Kors i taket – avslut på 60 år i arbetslivet! – 15 april 2021

 

 

Ja, nu stundar den stora fritiden! I dag har jag lämnat mina sista formella uppdrag, som ordförande i svenska Viable Cities och som vice ordförande i EUs Mission Board on Climate Neutral Cities. Nu när vaccinet gjort mig immun och våren och värmen är på väg, ska jag ägna mig åt trädgården och barnbarnen, träffa vänner som vi inte sett på länge – och att arbeta vidare med ett par halvfärdiga bokmanus.

Här på FB använder jag ”pensionerad diversearbetare” för att beskriva min yrkesbana. Ja, jag har varit en ”hoppjerka”, ett 15-tal anställningar fram till pensioneringen för ett tiotal år sedan, minst lika många uppdrag – stort som smått – sedan dess. Vad har varit bäst? frågar man mig. Svaret är: ”Alltid det som jag håller på med”. De senaste 5-6 åren har det handlat om hur man får städer i Sverige – och i hela Europa – att genomföra klimatomställningen. 2010-talet har varit en förberedelsetid, nu under 2020-talet kommer det att ske stora saker, se bara på bilarna – bensin och diesel är på väg ut, nu är det laddbara bilar som säljer.

Hur blev mitt arbetsliv så här? Min pappa tyckte att jag skulle bli urmakare, ett renligare jobb än hans eget, hårda slit som gjutare. Min mamma tyckte att jag skulle bli folkskollärare. Men jag kom inte in på seminariet; på den tiden måste man kunna spela orgel och sjunga ”Din klara sol går åter upp” innan lektionerna startade. Det klarade jag inte.

Jag bestämde mig för att bli journalist –i det yrket behöver man inte kunna spela orgel! – och det blev jag: Tidningen Arbetet i Malmö, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Television och tidningen Vi. Resten då? Allt är en ren slump. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle kunna bli politiker, men jag råkade finnas till hands när det blev en lucka i ledet. Sen följde det ena med det andra.

Ska jag skriva memoarer? Nej, jag kommer inte att skriva traditionella memoarer – från vaggan och halvvägs till graven. Däremot har jag skrivit tre böcker som skildrar skeenden som jag varit en del av och haft en inblick i: ”Bryta ny mark”, 2014, ”Min euroepiska resa”, 2016, ”I vetenskapens värld”, 2019. Det får räcka.

Det blir kanske en helt annan bok. Jag har börjat skriva om hur samhället har förändrats under tre generationer. Min farfar, född 1848, växte upp i en backstuga, blev som 17-åring rallare i Stockholm och fortsatte att bygga järnväg i Småland under resten av arbetslivet. Min far blev gjutare, fabrikör och folkhemsbyggare under första hälften av 1900-talet. Min bror blev företagare och jag blev journalist och vi har varit med om en samhällsutvecklingen som vi inte kunde föreställa oss när vi var tonåringar på 1950-talet. Vart och ett av dessa utvecklingsskeden har haft sin grund i tekniska framsteg och genombrott, ångmaskinen på farfars tid på 1800-talet, elektrifieringen på min fars tid under första hälften av 1900-talet, bilismen och digitaliseringen på vår tid. Kan det bli en bok? Vi får se. Men det är spännande att nu få tid att utforska tre generationers liv under en period av djupgående omvandlingen av Sverige från fattigdom och utvandring till välstånd och välfärd.

Allan Larsson Årets Europé 2021 – stort tack, mycket hedrad! – 1 april 2021

 

”Utmärkelsen Årets Europé ska gå till en person som har verkat för att överbrygga gränser och avstånd mellan Europas folk.

Den har tidigare tilldelats kulturpersonligheter som Theodor Kallifatides, Ulf Lundell och Richard Swartz, samt till politiker som Anita Gradin, Anna Lindh och Carl Bildt. Men också till andra inspirerande individer såsom Hédi Fried. Förra året utsågs Cecilia Malmström till Årets Europé.

Allan Larsson tilldelas utmärkelsen Årets Europé för sitt mångåriga engagemang för europeiskt samarbete inom områden som sysselsättning, jämställdhet

och klimat.

Allan Larsson har medverkat till fördjupat europeiskt utbyte och samarbete på många olika sätt. När Sverige var ny medlem i EU utsågs han till

generaldirektör i EU-kommissionen (1995-2000) där han medverkade till utformningen av EU:s sysselsättningsstrategi och bidrog till att det

första EU-toppmötet med inriktning på sysselsättning arrangerades hösten 1997. Allan Larsson har därefter varit rådgivare till kommissionens

ordförande José Manuel Barroso i klimat- och energifrågor (2006) och till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i sociala frågor (2016-2018).

Allan Larssons strävan efter ett mer hållbart europeiskt samarbete har gjort påtagligt avtryck i Sverige. Som ordförande för Lunds universitets

styrelse (2003-2012) fick han uppdraget att att leda förhandlingarna om etableringen av ESS (European Spallation Source), en anläggning för tvärvetenskaplig materialforskning

som inrättades i Lund 2014.

Allan Larssons intresse för Europa utmärks av en kraftfull och målinriktad vilja att underlätta forskning och samverkan för att på så sätt främja

ett bättre klimat, mer rättvisa och social sammanhållning.

För detta långvariga deltagande i arbetet för Europa förtjänar Allan Larsson utmärkelsen Årets Europé”.

Utmärkelsen planeras att delas ut i samband med uppmärksammandet av Europadagen 9 maj som i år genomförs måndag 10 maj.

Årets Europé 2021 har utnämnts av en jury bestående av

Robert Cloarec, ordförande Svenska Europarörelsen

Gunnar Hökmark, ordförande Svenska Paneuropaföreningen

Siw Warstedt, styrelseledamot i Svenska Kvinnors Europanätverk ( SKEN)

Max Nordin, förbundsordförande. Unga Européer

Maria Steinberg, styrelseledamot i Svenska Europarörelsen

Vilken intressant bekantskap! – 17 mars 2021

 

Jag lyssnade på Rektor Linnea i samtal med Lotta Fogde, Leif Pagrotsky och Calle Melin i Söndag 22.00 och deltog i eftersnacket. Det var en höjdare! Jag lärde mig mer om hur skolans finansiering fungerar än jag har gjort av alla debattinlägg jag läst i denna fråga. Linnea Lindquist har styrkan att stå mitt uppe i den dagliga skolverksamheten som rektor för Hammarkullens skola i Göteborg och samtidigt delta i skoldebatten, ja, enligt min mening är hon en skolpolitisk tankesmedja i egen person. Hon är påläst och analytisk och det ger tyngd åt hennes slutsatser. Hon har till exempel läst alla kommunala budgetar för att förstå effekterna av systemet och hur det påverkar den kommunala skolan och friskolorna. Hur många andra experter och debattörer har gjort det? Denna analys ligger till grund för hennes andra, kommande bok om skolan, den första hette ”En tickande bomb”.

Hennes dom mot det nuvarande systemet är hård – det bidrar inte till att bryta segregeringen, utan till att förstärka den. Hon har stora förhoppningar om att Björn Åstrands utredning ”En mer likvärdig skola”, ska bli en valfråga 2022 och att det ska leda till att de värsta avarterna tas bort. ”Jag tycker att det fria skolvalet ska behållas”, säger Linnea, ”Men friskolornas kö måste bort, framför allt måste finansieringen ändras”.

Så här fungerar finansieringen i dag: Kommuner har enligt lag ansvar att erbjuda skolplacering åt alla elever i alla geografiska delar av kommunen. När en friskola startas i en kommun, tvingas kommunen skära ner i den egna verksamheten, och då blir det ofta skolor på landsbygden som tvingas stänga – tvärtemot den ursprungliga tanken att gynna byskolor. Därmed minskar valfriheten.

Samma sak gäller för satsningar som görs i kommunala skolor. Genomsnittskostnaden per elev ökar när man gör en satsning, t ex för renovering eller insatser för att stimulera språkutvecklingen. Det innebär ökad ersättning till friskolor eftersom de ska ha samma skolpeng som kommunala. Linnea vill därför byta ut skolpeng mot klasspeng – det kostar lika mycket att driva en klass avsett hur stor den är.

Vad tänker svenska folket om detta system? Calle Melin refererade i Söndag 22.00 till aktuella undersökningar av svenskarnas syn på skolsystemet och visade på två inriktningar, dels starkt stöd för valfriheten, dels en negativ syn på bolagsskolornas roll i skolan. Vad tänker de riskkapitalister som nu gått in som ägare av stora skolkoncerner om systemet? ”För bra för att vara sant”, är ett uttryck som används i interna diskussioner. ”Inga risker, bara uppsidor”

Vad hade hänt om Trump vågat göra det som han uppmanade sina extremister att göra? – 11 februari 2021

 

 

 

 

Den faktiska historien: Trump uppmanade sina extremister att ta till våld: ”If you don´t fight like hell, you´re not going to have a country anymore” och lovade dem att personligen leda stormningen av Capitolium: “I´ll be there with you”. Men – han var för feg att göra det. Han stängde in sig i Vita huset för att via TV följa stormningen.

Den kontrafaktiska historien: Trump kunde ha gjort det som han uppmanade sina extremister att göra. Trump kunde ha ställt sig i spetsen för marschen till Capitolium, han kunde ha varit den förste att gå uppför trapporna, han kunde ha uppmanat poliserna att ta bort avspärrningarna och öppna dörrarna till byggnaden. Skulle de ha motsatt sig att lyda presidentens order? Knappast! Hela horden kunde ha marscherat in utan att slå sönder fönster och dörrar. Trump hade kunnat ställa sig upp i senaten, där vicepresident Pence nyss hade stått. Han kunde där – inför jublande extremister – ha förklarat att valet var stulet, att undantagstillstånd har införts och att installationen av en ny president har ställts in.

Donald Trump var för feg för att personligen leda revolten. En riktig revolutionär får inte vara rädd för att peruken ska åka på sned när demokratins institutioner stormas!

Liberalernas kris – läs ”Westerbergeffekten”! – 22 januari 2021

 

 

 

22 januari

Nu när Liberalerna befinner sig i en existentiell kris, vill jag rekommendera Bengt Westerbergs memoarbok ”Westerberg-effeketen”. Det som väcker mest uppmärksamhet är en mening i slutet på boken, på sidan 399, där han skriver: ”Min slutsats är att moderatsamarbete inte är någon bra idé för socialliberaler”. Bengt Westerberg bör veta efter ett långt liv i politiken. Han deltog som statssekreterare på Bohmans och Fälldins tid. Då tappade folkpartiet nästan halva sin väljarkår – men räddades i nästa val av den nye partiledaren, Bengt Westerberg! Han samarbetade sedan under 1991-94 med Carl Bildt kring ”Ny start för Sverige” och förlorade var femte väljare. Han kunde därefter från sidlinjen se hur folkpartiet tappade var fjärde väljare i samarbetet med Fredrik Reinfeldts moderater under 2006-2014.

Men det är alla de andra 420 sidorna som politiskt intresserade också bör läsa. De ger en helhetsbild av en politiker som både har en klar ideologisk kompass, som är djupt intresserad av och kunnig i sakfrågorna och som förstår politikens villkor.

Jag har haft förmånen att samarbeta med Bengt Westerberg i olika sammanhang, första gången 1976. Då var jag statssekreterare i den utgående socialdemokratiska regeringen och hade till uppgift att överlämna arbetsmarknadsdepartementet till den nye ministern, Per Ahlmark. Bengt Westerberg ingick i entouraget kring Ahlmark. Han gjorde då inget väsen av sig.

Det dröjde sedan till 1990 innan vi på nytt kom att träffas. Jag hade blivit finansminister i den socialdemokratiska regeringen. Vibehövde stöd från minst ett annat parti i riksdagen för en ny ekonomisk politik efter stopp-paket och regeringsombildning. Jag synade tre partiledare och fann att Bengt Westerberg var den ende som vi kunde få till stånd en rimlig uppgörelse med. Det blev en uppgörelse, men inte utan uppoffringar.

Vi träffades ett par år senare när regeringen Bildts ”Ny start för Sverige” hade nått vägs ände och räntan var 500 procent. Nu var det den borgerliga regeringen som behövde hjälp av oss socialdemokrater i en stor krisuppgörelse. Denna historiska uppgörelse hade inte kommit till stånd utan Bengt Westerbergs konstruktiva tänkande.

Vi har på senare tid uppträtt tillsammans på möten och till och med skrivit en gemensam debattartikel inför EU-valet för ett par år sedan.

Jag har lärt mig uppskatta Bengt Westerberg som person, hans kompetens och hans vilja att hitta lösningar. Boken innehåller en god blandning av personliga erfarenheter – t ex vägen till politiken – och politiska sakfrågor samt ett avslutande socialliberalt manifest. Bengt Westerberg gör en gedigen genomgång av ett antal sakfrågor, i vilka han har varit engagerad: välfärdspolitiken, skattepolitiken, jämställdhetspolitiken, flyktingpolitiken och så, den fråga som varje partiledare måste förhålla sig till, regeringsfrågan. Han vill ha majoritetsregeringar, har till och med pläderat för att socialdemokraterna och moderaterna skulle bilda koalitionsregering efter valet 2014. Han avvisar blockpolitik. Han tar, som väntat tydligt avstånd från Sverigedemokraterna. Han genomför en effektiv analys av Sverigedemokraterna, ett tungt inlägg i den debatt som pågår bland Liberalerna, nu när partiledaren vill göra upp med Ulf Kristersson, som i sin tur vill ta in Jimmy Åkensson i den politiska värmen.

Finns det då inget kritiskt att säga om boken ”Westerbergeffekten”. Jo, det finns det och det mest anmärkningsvärda är att Bengt Westerberg helt utelämnar det stora misslyckandet med ”Ny start för Sverige” som han i hög grad var delaktig i. Han skriver bara ett han och Carl Bildt hade en del gemensamma idéer som blev en artikel i DN och som blev grunden för valsamarbetet och regeringsprogrammet 1991. Detta avhandlas i ett enda stycke. Men var har Bengt Westerberg för förklaring till att detta program fick så katastrofala följer med räntor på 500 procent, en ekonomisk kris som lämnade kvar ett statsfinansiellt underskott på 13 procent? Anne Wibble som var en av arkitekterna bakom misslyckandet nämns på tre ställen i boken, inget av dessa omnämnande handlar om ”Ny start för Sverige”. Jag kan inte hitta någon diskussion om detta. Oviktig – nej! Alltför smärtsamt?

Grattis, Paulina, till Brexitavtalet! – 19 januari 2021

 

Ja, svenska Paulina Dejmek-Hack – från Malmö, utbildning i Lund – var Michael Barniers högra hand under åren av Brexitförhandlingar. Hon har varit med från början till slut och sett och hört allt. Jag ställde fem frågor om förhandlingarna, om risken för sammanbrott, om råd till andra förhandlare och ”vad ska du göra nu” (Gilla gärna detta inlägg och instäm därmed i mina gratulationer till Paulina!):

  1. Grattis till framgången med Brexit-förhandlingarna. Uppgörelse först på julafton – hur stor var risken för ett sammanbrott i förhandlingarna?

– Tack! Förhandlingarna var komplexa av flera anledningar. Först och främst så var det en unik förhandling – det var första gången EU måste förhandla med ett land som valt att lämna EU-samarbetet efter nästan ett halvt sekel. Tidsaspekten spelade också roll – avsikten var ju självfallet att bli färdiga före utgången av den så kallade övergångsperioden, den 31 december 2020 (under övergångsperioden var UK fortsatt medlem av EU:s inre marknad och tullunion), så avtalet måste förhandlas på mindre än 10 månader. I tillägg var detta första gången som EU förhandlade ett handelsavtal för att skapa mer divergens istället för konvergens – det här avtalet skapar ju handelshinder istället för att avskaffa dem. Mot bakgrund av detta var det inte förvånande att förhandlingarna stundtals var ganska svåra.

  1. Om du ska lyfta fram de tre viktigaste resultaten av förhandlingarna för EUs del – vad väljer du då?

– Det är svårt att peka på de viktigaste resultaten men tre viktiga aspekter kan framhållas: 1) EU:s enighet och sammanhållning förblev oerhört stark under hela förhandlingsperioden – avseende utträdesavtalet som överenskoms 2019 och nu även avseende det nya handels- och samarbetsavtalet. 2) I det nya handels- och samarbetsavtalet har vi ett tydligt och omfattande regelverk för ”level playing field” – schyssta konkurrensvillkor på områden som miljö, klimat, sociala och arbets-frågor och statsstöd. Det här är jätteviktigt för att undvika konkurrenssnedvridningar mellan EU och UK framöver. 3). Det nya avtalet är mycket mer omfattande än sedvanliga handelsavtal – i tillägg till handel med varor och tjänster omfattas energi, transport, fiskeri, koordinering av sociala förmåner, UK:s deltagande i en del av Unionens program och polisiärt och judiciärt samarbete. Dock är avtalet förstås mycket mindre förmånligt än EU-medlemskap – handeln är inte längre friktionsfri, den fria rörligheten har upphört, det finns inget automatiskt godkännande av yrkeskvalifikationer, inga passports för finanssektorn – för att bara nämna några exempel.

  1. Kommer EU och UK att fjärma sig från varandra – eller tror du att UK vill bygga på avtalet, ”ha mer av kakan”?

– Vad som är viktigt är att vi nu har en stabil bas för EU:s och UK:s framtida relationer. UK förblir naturligtvis ett allierat och likasinnat grannland och vi har många gemensamma utmaningar – till exempel klimatfrågan. Nu måste vi se till att avtalet tillämpas väl i praktiken. Avtalet har flera översynsklausuler som kan användas de närmaste åren. Samtidigt är det förmodligen så att UK nu kommer att välja att gå sina egna vägar i en del frågor – det var ju en av huvudanledningarna till Brexit. Och EU kommer förstås också att blicka framåt.

  1. Vilka råd vill du ge till andra förhandlare utifrån dina erfarenheter av att arbeta fram världens mest omfattande handelsavtal?

– Alla förhandlingar är unika så jag tror inte att jag är rätt person att be om råd. Allmänt gäller i alla förhandlingar – tror jag – att försöka förstå sin motparts position och avsikter, samt att självfallet även vara medveten om spelrummet i den egna positionen. I de här förhandlingarna hade EU-kommissionen och EU:s chefsförhandlare ett tydligt mandat från medlemsstaterna. Vad som var väldigt viktigt under hela förhandlingens gång var samarbetet med och transparensen gentemot medlemsstaterna och Europaparlamentet.

  1. Vad ska du göra nu när denna förhandling är klar

– Just nu återstår en del arbete med tanke på den pågående ratificeringsprocessen. Avtalet är för närvarande i provisorisk tillämpning eftersom Europaparlamentet ännu inte har givit sitt godkännande. Vad som händer framöver får vi se. För mig personligen har det varit en otrolig förmån att få delta i den här förhandlingsprocessen men jag ser också fram emot att ha lite mer tid tillsammans med mina barn.

Fotnot om Paulina: Paulina Dejmek Hack är direktör i EU-kommissionens Task Force för relationer med det Förenade kungariket och förhandlade det nya avtalet tillsammans med EU:s chefsförhandlare Michel Barnier. Paulina började i EU-kommissionen 2004 och var medlem av Michel Barniers stab när han var kommissionär för den inre marknaden. Åren 2009-2014 var hon medlem i dåvarande kommissionspresident Junckers stab och ansvarade för etableringen av Juncker-fonden. Paulina är född i Malmö, har juristexamen från Lund och en doktorsexamen från Heidelberg, Tyskland. Svaren återger Paulinas personliga ståndpunkter.

God fortsättning på 2021 – är det tillåtet att i en polariserad debatt ställa frågor, snarare än tro sig veta svaren?

 

I så fall jag vill bjuda in både eftertänksamma och trosvissa vänner att diskutera några frågor som jag fortfarande funderar över. Jag ser pandemin som ett enormt ”stress-test” på våra politiska, ekonomiska och sociala system, nationellt och internationellt. Jag tror att vi många år framöver kommer att bygga samhälleliga reformer på erfarenheterna från hur dessa system har fungerat under denna press. Jag har sammanfattat min osäkerhet i fem frågor:

  1. Samma strategi , men helt olika resultat? Belgien med en hårdhänt lockdown är ett av de värst drabbade länderna i Europa. Tjeckien med samma form av lockdown klarade sig mycket bättre och tjeckerna kunde på sommaren fira framgångarna med en folkfest på Karlsbron i centrala Prag. Hur ska vi förstå dessa skillnader? Och hur kommer det sig att Tjeckien nu i höst är ett av de mest drabbade länderna. Samma sak gäller internt inom länderna – varför får samma pandemi-strategi så olika effekt i olika regioner?
  2. Hur mycket politik, hur mycket expertis? Sverige utmärker sig genom att ha en mer decentraliserad samhällsorganisation än de flesta andra länder – med mer utrymme för experter och rekommendationer, än vad som är vanligt i andra länder. Dessutom en sjukvård uppdelad i 21 regioner styrda av regionalt valda fullmäktige/styrelser. Storbritannien har en helt annan samhällsorganisation – staten är ansvarig för NHS, sjukvården, regeringen, läs premiärminister Boris Johnson, styr i detalj varje pandemi-åtgärd. Hos oss är regionernas roll ifrågasatt – och kommunerna utsatta för kritik. Om vi ska förändra vårt system – och flytta över ansvaret för sjukvården till staten – vad kan vi lära av det brittiska systemet, som inte heller har haft någon framgång i bekämpningen av Covid-19?
  3. Hur mycket trygghet och hur mycket flexibilitet på arbetsmarknad och i sociala system? Den frågan kan illustreras med de permitteringslönesystem som i stor hast infördes i Europa och Nordamerika, en idé som förmodligen hade röstats ned om den hade lagts fram något år tidigare. På kort sikt var detta helt nödvändigt, men hur kommer det att se ut på längre sikt? Kommer ett sådant system att finnas kvar som ett normalt inslag i en modern arbetsmarknadspolitik? Kommer balansen mellan trygghet och flexibilitet att förskjutas och kommer det att finnas nya produktiva balanser mellan dessa intressen?
  4. Ekonomisk politik – en ny lång våg? Pandemin har tvingat fram en keynesiansk stimulanspolitik, oavsett politiska majoriteter, såväl i Europa som i USA – här kan man verkligen tala om ”den enda vägens politik”. När efterfrågan sviktar i såväl företagssektorn som hushållssektorn, då finns det bara den offentliga sektorn med regeringar och riksbanker som kan fungera som en ”last resort”. Sådan är den ekonomiska logiken. Hur mycket mer behöver göras och hur återgår man till något nytt normalt tillstånd? Är denna ekonomiska kris lika formaterande som börskraschen 1929 och 1970-talets ekonomiska kriser? Den förra kom att besvaras med Roosevelts New Deal, keynesianskt tillväxtpolitik och uppbyggnaden av välfärdssamhället. 1970-talets kriser la grunden för de kommande 30+ årens friedmanska epok, nyliberalismen som tillsammans med digitaliseringen gjorde globaliseringen möjlig – men som också skapade växande klyftor och finansiell instabilitet, en lång våg som fick ett abrupt slut genom finanskrisen 2008. Hur ser nästa långa våg ut?
  5. Sista frågan: globaliseringen – är den på reträtt, i fritt fall eller är den på väg att mutera? Redan före pandemin var globaliseringen på reträtt, handelsrestriktioner började införas, vi kunde se framför oss en regionalisering till tre block – Kina/Asien, EU/Europa, USA/Nordamerika. Sen kom pandemin med fritt fall i handel och transporter som följd. Samtidigt har utvecklingen av vaccin visat på vad globaliserad vetenskap och life science företag kan åstadkomma. Ser vi på de globala dataflödena så har de vuxit exponentiellt under 2020 – ”cross border internet traffic jumped 48 per cent from mid 2019 to mid 2020, twice the annual rate seen in the previous three years”, skriver Gillian Tett i Financial Times: ”Covid-19 has caused globalisation to mutate, but not killed it. Indeed, 2021 might yet deliver a surprising recovery”. Ska vi våga tro på det?

Den borgerliga politiken har svikit skolan, skriver DN – men hur ska reträtten från bolagsskolan gå till? – 2 januari 2021

 

 

Lisa Magnusson, ledarskribent i DN, drar av hela plåstret när hon anklagar de borgerliga partierna för att ha svikit skolan. Det var aldrig mening att det skulle bli så här, erkände dåvarande skolministern Beatrice Ask för ett par veckor sedan i Studio Ett. Lisa Magnusson: ”Med detta i åtanke är det omöjligt att förstå hur borgerliga partier av i dag kan ta strid för att bevara de mycket tydliga avigsidor som uppstått i alltifrån det segregerande kösystemet till de överdrivet generösa ersättningarna och bristen på insyn. Det är svårt att tolka det som annat än att de ätit en bjudlunch för mycket och frångått sitt ursprungliga uppdrag att tjäna medborgarna till förmån för helt andra intressen”.

Argumenten mot bolagsskolan är starka, men hur ska reträtten gå till? Det är en fråga både för de borgerliga partierna, som kramar bolagsskolan, men också för socialdemokrater som kritiserar den nuvarande ordningen. Mitt råd är att lyssna på några kloka moderater:

  1. Kommunstyrelsens ordförande i Lomma, Robert Wenglén (M), anser att ”oroväckande mycket talar för att valfrihetsreformerna har lett till ett misslyckande” Han menar att i företagsvärlden skulle man aldrig ta sig före att outsourca kärnverksamheten. Skola och äldreomsorg är om något kommunal kärnverksamhet.
  2. Anne-Marie Pålsson, tidigare riksdagsledamot (M), har på DN Debatt visat varför bolagsformen är olämplig för skolan: ”Enligt aktiebolagslagen ska ett aktiebolag ha som mål att gå med vinst. Drivkraften att vända sig främst till de elever som kostar lite att undervisa blir därför mycket stark för det är ju dessa som genererar den största vinsten …. När aktiebolagens sätt att fungera ställs mot de demokratiska principerna måste de demokratiska ges företräde.”
  3. Moderata Medborgarskolan kan fungera som exempel på hur man kan bevara valfriheten utan att driva skolan i bolagsform. Medborgarskolans Kulturama drivs i stiftelseform. Så här förklaras principerna på hemsidan: ”Vi är en ideell organisation och återinvesterar allt överskott tillbaka in i skolverksamheten. Det gör Medborgarskolan till en trygg och stabil huvudman”. Varför skulle inte den princip, som duger för moderaternas skola, kunna duga för våra barns skola?

Socialdemokraterna å sin sida behöver göra ett omtag och släppa fokus på ”vinster i välfärden” och inse att det inte är vinsten utan utdelningen av vinstmedel som är problemet, det är inte ”friskolor” utan ”bolagsskolor” som man ska adressera. Stiftelseformen ger utrymme för alternativ och valfrihet, men sätter inte vinstintresset framför skolans primära uppgifter på det sätt som bolagsformen gör.

Gott nytt år med helgens höjdare: ” Hamilton” på Broadway – 1 januari 2021

 

 

 

Vilket tempo, vilken intensitet, vilken upplevelse. Musikalen ”Hamilton” har gått på Broadway i flera år och har fått mängder av priser. Nu har den blivit film och skulle ha haft premiär i höst, men denna fick skjutas upp. Den kan i stället ses på Disney-kanalen, vilket vi valde som julunderhållning, inte bara en gång utan två! Det är såväl storyn om Alexander Hamilton, en av Förenta staternas ”founding fathers”, som själva föreställningen, en musikal i rap och hip hop stil, som gör den till en stor teaterupplevelse.

Hamilton var en märklig man, född i Västindien, med en svår start i livet. Han sändes i unga tonåren till Boston och vidare till New York för utbildning. Han engagerade sig i upproret mot England och deltog i det framgångsrika befrielsekriget 1775-76. 25 år gammal valdes han till delegat till Första kontinentalkongressen. Fem år senare var han en av de tongivande vid författningskonventet, där den amerikanska konstitutionen skrevs. 32 år gammal utsågs han av president George Washington till USA förste finansminister. Under de följande sex åren byggde han upp de institutioner som har gjort USA till den ledande nationen i världen – ett federalt skattesystem, en federal centralbank, ett tullsystem för att främja den inhemska industrin. För att få igenom dessa radikala förslag, gjorde han en uppgörelse om att förlägga federationens huvudstad till Washington och att låta federationen ta över delstaternas krigsskulder. Tänk, en person som i sina unga 30+ kunde åstadkomma allt detta!

”Hamilton” är stor dramatik, i politiken, i kärleken och i livets slut. Han dör, 47 år gammal, efter en duell med en tidigare vän och politisk kollega, som han kommit i konflikt med. Både musiken och texten har skrivits av Lin-Manuel Miranda, som dessutom spelar rollen som Hamilton med stor intensitet. Det ledande temat i musikalen är ”My shot”, i översättning kanske man kan säga ”jag tar varje chans”:

I am not throwing away my shot

I am not throwing away my shot

Hey yo, I’m just like my country

I’m young, scrappy and hungry

And I’m not throwing away my shot

Sista mötet med Giscard d´Estaing – december 2020

 

 

Jag har under några år haft förmånen att arbeta med Giscard d´Estaing, president i Frankrike 1974-1981. Bilden nedan från vårt sista möte, i hans hem i Paris. Han var då 92 år och vi hade ett givande samtal kring min skrift ”How can we understand the times we are living through” (Global Utmaning). Framför allt var han intresserad av framtiden. Han samlade en krets personer från politikens mitt och vänster till diskussioner på temat ”Re-Imagine Europe”. Han ordnade bland annat ett möte på OECD i Paris för att vi skulle få ta del av det pågående arbetet kring ”inclusive growth”, OECDs analys av misstagen som ledde fram till finanskrisen 2008, växande klyftor, folkligt missnöje och framväxten av högerextremismen. Det var det Giscard d´Estaing ville att vi skulle diskutera och lära av. Imponerande av en person i den åldern att orka samla intresserade personer till seriösa diskussioner om hur framtiden kan göras bättre! I förra veckan dog Valery Giscard d´Estaing. President Macron har utlyst nationella sorgedag den 9 december. RIP.