För 15 år sedan deltog jag i en FN-kommission under ledning av Madeleine Albright med uppgift att visa hur rättigheter skulle kunna användas för att göra kampen mot fattigdom effektivare: ”Legal empowerment of the poor”. I denna kommission på ett 20-tal personer ingick Ashraf Ghani. Han och jag hade en del gemensamt – vi hade båda varit finansministrar, jag hade varit ordförande för Lunds universitet, han var rektor för Kabul universitet. Vi hade mycket att tala om.

Han var en person som lyssnade på andras synpunkter och som argumenterade väl för sina egna uppfattningar. En framgångsrik akademiker med många år i USA – och med amerikanskt pass, en person som vid det laget sågs som en tänkbar efterträdare till Kofi Annan som generalsekreterare för FN. När Madeleine Albright samlade en mindre krets för att förbereda vår slutrapport var Ashraf Ghani en given deltagare. Det var i denna krets som hans konstruktiva tankar kom väl till pass. Jag fick stor respekt för honom och jag fortsatte att följa honom, när vårt samarbete i kommissionen var avslutat.

När han några år senare kandiderade och blev vald till president i Afghanistan – och avsade sig sitt amerikanska medborgarskap – undrade jag hur denne verserade person skulle kunna leda ett land i ständiga inbördeskrig och en statsapparat, känd för omfattande korruption. Hur länge skulle han stå ut? Hur mycket skulle han kunna förändra?

I FNs generalförsamling för ett år sedan talade han optimistiskt om sitt lands framtid: “we are moving into the next five years with a clear plan for progressing the values of the UN …. the objective is self-reliance, moving away from donor relationships to mutually beneficial partnerships”

Fanns det någon som helst substans bakom denna optimism? I söndags flydde han landet, för att, som han sa, ”prevent a flood of bloodshed”. Talibanerna kunde marschera in och ta över presidentpalatset och den politiska makten. Nu har västvärlden lämnat Afghanistan, nu är det bara ryska och kinesiska diplomater kvar. Ska de ta över västvärldens misslyckade ”nation building” och genomföra den med totalitära förtecken för att hålla islamismen inom Afghanistans gränser?

Vilket ansvar bär Ashraf Ghani för kollapsen och vilket blir hans eftermäle? En amerikansk marionett med en omöjlig uppgift? En president som trots en enorm uppbackning från väst, framför allt från USA och Storbritannien, inte lyckades att hålla ihop landet? Ett offer för Trumps uppgörelse med talibanerna om samregering? Försökte han bekämpa korruptionen – eller var han en del av den?

Det sägs att historien inte upprepar sig, men ibland kan man se intressanta likheter mellan nu och då – som misstroendeförklaringarna och regeringsombildningarna 1990 och 2021. Både gångerna med vänsterpartiet som drivande kraft, både gångerna med – misslyckade – uppdrag till moderatledaren att bilda regering, både gångerna med den socialdemokratiska statsministerns återkomst.

Så här gick det till 1990. Vänsterpartiets Lars Werner gick samman med de borgerliga partierna och fällde regeringen Carlssons stopp-paket, dvs åtgärderna för att få stopp på inflationen. Ingvar Carlsson och regeringen avgick. Oppositionsledaren, Carl Bildt, fick talmannens uppdrag att bilda ny regering. Han kom tillbaka efter ett par dar och förklarade att han inte kunde få ihop ett parlamentariskt underlag för en ny regering. Ingvar Carlsson fick då uppdraget att sondera möjligheterna att bilda en ny regering med parlamentariskt stöd.

Han kom tillbaka efter kontakter framför allt med centerpartiet och fick talmannens uppdrag att bilda en ny regeringen. Alla statsråd utom ett, Kjell-Olof Feldt, återkom. Två nya statsråd utsågs att ersätta Kjell-Olof Feldt, jag som finansminister och Erik Åsbrink som skatte- och finansmarknadsminister. Den nya regeringen hade 16 månader fram till nästa val, i september 1991, att visa handlingskraft.

Hur gick det? Jo, en diger reformlista genomfördes med parlamentariskt stöd från olika håll. I stället för stopp-paketet genomfördes med Rehnbergsgruppens hjälp ett stabiliseringsavtal som la grunden för en fungerande lönebildning. I slutskedet backades detta arbete upp av centerpartiet. Århundradets skattereform genomfördes med stöd av folkpartiet. Regeringen tog initiativet till ansökan om svenskt medlemskap i EU – med stöd av de tre borgerliga partierna. En överenskommelse träffades med samtliga partier om en ändring i grundlagen för att förlänga mandatperioderna från tre till fyra år. En uppgörelse om energipolitiken träffades med brett stöd i riksdagen. En överenskommelse träffades med Danmark om att bygga Öresundsbron. Jordbrukspolitiken avreglerades. Statsfinansiella åtgärder vidtogs, vilket hade till effekt att räntorna sjönk, så snabbt att riksbanken ansåg sig behöva bromsa nedgången!

Vilken effekt hade detta på stödet för regeringen och socialdemokraterna? Utgångsläget var det sämsta tänkbara. Stödet hade rasat från 45 procent 1988 till 28 procent i januari-februari 1990. Det tog tid att vända opinionen, men i valrörelsen 1991 ökade stödet till över 37 procent, tack vare reformpolitiken och Ingvar Carlssons starka ledarskap. Det räckte inte till för att kunna behålla regeringsmakten och fullfölja reformpolitiken. De borgerliga bildade regering – och gjorde sig beroende av Ny Demokrati, föregångare till Sverigedemokraterna – för att genomföra ”den enda vägens politik”. Det blev ingen framgång, det slutade i 500 procents ränta, bankkris och devalvering. Vid nästa val 1994 var Ingvar Carlsson tillbaka med en socialdemokratisk regering, som la grunden för de kommande 12 årens politik.

Historien upprepas inte – men det finns ibland intressanta likheter!

I dag fick jag ta emot utmärkelsen Årets Europé 2021. Robert Cloarec, ordförande i Svenska Europarörelsen, lämnade över beviset och intervjuade mig om mina 60 års Europaengagemang som journalist, politiker, EU-tjänsteman och rådgivare.

Här finns länken till Europadagen 2021. Flera intressanta seminarier. Intervjun med mig är sista inslaget, börjar efter 4 timmar och 30 minuter.

https://www.facebook.com/155824787799/videos/1201755680255238

Ja, nu stundar den stora fritiden! I dag har jag lämnat mina sista formella uppdrag, som ordförande i svenska Viable Cities och som vice ordförande i EUs Mission Board on Climate Neutral Cities. Nu när vaccinet gjort mig immun och våren och värmen är på väg, ska jag ägna mig åt trädgården och barnbarnen, träffa vänner som vi inte sett på länge – och att arbeta vidare med ett par halvfärdiga bokmanus.

Här på FB använder jag ”pensionerad diversearbetare” för att beskriva min yrkesbana. Ja, jag har varit en ”hoppjerka”, ett 15-tal anställningar fram till pensioneringen för ett tiotal år sedan, minst lika många uppdrag – stort som smått – sedan dess. Vad har varit bäst? frågar man mig. Svaret är: ”Alltid det som jag håller på med”. De senaste 5-6 åren har det handlat om hur man får städer i Sverige – och i hela Europa – att genomföra klimatomställningen. 2010-talet har varit en förberedelsetid, nu under 2020-talet kommer det att ske stora saker, se bara på bilarna – bensin och diesel är på väg ut, nu är det laddbara bilar som säljer.

Hur blev mitt arbetsliv så här? Min pappa tyckte att jag skulle bli urmakare, ett renligare jobb än hans eget, hårda slit som gjutare. Min mamma tyckte att jag skulle bli folkskollärare. Men jag kom inte in på seminariet; på den tiden måste man kunna spela orgel och sjunga ”Din klara sol går åter upp” innan lektionerna startade. Det klarade jag inte.

Jag bestämde mig för att bli journalist –i det yrket behöver man inte kunna spela orgel! – och det blev jag: Tidningen Arbetet i Malmö, Aftonbladet, Dagens Nyheter, Sveriges Television och tidningen Vi. Resten då? Allt är en ren slump. Jag hade aldrig tänkt mig att jag skulle kunna bli politiker, men jag råkade finnas till hands när det blev en lucka i ledet. Sen följde det ena med det andra.

Ska jag skriva memoarer? Nej, jag kommer inte att skriva traditionella memoarer – från vaggan och halvvägs till graven. Däremot har jag skrivit tre böcker som skildrar skeenden som jag varit en del av och haft en inblick i: ”Bryta ny mark”, 2014, ”Min euroepiska resa”, 2016, ”I vetenskapens värld”, 2019. Det får räcka.

Det blir kanske en helt annan bok. Jag har börjat skriva om hur samhället har förändrats under tre generationer. Min farfar, född 1848, växte upp i en backstuga, blev som 17-åring rallare i Stockholm och fortsatte att bygga järnväg i Småland under resten av arbetslivet. Min far blev gjutare, fabrikör och folkhemsbyggare under första hälften av 1900-talet. Min bror blev företagare och jag blev journalist och vi har varit med om en samhällsutvecklingen som vi inte kunde föreställa oss när vi var tonåringar på 1950-talet. Vart och ett av dessa utvecklingsskeden har haft sin grund i tekniska framsteg och genombrott, ångmaskinen på farfars tid på 1800-talet, elektrifieringen på min fars tid under första hälften av 1900-talet, bilismen och digitaliseringen på vår tid. Kan det bli en bok? Vi får se. Men det är spännande att nu få tid att utforska tre generationers liv under en period av djupgående omvandlingen av Sverige från fattigdom och utvandring till välstånd och välfärd.