all byråkrati som följer med Brexit, av förlorade marknadsandelar för brittiska exportörer till EU. Det konservativa partiet kommer att plågas av fortsatta strider mellan Brextremister och realister. Ungdomarna – den generation som nu utestängs från Erasmus och som måste söka visum för att vistas i EU-länder – kommer att utgöra en särskilt stark kraft i kraven på förändring och öppenhet mot Europa. I Skottland växer kraven på utträde ur United Kingdom. Det kommer, på samma sätt som 1945, att behövas en ny ledning, som tar sig an de fundamentala problemen i det brittiska klassamhället och kan attrahera de unga väljarna.

Vilket ”Moment” ska man våga gissa på? ”The jury is still out” – dvs det brittiska folket! Vi andra kan bara spekulera!

Länk till op-ed i The Guardian med en första omgång av argument mot Boris Johnsons deal – ” A deal is better than no deal, but the prime minister will be personally held to account for every negative impact on the UK”:

https://www.theguardian.com/…/brexit-blame-game-no-10…

  1. Labor – dilemma eller momentum?

Labour har repat sig efter Corbyns nederlag och avgång. Den nye ledaren Keir

Starmer har vunnit respekt för sig och Labour. I opinionsundersökningarna

ligger partiet på cirka 40 procent, samma som Tory. Men nu står partiet

inför ett dilemma: säga ja till Boris Johnsons avtal med EU om handel och

säkerhet – eller lägga ner rösterna? Starmer vill att partiet ska säga ja,

men många i partiet vill inte göra det. Så här går diskussionen i partiet –

inlägg I The Guardian: ”Europe will remain a live issue in British politics

– and especially within the Conservative party – for years to come. Labour

should take note, because if Keir Starmer gets into bed with Boris Johnson

over his deal, whatever form it may take, he and his party will pay for it –

for years to come, in the same way the Lib Dems have had to own tuition fees

and austerity. Food shortages? Labour voted for it. Power cuts? Labour voted

for those too. Job losses? The right honourable gentleman didn’t so much as

mention that on the day he walked through the lobby…”

Endast på Facebook: Prins Charles och jag – 30 november 2020

 

Nu när Prins Charles är aktuell genom ”The Crown” – bilden – vill jag berätta om den gången när han och jag delade scen och talarstol – dessutom med Indiens premiärminister Vaypayee. Det var oktober 2003. På den tiden var jag rådgivare åt ILOs generalsekreterare Juan Somavia. När denne inte hade tid att resa ut i världen, sände han ut mig – till Sydafrika, Kina och Indien. Nu hade jag i uppgift att medverka på något som högtidligt kallades” the Asian Summit on Youth Entrepreneurship and Employment”, ett stort möte i New Delhi med representanter från ett 20-tal länder. Prins Charles, Indiens premiärminister Vaypayee och jag inledningstalade, jag representerade såväl FN som Världsbanken och ILO.

Det stora mötet föregicks av ett seminarium med en mindre krets personer under ledning av Prins Charles. Min uppfattning om honom var filtrerad genom allt det negativa som skrivits om honom i brittisk press. Tvärtemot mina förställningar mötte jag en person som var påläst, intresserad och verbal. Han använda seminariet till att lyssna in synpunkter och bättra på sitt tal; med röd bläckpenna strök han och skrev om i sitt manus. I talarstolen var han skicklig, fick lätt kontakt med publiken. Han gick hem.

Jag fick också omvärdera min syn på premiärminister Vaypayee, en gammal man, då 79 år. Han hade varit medlem av parlamentet i mer än 50 år, premiärminister för tredje gången. Han hade svårt att gå, hjälptes upp på scenen av två medarbetare. Han fick sedan hjälp att ta sig fram till talarstolen när han skulle inleda konferensen. Här träffade jag ledaren för världens största demokrati, en person som föreföll helt orkeslös. Min första tanke var: hur kan denna man utöva ledarskap? När han väl stod upp i talarstolen omvandlades han som i ett slag. Allt det skröpliga var som bortblåst. Han visade sig vara en kraftfull talare med ett genomtänkt budskap, framfört ”by heart”, inget som andra hade skrivit och som han läste upp.

Två stora personligheter, två omvärderingar. För mig fanns bara en tredjeplats

”Hur vill du dö” – fem frågor till PC Jersild om nya boken  16 oktober 2020

 

 

Din bok handlar om en svår och kontroversiell fråga, rätten att få bestämma över sin egen död – utan att begå självmord. Du belyser detta genom att beskriva ett antal personers väg till döden. En av dem är Per Maritz, ALS-sjuk med svåra plågor, som fick hjälp att avsluta sitt liv och som berättade om detta i DN i somras. En annan är din syster, som tre gånger försökte ta livet av sig: ”Hon hade vid det laget svårt att svälja och led svårt av törst. Om hon vägrade dricka eller om hon inte kunde svälja är oklart. Morfinet mot ryggsmärtorna gjorde henne illamående och förstoppad. Hjärtat orkade inte med, hon fick syrebrist och hallucinerade. Det tog tre veckor innan hon dog”

  1. Vad vill du säga med dessa exempel?

PC: För det första var hennes död en stark och genomgripande upplevelse för mig som hennes yngre bror. Jag hade upplevt andra familjemedlemmars död innan, men ingen som så hårdnackat velat lämna livet i förtid. Och som jag skriver i boken är hon inte ensam. Överläkaren på den psykiatriska klinik där min syster ett par veckor tvångsvårdades berättade att han haft tre gamla kvinnor i precis samma situation: de hade försökt ta sina livet, ett liv de upplevde inte längre var värt att leva. Jag menar att för min systers del hade det varit bättre om hon fått läkarhjälp att dö innan hon gjorde sina tre självmordsförsök. Hennes tre sista veckor i livet hade inget värde, för någon.

Per Maritz led av en obotlig sjukdom och riskerade en svår död i lufthunger och ångest. Han hade fått en tid på en klinik i Schweiz, Dignitas. Men ett par dar innan han skulle åkt ner fick han veta att hans tid strukits p g a coronapandemin. Den svenske läkaren Staffan Bergström beslöt då att hjälpa honom med starka sömnmedel. Jag menar att om man fördömer den handlingen måste man också fördöma Martitz resa till Schweiz. Annat vore ologiskt. En känd svensk palliativläkare har som ett alternativ föreslagit att Maritz borde ha tvångsintagets på psyket så som utgörande fara för eget liv. Lagen skulle medgivet detta. Men de flesta inser säkert hur absurt det hade varit att bura in Per Maritz för att han försökte undvika en svår död.

  1. Varför anser du att man ska ha laglig rätt styra över livets slut?

PC: De Mänskliga Rättigheterna har kommit till för att människor ska ha rätten att styra över sina egna liv så länge detta inte hindrar andra människor att styra över sina. Denna rätt upphör inte för att vi råkar bli gamla och sjuka. Sjukvårdslagen tillskriver oss också rätten att tacka nej till undersökningar och behandlingar. Om döendet hotar bli alltför jävligt kan vi alltid ta livet av oss på egen hand. Men det kräver en stor självövervinnelse och kan misslyckas som det gjorde för min syster och man kan hamna på låst avdelning. Eller, värre, få så svåra skador att man förvandlas till paket. Därför är det bättre att obotligt sjuka, som Per Maritz, får tillgång till frivillig hjälp att avsluta livet med läkarassistans.

  1. Schweiz var först att erkänna patientens rätt att bestämma om livets slut. Hur många har följt efter?

PC:Dödshjälp kan ges på två sätt, genom att en läkare ger en dödande spruta (Eutanasi) eller att en läkare skriver ut en burk piller som patienten kan använde själv (Läkarassisterat döende). Några länder tillåter både eutanasi och läkarassisterat döende, hit hör Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Kanada. Andra tillåter enbart läkarassisterat döende, hit hör flera delstater i USA samt Schweiz.

  1. Av alla de nationella lagar som kommit till, beskriver du Oregon-modellen som en förebild. Varför?

PC: Oregonmodellen – som enbart tillåter läkarassisterat döende – har varit kraft i över tjugo år utan att regelverket har behövt ändras. Det finns inga tecken på missbruk. Den avgörande handlingen ligger hos patienten själv. Det krävs att den obotligt sjuka bedöms ha mindre än sex månader kvar att leva. Av alla regelverken känns Oregonmodellen som den säkraste, med minst risk att något kan gå fel. Därför tycker jag man ska sikta på den i första hand. Nackdelen är att den som inte kan svälja sina tabletter hamnar utanför.

  1. Du uppmanar oss att skriva livsslutsdirektiv – varför ska vi göra det?

PC: Ja, jag uppmanar alla att skriva livsslutsdirektiv – hur man vill ha det på slutet. Det skulle underlätta för alla parter, för individen själv, för de närstående och för vårdgivaren. Av direktivet bör framgå till vilken person utfärdaren vill överlåta beslutsrätten när man själv inte längre kan bestämma. Livsslutsdirektiv skulle också kunna ge patienten inflytande över flera åtgärder – till exempel terminal sedering (ångestdämpande läkemedelsbehandling), avbruten behandling och återupplivning – som i dag är otillräckligt reglerade. Ett livsslutsdirektiv skulle därtill kunna innehålla en avsiktsförklaring om den döende vore beredd att diskutera frivillig dödshjälp – eller tvärtom att den frågan under inga förhållanden får väckas. Allt för att stärka patientens självbestämmande.

 

 

Kräv en ansvarig utgivare för varje Facebook-konto! 16 oktober 2020

 

 

Skulle rektor Hamid ha kunna fungera som ”hatets och illviljans kolportör” om varje Facebook-konto hade haft en ansvarig utgivare – på samma sätt som en tidning, där den ansvarige utgivaren ska säkerställa att tidningen följer de pressetiska principerna? Förmodligen inte. Skulle Facebook ha kunnat fungera på det sätt som nu sker, om Facebook hade skapats av tidningsmedia, inte av Marc Zuckerberg? Förmodligen inte.

Det behövs en internationell reglering för att lyfta Facebook upp ur ”the swamp” och skapa balans mellan yttrandefrihet och ”yttrandeetik”. Med tidningsmedia som förebild skulle den kunna bestå av följande två element:

  1. Kräv att varje Facebook-konto ska ha en ansvarig utgivare; anonyma konton av alla de slag blir olagliga och Facebook blir skyldig att stänga ner dem.
  2. Skapa etiska riktlinjer för publicering på Facebook och gör varje ansvarig utgivare skyldig att följa dem

Det var EU som för ett par år sedan genomförde lagstiftningen om dataskydd, General Data Protection Regulation, som nu fått brett internationellt genomslag. EU bör ta ledningen i nästa steg för att städa upp i Facebook och andra sociala media. Efter valet i USA kan det där finnas en majoritet som är beredd att göra gemensam sak med Europa.

Vad skulle Marc Zuckerman säga om detta? Han har länge hävdat att det inte behövs någon reglering. Han har försvarat Facebook genom att säga att den bara är en plattform och att Facebook inte kan lägga sig i innehållet. När skandalerna blivit större och kritiken vuxit till stormstyrka, har han lovat självsanering. Men denna självsanering har alltid underkastats vinstintressena och har aldrig löst de grundläggande problemen.

En av dem som var med från början och investerade i Facebook, Robert McNamee, har i boken ”Zucked” avfyrat en bredsida mot Facebook. Han skriver att han inte i sin värsta fantasi hade kunnat föreställa sig ”den skada på demokratin, folkhälsan, personlig integritet och fri konkurrens som åstadkoms av de internetplattformar, som jag älskade att använda… vi bedriver ett okontrollerat evolutionärt experiment och resultatet är så här lång förfärande”. Hans avslutande appell lyder så här: ”Det är ingen överdrift att säga att de största hoten mot den globala ordningen som jag upplevt i mitt liv är har skapats av internetplattformar…… Beslutsfattare, som har varit tveksamma att ingripa mot företag som var älskade så sent som 2016 börjar tänka om. De måste använda varenda verktyg som lagstiftningen kan tillhandahålla. Vi har inte mycket tid.”

Under det senaste året har Zuckerberg svängt om och medgett att det nu inte längre är en fråga o m det borde bli en bättre reglering utan h u r det ska gå till. Han har uttalat sig för en reglering på fyra områden: ”harmful content, election integrity, privacy and data portability”.

EU bör vara drivande när det gäller att skapa en balans mellan yttrandefrihet och yttrandeetik – på samma sätt som EU var drivande för lagen om dataskydd. Vem sätter hjulet i rullning?

 

 

Att göra Europas städer klimatneutrala – this is the mission of our times!

Så är det! Varken mer eller mindre. EUs Mission Board on Climate Neutral Cities (bilden), i vilken jag då var vice ordförande, lämnade i september 2020 sina förslag till Kommissionen. Så här motiverar vi varför klimatomställningen av städerna är ”the mission of our time”: “Cities cover about 3% of the land on Earth, yet they produce about 72% of all global greenhouse gas emissions. On top of that, cities are growing fast; in Europe, it is estimated that by 2050 almost 85% of Europeans will be living in cities. Therefore, the climate emergency must be tackled by cities – and by citizens”.
Det är städerna/kommunerna som måste genomföra klimatomställningen – och då måste den kommunala ledningen gå utanför den egna organisationen och få näringsliv, akademi och folkrörelser med sig i detta arbete. Vår Mission Board har föreslagit ett nytt sätt för EU att stödja kommunerna i denna omställning, ett Climate City Contract, för ömsesidiga åtaganden. EU ska bidra med bättre regler, mer innovationer och samordnad finansiering. Nästa år kan EU kommissionen göra den första utlysningen inom ramen för ”100 Climate Neutral Cities by 2030 – by and for citizens”.
Jag räknar med att minst tre svenska städer/kommuner kommer att finnas med bland de 100. Svenska kommuner ligger bra till. Tack vare Energimyndigheten, Vinnova och Formas har Sverige via Viable Cities arbetat på det sätt som EU nu ska göra. Det finns nu nio svenska kommuner som är beredda att sätta 2030 som mål för klimatomställningen och som i höst kommer skriva Klimatkontrakt 2030. Det är Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Växjö, Uppsala, Umeå, Järfälla och Enköping. Vi i Viable Cities vill ha fler kommuner med och vi hoppas att bland andra Helsingborg, Linköping, Örebro, Borlänge, Skellefteå och Gotland ska komma med när vi gör nästa utlysning.

Grattis, Jan Eliasson, på 80-årsdagen!

Länk till skriften: Jan Eliasson – är freden möjlig ..


Jan Eliasson fyller 80 år den 17 september. Jag gjorde det enkelt för mig att uppvakta Jan – jag grattade honom med en skrift om hans roll i medlingsarbetet mellan Iran och Irak 1980-88, först som assistent till Olof Palme, sedan som FN-medlare i ett avgörande skede 1988. Jag hade förmånen att som chefredaktör för tidningen VI få följa Olof Palme och Jan Eliasson under en av deras medlingsresor till Teheran, Bagdad och Geneve. Det blev ett reportage, en intervju med Olof Palme, en ledarkommentar och en hel del bilder. Jag har nu samlat detta material i en skrift i FN-blått och med en ung Jan Eliasson på omslaget, en bild från Bagdad i juli 1981.

Jag har i skriften lagt till en intervju med Jan på temat ”hur gick det sen?” där han berättar om hur han i juli 1988 blev uppring av dåvarande FN-chefen Perez du Cuelliar, som bad honom att leda medlingsarbetet mellan de stridande parterna. Utrikesministern Sten Andersson gav genast klartecken. Nästa dag for Jan till Geneve för en förhandling som pågick under en månad.

Rubriken på skriften och det genomgående temat i reportage och intervjuer är denna: ”är freden möjlig, när kriget är heligt?”

Jag hoppas att denna skrift ska påminna Jan om att börja skriva sina memoarer – och ge oss nya insikter om hur det går till att medla i internationella konflikter!

Med tack till tidningen Vi som hjälpte mig att i digital form få tillgång till mitt gamla reportage och till Henric Gustafson som hjälpte mig med design av skriften!


Tre böcker om Storsudret – och två som bör skrivas – Bottarve, Gotland, den 30 juli 2020

Tack för inbjudan att få medverka! Förra gången jag var här, för ett år sedan, talade jag om Boris, Brexit och Bankkris och målade upp ett skräckscenario av hur allt skulle braka samman i början av detta år. Riktigt så illa gick det inte med Brexit, men nu har verkligheten i form av Corona överträffat skräckscenariot.

I dag är det väldigt svårt att spekulera hur det hela kommer att sluta. Vad kommer att hända i höst?

Därför känns det bra att inte behöva tala om Corona utan få tala på temat hembygd – jag ska göra det med hjälp av tre hembygdsböcker om Storsudret – och om ett par som jag tycker bör skrivas.

-o-

Jag vill börja med några reflexioner om hembygden och jag ska ta fasta på två meningar av Harald Stjerne, från en intervju, som jag gjort med honom och som nu finns på Facebook.
– Den första är denna: ”vi bör ägna oss åt att klara ut vad vi menar när vi säger hembygd”.
– Den andra är denna: ”Förstå att detta att leva på Sudret är ett äventyr och en bildningsresa som aldrig tar slut”.

Ja, vad menar vi när vi talar om hembygd. För min egen del känner jag att jag tillhör flera hembygder.

Min första hembygd finns i Småland. Jag bodde mina första 20 år i ett litet industrisamhälle utanför Värnamo. Företagsamhet, arbete och flit, nykterhet, folkrörelser, idrott. Gör rätt för dig, men gör dig inte märkvärdig – så kan man sammanfatta den rådande ordningen på 1950-talet.

Nu i sommar har jag gjort en djupdykning i denna hembygd. Det började med att en av mina döttrar, som bor utomlands efterlyste böcker om svensk historia och samhällskunskap, något som barnbarnen inte får i den internationella skola, som de går i, i Pretoria, Sydafrika. Hur ska det gå för dem när de kommer hem och ska börja på svenskt gymnasium, om den har en stor kunskapslucka?

Det gav mig idén att skriva en annorlunda lärobok. Den handlar om min farfar som levde och verkade under andra halvan av 1800-talet, han blev rallare, byggde järnväg i Stockholm, Halland och Småland, och om min far som blev gjutare och verkade under första halvan av 1900-talet. Och min brors och min tid under andra hälften av 1900-talet.

Den handlar om tre generationer – men också om samhällsutvecklingen i Sverige under denna tid. Hur det var för Lars Johan att komma till Stockholm som 17-åring och arbeta 12 timmar om dagen i järnvägsbygge, finns det inte några uppgifter om. Men där har jag tagit hjälp av Per Anders Fogelströms skildring av Henning i ”Mina drömmars stad”. På samma sätt har jag tagit hjälp för att beskriva hur man resonerade i mina småländska hembygder under missväxtåren i slutet på 1860-talet. Jag använder Vilhelm Mobergs skildring av hur Karl Oskar tänkte när han övertalade Kristina att de skulle lämna hembygden och ge sig av till det okända, till Amerika, till Den nya världen.

Det här bokprojektet har gett mig många nyttiga insikter om hur det var förr i tiden och en ny förståelse för hur ens hembygd och hela samhället har utvecklats.

-o-

Min andra hembygd finns på litet olika håll i Stockholm, där jag bott sedan tidigt 1960-tal. Jag har aldrig känt mig som stockholmare; Stockholm är för stort som hembygd. För mig är det Hammarby Sjöstad som fungerar som min hembygd. Där har Carina och jag bott i 12 år.

Hammarby Sjöstad byggdes med höga ambitioner att bli en ny miljövänlig stadsdel. Staden kom ett bra stycke på väg, nu är det vi som bor där som tar arbetet vidare för att göra stadsdelen klimatneutral 2030 – vi ställer om energisystemen, vi byter bensinbilar till elbilar och mycket annat.

Och Hammarby Sjöstad lockar fortfarande besökare från hela världen för att se vad som är möjligt. På 15 år har Hammarby Sjöstad haft över hundra tusen studiebesökare, därav 25.000 kineser. Tänk på detta: fler kinesiska besökare än boende i stadsdelen! I Kina bygger man nu Hammarby städer, det är ett kvalitetsmärke.

Det är en hembygd att vara stolt över.
-o-

Sen är det Storsudret som är min hembygd och har varit det i mer än 20 år. Här bygger vi och bygger till – i sommar har vi snart anlagt en ny trädgård och ny uteplats med sol och lä.

Hembygd är inte bara en plats att komma till. Hembygd är en plats där man investerar, där rottrådarna sträcker sig allt djupare ner.

Ett av våra barnbarn, Juni, som tillbringar några veckor på Storsudret varje sommar – utom just denna – gav ett fint uttryck för sin hembygdskänsla.

Knappt 10 år gammal ställde hon följande fråga till Carina:
– Mormor, när jag får barn, kan detta få vara deras sommarland också?

Hennes bror, Linus, ett par år yngre, fick i skolan svara på frågan:
– Vilket land tycker du bäst om? Han svarade: Gotland!
-o-

Jag hade förmånen att få vara med när Hoburgs Näringslivs Intresseförening, HNI, för 20 år sedan drog i gång arbetet med Vamlingbo prästgård, Heligholm, Forum Östersjön och mycket annat – tack Per-Åke, Jan Larsson, Anders Thomasson, Sören Larsson och många andra, som tog mig med på den resan.

Där börjar också projektet med böcker om Storsudret. Inför Linné-jubileet 2007 ville vi uppmärksamma Linnés resa i vår bygd. Från ankomsten till Prästgården i Vamlingbo, besöket på Holmhällar och Heligholmen, sedan Hoburgen och tillbaka till Prästgården – med alla iakttagelser och beskrivningar av naturen som vi fortfarande har stor glädje av.

Marita Jonsson, vår Linne-expert, lovade skriva och tog ett större grepp, Linnés resa på Gotland. Hon följde i hans fotspår, samma dag i juli som Linné besökte olika platser. Det blev en fin bok och vi gick till förlag i Stockholm för att få en utgivare.
Först entusiasm. Sedan allt fler förbehåll. De ville ha alla kostnader täckta, vi skulle få sälja boken, men bara här på Storsudret. Resten av landet var deras marknad.

Det var inte så vi hade tänkt. Vi drog då den enkla slutsatsen att ”är det så här enkelt att ge ut böcker, kan vi göra det på egen hand”. Så fick det bli. Vi var 15 personer som slantade i några tusenlappar och bildade GotlandsBoken AB och gav ut Linné-boken – med stor framgång.

-o-

Det var en föregångare till de tre böcker som jag ska tala om idag. För några år sedan konstaterade Anita Widén att det saknades bra böcker om Storsudret som det är i dag. Hon engagerade Jan Larsson, Sören Larsson och mig som rådgivare till det som kom att bli ”En solvända på Storsudret” – en hembygdsbok men också en bok med och av både fastboende och sommarboende. Jan, Sören och jag fick vara med och skriva förord, men det var Anita som gjorde arbetet och knöt ihop alla skribenter och fotografer i detta projekt. Med väldigt gott resultat!

Boken kom ut 2015, den känns fortfarande väldigt aktuell. Två korta citat som visar bredden och upplevelsen av Storsudret:

Inger Alfven om den storslagna naturen på Faludden:

”I den sena kvällen bevittnar jag att det är sant som Kopernikus sa, att jorden är ett klot utan eget ljus som med obegriplig hastighet snurrar kring solen. Med viss möda och en portion fantasi besinnar jag att jag själv den korta tid som utgör ett människoliv deltar i denna sällskapsresa, att det är jag och klotet inunder mig som rör sig medan stjärnhimmelen evig finns där också då dagsljuset döljer den från mig”

Ja, så kan man beskriva evighetskänslan på Storsudret, samma känsla som jag får när jag går ut raukarna på Holmhällar, 400 miljoner år gamla, och ser ut över havet, som fanns långt innan raukarnas bildades – och en sol som går ner i väst och som gör allt liv möjligt.

Sen ett citat om den andra ytterligheten. Ingela Lind skildring av Norrbys järnaffär. ”Norrbys håller livet uppe .. men jag skulle inte kalla en järnaffär för kultur om det inte vore för familjen Norrbys förhållningssätt. De lyckas med konststycket att båda vara gammaldags lanthandlare och moderna rådgivare. De tar sig tid och behärskar traktens historia. Men de tipsar också om hur man kan orientera sig i dagens samhälle. Här träffas vi inte bara för att köpa utan för att ta reda på saker och ting. För att bokstavligen få redskap att leva”.

Så är Storsudret – från det eviga på Faludden till allt det praktiska som Norrbys tillhandahåller.
-o-

Nästa bok heter ”Att bygga en framtid” med Elinor Stiwne som huvudförfattare och med Anita Widén som sammanhållande kraft. Utgiven 2017. Citat från förordet som jag fick äran att skriva: Jag skrev att det är en bok som jag hoppas att många vill läsa, reflektera över och diskutera:

”De insatser som det offentliga kunde göra var att skaffa tak över huvudet och mat för dagen för de nästa hundra asylsökande som kom i november 2015…. Men det krävdes mycket mer och det var här som civilsamhället, enskilda och organisationer, existerande och nybildade, kom till hjälp. Det ordnas välkomstfest, mötesplats och information på biblioteket, hjälp med transporter, undervisning i skolan, praktik, utställning av kläder som designats och sytts upp. Och mycket annat. … Jag är imponerad av vad civilsamhället har åstadkommit….ett mycket gott exempel på hur integrationsarbetet kan bedrivas”.

Om Sverige i detta avseende hade varit som Storsudret, skulle Sverige ha varit ett bättre samhälle.
-o-


Så till årets bok, ”Vår del av Östersjön”. Återigen med Anita Widen som sammanhållande kraft. Bibliotekarien har nu definitivt blivit bokförläggare! Och med Hanna Mi Jakobsson som författare, fotograf och designer. Ett imponerande arbete, en vacker bok.

Den beskriver de många projekt som bedrivits under Jan Larssons ledning på temat ”Rädda Burgsviken”. Med Forum Östersjön och utställningen på prästgården som en start på folkbildningen om Östersjön, och sedan alla de praktiska åtgärderna – vassväxten som blev betesmark för korna, släke som gödsel till odlingar, gäddfabriken och havspool i Fide, Käldhagens strandförening, nu också fiskodling på land i Hamra och den nya hamnen i Burgsvik. Och så det stora Vattenprojektet, tillsammans med IVL, KTH och Region Gotland – hur klarar vi vattenförsörjningen på Storsudret i en tid av klimatförändringar. Helt avgörande både för jordbruk och besöksnäringen.

Boken handlar ytterst om vårt personliga ansvar för Östersjön. Vi vill visa att vi har möjlighet att återställa en övergödd vik till ekologisk balans. Håll i och håll ut, gäller även i denna verksamhet.

Den handlar också om Storsudret som förebild. Det finns nu liknande projekt i ett tiotal av Gotlands vikar, vilka samarbetar genom Gotlands havsmiljöförening. Vi har också fått ett tvillingprojekt på Åland, Rädda Lumparn.

När vi försöker sammanfatta allt detta som gjorts och görs lokalt, så använder vi uttrycket: ”Ingen kan göra allt, men alla kan ta sig an sin Östersjövik”. Vi hoppas att det budskapet ska få stor spridning.

-o-

Så några ord om det som också utlovats i rubriken – två böcker, hembygdsböcker, som jag tycker bör skrivas och ges ut de närmaste åren.

Den första har en provocerande titel: Hur skulle Stockholm ha klarat sig utan sten från Storsudret?

Jag läste för länge sedan en bok om stenbrytningens historia – en historiebok av det gamla slaget. Om hur stenarbetare från Burgsvik var med och byggde Lunds domkyrka, hur sten från Storsudret användes – på den danska tiden – för att bygga slott i Köpenhamn och Helsingör, och hur sedan, på den svenska tiden, Stockholms slott och Gamla Stan har hämtat sten från Burgsvik. Och så historien om hur Castros Cuba behövde köpa slipstenar för att vässa de maschetes som skulle användas i sockerskörden och la en beställning hos stenfabriken i Burgsvik, en beställning som motsvarade tre årsproduktioner.

Spännande historia om en verksamhet som fortfarande finns och utvecklas. Kan man ge ut en ny bok när det redan finns en? Ja, men då skulle jag vilja visa användningen av stenen, bilder på de monumentala byggnader som hämtat sten från Burgsvik – slotten i Danmark, i Stockholm och på andra sidan Östersjön. Visa hur Storsudret och Burgsvik finns representerat på alla dessa platser.

Därav den provocerande titeln: Hur skulle Stockholm ha klarat sig utan sten från Storsudret?

-o-

Den andra boken – vad ska den handla om. Ja, det är en idé, som Jan Larsson har tänkt och talat om. Titeln skulle kunna vara: ”Om Storsudret vore ett eget land….”

Jan har visar att Storsudrets ekonomi framför allt bygger på produkter från jordbruket och tjänster från besöksnäringen – stor export av mjölk, spannmål och kött från bygdens gårdar, stor tjänsteexport i besöksnäringen, en del industriell verksamhet, fortfarande stenen.

Import, ja, men inte alls i den omfattning som exporten. Om Storsudret vore ett eget land med egna nationalräkenskaper, så skulle detta land ha ett jättestort bytesbalansöverskott. Kanske inte någon kioskvältare, men intressant som tankeövning och som en beskrivning av landsbygden som närande, inte tärande.

Ytterligare en del av den identitet som Storsudret med fördel kan visa upp.


-o-

Dags att summera och sammanfatta – jag tar mig friheten att citera Harald Stjerne i intervjun på Facebook:

– Förstå att detta att leva på Sudret är ett äventyr och en bildningsresa som aldrig tar slut.

Det behövs fler böcker för att dokumentera och sprida detta äventyr och denna bildningsresa! Anita, vår stöttepelare på Storsudret, kommer att få mycket att göra!

Vad är det för fel på den brittiska modellen?

Ingen alls, säger Boris Johnson. Bara vi kommer loss från ”EUs döda hand” ska den brittiska ekonomin blomstra, det blir ”levelling up”, nytt liv i tillbakagående regioner. Så nära ”guld och gröna skogar” man kan komma. Är det verkligen så? Hur kommer det sig då att Storbritannien i många avseenden har haft en svagare utveckling under se senaste tio åren än de flesta andra länder i EU?:

 

  1. Storbritannien har underskott i sina affärer med omvärlden, minus 4 procent, medan länder som Tyskland, Holland och de skandinaviska länderna visar överskott, 2 procent för Sverige, 7 procent för Tyskland, 10 procent för Holland

 

  1. Storbritannien har svag tillväxt i produktiviteten, det som ger ökade resurser att fördela, svagare än i övriga EU. Stagnerande produktivitet betyder stagnerande reallöner. ”Never before .. has there been such a prolonged period of productivity stagnation”, skriver Martin Wolf i Financial Times.

 

  1. En förklaring till detta är att Storbritannien satsar mindre än övriga EU-länder på framtiden, dvs på investeringar, 17 procent av BNP, näst sist, underträffad endast av Grekland. De allra flesta gör bättre ifrån sig, t ex Tyskland, Frankrike, Belgien, Irland, Österrike. Sverige med 24 procent ligger bland de fyra främsta (källa: IMF, investeringar som procent av BNP, genomsnitt 2010-2019).

 

  1. Men sysselsättningen har ju ökat, är invändningen. Ja, mellan 2009 och 2018 ökade sysselsättningen med 12 procent – mycket tack vare det stora inflödet av arbetskraft i yrkesverksam ålder från andra EU-länder, de som nu inte längre är välkomna!

 

Storbritannien har under den här tiden tillhört EUs gemensamma marknad och tullunion. Varför har EUs regler fått helt andra effekter i Storbritannien än de har fått  i tex Tyskland, Frankrike eller de skandinaviska länderna? Eller är det kanske så att den brittiska ekonomiska modellen inte är konkurrenskraftig?

 

Vad är det för fel på den brittiska modellen? Detta är en fråga som nu diskuteras i Storbritannien – vid sidan av den stora debatten om hur Boris Johnson lägger upp förhandlingarna med EU. Ett par inlägg kan illustrera denna debatt:

 

De som ser Brexit som en möjlighet, inte ett hot, säger så här: ”The Brittisk economy is malfunctioning and needs to be rebooted, Europe is not working either, it will be easier to make the necessary changes outside the EU” På den sidan argumenterar man för att Brexit kan fungera som ”an adrenalin shot to the nation´s sluggish economic growth” (Larry Elliot i The Guardian).

 

De som ser stora risker med Brexit kan instämma med Martin Wolf i Financial Times. Han skriver: “Britain wants to shoot itself in both feet”.  Han tillägger: “The big failings of the UK — its ultra-low investment rate, weak productivity growth, poor infrastructure, high regional inequality, and long educational tail — have nothing to do with EU membership. Brexit may eliminate many excuses. It will not solve any of these problems”.

 

Det är dessa framtidsscenarier som är det viktiga  – är Storbritannien på väg att skjuta sig i båda fötterna eller att ge ekonomin en kick start? Långt viktigare än den nu pågående positioneringen inför de fortsatta förhandlingarna med EU.

 

För den ekonomiska politiken är frågan: Kommer Boris Johnson i sin första budget att lägga om Tories ekonomiska politik, som i tio år har fokuserat på nedskärningar, och i stället satsat på offentliga investeringar för att skapa tillväxt? Mer Keynes och mindre av Milton Friedman?

Mingel med John le Carré – och fem citat ur hans tal om Olof Palme

Mingel med John le Carré – och fem citat ur hans tal om Olof Palme

David Cornwell – med John Le Carré som författarnamn – fick stående ovationer för sitt tacktal sedan han mottagit årets Olof Palme-pris. Här är några citat ur talet (för att locka till läsning av hela talet – länk finns i första kommentarsfältet):

Om Olof Palme: ”Att läsa, och reflektera över Palme, får dig att reflektera över vem du är och vem du hade kunnat vara, men inte blev, och över vart ditt moralisk…a mod tagit vägen när det behövdes”.
Om Palmes kritik mot USAs krig: ”Lika lite då som nu uppskattade USA att ställas till svars av ett land som kunde avfärdas som löjligt litet. Och Sverige var ett alldeles särskilt irriterande löjligt litet land eftersom det var europeiskt, talade tydligt, var kultiverat, rikt och vitt. Men Palme älskade att vara den som irriterar. Han njöt av det. Njöt av att vara rösten utifrån, den som vägrar att låta sig kategoriseras, den som egentligen inte borde finnas i rummet överhuvud taget. Det lockade fram det bästa i honom. Jag måste medge att det då och då gör detsamma med mig.”
Olof Palme som internationalist och svensk statsminister: ”Det är något som är lätt att glömma bort om Palme, diplomaten som arbetade för världsfred och nukleär nedrustning: han hade ett land att sköta”.
Olof Palme som statsman: ”Jag fortsätter att läsa, och tänka mig, genom Palmes liv. Min känsla av samhörighet blir till habegär. Jag vill ha en Palme i mitt land, som under min livstid aldrig har haft en statsman av hans sort. Jag vill ha honom nu. Jag är inte bara en ”remainer”. Jag är rakt igenom europé, och jag vill berätta för honom att nu har råttorna tagit över skeppet. Det krossar mitt hjärta och jag vill att det ska krossa era hjärtan. Vi går i sömnen och behöver höra er röst så vi kan vakna och bli räddade från detta huvudlösa politiska och ekonomiska självskadebeteende”
Olof Palme till minne: ”Hur skulle Palme vilja bli ihågkommen? Låt oss börja så här. För sitt liv, inte för sin död. För sin humanism, sitt mod och för bredden och fullständigheten i den humanistiska vision som var hans. Som en röst för sanningen i en värld fast besluten att grumla den. Genom de inspirerade och kreativa projekt som unga människor varje år genomför i hans namn..….Och hur skulle jag själv vilja bli ihågkommen. Mannen som fick Palmepriset 2020 passar mig utmärkt”.

Vart är Storbritannien på väg?

Vart är Storbritannien på väg?

”Britain has opened the exit door – it still has no idea what lies outside. It has weighed anchor but it has not bothered to plot a course or even pick a port of arrival”.

Det är budskapet i den artikel som finns i länken nedan, publicerad I The Irish Times, skriven av en av det mest insiktsfulla Brexit-skribenterna, Fintan O´Toole. Mycket läsvärd!

Det skådespel vi kunde se i London i går kväll var inte ägnat att överbrygga motsättningarna, det fördjupade dem. Den baksmälla som nu väntar Storbritannien kommer att drabba alla, inte bara dem som firade utträdet ut EU.

Vem är vinnare och vem är förlorare? Det var frågan som jag hade fått i uppgift att besvara på ett Rotary-möte i Stockholm i veckan. Så här lät mitt svar:

Det finns bara en enda självklar vinnare: Boris Johnson! Han har vunnit allt en brittisk politiker kan vinna. Han valdes till president för Oxford Union, en studentförening där den som är bäst på att slänga käft blir vald. Han har två gånger vunnit en plats i parlamentet. Han har två gånger blivit vald till borgmästare i London. Han var den som avgjorde folkomröstningen till Brexits fördel 2016. Han vann partiledarvalet för Tories i somras och blev därmed premiärminister. Han var överlägsen vinnare av Brexit-valet i december.

Hur kommer det att gå för Boris Johnson? Han kommer att sitta säkert i 10 år spådde Katrine Marcal i DN häromdagen. Eller kommer det kanske att gå för Boris Johnson som det gick för hans store idol Winston Churchill? Denne vann kriget i maj 1945, men förlorade valet i juli samma år!

Att Boris Johnson är bra på att driva kampanj vet vi, men vad vet han om regerandets konst? Har han den moraliska resningen som krävs för att framgångsrikt leda sitt land? Är det som John Crace skriver i the Guardian att Boris Johnson redan är “distracted, disappointed and bored”? Läs mer om detta i länken nedan!

Han har ett antal heta och kontroversiella frågor att omedelbart ta ställning till. Han har redan fattat någon form av beslut i frågan om att öppna för kinesiska Huawi i brittiska 5G-nätet, och är nu utsatt för hårt tryck från Donald Trump. Hur ska han ställa sig i frågan om nya regler för immigration? Hur ska han hantera frågan om den nya snabbtågsförbindelsen, HS2, ett projekt med dramatiskt ökade kostnader? Detta är frågor som sätter fart på oppositionen både inom och utom Tories. Hur kommer han att klara sådana konflikter?

Och hur ska han klara förhandlingar med EU om handelsavtal och 600 andra avtal som ska förlängas eller omförhandlas? Ska han sälja ut de brittiska fiskarnas intressen för att få ett avtal som gynnar brittiska finansföretag – på samma sätt som han sålde ut Nordirland i höstas? Allt detta är förhandlingar, som bara handlar om hur UK ska kunna begränsa de förluster som utträdet ur EU ger upphov till, inga vinster att räkna in.

Och hur ska han – och hans regering – parallellt hinna med att förhandla med USA, Indien, Australien och antal andra länder, där Boris Johnson tror sig kunna vinna stora kompenserande handelspolitiska fördelar.

Att kampanja är en sak, att regera något helt annat. Det som nu väntar är en lång period av svåra förhandlingar och politiska beslut och stora problem för brittisk ekonomi: ”Never in my lifetime has a Brittish government been so determined to inflict economic demage on its own economy”, skriver Martin Wolf i Financial Times.