Mina minnesbilder:  Tage och hans ”pojkar”!

 

Av alla mina arbetsplatser under ett långt arbetsliv finns det ingen som kan jämföras med denna: morgonmötena med Tage Erlander under hans två sista år som statsminister, 1967-69.

Han var 66 år gammal, hade varit statsminister i 21 år, Europas mest erfarne regeringschef. Vi, unga män i 30-årsåldern, hade till uppgift att förbereda hans tal  i riksdagen och medverkan på möten runt om i landet och resor utomlands.  Bilden från hösten 1967: Ingvar Carlsson, längst till höger, sedan Olle Svenning, Leif Andersson och jag. Här går Tage igenom sin dagbok för de kommande veckorna och talar om vad han behöver av manus för tal och artiklar.

Det som gjorde arbetet hos Tage Erlander så unikt var inte bara att det var en plats i politikens centrum. Det som gjorde denna arbetsplats så unik var Tage Erlander själv.

Dessa morgonmöten var ett ständigt pågående politiskt seminarium, där idéer och argument skulle diskuteras och prövas för att antingen förkastas eller omsättas i ett talarmanus för kommande debatter. Tage hade som regel varit tidigt uppe på morgonen och skrivit ner sina idéer i en liten svart anteckningsbok. På våra morgonmöten vandrade han runt och presenterade sina idéer och bjöd in till invändningar: ”vad säger ni om detta, herrar privatdocenter?”. Jag kan fortfarande efter 55 år höra hans röst från våra samtal. När vi hade kommit på något som han gillade, hojtade han: ”Skriv, skriv”. När han tyckte att våra argument saknade politisk udd, kunde han säga: ”Lysande, men detta resonemang måste brytas ned till partiledarnivå”.

När jag hade levererat mitt första talarmanus till honom, ett tal om trafiksäkerhet, byggt på det underlag jag fått från kommunikationsdepartementet, fick jag det tillbaka nästa morgon med kommentaren: ”Detta är en bra tidningsartikel, men det är inget tal – nej det är inte något tal!”. Det var en tuff start för en journalist som trodde sig om att kunna skriva. Det var bara att börja om. Jag lärde mig att talskrivande är en konst i sig, något helt annat än att skriva artiklar i en tidning. Den lärdomen fick jag stor nytta av senare i mitt eget politiska liv.

Tage slukade böcker. Han kunde på morgonen berätta om vad han höll på att läsa, och då gällde det för oss att hinna i kapp till nästa morgon. Vi gick till bokhandeln på Västerlånggatan och köpte böcker. Jag kommer särskilt ihåg fyra böcker från de här åren: ”Plundring, Svält, Förgiftning” av Hans Palmstierna, ”Legionärerna” av Per-Olov Enquist, Leif Levins doktorsavhandling ”Planhushållningsdebatten” och ”The Other America” av Michael Herrington, en amerikansk demokrat – och socialdemokrat.

När riksdagen var samlad hade Tage varje onsdag ett möte med de andra partiledarna. Det var en tradition, som jag tror gick tillbaka till det kalla krigets tid. Vad de än sa till varandra i den politiska debatten, skulle partiledarna vara på talefot med varandra. När Tage samlade ihop sina papper för att göra sig klar att gå över till riksdagen, frågade han oss: ”Nå, vad tycker ni jag ska säga till Die Töffen?”. Det var hans lätt ironiska formulering om Yngve Holmberg och Sven Wedén, ”tuffingarna”. Gunnar Hedlund behandlades däremot med stor respekt,

Tage Erlanders humör pendlade. När han hade gjort bra ifrån sig i en debatt kunde han  säga: ”Ja, det blev ju ingen katastrof”. Då var han nöjd och ville ha det bekräftat. När det hade gått dåligt skrädde han inte orden. 1967  var ett svårt år för Tage Erlander. Kommunalvalet året innan hade inneburit en stor motgång, hans ställning som partiordförande var ifrågasatt. Den här hösten intervjuades han och de övriga partiledarna av TVs ”De tre O-na” under rubriken ”Mellan två val”.  Det gick inte bra, han snavade redan på en inledande fråga om bostadspolitiken. När vi sågs nästa morgon gick han runt i det stora rummet och var djupt betryckt. Så stannade han och såg ut över Strömmen och utbrast: ”Där gick nog faen valsegern åt helvete, ….men, men, det är ju elva månader kvar. Jag tror vi ska räta upp det”. Det var en av många politiska lektioner vi fick, vilken betydelse tiden har för politiken, elva månader är en lång tid.

Jo, det gick bra för Tage Erlander och det socialdemokratiska partiet i det följande valet 1968, stor seger, 50,1 procent av rösterna.

Olle Svenning lämnade på hösten 1967 vår krets för en karriär som journalist på Aftonbladet och författare. In stormade Jan O Karlsson och Anders Ferm och tillförde ny kompetens och nya slagkraftiga argument.

Olle Svenning skrev för några år sedan en mycket läsvärd bok om den här tiden och hur det var att arbeta med Tage Erlander, ”År med Erlander”. Rekommenderas för den som vill veta mer om livet som ”Tage pojkar”.

Nu 2022, när Sverige har en statsminister som har en besvärlig start, kanske det kan nämnas att Tage Erlander inte hade det så enkelt som nybliven statsminister. De borgerliga tidningarna beskrev honom som en ”nolla”. När han av en norsk journalist fick frågan hur det kändes att bli beskriven som en ”nolla”, svarade Tage Erlander: ”Det är ett gott utgångsläge. Då kan det bara bli bättre!”

Varför bara pojkar? Nja, inte bara pojkar. Maria Nyström, statministerns assistent, tog hand om Tage Erlander, en ung Ingela Thalén såg till att hålla ordning på oss och våra papper, Kristina Lejdström hade hand om breven till statsministern. Ingela Thalén blev så småningom kommunalråd i Järfälla, sedan arbetsmarknadsminister, socialminister och partisekreterare.  När Olof Palme 1969 efterträdde Tage Erlander kom det inte bara att sitta pojkar i soffan. Då tog Berit Rollén och Karin Jonsson plats bland dem som skötte presskontakterna och skrev statsministerns tal.

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *