Vid flyttstädningar kommer minnesbilder fram! Den här minnesbilden är personlig, men den har också ett allmänt intresse och därför väljer jag att publicera den som en ”minnesbild” här på fb. Bilden

föreställer Ami, född i november 1975, och mig. Det var året efter att Sveriges riksdag hade beslutat reformera föräldraförsäkringen och ge föräldrarna möjlighet att dela på de sju månaderna, som försäkringen då

omfattade. Carina och jag hade kommit överens om hon skulle ta de första fyra månaderna och jag de tre återstående.

Jag var vid den tiden statssekreterare i Arbetsmarknadsdepartementet, 1976

var valår och det var inte självklart att en statssekreterare skulle kunna

få ledigt. Frågan lyftes ända upp till statsministern, Olof Palme, som

förklarade att om vi har stiftat en lag om delad föräldraförsäkring, så

måste vi kunna tillämpa den för alla medborgare, även för dem som har

befattningar i regeringskansliet. Så fick det bli.

Föräldraledigheten väckte uppmärksamhet i media. Expressen gjorde en helsida

av denna nyhet under rubriken ”Lilla Ami sätter igång karusell i

regeringskansliet”; karusellen bestod i att Bengt KÅ Johansson kom att

ersätta mig under min ledighet och att Bosse Ringholm kom att ersätta Bengt.

Det sägs att en av mina kolleger som statssekreterare, en plikttrogen och seriös

jurist, aldrig tidigare hade skrattat i tjänsten, men när han fick höra att

en kollega skulle ta föräldraledigt, brast han för första gången ut

i ett stort skratt.

Den svenska lagstiftningen om delad föräldraledighet väckte internationell uppmärksamhet. Den franska veckotidningen, Marie Claire, gjorde reportage om denna jämställdhetsreform och intervjuade bland andra mig och tog bild på Ami och mig; det var den bilden vi hittade häromdagen i flyttstädningen. Journalisten konstaterade att far och dotter hade en ”plus tendre relation”. I reportaget frågade journalisten förvånat hur det var möjligt att lämna ett så ansvarsfullt arbete för att ta barnledigt. Mitt svar var att det gick bra. Om jag hade råkat ut för en olyckshändelse, skulle organisationen ha fungerat från dag 1. Nu fanns det god tid att planera för vem som skulle ersätta mig. Dessutom gav det regeringen möjlighet att på mitt jobb testa en person för framtida uppgifter.

Hur gick det för Ami som i späd ålder utsattes för denna svenska jämställdhetsreform? Jo, det gick bra – i skolan och i livet. Hon är nu 46 år, gift med en engelsman, Romit, tre barn tillsammans. UD-tjänsteman i många

år, nyligen utnämnd till svensk ambassadör till Nordmakedonien. Och relationerna mellan far och dotter är fortfarande ”plus tendre”.

PS. Jag skriver inga memoarer för publicering. Däremot håller jag på med ett skrivprojekt för barnbarnen ”Minnesbilder i stället för memoarer”. En del av dessa minnesbilder kan intressera mina fb-vänner och därför publicerar jag dem här i denna form.