Att arbeta för Tage, Olof, Ingvar och Stefan – Vad har jag lärt mig? Hur värderar jag dem?

Jag har i olika skeden under de senaste 54 åren haft förmånen att få arbeta för Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Stefan Löfven – som en av ”Tages pojkar” i slutet av 1960-talet, som statssekreterare under Olof Palmes första regering, som finansminister i regeringen Carlsson III 1990-91 och därefter ekonomisk-politisk talesperson i riksdagen. Med Stefan Löfven har jag samarbetat i två av hans internationella uppdrag, arbetet med EUs sociala pelare 2016-2017 och ILO s globala kommission Framtidens arbete.
Om Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson finns det biografier och memoarer, som ger en samlad bild av deras tid, deras gärningar och hur de tänkte. Vi får vänta några år för att få en samlad bild av Stefan Löfvens tid, gärning och eftertankar. Vad jag vill bidra med nu i samband med Stefan Löfvens avgång är bara några enkla personliga iakttagelser om hans tid och gärning mot bakgrund av mitt samarbete med tidigare socialdemokratiska statsministrar.
Min första iakttagelse är hur olika dessa fyra personer är! Den andra är hur olika förutsättningar som gällt – tidsandan, ekonomin, de parlamentariska förhållandena. Vilken skillnad på 1960-talets internationella optimism och 2010-talets växande nationalism och pessimism!
Alla fyra har haft att kämpa med osäkra parlamentariska förutsättningar. Under de 58 socialdemokratiska regeringsåren från 1946 till 2021 är det bara under två år som partiet haft egen majoritet, 1968-1970. Det har varit en ständig kamp för att säkra parlamentariskt underlag för en handlingskraftig regering: kompromiss, kompromiss, kompromiss. Alla fyra har kunnat beskriva de politiska problem, som detta inneburit. Erlanders memoarer ger en god bild av detta. Olof Palme uttryckte det drastiskt: ”Man får ta ett helvete i taget”. Ingvar Carlsson har sagt samma sak, men med mer diplomatiska formuleringar.
Tage, Olof och Ingvar blev med automatik statsministrar när de hade valts till partiordförande. Stefan Löfven däremot blev ledare för ett parti i opposition, ett parti som då var ganska vilset. Det var dessutom en tid när nynationalismen höll på att växa sig stark i hela Europa. Under Alliansregeringens åtta år hade Sverigedemokraterna kommit in i riksdagen, fyrdubblats i folkopinionen, och gjort regeringsbildningen till en ytterst komplicerad uppgift.
Är det kanske så att den uppgift som låg framför Stefan Löfven var svårare än den som mötte Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson? Och då, 2014, när Stefan Löfven tillträdde som statsminister, var det ingen som kunde förutse flyktingvågen 2015 och pandemin 2020-21.
Vad har Stefan Löfven uträttat under sina nästan tio år som partiledare och sju år som statsminister? En kort-kort summering:
– Han samlade ihop det socialdemokratiska partiet och gjorde det regeringsdugligt igen – avgörande för allt som skett sedan dess
– Han förhandlade fram parlamentariska majoriteter efter två val, bröt upp blockpolitiken, ”den fördummande blockpolitiken”, som han sa, och skapade respekt för sig och socialdemokraterna genom att stå för träffade uppgörelser, även när den interna kritiken blev besvärlig
– Han höll ihop en regeringskoalition med Miljöpartiet under sju år – trots stora påfrestningar
– Han skapade breda samlande lösningar i flera stora frågor, t ex energipolitiken och försvarspolitiken, även om det gnisslade och partier hoppade av
– Den kriminalpolitiska lagstiftning som gällde under Alliansregeringens tid har reformerats i grunden, det mest omfattande omstöpning i modern tid
– Han hanterade den största hälsokrisen som någon svensk regering ställts inför, pandemin – och den därav följande ekonomiska krisen som krävde offensiva insatser av ett slag som ingen hade kunnat föreställa sig
– Under hans ledning genomfördes en omprövning av Sveriges flyktingomhändertagande, en tradition som fram till nu varit en viktigt del av Sveriges internationella åtaganden
– Regeringen Löfven fälldes i somras av en ohelig allians under ledning av V och SD, men oppositionsledaren var inte kapabel att bilda en högerregering och Stefan Löfven kunde komma tillbaka, utnyttja det nya läget till att göra en nystart och bestämma sin egen avgång
– Dessutom: under hans ledning växte en krets av politiker fram, vilka fick ta ansvar och stå i rampljuset och skaffa sig den erfarenhet som det socialdemokratiska partiet – och nästa regering – nu kan bygga vidare på
Mot detta kan man ställa de kompromisser han tvingats göra för att hålla ihop en majoritet, en del mycket smärtsamma kompromisser. Han har stått i skottgluggen för kritiken mot den senfärdiga pandemihanteringen: ”regeringen styr riket”. Men, kan man tillägga, regionråd och kommunalråd bestämmer takten! Han har fått mycket intern kritik för uppgörelsen i januariavtalet om arbetsrätten. På det området kommer han nog att minnas som den som fick parterna att genomföra en reform, som sedan har fått gensvar med en mycket kraftfull satsning från statens sida på kompetens och omställning; detta är grunden för en ny modern arbetsmarknadspolitik, som nästa regering kan bygga vidare på.
”En skicklig maktspelare utan politiskt projekt”, var omdömet i DN häromdan. Det är att göra det för enkelt. För att förstå Stefan Löfvens tid behöver man använda sig av kontrafaktisk historieskrivning. Man behöver ställa frågan om hur Sverige hade sett ut om Stefan Löfven hade misslyckats med att bilda och hålla ihop sina regeringar och att Sverige i stället hade styrts i åtta år av en regering med SD som en dominerande kraft i regeringsunderlaget. Det är detta som varit Stefan Löfvens stora projekt och bidrag till vår tid – att lyckas samla en majoritet i riksdagen för att ställa sig på rätt sida av historien i värnet av det öppna inkluderande välfärdssamhället mot den framväxande nynationalismen!
Är det så att ”tiden” väljer de ledare som blir framgångsrika? Att detta är en tid som krävt det handlag som Stefan Löfven representerar? På samma sätt som Tage Erlander, Olof Palme och Ingvar Carlsson hade förmågan att förstå sin tid och hade egenskaper som passade för just den tiden?
Övre bilden – snabbt möte med Stefan Löfven vid valstugorna i september 2018. Undre bilden: Tage Erlander med två medhjälpare, en ung Olof Palme och en ännu yngre Ingvar Carlsson i slutet av 1950-talet på statsministerafton i Lund
PS. Om någon undrar varför jag inte skriver om Göran Persson är förklaringen att jag under hans tid som statsminister var verksam, först i EU-kommissionen, sedan i akademiska sammanhang – Lunds universitet, ESS, Medicon Village mm – och därför inte hade några partipolitiska uppgifter.
0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.