Ja, så skulle jag kunna beskriva var jag befinner mig i energidiskussionen. Hur kommer det sig och vad har jag lärt mig?

1. Först kärnkraften. För ett tiotal år sedan blev jag inbjuden till KTH av Janne Wallenius, professor i kärnkraftsteknik. Jag hade vid det laget avslutat mitt arbete för att få den europeiska ESS-anläggningen till Lund. Janne tyckte att jag nu borde ägna mig åt ett nytt projekt, SMR, de små modulära kärnkraftverken. Jag fick en ABC-lektion och en hel del att läsa. Intressant, tyckte jag, men det var ett problem. Jag var 70+ och detta projekt låg tio år bort i tiden, på 2020-talet; jag ville ägna mig åt något som jag skulle kunna se resultatet av medan jag fortfarande var vid liv. Jag valde i stället att ägna mig åt städers klimatomställning. Men jag har fortsatt att hålla mig informerad om det som sker inom området och ser att den nya, lovande tekniken fortfarande ligger ett antal år bort i tiden, antagligen in på 2030-talet.

2. Sedan vindkraften. Som sommargotlänning har jag blivit engagerad i OX2s planer på att bygga en vindkraftpark, Aurora-fältet, ett par mil söder om Hoburgen. Den kommer att bli en av de största havsbaserade vindkraftparkerna i Östersjön. Ska producera grön el motsvarande behoven hos 5 miljoner svenska hushåll – 24 TWh, lika mycket som de tre reaktorerna i Forsmark producerar! Arbetet med tillstånden pågår, kan börja byggas efter 2026, i full drift omkring 2030. OX2 behöver en servicehamn och den ska byggas i Burgsvik, ett projekt som drivs av handlingskraftiga gotlänningar. Jag är en av många delägare i hamnbolaget i Burgsvik.

3. Så det nya energisystemet. Det mest intressanta! Det pågår en stor omställning från centralt producerad och distribuerad energi till mer av lokal produktion och distribution. Det allra senaste är lokala mikronät, som bygger på integration av digitala system och energisystem, för att lokalt kunna producera, lagra och dela energi mellan byggnader. Det är ett resultat av en ny EU-lagstiftning om Lokala Energigemenskaper. De första kommer att etableras i Örebro i en ny stadsdel som heter Tamarinden och i en redan byggd stadsdel, Hammarby Sjöstad, där jag är verksam. Dessa nya system ger stort utbyte av små investeringar. Behovet av köpt energi kan minska med 30 procent och effektbehoven med upp mot 40 procent. Detta kommer om några år att vara det nya normala. En spännande framtid!

Vad har jag lärt mig av detta? En första lärdom är att energiförsörjningen lämpar sig illa för partipolitiska strider och propaganda. En annan lärdom är att vara öppen för de nya möjligheter som skapas – nu är det integrationen mellan det digitala systemet och energisystemet i lokala mikronät som är det nya stora utvecklingsområdet. Den tredje lärdomen är snarare en fråga: om vi nu kan använda elen så mycket effektivare, behöver vi då bygga ut vindkraften och kärnkraften? Ja, vi kommer att behöva mer elektrisk energi. Blir det överskott bör vi fortsätta att vara ett av Europas främsta exportländer när det gäller fossilfri energi och bidra till att andra länder kan avveckla beroendet av olja och gas.

I så fall vill jag hoppa över diskussionen om svikna vallöften och kraschad klimatpolitik. I stället vill jag granska den finanspolitik, som Elisabeth Svantessons samlade budget är ett uttryck för.

Först några fakta om utgångsläget. Svensk ekonomi har haft en god tillväxt under ett par år, den växer enligt finansministerns prognos med 2,6 procent i år, sysselsättningen är högre än någonsin, statsfinanserna är mycket goda, exporten går bra, ökar med 4,8 procent och utlandsaffärerna ger överskott på 216 miljarder kronor.

Sedan tre frågetecken kring prognoser och politik:

1. Frågetecken för inflationen: Finansministern hävdar att priserna under nästa år ska öka med 8,3 procent över årets nivå. Då ska man ha i minnet att viktiga faktorer som har drivit upp priserna i år är fraktkostnader och energipriser, men att dessa priser nu är på väg ner. Inte heller lönekostnaderna förväntas bli inflationsdrivande, tvärtom. Regeringen räknar med att reallönerna ska sjunka med nästan 5 procent och att prisutvecklingen på det inhemska förädlingsvärdet stannar på drygt 4 procent. Varifrån ska då det inflationstryck komma som ska driva upp konsumentpriserna med ytterligare 8 procent över årets höga nivå?

2. Frågetecken för tillväxten: Finansministern räknar med att Sveriges ekonomi kommer att krympa med 0,4 procent under nästa år och att arbetslösheten kommer att öka till 7,7 procent. Risken är stor att nedgången blir djupare. Nedgången förstärks av att kommuner och regioner inte får kompensation för inflationen utan tvingas skära ner på vård, skola, omsorg och kultur och att löntagarnas reallöner och köpkraft sjunker – och att riksbanken fortsätter att höja räntorna viket slår mot investeringarna.

3. Frågetecken för politiken: Finansministern säger att finanspolitiken är milt åtstramande och att detta är rätt politik med hänsyn till inflationsriskerna. Men finansministern har inte visat varför priserna skulle komma att öka med ytterligare 8 procent, nu när fraktkostnader, energipriser och reallöner sjunker.

Det är något som inte stämmer!

Från den politiska strålglansen under Fredrik Reinfeldts tid till Ulf Kristersson underkastelse under Jimmie Åkessons Sverigedemokrater? Från 30,1 procent i valet 2010 till 19,1 procent i valet 2022. Mer än en tredjedel av väljarkåren har försvunnit, 11 procentenheter, en halv miljon väljare. Samtidigt har Sverigedemokraterna vuxit med nästan 15 procentenheter.

Två förklaringar till moderaternas tillbakagång och underkastelse känner vi till:

Den första handlar om Fredrik Reinfeldt politik under åtta år vid makten. Sänkt a-kassa, ökade egenavgifter, försämrad sjukförsäkring, pensionärsskatt, en skattepolitik som omfördelade uppåt, obegränsad arbetskraftsinvandring, bättre för rika kommuner, sämre för glesbygd, en nedlåtande syn på industrin, ”basically gone”. Det var de växande klyftorna som la grunden till de sjunkande förväntningarnas missnöje. Det hjälpte inte att Fredrik Reinfeldt tog avstånd från SD. Missnöjet med Reinfeldts politik gav SD vind i seglen. SDs andel av väljarkåren mer än fyrdubblades, från knappt 3 procent 2006 till nästan 13 procent 2014.

Den andra handlar om Ulf Kristersson politiska resa. Han har i två val tagit moderaterna från 23 procent ned till 19,1 procent. Inte ens med hjälp av L och KD skulle han ha kunnat bilda en regering, bara 29 procent. De Stora Förlorarnas Allians är tillsammans mindre än Socialdemokraterna. För att kunna få makt valde Kristersson tidigt att öppna dörren för SD och vrida politiken ut mot höger, en unik manöver i svensk politisk historia. SD kom in genom dörren, men genom samma dörr försvann ett antal moderata väljare; SD blev det största högerpartiet.

Nu ska de tre förlorarna utgöra Sveriges officiella regering. Men denna regering kommer att vara underställd en ”överstyrelse”, Jimmie Åkesson och hans samordningskansli i RK. Det är där makten kommer att finnas.

Nu återstår frågan: Kommer väljarna att gilla en svag regering, som styrs av ett starkt SD? Eller kommer moderaternas tillbakagång och underkastelsen att förstärkas under de närmaste åren? Och hur ska det gå med Liberalerna, ett parti med inbyggd kluvenhet?

Den här bilden är historisk, den är från hösten 1992. Då hade Carl Bildts ”Den enda vägens politik”, stödd av Ny Demokrati, kört i diket. De finansiella marknaderna misstrodde Sverige. Riksbanken hade tvingats höja räntan till 500 procent för att stoppa valutautflödet. I detta läge måste Carl Bild be Ingvar Carlsson om hjälp att lägga upp en ny ekonomisk politik, som kunde få Riksdagens stöd och marknadens förtroende.

De tre taktfasta herrarna på bilden fungerade som förtrupp inför de kommande förhandlingarna: Leif Pagrotsky, Jan O Karlsson och Bo Göransson på väg till Rosenbad. Vi Socialdemokrater med Ingvar Carlsson i spetsen förhandlade sedan ett helt veckoslut med Carl Bildt, Bengt Westerberg, Olof Johansson och Alf Svensson. Vi kom till slut fram till en uppgörelse. Sen kom ytterligare en uppgörelse om en bankgaranti, något senare beslutade Riksbanken att ge upp den fasta kronkursen. Därmed var den akuta krisen över.

Men fastighetskrisen och den statsfinansiella krisen bestod. Det tog många år för Ingvar Carlsson och Göran Persson efter återkomsten till Rosenbad 1994 att få ordning på statsfinanserna.

Historien upprepar sig inte. Men frågan är hur Ulf Kristerssons ”Den enda vägens politik”, kommer att se ut, nu med stöd av Ny Demokratis efterföljare, Sverigedemokraterna. Och hur länge kommer den politiken att bära?

Bilden är tagen av mästaren själv, Sven-Erik Sjöberg, Dagens Nyheter.

PS. Jag skriver inga memoarer för publicering. Däremot håller jag på med ett skrivprojekt för barnbarnen ”Minnesbilder i stället för memoarer”. En del av dessa minnesbilder kan intressera mina fb-vänner och därför publicerar jag dem här i denna form.

Regeringar brukar bildas av partier som fått ökat förtroende och vunnit nya mandat. Den regering, som nu tycks vara på väg att bildas, kommer att bestå av tre förlorare, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna. De gjorde en samlad förlust på 2,6 procentenheter, 7 mandat – trots att de befunnit sig i opposition och kunnat göra den socialdemokratiska regeringen ansvarig för varje samhällsproblem. De tre samlar nu magra 29 procent; de är därmed mindre än det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, som ökade med 2 procent och fick 30,3 procent av rösterna.

Än tydligare blir bilden av de tre partierna som förlorare, om man jämför årets val med valet 2010, när de samlade nästan 43 procent. De har alltså förlorat 14 procentenheter, dvs var tredje väljare. Om de tre nu kommer att bilda ny regering, blir den därmed De Stora Förlorarnas Allians.

Den store vinnaren, SD, som grejat regeringsskiftet genom att mer än kompensera för de andras förluster kan inte visas upp i regeringens salonger och ställs därför utanför regeringen. Men SD får plats i baksätet och kan därifrån styra politiken dit man vill och opponera för resten, en bekväm position med sikte på 2026.

SD har ökat med 15 procentenheter sedan 2010, de tre borgerliga partierna har minskat med 14 procent. Vad ska vi tro om styrkan i en regering, som består av tre förlorare? Vad ska vi tro om balansen mellan de tre förlorarna och den stora vinnaren i nästa val?