Is i magen, riksbankschefen – 30 januari 2023

/0 Kommentarer/i /av
Vilken väg ska den nye riksbankschefen välja – att bekämpa förra årets inflation eller konstatera att årets inflation är på väg ner mot två procent mot slutet av året? Det finns stor risk att det blir en ytterligare höjning (”path dependence”). Men tunga fakta talar emot ett sådant beslut.
Här är tre skäl varför riksbankschefen och hans kolleger i direktionen bör ha is i magen:
1. Förra årets inflation var en följd av utifrån kommande prishöjningar, framför allt på energi, transporter och livsmedel. De senaste prognoserna visar att energipriserna faller och att fjolårets inflationsbubbla nu pyser ut.
2. Fastighetsmarknaden var det enda område där vi hade en inhemsk inflation. Där har Riksbankens räntehöjningar redan haft stor effekt; fastighetsmarknaden som var het för ett år sedan är nu kylslagen. Fastighetspriserna sjunker, byggandet faller , den ekonomiska aktiviteten bromsas upp.
3. Vi har inte – och har inte haft – någon lönekostnadsinflation. Tvärtom. Reallönerna har fallit kraftigt. Parterna på arbetsmarknaden visar stort ansvar och bidrar till att inflationsmålet kan uppnås. En ytterligare räntehöjning skulle bara få till effekt att den väntade lågkonjunkturen fördjupas och ekonomin försvagas. En räntehöjning i detta läge kan inte ses som något annat än en misstroendeförklaring mot regeringens politik – trots finansministerns uttalande om ”en milt åtstramande finanspolitik”.
Den 8 februari har Riksbanken räntemöte, den 9 februari får vi veta beslutet.

Säg som det är: Sverige befinner sig i en regeringskris i den allvarligaste frågan av alla, den nationella säkerheten – 29 januari 2023

/0 Kommentarer/i /av
Så tolkar jag statsminister Kristerssons inbjudan till riksdagspartiernas ledningar om en överläggning om den nationella säkerheten. Det är ett försök att generalisera ett internt problem mellan regeringen och dess styrande partner, SD. Det är ett problem som har skapats av statsministern själv genom Tidöavtalet, vilket gör regeringen bunden till och beroende av SD, ett parti som hyser krafter som hellre samverkar med Ryssland än ser att Sverige blir medlem i Nato. Som jag läser den utfärdade inbjudan till mötet på tisdag, har varken statsministern eller utrikesministern någon aning om hur de ska ta sig ur denna kris. De försöker vinna tid genom att kalla till detta möte. Men det är inte ett par dagars respit som behövs. Statsministern måste visa för oss medborgare och för hela världen att det inte är SD som styr regeringen. Det är detta som är grunden för den regeringskris som vi nu ser utvecklas framför våra ögon.

Vakna Elisabeth Svantesson – det är du som är finansminister! 18 januari 2023

/0 Kommentarer/i /av
Nu har regeringen snart haft sina 100 dagar att visa vad den vill och kan. Det som svenska folket har sett är mycket förvirrande. ”Går det inte, så går det inte”, är väl det uttryck som bäst beskriver ambitionerna.
En finansminister har ett särskilt ansvar för den ekonomiska utvecklingen. Finansministern har tillgång till de kraftfullaste redskapen och sköter dessutom samordningen av hela regeringens arbete.
Utgångsläget var gott. ”Tillväxten var förhållandevis god”, statsfinanserna är ”robusta” för att citera finansplanen.
Hittills har Elisabeth Svantesson gjort ett par-tre allvarliga misstag. För det första att hålla uppe inflationsförväntningarna – senast i söndagens Agenda – i stället för att visa att inflationen är på väg ner i USA och EU – och i Sverige mot två procent i slutet av året, enligt finansplanen.
För det andra att bromsa tillväxten i en försvagad konjunktur, bland annat genom att dra ner på insatserna för kompetensutveckling, i stället för att stimulera sådana investeringar.
Sedan har hon ett ansvar för misslyckandena med kompensationen till hushållen och företag för de höga energipriserna. Ja, det direkta ansvaret ligger på energiministern, men när det brister i första ledet är det finansministern som måste styra upp regeringens arbete.
Som bäst uppträder finansministern som åskådare till en kommande konjunkturnedgång. Som värst försvagar hon ekonomin. Skillnaden mellan vad som kunde vara våra ekonomiska framsteg och det som blir följden av regeringens politik är nu ett BNP-gap på minst 1,7 procent – ja, det framgår av finansministerns budgetpropp! Det är 90 miljarder, mer än hela anslaget till försvaret! Det är en potential som den ekonomiska politiken ska bidra till att ta tillvara, inte låta gå till spillo!
Att förankra den ekonomiska politiken på högerkanten har varit ett stort misstag. Näringslivet är missnöjt, löntagarna är förbannade, men bedriver trots det en ansvarsfull avtalsrörelse. Förr eller senare måste regeringen göra en ”reset”, en omstart, och söka breda lösningar över blockgränserna.
Här är fyra områden som en handlingskraftig finansminister borde ägna sig åt.
1. Näringslivets investering för ett fossilfritt Sverige. Det finns 22 färdplaner, framförhandlade under den förra regeringen. Både klimatomställning och konkurrenskraft – detta är Sveriges industriella framtid. Bromsa inte, backa upp denna omställning.
2. Energipolitik för klimatomställning – det behövs akuta åtgärder för hushållens ekonomi och långsiktiga åtgärder för att påskynda investeringar i ny energiproduktion och i en effektivare användning av energi. Lyssna på näringslivet som kräver en uppgörelse över blockgränserna för att göra de investeringar till vilka det redan nu finns såväl teknik som kapital. SMR kommer in senare, först om tio år, i början på 2030-talet.
3. Svensk ekonomi har utvecklats starkt och det har lett till behov av ännu fler och mer kompetenta medarbetare. Men finansministern skär ner anslagen till kompetensinsatser (yrkesvux, yrkeshögskola, arbetsmarknadsutbildning, folkhögskola). Gör om, gör rätt!
4. Det finns ett stort behov av bostäder, men byggandet befinner sig i stark nedgång. Samråd med Byggföretagen och Byggnads. De vet vad som behöver göras.
”Går det inte, så går det inte” – det duger inte!

Nej till politisk styrning – ja till starkare och bredare public service

/0 Kommentarer/i /av

Det är budskapet i en artikel på DN Kultur, författad av Christina Jutterström, Jan Scherman, Lotta Fogde, Leif Pagrotsky och mig. Vi har alla i olika roller verkat för en fri och oberoende radio och TV. Vi ser stora risker i de pågående förberedelserna i Regeringskansliet av en utredning om nästa statliga sändningstillstånd för SVT, […]

Läs mer

Ny riksbankschef – vad kommer han att betyda för din ekonomi?

/0 Kommentarer/i /av
Erik Thedén heter vår nya riksbankschef – vänj dig vid namnet och bilden, han kommer att hänga med länge! Han tillträder i en tid när mycket står på spel för hushållens och för Sveriges ekonomi. Han har, som jag ser det, tre viktiga vägval att göra, som alla berör din ekonomi:
1. Ska han hålla uppe inflationsförväntningarna – eller ska han säga att inflationen är på väg ner?
Riksbankens beslut om räntor och andra penningpolitiska åtgärder styrs av förväntningar om hur inflationen utvecklas på ett-två års sikt. Vi har bakom oss ett år med snabbt stigande inflation. Men nu är den på väg ner i USA, i Europa och i Sverige. Här hemma har arbetsmarknadens parter visat stort ansvar i starten av avtalsrörelsen. Inflationen kommer att vara nere mot 2 procent i slutet av 2023. Kommer Erik Thedén att ta fasta på det nya eller ska han fortsätta i Stefan Ingves hjulspår och hålla liv i inflationsförväntningarna ?
2. Ska han höja räntan ytterligare eller säga att det får vara nog nu?
Stefan Ingves signalerade under hösten att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan under 2023. Förväntningarna är att det kommer att ske ytterligare två höjningar innan riksbanken anser att inflationen är under kontroll. Om Erik Thedén fortsätter på den vägen, kommer ekonomin att backa och arbetslösheten att öka; byggindustrin som svarar för 11 procent av BNP går redan på knäna. Är det rimligt med en sådan räntepolitik, om inflationen redan är på väg ner mot 2 procent i slutet på året?
3. Ska han hålla fast vid inflationsmålet 2 procent eller skapa mer utrymme för räntepolitiken?
I snart tre decennier har centralbankerna världen över haft som mål att hålla inflationen på 2 procent eller därunder. Under ett tiotal år har bankerna drivit en 0-räntepolitik för att få upp inflationen till 2 procent. Det har drivit upp fastighetsvärden och förmögenheter. I den internationella diskussion ifrågasätts nu detta mål. En som gjort det är Olivier Blanchard, tidigare chefsekonom för IMF. Han menar att ett lågt inflationsmål begränsar centralbankernas handlingsutrymme. Han vill hellre se ett nytt 3-procents mål, som ger centralbankerna mer handlingsutrymme och undvika 0-räntor. Jag tycker att riksbankschefen allvarligt bör fundera på den frågan!
För den som vill grotta ner sig i frågor om inflationsmål, räntepolitik och inflationsförväntningar lägger jag, nedan, in länkar till Olivier Blanchards artikel i Financial Times, till Riksbankens rapport om penningpolitiken i november 2022 och till en artikel om vad som händer i byggindustrin:
Foto: Lars Pehrson/TT

Nyårsläsning: Johan Pehrson – i Kejsarens nya kläder

/0 Kommentarer/i /av

När jag läser vad Johan Pehrson skriver känner jag mig som pojken i HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”. Jag måste säga som det är: Kejsar Pehrson har inga kläder!

Innan Johan blev arbetsmarknads- och integrationsminister förklarade han att Sverige var på fel väg. När han blev minister upptäckte han att verkligheten var bättre än vad han påstått. I budgetproppen skrev han att ”antalet sysselsatta var högre än innan pandemin” och att sysselsättningen ökade snabbare bland utrikes födda och särskilt bland utrikes födda kvinnor. Och att ungdomsarbetslösheten endast är hälften så hög som den som redovisas, vilket beror på den andra hälften är heltidsstuderande som inte betraktas sig själva som arbetslösa (Budgetproppen, Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv, sid 16-18).

Men John Pehrson vill så väl och nu ska allt bli ännu mycket bättre. ”Matchningen behöver förbättras och kompetensbristen mötas i hela landet”…”Långtidsarbetslösheten behöver minska”….”Ökad sysselsättning är avgörande för att förbättra integrationen”… ”Utrikes föddas möjligheter att komma in och etablera sig på arbetsmarknaden behöver öka, särskilt för utrikes födda kvinnor”…. ”Arbetet med att anvisa fler till reguljära studier ska fortsätta. Arbetet för att öka jämställdheten på arbetsmarknaden behöver fortsätta. Skillnaderna mellan kvinnor och mäns deltagande i olika insatser behöver minska” (sid 39).

Det låter bra, det är bara att instämma. Om man ska översätta detta till en ”förväntningsindikator” betyder det att sysselsättningen ska öka med bortåt 80.000 per år under mandatperioden, att långtidsarbetslösheten ska halveras och att Sverige kommer att befinna sig i tre-i-topp inom EU när det gäller sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor. Det är mot en sådan indikator som Johan Pehrsons politiska gärning ska bedömas under mandatperioden och i valet 2026.

Men hur ska det gå till? När jag söker svar på den frågan upptäcker jag att Johan Pehrson liknar Kejsaren i HC Andersens saga. Kejsaren hade inga kläder, Johan har inga politiska åtgärder för att uppfylla sina ambitioner. Det enda som sägs är att det ska uppnås genom att de insatser som Arbetsförmedlingen har till sitt förfogande ska ”vara effektiva”. En självklarhet, som ska skyla över att Johan Pehrson står tomhänt (sid 39).

Johan Pehrson vill så väl, men det är det är moderaterna som bestämmer. Finansministern bedriver vad hon kallar ”milt åtstramande” finanspolitik, som tvingar kommunsektorn att skära ner,  samtidigt som riksbanken bedriver en kraftfullt åtstramande penningpolitik, som slår hårt mot byggandet. Till på köpet har finansministern dragit ner på anslagen till den aktiva arbetsmarknadspolitiken och till yrkesvux, yrkeshögskola och folkhögskola, insatser som behövs för att arbetslösa ska få utbildning för att matcha de jobb som finns. Och som behövs för att Sverige ska hamna i tre-i-topp när det gäller integration.

Hur ska det här sluta, Johan Pehrson?

PS: Johan Pehrson har i mellandagarna lagt ut två uppdrag till Arbetsförmedlingen, dels att öka insatserna för långtidsarbetslösa, dels att förbättra insatserna för kompetensförsörjning. Det är gott och väl. Men problemet är att dessa uppdrag ska genomföras med minskade resurser, såväl till aktiva åtgärder som till den personal som genomföra uppdragen. Det måste finnas resurser både för att förhindra långtidsarbetslöshet och för att bryta långtidsarbetslöshet. Om inte det finns är risken stor att en arbetssökande inte får en ny chans förrän denne har blivit långtidsarbetslös.

 

 

Mitt råd till finansministern – lär av hur ekonomin sköttes under pandemin!

/0 Kommentarer/i /av
Energiminister Buschs besked att regeringen drar tillbaka förslaget om stöd till företagens energikostnader var illa nog. Men finansministerns Svantessons nya, dystra prognos för Sveriges ekonomi var ännu allvarligare, ”en utdragen lågkonjunktur står för dörren”. Något har gått i baklås i regeringsmaskineriet!
Mitt råd till finansministern är att ta fasta på hur regering och oppositionspartier gemensamt och framgångsrikt hanterade ekonomin under pandemin!
Under två år, 2000 och 2021, levererade regering och oppositionspartier inte mindre än 20 så kallade ändringspropositioner med stöd till löntagare, företag, kommuner och regioner (källa Corona-kommissionen). Det gav resultat. Nedgången under 2020 begränsades till 2,8 procent – mot 6,2 procent i EU som helhet. Dessutom: återhämtningen gick snabbt. BNP ökade med hela 5.1 procent under 2021. (källa SCB).
Tack vare denna framgångsrika ekonomiska politik har 2022 har varit ett gott år för samhällsekonomin: BNP har växt med 2,8 procent, konsumtion och investeringar har öka, utrikesaffärerna ger ett stort överskott, sysselsättning är rekordhög (källa: finansdepartementets prognos).
När finansministern nu flaggar för att ”en utdragen lågkonjunktur står för dörren” är det inte en utifrån kommande pandemi som är hotet, utan effekter av den ekonomiska politiken. Bromsarna har dragits åt samtidigt på tre ställen:
– räntorna har höjts och ska höjas ännu mer, det slår mot bostadsbyggandet och mot den privata konsumtionen (källa: Riksbanken)
– energikostnaderna stiger och urholkar konsumenternas köpkraft och företagens konkurrenskraft samtidigt som utlovad kompensation skjuts på framtiden (källa: energiminister Busch vid torsdagens presskonferens)
– statsfinanserna som har byggts upp i goda tider, ”samlat i ladorna”, ska vara ”milt åtstramande”, inte tillväxtfrämjande (källa: finansminister Svantesson i budgetpropositionen).
Men, invänder vän av ordning, måste man inte bekämpa inflationen genom att föra en återhållsam politik? Jo, inflationen ska naturligtvis bekämpas, men enligt regeringens egna prognoser kommer inflationen snart ha nått sin kulmen och klinga av under 2023 för att vara nere mellan 2 och 3 procent i slutet av året och ligga kvar på den nivån under 2024.
Nu när arbetsmarknadens parter visar ansvar på sitt område, måste regeringen ta ansvar och förhindra en utdragen lågkonjunktur i form av två förlorade år. Det finns därför goda skäl att nu ta fasta på det framgångsrika sätt som regering och oppositionspartier tillsammans hanterades Sveriges ekonomi under pandemin.

Mina minnesbilder:  Tage och hans ”pojkar”!

/0 Kommentarer/i /av

 

Av alla mina arbetsplatser under ett långt arbetsliv finns det ingen som kan jämföras med denna: morgonmötena med Tage Erlander under hans två sista år som statsminister, 1967-69.

Han var 66 år gammal, hade varit statsminister i 21 år, Europas mest erfarne regeringschef. Vi, unga män i 30-årsåldern, hade till uppgift att förbereda hans tal  i riksdagen och medverkan på möten runt om i landet och resor utomlands.  Bilden från hösten 1967: Ingvar Carlsson, längst till höger, sedan Olle Svenning, Leif Andersson och jag. Här går Tage igenom sin dagbok för de kommande veckorna och talar om vad han behöver av manus för tal och artiklar.

Det som gjorde arbetet hos Tage Erlander så unikt var inte bara att det var en plats i politikens centrum. Det som gjorde denna arbetsplats så unik var Tage Erlander själv.

Dessa morgonmöten var ett ständigt pågående politiskt seminarium, där idéer och argument skulle diskuteras och prövas för att antingen förkastas eller omsättas i ett talarmanus för kommande debatter. Tage hade som regel varit tidigt uppe på morgonen och skrivit ner sina idéer i en liten svart anteckningsbok. På våra morgonmöten vandrade han runt och presenterade sina idéer och bjöd in till invändningar: ”vad säger ni om detta, herrar privatdocenter?”. Jag kan fortfarande efter 55 år höra hans röst från våra samtal. När vi hade kommit på något som han gillade, hojtade han: ”Skriv, skriv”. När han tyckte att våra argument saknade politisk udd, kunde han säga: ”Lysande, men detta resonemang måste brytas ned till partiledarnivå”.

När jag hade levererat mitt första talarmanus till honom, ett tal om trafiksäkerhet, byggt på det underlag jag fått från kommunikationsdepartementet, fick jag det tillbaka nästa morgon med kommentaren: ”Detta är en bra tidningsartikel, men det är inget tal – nej det är inte något tal!”. Det var en tuff start för en journalist som trodde sig om att kunna skriva. Det var bara att börja om. Jag lärde mig att talskrivande är en konst i sig, något helt annat än att skriva artiklar i en tidning. Den lärdomen fick jag stor nytta av senare i mitt eget politiska liv.

Tage slukade böcker. Han kunde på morgonen berätta om vad han höll på att läsa, och då gällde det för oss att hinna i kapp till nästa morgon. Vi gick till bokhandeln på Västerlånggatan och köpte böcker. Jag kommer särskilt ihåg fyra böcker från de här åren: ”Plundring, Svält, Förgiftning” av Hans Palmstierna, ”Legionärerna” av Per-Olov Enquist, Leif Levins doktorsavhandling ”Planhushållningsdebatten” och ”The Other America” av Michael Herrington, en amerikansk demokrat – och socialdemokrat.

När riksdagen var samlad hade Tage varje onsdag ett möte med de andra partiledarna. Det var en tradition, som jag tror gick tillbaka till det kalla krigets tid. Vad de än sa till varandra i den politiska debatten, skulle partiledarna vara på talefot med varandra. När Tage samlade ihop sina papper för att göra sig klar att gå över till riksdagen, frågade han oss: ”Nå, vad tycker ni jag ska säga till Die Töffen?”. Det var hans lätt ironiska formulering om Yngve Holmberg och Sven Wedén, ”tuffingarna”. Gunnar Hedlund behandlades däremot med stor respekt,

Tage Erlanders humör pendlade. När han hade gjort bra ifrån sig i en debatt kunde han  säga: ”Ja, det blev ju ingen katastrof”. Då var han nöjd och ville ha det bekräftat. När det hade gått dåligt skrädde han inte orden. 1967  var ett svårt år för Tage Erlander. Kommunalvalet året innan hade inneburit en stor motgång, hans ställning som partiordförande var ifrågasatt. Den här hösten intervjuades han och de övriga partiledarna av TVs ”De tre O-na” under rubriken ”Mellan två val”.  Det gick inte bra, han snavade redan på en inledande fråga om bostadspolitiken. När vi sågs nästa morgon gick han runt i det stora rummet och var djupt betryckt. Så stannade han och såg ut över Strömmen och utbrast: ”Där gick nog faen valsegern åt helvete, ….men, men, det är ju elva månader kvar. Jag tror vi ska räta upp det”. Det var en av många politiska lektioner vi fick, vilken betydelse tiden har för politiken, elva månader är en lång tid.

Jo, det gick bra för Tage Erlander och det socialdemokratiska partiet i det följande valet 1968, stor seger, 50,1 procent av rösterna.

Olle Svenning lämnade på hösten 1967 vår krets för en karriär som journalist på Aftonbladet och författare. In stormade Jan O Karlsson och Anders Ferm och tillförde ny kompetens och nya slagkraftiga argument.

Olle Svenning skrev för några år sedan en mycket läsvärd bok om den här tiden och hur det var att arbeta med Tage Erlander, ”År med Erlander”. Rekommenderas för den som vill veta mer om livet som ”Tage pojkar”.

Nu 2022, när Sverige har en statsminister som har en besvärlig start, kanske det kan nämnas att Tage Erlander inte hade det så enkelt som nybliven statsminister. De borgerliga tidningarna beskrev honom som en ”nolla”. När han av en norsk journalist fick frågan hur det kändes att bli beskriven som en ”nolla”, svarade Tage Erlander: ”Det är ett gott utgångsläge. Då kan det bara bli bättre!”

Varför bara pojkar? Nja, inte bara pojkar. Maria Nyström, statministerns assistent, tog hand om Tage Erlander, en ung Ingela Thalén såg till att hålla ordning på oss och våra papper, Kristina Lejdström hade hand om breven till statsministern. Ingela Thalén blev så småningom kommunalråd i Järfälla, sedan arbetsmarknadsminister, socialminister och partisekreterare.  När Olof Palme 1969 efterträdde Tage Erlander kom det inte bara att sitta pojkar i soffan. Då tog Berit Rollén och Karin Jonsson plats bland dem som skötte presskontakterna och skrev statsministerns tal.

Frågan som allt fler ställer: hur länge ska Ulf Kristersson kunna regera?

/0 Kommentarer/i /av
Ulf Kristersson har ingen lätt resa framför sig. Men han bär själv ansvaret för att det blev så här. Det är hans propaganda, politik och Det Stora Projektet som gör resan svår.
1. Först propagandan: ”Sverige är på fel väg”, var budskapet före valet. I budgetpropositionen smälte budskapet samman. Där skrev Elisabeth Svantesson att tillväxten är god och att statsfinanserna är i gott skick. Där skrev Ebba Busch att konkurrenskraften hade stärkts som en följd av regeringens insatser. Där skrev Johan Pehrson att sysselsättningen är hög, att sysselsättningen ökar bland utrikes födda, särskilt bland utrikes födda kvinnor. Och där konstaterade justitieminister Gunnar Strömmer att antalet anmälda brott och utsattheten för brott minskade förra året. Det var ett Sverige före valet, ett annat Sverige i budgetpropositionen. Många väljare gillade den klatschiga propagandan, nu kan de läsa ministrarnas egna ord om att det var överdrifter.
2. Sedan politiken/vallöftena: Där har det stormat från dag Ett. Det är en rad löften, mer eller mindre bindande, som den nya regeringen har dumpat eller skjutit på framtiden, framför allt högkostnadsskydd för el och priset på bensin och diesel. Det gör det ännu svårare att hålla väljarna samlade bakom partierna och regeringen.
3. Så Det Stora Projektet: Vad Kristersson försöker göra är att foga samman ett nynationalistiskt projekt, SDs projekt, med det nyliberala projektet. Det är samma försök som republikanerna i USA (Trump/MEGA) och Tories i Storbritannien (Boris/Brexit) försökt göra. Det är litet olika stuk på projekten, men det är samma grundtanke, främlingsfientlig nationalism och en ekonomisk politik för växande klyftor. Detta projekt har haft vind i seglen under de senaste 5-6 åren. Men nu har Storbritannien kört i väggen, ekonomin stagnerar på grund av Brexit, Tories har tappat stort, och i USA har republikanerna insett att Trumps nynationalism är ett sänke. Just nu när detta projekt håller på att falla samman i andra länder, ska Ulf Kristersson på uppdrag av SD börja genomföra det i Sverige.
Mot den här bakgrunden frågar sig allt fler: hur ska en minoritetsregering bestående av tre partier som alla backade i valet (”De Stora Förlorarnas Allians”) kunna hålla ihop i fyra år? Och hur mycket av smärtsamma beslut tvingas regeringen fatta för att få behålla Sverigedemokraterna som ”överstyrelse” och garant för minoritetsregeringen?
Ingen kan idag ge några svar på dessa frågor. Men det är lätt att visa på de prövningar som ligger framför Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson. Den mest omedelbara prövningen är opinionsundersökningarna. Både SCBs stora väljarundersökning i november och veckans undersökningar gav en försmak om vad som kan komma. Vad händer om Liberalerna backar till 2 procent och Johan Pehrson tvingas bära upp och försvara allt mer av SD-politik? Eller om SDs opinionssiffrorna sjunker ner mot 15 procent samtidigt som SDs alla profilfrågor mals ner i den ena utredningen efter den andra?
Det är prövningar som kommer fortlöpande under året. Men det som blir en ännu större prövning är budgetförhandlingarna till hösten. Där ska hela innehållet i Tidö-avtalet omsättas i praktiskt politik. Då kommer Liberalerna att få släppa fram ännu mer av SDs politik i budget och lagar. Om Ulf Kristersson klarar att hålla ihop regeringen och samtidigt få fortsatt stöd av SD i den processen, då kanske han klarar de kommande tre åren också? Då vill, som vi kunde läsa i DN, Jimmie Åkesson ta över rollen som statsminister!

Jo, Johan Pehrson hade rätt – ett budskap före valet, ett annat efter valet

/0 Kommentarer/i /av
Före valet var budskapet samstämt: ”Sverige är på fel väg”. Vad säger de
nya ministrarna nu då? Jag har gått igenom delar av budgetpropositionen –
som omfattar 2659 sidor – för att se vad man nu säger. Jo, Johan Pehrson
hade rätt – nu har fakta hunnit i fatt ministrarna och de käcka påståendena
har nyanserats en hel del:
Finansminister Elisabeth Svantesson skriver att ”tillväxttakten första
halvåret 2022 var förhållandevis god”, att BNP under andra kvartalet växte
över det historiska genomsnittet (2000-2021). Hon skriver att ”tillväxten
fortsatt var god även tredje kvartalet”. Hon prisar den offentliga sektorns
finanser. De är ”robusta”, överskottsmålet kommer att nås och bruttoskulden
är fortsatt låg. Hur stämmer detta med påståendet att Sverige var på fel
väg, Elisabeth Svantesson?
Näringsminister Ebba Busch skriver att ”det svenska näringslivets
innovationsförmåga och förnyelse bedöms som fortsatt god”, vilket exempelvis
återspeglas i att företagens utgifter för forskning och utveckling ökat
märkbart sedan 2018. Hon framhåller också att de insatser som regeringen
(den förra) genomfört inom områdena ramvillkor, innovation och
entreprenörskap ”har bidragit till att stärka den svenska konkurrenskraften
och skapa förutsättningar för fler jobb i fler och växande företag”. Hur
stämmer detta med påståendet att Sverige var på fel väg, Ebba Busch?
Johan Pehrsson, arbetsmarknadsministern, konstaterar att antalet
sysselsatta var högre i slutet av 2021 än innan pandemin och att den
positiva sysselsättningsutvecklingen har fortsatt under första halvåret
2022. Han noterar att sysselsättningsgraden ökade snabbare bland utrikes
födda och särskilt bland utrikes födda kvinnor, ”Sysselsättningsgraden bland
utrikes födda kvinnor är högre i Sverige jämfört med genomsnittet bland
utrikes födda kvinnor inom EU”. På tal om den höga ungdomsarbetslösheten
skriver han att över hälften av de unga som klassas som arbetslösa är
samtidigt heltidsstuderande som söker arbete. I gruppen unga arbetslösa
heltidsstuderande anser sig ungefär 9 av 10 personer som studerande på
heltid och inte som arbetslösa i första hand. ”Exkluderas de
heltidsstuderande arbetssökande från gruppen arbetslösa är
ungdomsarbetslösheten endast hälften så hög”. Hur stämmer detta med
påståendet att Sverige var på fel väg, Johan Pehrson?
Till och med justitieminister Gunnar Strömmer, som ansvarar för regeringens
mest profilerade område, har blivit mer nyanserad. Han skriver att
”brottslighetens omfattning är svår att beskriva på ett heltäckande sätt och
den sammantagna brottsutvecklingen är inte helt entydig. Antalet anmälda
brott 2021 minskade jämfört med åren dessförinnan”. Han konstaterar också
att ”utsattheten för brott mot både person och hushåll minskade enligt NTU
2021″. I propositionen redovisar han vad som hänt med 19 så kallade
tillkännagivanden från riksdagen till (den förra) regeringen, dvs krav på
skärpa åtgärder eller insatser. I samtliga 19 fall noterar (den nya)
regeringen att ”tillkännagivandena är tillgodosedda och slutbehandlade”.
Det är framtiden vi ska oro oss för. ”Prognosen för svensk ekonomi är
dyster, och det finns betydande risker för att utvecklingen blir sämre”,
skriver finansministern. Den stora testfrågan för regeringens politik blir
därför om den kan upprätthålla – till och med höja – tillväxten,
konkurrenskraften och sysselsättningen. Och att se till att anmälda brott –
och utsattheten för brott – fortsätter att minska.