….när du blandade lag och litteratur och kollektiviserade kulturen?

Jag har följt ditt arbete med stort intresse. Från början misstänksam mot hela idén med en kulturkanon, sedan allt mer nyfiken på vad du sa att du ville åstadkomma. Min första kommentar var ”bättre än väntat”. Men med tillägget att ”det är något som inte stämmer”.  Min viktigaste invändning är att du har blandat lag och litteratur.

–       Lagarna är det mest kollektiva vi har. Beslutas av riksdagen. Ska följas av alla. Det gäller inte bara 9 lagar och en  konvention som fått plats i ditt förslag. Det gäller alla nu gällande lagar, ett 1000-tal. Även de som beslutats under de senaste 50 åren. Det är lagarna – och laglydnad – som håller samman Sverige som nation.

–       Litteraturen, däremot, är det mest individuella vi har. Skapandet är individuellt, vad vi tar del av är ett individuellt val, inget som kan brytas ned till 19 prosaverk och dikter från tiden före 1975 och föreskrivas av staten eller en statsunderstödd stiftelse.  Det är kulturell individualism, som gör Sverige rikt.

Ditt förslag skapar en falsk föreställning att vi ska förhålla oss till kulturen på samma sätt som till lagen, att det som står i kanonen är en minsta gemensam nämnare, som alla ska rätta sig efter, alla som vill vara Kulturellt Korrekta.

Är det kanske så att ni i kommittén har kantrat över i ett försök att beskriva ”det sociala kontraktet”, ett mer politiskt begrepp, snarare än den ”kanon för konst och kultur” som direktiven talar om? Vem gav kommittén det uppdraget?

Jag skulle vilja utmana hela tanken på en enda nationell Kanon för Kulturellt Korrekta genom att föreslå att var och en skapar sin egen kulturkanon! Med fokus på att nyfiket söka vidare. Det kan bli miljoner kanoner, den stora mångfalden. Ett levande samtalsämne, som kan uppmuntras av skola och folkbildning, press och sociala medier, inte centraliseras till en statlig stiftelse, som ska föreskriva och som ska förnya sig, ”vid behov”, vart tionde år!

När jag läser er historieskrivning om Sveriges kulturella och samhälleliga utveckling under mer än 200 år (sidorna 21-40) noterar jag – med förvåning – att ni inte nämner kampen om den allmänna och lika rösträtten mellan Högern å ena sidan och Liberaler-Socialdemokrater å den andra! En strid som var såväl politisk, som social och kulturell. Det mest formativa skedet under 1900-talet! Ni gör stor sak av 1935 års firande av Riksdagen 500 år, men nämner inte demokratins genombrott. Varför det?

Är det någon som minns Ulf Kristersson från valrörelsen 2022? En engagerad, ständigt närvarande oppositionsledare, som gav tydliga utfästelser om ekonomisk tillväxt, kamp mot  inflation och arbetslösheten, ledarskap i klimatomställningen, slut på skjutningar och sprängningar, en kraftfull säkerhetspolitik, en tydlig utrikespolitik.  Det var en offensiv som räckte till valvinst, om än knapp.

Var tog denne Ulf Kristersson vägen?

Nu, tre år senare, är han en blek kopia av sitt gamla jag, ledare för en trött regering, som kört fast på område efter område. Han snubblade till och med i det som skulle vara paradgrenen, säkerhetspolitiken, symboliserad av turerna kring den nationelle säkerhetsrådgivaren. På toppen av detta har han nu en intern splittring i regeringen om synen på Israels krigföring i Gaza.

Är det någon som sett honom peka med hela handen?

Samtidigt har svenska folket blivit allt mer trött på regeringen. Det bekräftas av höstens första opinionsundersökning, från SVT/Verian.  Minus 28 mandat för Tidöpartierna, plus 28 mandat för oppositionen.

Ulf Kristersson har mindre än ett år på sig att sätta segel och fånga vinden. För att lyckas med detta måste han övertyga svenska folket att Sverige behöver fyra år till med Tidö-politiken. Han måste också övertyga om att den trötta regeringen kommer att vitaliseras genom att Jimmie Åkesson får en ledande roll i en sådan regering. Klarar han den utmaningen?

Skulle han misslyckas, väntar en annan utmaning. Moderaterna riskerar att få göra samma resa som  högern har gjort i USA och nu gör i Storbritannien. I USA har det nynationalistiska MAGA ockuperat det republikanska partiet och tvingat alla till underkastelse. I Storbritannien pågår fanflykt från det konservativa partiet till Reform, den brittiska motsvarigheten till SD, det parti som tvingade fram Brexit.

Kommer SD på motsvarande sätt här i Sverige att skapa ”den nya högern”, den självklare ledaren för borgerligheten – med M, KD och L som stödpartier –  med sikte på 2030?

Är du i Värmland på lördag, ….

.. i så fall är du välkommen till Erlandergården i Ransäter, där jag ska presentera min bok ”Minnesbilder – i stället för memoarer” i  samtal med Inger Erlander Klein, medlem i styrelsen för Erlandergården. Jag ska bland annat berätta om ”Tages pojkar 1967-69”, vi som fick förmånen att vara medarbetare till Europas vid det laget mest erfarne regeringschef.

I boken skriver jag: ”Av alla mina erfarenheter under ett långt arbetsliv finns det ingen som kan jämföras med denna: morgonmötena med Tage Erlander under hans två sista år som statminister”.  Det som gjorde arbetet hos Tage Erlander så unikt var inte bara att det var en plats i politikens centrum. Det som gjorde denna arbetsplats så unik var Tage Erlander själv. Dessa morgonmöten var ett ständigt pågående politiskt seminarium där ideer och argument skulle diskutera och prövas för att antingen förkastas eller omsättas i ett talarmanus för kommande debatter.

På våra morgonmöten vandrade han runt, presenterade sina idéer och bjöd in till invändningar: ”vad säger ni om detta, herrar privatdocenter?”. Jag kan fortfarande efter mer än 55 år höra hans röst från våra samtal. När vi hade kommit på något som han gillade, hojtade han: ”Skriv, skriv”. När han tyckte att våra argument saknade politisk udd kunde han säga: ”Lysande, men detta resonemang måste brytas ned till partiledarnivå”.

Om detta och mycket annat ska jag berätta! Välkommen till Erlandergården i Ransäter på lördag den 16 augusti!

Det är den frågan jag söker svar på efter den senaste affären med ministern med den högerextreme sonen. Så här tänker jag:

Jag har arbetat under fyra statsministrar och varit väl bekant med ytterligare några, bland annat Torbjörn Fälldin. Uppdraget att leda regeringen och landet är ingen dans på rosor. Det dyker ständigt upp problem, som kräver att statsministern engagerar sig och kan svara för regeringen. Tage Erlanders stora kris var Wennerströmaffären 1964. ”Man får ta ett helvete i taget” var Olof Palmes sätt att beskriva de ständiga utmaningarna. Torbjörn Fälldins prövning kom med den ryska ubåten i Karlskrona skärgård. Ingvar Carlsson prövades i regeringens hantering av Tjernobyl. Göran Perssons stora ”helvete” var tsunamin 2003. Stefan Löfven ställdes inför den största hälsokrisen, någonsin, pandemin 2020-21.

Nu är det Ulf Kristersson som under tre korta år redan haft en lång serie kriser att hantera. Anna Kinberg Batras utdragna avgång. Henrik Landerholms utdragna avgång. Tobias Thybergs snabba avgång. Den utdragna processen att hitta en ny säkerhetsrådgivare. Nu senast affären Forsell. Inget av dessa kriser är av det format som Erlander, Fälldin, Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson  och Stefan Löfven hade att hantera. Trots detta har frågetecknen hopats om statsministerns förmåga att leda en regering i en allvarlig kris.

Hur fungerar hans slagruta? Det som är det gemensamma draget i hans krishantering – i alla utom ett fall, Thyberg – är att han håller sig undan. Det verkar som han tänker sig att kriserna och kritiken ska blåsa över och att han inte vill bli beblandat. I den senaste krisen – som handlar om Johan Forsells trovärdighet som minister – skickades några moderater och kristdemokrater fram till mediafronten för att bagatellisera affären. Dessutom fick en partisekreterare, Martin Borgs,  i uppdrag att ta itu med en tidning som publicerat namnet på ministern. Gjorde de detta på Ulf Kristerssons uppdrag? Eller deltog han inte ens i krishanteringen? Under alla omständigheter blev talespersonerna ”kanonmat” för medierna, förlorade i anseende och förstärkte misstron mot statsministern som krishanterare.

Min reflektion efter affären Forsell gäller inte om ministern ska sitta kvar eller inte. Den handlar om en mycket större fråga. Hur kommer Ulf Kristersson att reagera om han ska leda regeringen i en kris av det större  slaget – sådana som Erlander, Fälldin, Ingvar Carlsson, Göran Persson och Stefan Löfven hade att hantera?  Vad har han lärt sig av krishantering i det lilla?

Kan vi lita på Ulf Kristersson när det blåser säkerhetspolitisk storm?