NATO: vem ska jag lyssna på …

/0 Kommentarer/i /av
… de som alltid sagt ja – eller de som alltid säger nej? De som alltid i alla väder sagt Nato, övertygar mig inte. De som alltid säger nej, oavsett säkerhetsläge, gör det inte heller. Alltså tvingas jag tänka själv, försöka använda mina erfarenheter av svensk säkerhetspolitik – jag gick i Tage Erlanders skola på 1960-talet! – och pröva vad som är hållbart i dagens hotfulla värld. Så här tänker jag:
1. Har det säkerhetspolitiska läget förändrats så i grunden att vi behöver ompröva vår traditionella säkerhetspolitik? Ja, det som hände den 24 februari var en säkerhetspolitisk jordbävning. Det går inte att säga att allt är som förr. Det som vi sett av rysk aggression understryker allvaret i den nya hotbilden.
2. Har den svenska säkerhetspolitiken tjänat oss väl? Ja, utan tvekan. Den kan sammanfattas i Olof Palmes begrepp ”gemensam säkerhet” om allt det som behövs för att förhindra politiska konflikter att leda till upprustning och krig och att bidra till att medla och skapa fred när konflikter har brutit ut. Det är en nödvändig utgångspunkt när vi nu ska formulera den nya svenska säkerhetspolitiken i ett krigsdrabbat Europa. Att bygga ett starkt försvar och samtidigt verka för gemensam säkerhet är de självklara grundvalarna för Sveriges politik.
3. Vad innebär det nya säkerhetspolitiska läget i Europa? I den offentliga debatten finns inget väl underbyggt svar på den frågan. Svaret kommer förhoppningsvis att ges i det analysarbete som regeringen nu har satt igång och som ska ligga till grund för överläggningar mellan de politiska partierna. Erfarenheterna under en dryg månad av rysk invasion och krig i Ukraina ger en blandad bild av vår och våra grannländers säkerhet. Vi vet att det inte går att lita på Rysslands ledare och att rysk politik är helt irrationell, byggt på nationalism, revanschism, illusioner och propaganda. Samtidigt vet vi att den ryska militärapparaten är mycket svagare än vad vi i väst hade räknat med. Men fortfarande är Ryssland en kärnvapenmakt och vi har under överskådlig tid ingen anledning att räkna med att regimen kollapsar och att en ny rysk ledning tar över. Det är allt detta som nu måste analyseras och vägas samman på ett seriöst sätt.
4. Hur mycket av säkerhetspolitiskt handlingsutrymme har Sverige? Svaret är enkelt: den svenska säkerhetspolitiken, så som den formulerades under 1900-talets kalla krig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – är självvald. Det är Sverige regering och riksdag som bestämmer och kan i varje läge ge säkerhetspolitiken nytt innehåll. Så har skett under de drygt 30 år som gått sedan Berlinmuren föll och Sovjetunionen imploderade. Tillkomsten av den europeiska säkerhetsordningen, OSSE, i början på 90-talet gav nya öppningar och låg till grund för Sveriges ansökan om medlemskap i EU. Sverige har medverkat till att i EUs fördrag från Lissabon skriva in ett säkerhetsåtagande, något som den svenska regeringen nyligen åberopat. Sveriges samarbete med USA och Storbritannien om militär planering och militära övningar är ett annat exempel på hur Sverige omdefinierar den traditionella säkerhetspolitiken. Beslutet att sända vapen till Ukraina – att skilja mellan anfallande och försvarande land – är ännu ett sådant steg. På detta sätt skiljer sig den svenska säkerhetspolitiken från t ex Österrikes, som är grundad i ett avtal med andra världskrigets segermakter, inklusive Ryssland. Sverige behöver inte fråga om lov att förändra säkerhetspolitiken, den bestämmer vi på egen hand, när vi har gjort klart för oss vad som gagnar vår säkerhet.
5. Ska Sverige ta hänsyn till Finland, när vi formulerar vår säkerhetspolitik? Ja, det ska vi göra eftersom Finlands neutralitet under och efter det kalla kriget varit en del i Sveriges säkerhetspolitiska tänkande och planerande; Sverige och Finland har tillsammans bidragit till ett förhindra spänningar och konflikter i vår del av Europa. Vi har varit ömsesidigt understödjande under det kalla krigets skiftande skeenden. Finland har skickligt skött sina relationer med Sovjetunionen/Ryssland, på diplomatisk väg.
6. Ska Sverige göra gemensam sak med Finland om en ny säkerhetsordning i norra Europa? Det finns starka skäl för det. Frågan är vad en sådan ny säkerhetsordning innebär. I Finland är det president Niinistö som har sista ordet och vi vet ännu inte vad Finland till slut kommer att välja för väg. Om Finland väljer NATO-medlemskap och flyttar NATOs östgräns från de norska skogarna till de finska, så är det Finland som har gjort avvägningen mellan värdet att bevara den ordning och stabilitet som gällt i flera decennier och den avskräckning som ett NATO-medlemskap skulle innebära. Finland och Sverige har redan ett omfattande militärt samarbete och det talar för att båda länderna gör gemensam sak.
Vad är slutsatsen av dessa resonemang? En första slutsats är att alla som vill göra ett välgrundat ställningstagande till Sveriges framtida säkerhetspolitik – inte bara hålla fast vid gamla trossatser – bör avvakta den säkerhetspolitiska analys, som regeringen nu låter göra. Om den analysen ger starka skäl för att Ryssland kommer att utgöra ett militärt hot mot Sverige och att vi behöver ha en militär säkerhet som går utöver den som vi skapar med ett stärkt försvar, är det sedan tre villkor som måste uppfyllas. Det ena är att det går att nå en bred politisk enighet inom landet; någon sådan finns inte i dag. Det andra att Sverige kan göra gemensam sak med Finland. Om detta innebär att de båda länderna beslutar att söka medlemskap i NATO måste det finnas visshet att alla NATOs medlemsländer har gett Sverige och Finland klartecken. Detta är en process som kommer att ta minst ett år, troligen längre tid, en tid under vilken Sverige ska bygga upp det militära försvaret.

Minnesbilder: Att arbeta med Madeleine Albright

/0 Kommentarer/i /av
Jag hade under ett par år på 00-talet förmånen att få arbeta med Madeleine Albright i en FN-kommission, som skulle visa hur fattigdom kunde bekämpas genom att förbättra medborgarnas rättigheter ”Legal Empowrment of the poor”. Madeleine Albright var co-chair tillsammans med den peruanske ekonomen Hernando de Soto (bilden) . Vi var 26 kommissionärer från hela världen, vi representerade ett brett ideologiskt spektrum. Hon var vid det laget en före detta utrikesminister, men sågs fortfarande som ”Madam Secretary”. Hon ledde vårt arbete med fast hand. Lyssnade, sammanfattade, satte upp arbetsgrupper som fick skapa underlag för slutrapporten. Gav utrymme för debatter, ibland hårda tag. Hon samlade på slutet en mindre grupp som skulle skapa struktur och en bärande linje i vår rapport. Under hennes ordförandeskap kunde man känna sig trygg att alla fick framföra sina argument och att alla argument blev analyserade och värderade.
Det var Hernando de Soto som var idégivare till kommissionen. Han sågs av många som en nyliberal, som betonade äganderätt som en väg ur fattigdom. Jag hade inga svårigheter att följa honom. Det som vi svenskar ser som en självklarhet, att mark och byggnader registreras – Lantmäteriet! – och kan användas som säkerhet för lån och investeringar, saknas ofta i fattiga länder. Att arbetsrätt behövs för att förhindra att arbetare blir exploaterade är också en självklarhet.
Det var i denna kommission som jag blev bekant med Ashraf Gahni, då rektor för Kabul universitet. En person som både kände förhållandena i ett utvecklingsland, sitt hemland, och i USA, där han verkat i många år. Han hade varit finansminister och var vid den här tiden rektor för Kabuls universitet. Jag hade motsvarande erfarenheter från den svenska regeringen och från Lunds universitet som ordförande. Vi hade mycket att tala om. Jag följde sedan på avstånd hans fortsatta bana som president i Afghanistan till det bittra slutet på sensommaren 2021.
En annan medlem i kommissionen var Larry Summers, professor från Harvard, finansminister under Bill Clinton, demokrat. Han var inte någon flitig medlem i kommissionen, men jag minns honom för att han försökte underkänna den rapport som jag hade fått i uppdrag att ta fram om arbetslagstiftning som ett sätt att bekämpa fattigdom. I min arbetsgrupp byggde vi på de principer som man enats om i ILO, vilka vi såg som viktiga bidrag till fattigdomsbekämpningen. Larry Summers var på nyliberalt humör och ville avreglera arbetsmarknaden och skrota ILOs internationella regelverk. Märkligt för att komma från en amerikansk demokrat! Madeleine Albright lät honom hållas och jag fick slå tillbaka medan hela kommissionen lyssnade. Till slut gav hon sitt stöd till vår rapport och den kunde skrivas in i kommissionens slutrapport. Vid sista mötet deltog Summers, bad om ordet och upprepade sina argument, men medgav att han hade förlorat striden.
En tredje medlem, som jag vill nämna med stor beundran var Justice Anthony Kennedy, alltså ledamot av USAs högsta domstol. Han fick av Madeleine Albright i uppdrag att förklara för kommissionen vad som menas med ”rule of law”. Han lovade att tänka till och kom sedan tillbaka vid nästa möte med en lektion i juridisk klarhet och stringens. Så här formulerande han de bärande principerna för ett rättssamhälle:
– The Law is superior to, and thus binds, the government and all its officials
– The Law affirms and protects the equality of all persons. By way of example only, the law may not discriminate against persons by reason of race, color, religion, or gender
– The law must respect the dignity and preserve the human rights of all persons
– The Law must establish and respect the constitutional structures necessary to secure a free and decent society and to give all citizens a meaningful voice in formulating and enacting the rules that govern them
– The Law must devise and maintain systems to advise all persons of their rights and just expectations, and to empower them to seek redress for grievances and fulfillment of just expectations without fear of penalty or retaliation.
Nu är Madeleine Albright borta. Hon blev 84 år. RIP.

Råd till regeringen: Pröva ett nytt grepp i upphandlingen av Gotlandstrafiken

/0 Kommentarer/i /av

Regeringen bör göra ett omtag och pröva ett nytt grepp i upphandlingen av det kommande avtalet om Gotlandstrafiken. Det är budskapet från Föreningen Trafikplan Gotland, en ideell förening av gotlänningar och sommargotlänningar.  Förslaget har lämnats över till infrastrukturminister Tomas Eneroth i form av ett remissyttrande över Trafikverkets förslag till hur upphandlingen ska gå till.

Kritiken av Trafikverkets rapport sammanfattas i tre punkter:

 

  • Analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv är bristfällig

 

Trafikverkets rapport är en status-quo-rapport, som helt saknar en analys av vad färjetrafiken skulle kunna betyda för näringslivsutvecklingen. Gotland är en av Sveriges främsta turistdestinationer. Transportkapaciteten är en flaskhals som håller tillbaka turistbesöken och tillväxten i besöksnäringen. Erfarenheterna från 2016 när det fanns en konkurrerande färjelinje som trafikerade Visby, Nynäshamn och Västervik visar att det finns en potentiell efterfrågan på minst 10 procent i resande och boende, en potential som ökar med tiden och kapaciteten i färjetrafiken.

Analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv bör kompletteras, tillväxtpotentialen definieras och trafikupplägget anpassas till dessa förutsättningar.

 

  • Upphandlingsmodellen är riskabel

 

Det finns stor risk att staten inte skulle klara av den föreslagna modellen –att staten ska bygga upp, äga och förvalta ett passagerarfartygsrederi.  Risken är att staten då tvingas tillbaka till vad som gällt vid tidigare upphandlingar, dvs brist på konkurrens som leder till korta avskrivningstider, stora överföringar till det rederi som hyr ut färjorna med höga kostnader för staten och resenärerna som följd.

 

  • Trafikverket har tonat ned kravet på klimatomställning på ett oacceptabelt sätt

 

Trafikverkets resonemang om utsläppen från Gotlandstrafiken ger en felaktig föreställning om omfattningen av dessa. Trafikverket hävdar att utsläppen från Gotlandstrafiken är en så liten del av utsläppen från inrikes transporter att det är svårt att slå fast vilken reduktion just Gotlandstrafiken behöver bidra med för att nå det målet. Till skillnad från Trafikverket anser föreningen att den  relevanta jämförelsen bör gälla Gotlandstrafikens utsläpp i förhållande till hela kustsjöfarten. Av en sådan jämförelse framgår att Gotlandsfärjornas utsläpp uppgår till 30 procent av de totala utsläppen, 535.000 ton, från kustsjöfarten.

 

En annan relevant jämförelse är mellan Gotlandsfärjorna och flyget. Inrikesflyget släppte år 2019 ut 477. 000 ton CO2, enligt Naturvårdsverket. Gotlandsfärjorna släppte samma år ut 166.000 ton CO2, enligt Energimyndighetens redovisning, dvs de motsvarar 30 procent av inrikesflygets utsläpp. Eftersom en tredjedel av flygets resande sker via Arlanda, kan man säga att Gotlandstrafikens klimatbelastning motsvarar hela inrikesflyget från Arlanda. Utsläppen kan alltså inte beskrivas som obetydliga. Tvärtom, färjetrafikens utsläpp bör ses som lågt hängande frukter som bör tas om hand så snart som möjligt.

 

Föreningen föreslår att regeringen använder innovationsupphandling i stället för traditionell upphandling för att få till stånd bästa möjliga avtal. Staten kan inleda en sådan process genom att begära in koncept dels för ägande-drift, dels för klimatomställningen. Genom att på så sätt syna rederiernas kort får staten möjlighet att lägga upp den slutliga upphandlingen på det mest optimala sättet.

 

Här kommer remissyttrandet i sin helhet:

 

Föreningen Trafikplan Gotland vill avge följande remissyttrande över Trafikverkets rapport ”Analys av alternativa modeller för färjetrafiken till Gotland”.

 

  1. Remissyttrandet i korthet

 

Vi har kritiska kommentarer till tre frågor i Trafikverkets rapport:

 

  1. Vi anser att analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv bör kompletteras, tillväxtpotentialen definieras och trafikupplägget anpassas till dessa förutsättningar (avsnitt 2);

 

  1. Vi ser stor risk att staten genom den valda modellen försätts i samma situation som i tidigare upphandlingar, dvs brist på konkurrens som leder till dåliga villkor och höga kostnader för staten (avsnitt 3);

 

  1. Trafikverkets analys av klimatomställningen är inte förenlig varken med Sveriges åtagande inom FN, EU eller med den svenska klimatpolitiken. Det är nödvändigt att se klimatomställningen som grundvillkor, inte som en option som man kan räkna på i efterhand (avsnitt 4).

 

Vi föreslår att regeringen använder innovationsupphandling för att säkerställa konkurrens och klimatomställning (avsnitt 5). Avslutningsvis redovisar vi en kort sammanfattning av vårt förslag till Trafikplan Gotland (avsnitt 6)

 

  1. Färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv

 

Trafikverket har haft i uppdrag av regeringen att beskriva hur förändringar i modellen för genomförande av Gotlandstrafiken påverkar boende och näringsliv på Gotland. Trafikverket har låtit konsultföretaget WSP utreda frågan. Resultatet finns i en rapport med titeln Näringsliv och boende. På grundval av den rapporten gör Trafikverket bedömningen att en övergång till en ny modell,  som innebär att staten äger eller hyr fartyg och upphandlar drift eller hanterar trafiken i egen regi, inte bör påverka näringsliv och boende i någon större utsträckning. Det är eventuella förändringar på kraven på trafiken som kan påverka.

 

Våra kommentarer: Trafikverkets rapport är en status-quo-rapport, som helt saknar en analys av vad färjetrafiken skulle kunna betyda för näringslivsutvecklingen på Gotland. Gotland är en av Sveriges främsta turistdestinationer. Transportkapaciteten är en flaskhals som håller tillbaka turistbesöken och tillväxten i besöksnäringen. Erfarenheterna från 2016 när det fanns en konkurrerande färjelinje som trafikerade Visby, Nynäshamn och Västervik visar att det finns en potentiell efterfrågan på minst 10 procent i resande och boende, en potential som ökar med tiden och kapaciteten i färjetrafiken. Vi anser att analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv bör kompletteras, tillväxtpotentialen definieras och trafikupplägget anpassas till dessa förutsättningar.

 

 

Trafikverket har haft i uppdrag att utreda fyra modeller för ägande och drift av fartyg för Gotlandstrafiken. Trafikverket föreslår att modell 2, statligt ägda fartyg och upphandlad drift, ska tillämpas för den framtida Gotlandstrafiken. Fördelarna med denna modell är att staten betalar en lägre ränta än vad ett rederi gör och att staten har möjlighet att skriva av tonnaget på en längre period, vilket innebär att kapitalkostnaderna blir lägre än marknadens. Denna modell ger därför den lägsta jämförelsekostnaden bland de analyserade modellerna. Trafikverket menar att riskerna med denna modell är betydande, eftersom staten saknar erfarenhet och kunskap om att bygga upp, äga och förvalta ett passagerarfartygsrederi.

 

Om det skulle finnas hinder för en sådan lösning, gör verket bedömning att modell 1, sammanhållen upphandling av fartyg och drift inklusive eventuella garantier bör väljas. Denna modell är väl inarbetad både inom Trafikverket och bland intressenter. Riskexponeringen för staten är låg, och det är endast bränsleprisrisken som delas med nuvarande operatör i gällande avtal. Modellen ger den stabilaste förvaltningskostnaden över tid. Avtalstiden är kort i förhållande till den tekniska och ekonomiska livslängden för fartyg, vilket innebär att kostnaden kan behöva skrivas av på förhållandevis kort tid, och detta ger därmed högre kostnad per år. Med nuvarande kravbild och den korta avtalslängden i förhållande till ett fartygs livslängd blir jämförelsekostnaden högst bland modellerna.

 

Våra kommentarer: Vi ser stor risk att staten genom den valda modellen – osäkerheten om modell 2 när det gäller statens förmåga att bygga upp, äga och förvalta ett passagerarfartygsrederi och modell 1 som alternativ – försätts i samma situation som i tidigare upphandlingar, dvs brist på konkurrens som leder till dåliga villkor och höga kostnader för staten. Det skulle innebära korta avskrivningstider, stora överföringar till det rederi som hyr ut färjorna, och höga kostnader för staten och resenärerna. Vi föreslår att staten genomför en innovationsupphandling för att få större handlingsfrihet och förhandlingsmöjligheter. Vi utvecklar vår förslag i avsnitt 5 nedan.

 

  1. Klimatomställningen

 

I analysen av hur Gotlandstrafiken ska medverka till klimatomställningen konstaterar Trafikverket att Klimatlagens mål om minskning av växthusgasutsläppen med 70 procent till 2030 gäller inrikes transporter som helhet. Eftersom utsläppen från Gotlandstrafiken är en liten del av utsläppen från inrikes transporter är det, enligt Trafikverket, svårt att slå fast vilken reduktion just Gotlandstrafiken behöver bidra med för att nå det målet. Till 2045 ska däremot i princip samtliga sektorer nå nära nollutsläpp. Eftersom förnybara drivmedel i dag är dyrare än fossila innebär byte av drivmedel en ökning av kostnaderna.  Å andra sidan har Trafikverket inte räknat med att EU-kommissionens förslag att sjöfarten ska komma att inkluderas i EUs Emission Trading System ska komma att genomföras, utan noterar att om det blir aktuellt behöver nya analyser göras.

 

Våra kommentarer: Vi anser att Trafikverket har tonat ned kravet på klimatomställning i upphandlingen på ett oacceptabelt sätt. Vill lyfta fram följande faktorer:

 

4.1. Omfattningen på utsläpppen.

 

Trafikverkets resonemang om utsläppen från Gotlandstrafiken ger en felaktig föreställning om omfattningen av dessa. Trafikverket hävdar att utsläppen från Gotlandstrafiken är en så liten del av utsläppen från inrikes transporter att det är svårt att slå fast vilken reduktion just Gotlandstrafiken behöver bidra med för att nå det målet. Till skillnad från Trafikverket anser vi att den  relevanta jämförelsen bör gälla Gotlandstrafikens utsläpp i förhållande till hela kustsjöfarten. Av en sådan jämförelse framgår att Gotlandsfärjornas utsläpp uppgår till 30 procent av de totala utsläppen från kustsjöfarten, 535.000 ton.

 

En annan relevant jämförelse är mellan Gotlandsfärjorna och flyget. Flyget släppte år 2019 ut 477. 000 ton CO2, enligt Naturvårdsverket. Gotlandsfärjorna släppte samma år ut 166.000 ton CO2, enligt Energimyndighetens redovisning, dvs de motsvarar 30 procent av inrikesflygets utsläpp. Eftersom en tredjedel av flygets resande sker via Arlanda, kan man säga att Gotlandstrafikens klimatbelastning motsvarar hela inrikesflyget från Arlanda. Utsläppen kan alltså inte beskrivas som obetydliga. Tvärtom, färjetrafikens utsläpp bör ses som lågt hängande frukter som bör tas om hand så snart som möjligt.

 

4.2. Priset på förnybart.

 

Trafikverket skriver att förnybara drivmedel i dag är dyrare än fossila. Det som är relevant för klimatomställningen är inte prisrelationerna i dag mellan förnybart och fossilt utan vilka prisrelationer som kommer att gälla under 2030-talet, när nästa avtal om Gotlandstrafiken ska gälla. Priset påverkas både av fallande kostnader för att producera förnybar energi och effekterna av politiska åtgärder för att sätta pris på koldioxidutsläpp genom EU ETS. Det är uppseendeväckande att Trafikverket inte räknat med att EU-kommissionens förslag att inkludera sjöfarten i EUs Emission Trading System ska komma att genomföras, utan noterar att om det blir aktuellt behöver nya analyser göras

 

Trafikverkets analys av klimatomställningen är inte förenlig varken med Sveriges åtagande inom FN, EU eller med den svenska klimatpolitiken. Vår slutsats är att Trafikverkets rapport därför inte kan läggas till grund för regeringens beredning och beslut om den framtida Gotlandstrafiken.  Det är nödvändigt att se klimatomställningen som grundvillkor, inte som en option som man kan räkna på i efterhand.

 

  1. Vårt förslag till omtag för konkurrens och klimatomställning.

 

I stället för en rigid upphandling av traditionellt slag, föreslår vi en innovationsupphandling, som både ska kunna främja konkurrens och lägga en säkrare grund för klimatomställning. Vi har tagit fasta på Upphandlingsmyndighetens definition av innovationsupphandling.

Begreppet innovationsupphandling har sin bakgrund i utredningen Innovationsupphandling (SOU 2010:56) och beskrivs på Upphandlingsmyndighetens hemsida:

”Innovationsupphandling: upphandling som främjar utveckling och införande av nyskapande och bärkraftiga lösningar, innovationer.” Det finns situationer, skriver myndigheten, där det finns stora fördelar med innovationsupphandling, när marknaden eller organisationen förändras eller där det finns potential för utveckling. Exempel på detta är när det finns ett behov av transformativa och hållbara lösningar på miljöområdet eller det finns behov av att hantera akuta samhällsutmaningar, exempelvis klimatförändringar.

Omställningen av färjetrafiken är ett sådant område. Den nuvarande tekniken för färjor i Gotlandstrafik är LNG, dvs flytande gas med inblandning av exempelvis etanol eller biogas, vilket ger 20 procent mindre emissioner än ren dieseldrift.   Denna teknik är dock endast en övergångslösning till dess det finns andra fossilfria lösningar. EU-kommissionens marina strategi har som mål att ”zero-emission marine vessels will be market ready” till 2030. EU-kommissionen har också presenterat en strategi för att utveckla vätgasekonomin. Energimyndigheten har på regeringens uppdrag tagit fram en svensk vätgasstrategi med konkreta mål för 2030. Destination Gotland har nu också meddelat att man beslutat att satsa på fossilfri vätgas (Dagens Nyheter 15 december)

Allt detta talar för att upphandlingen av den kommande trafiken bör ta sikte på 2030 i stället för 2027, dvs att nuvarande avtal förlängs i ytterligare tre år för att ge tid för att kunna upphandla en långsiktigt hållbar lösning och att den bör ske i form av en innovationsupphandling.

Det som är utmärkande för en upphandling av en ny lösning är att det behövs ett gediget förarbete inför själva upphandlingen. Vi föreslår att staten inleder upphandlingsprocessen genom att begära in koncept dels för ägande-drift och dels för klimatomställningen.

När det gäller ägande och drift bör koncepten indikera alternativa lösningar för ägande, drift och avskrivningstider mm. När det gäller klimatomställningen bör koncepten ta fasta på den policy som nu lagts fram av EU-kommissionen inom ramen för EUs Green Deal, mer specifikt, åtgärdsförslagen i ”Fit for 55”.  Bland annat innehåller paketet förslag på att sjöfarten inkluderas i EU:s utsläppsrättshandel, EU ETS, något som har välkomnats av branschorganisationen Svensk Sjöfart. Genom att bedriva en innovationsupphandling och begära in koncept från rederierna om hur de planerar att genomföra omställningen till fossilfri drift, får staten en möjlighet att syna rederiernas kort och lägga upp den slutliga upphandlingen på det mest ambitiösa sättet.

På samma sätt kan begäran om koncept för ägande, drift, avskrivningstider mm ge underlag för rederierna att presentera alternativa lösningar och därmed öka statens möjlighet att lägga upp upphandlingen för att ge optimal konkurrens.

Detta är den stora fördelen med en innovationsupphandling, en fördel som nu bör tas tillvara genom att inledningsvis begära in konceptlösningar. Erfarenheterna från förra upphandlingen – när ett bättre anbud uteslöts på grund av snäva upphandlingsvillkor – talar starkt för en innovationsupphandling.

 

  1. Vår förslag: Trafikplan Gotland.

 

I Trafikplan Gotland, som publicerades i anslutning till Almedalsveckan 2021 presenterade vi ett förslag till ett samlat grepp för den framtida Gotlandstrafiken. Den innehöll följande förslag i korthet:

– Ställ om till ny teknik och vätgasdrift från 2030, så som man planerar i Norge och Danmark; viktigt med tanke på att Gotlandsfärjorna svarar för 30 procent av den svenska kustsjöfartens klimatutsläpp!

– Sätt in kompletterande klimatsmart sommarfärja från 2024, som kan förbättra möjligheterna att resa till Gotland – med sikte på att initialt öka resandet med 10 procent. Dra ner farten från 28 till 21 knop för att halvera energianvändning, utsläpp och energikostnader. Det ger valmöjligheter: vill jag resa fort och belasta klimatet, så väljer jag de nuvarande färjorna, vill jag resa litet långsammare med mindre klimatbelastning och lägre priser, så väljer jag sommarlinjen

– Gör Gotland till ett utvecklingsområde för EUs transport- och klimatpolitik – samordna färjetrafik, busstrafik och flygtrafik, eldriven senast 2030, och elbilsuthyrning för att göra resandet enklare och klimatsmartare.

 

Visby den 28 januari 2022

 

På uppdrag av föreningen Trafikplan Gotland

 

Allan Larsson, ordförande

 

Pigge Werkelin, vice ordförande

 

 

 

Moderaternas dilemma – idémässig utbrändhet?

/0 Kommentarer/i /av

När Carl Bildts moderater gick in i valåret 1991 kände de självförtroende. Opinionsmätningarna visade upp emot 30 procents stöd för partiet. De hade en plan: ”den enda vägens politik”. Fredrik Reinfeldts moderater samlade mellan 25 och 30 procent i opinionsmätningarna under 2006. De hade också en plan: ”de nya moderaterna” och ”arbetslinjen”. Nu när vi är inne i valåret 2022 samlar Ulf Kristerssons moderater bara omkring 20 procent i opinionsundersökningarna. Dessutom riskerar partiet att tappa positionen som det ledande oppositionspartiet. Ulf Kristersson har ingen plan av det slag som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt hade.  Den offentliga diskussionen handlar inte om hur Ulf Kristersson ska bilda regering och genomföra en ny politik, utan varför det går så dåligt för Moderaterna trots att den politiska diskussionen länge dominerats av frågor som borde ha gett partiet ett opinionsmässigt övertag.

-o-

En av högerns ledande tänkare, Andreas Johansson Heinö, Timbro, har genomfört en politisk psykoanalys av partiet och kommit fram till att Moderaterna saknar självförtroende:  ”Moderaternas historiska framgångar har byggt på att man vågat inta positioner som varit kontroversiella och som andra tvingats förhålla sig till. Men bland dagens moderater dominerar snarare gnälligheten och det bristande självförtroendet”, skriver Johansson Heinö, som konstaterar att det samlade väljarstödet för de borgerliga partierna är rekordlågt. Samtliga fyra före detta allianspartier ligger under valresultatet från 2018. Totalt handlar det om en minskning med sju procentenheter. ”I stället är det Socialdemokraterna och Vänsterpartiet som är mandatperiodens vinnare så här långt” Här länken till artikeln:  Moderaterna saknar Carl Bildts självförtroende (timbro.se)

Han uppmanar Moderaterna att hitta ”grundackordet”. Han konstaterar att ökat fokus på en liberal ekonomisk politik inte är någon valvinnare, ”men det är här partiet har sin själ. Inget annat parti har varit bättre på att förklara att frihet handlar om såväl individer som företag, att sociala reformer kräver tillväxt, som i sin tur kräver ständigt fler och växande företag”.

Ja, det ska bli intressant att se hur Moderaterna ska hinna med att ”hitta det där grundackordet” under de månader som återstår till valet. Andreas Johansson Heinö har inte mycket hopp att bidra med. Han konstaterar att opinionen i ekonomiska frågor har glidit vänsterut. ”Rekordlåga nitton procent vill minska den offentliga sektorn. Opinionsstödet för privata alternativ i välfärden har aldrig varit lägre. Om skoldebatten vore en bedömningssport hade man åkt ut i kvalet. Försvinnande få bryr sig om skattepolititiken, närmare bestämt två procent”.

Till det kommer att Ulf Kristersson inte ses som en stark ledare, trots att han själv älskar att tala om vilket ledarskap han och en ny regering skulle ge till Sverige.

Jag tror att både Andreas Johansson Heinö och de som lägger skulden på Ulf Kristersson har missat något väsentligt. Det är inte ”more of the same” som väljarna efterfråga. Det är inte lätt att visa självförtroende när ”more of the same” inte attraherar väljare. Det är något annat som behövs. För att förstå vad ”något annat” är måste man tas sig förbi psykoanalysen av Moderaternas själ och i stället göra en mera djupgående analys av samhället och den tid vi lever i.

Jag vill gärna bidra till en sådan analys genom att presentera två perspektiv. Det ena handlar om det som brukar kallas ”politikens långa vågor”. Det andra handlar om den praktiska politiken och baksidan av de reformer som Moderaterna varit de främsta förespråkarna av, eller med andra ord: hur ska vi reformera det som gick snett som en följd av den moderata reformvågen från Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts regeringsperioder?

-o-

Det kan vara bra att börja med ”the big picture”, politikens långa vågor. Det är en väl etablerad ekonomisk-politisk teori. Den säger att ekonomin inte bara har sina fem-sju år långa upp- och nedgångar i form av konjunkturcykler, utan också långa cykler på 30-40 år som har sin grund i ny teknik, som skapar nya affärsmöjligheter och ekonomiska framsteg.

Om jag fogar samman teorin om de långa vågorna med erfarenheterna från ”min tid” – från det att jag som tonåring under det tidiga 1950-talet blev politiskt intresserad och fram till nu under det tidiga 2020-talet – har jag upplevt två sådana långa vågor.

Den första vågen skapades av återuppbyggnaden efter andra världskriget, uppbyggnaden av en ny internationell ordning med FN och de nya globala finansiella och ekonomiska institutionerna, uppbyggnaden av social trygghet i form av nationella välfärdssamhällen i Europa och USA och början på den europeiska integrationen. Den vågen baserades på den brittiska ekonomen John Maynard Keynes teorier om regeringars ansvar för att uppnå full sysselsättning och rättvis fördelning. Denna våg varade från mitten av 1940-talet till 1970-talets början, en mycket framgångsrik period.

Den andra vågen började samla kraft under 1970-talet. USA hade växande underskott i sina affärer med utlandet och bedrev krig i Vietnam, som finansierades genom lån. Den amerikanska dollarn var övervärderad och USA tvingades 1971 kapa banden till guldmyntfoten, vilket skakade om de finansiella marknaderna. Något år senare drabbades världen av OPEC:s oljeprischock, inflationen steg ytterligare, tillväxten stagnerade, man talade om ”stagflation” för att beskriva det nya tillståndet. Keynes teorier ansågs inte kunna ge någon vägledning i denna omtumlande värld.

Det behövdes något nytt. Den som då tillhandahöll nya teorier och politiska strategier var Chicago-skolan med Milton Friedman, som den mest profilerade teoretikern. Friedman föreskrev att marknadsmekanismerna borde få spela en större roll och politiska ingripanden en motsvarande mindre roll. Chicagoskolan fick stöd av de ledande internationella policyorganisationerna. Den fick politiskt genomslag i USA genom Ronald Reagan och i Storbritannien genom Margaret Thatcher.

Den här teorin om politikens långa vågor har en amerikansk parallell i form av ”political orders”. Man talar om ”The New Deal Order” och ”The Neoliberal Order”; en sådan ”ordning” är större än ett parti, en koalition eller politisk rörelse. Det är en ”combination of ideas, policies, institutions and electoral dynamics…a hegemonic governing regime” – ett paradigm.

-o-

Finanskraschen 2008 markerar ett brutalt slut på denna mer än 30 år långa ”neoliberal order”. Några av de bärande teorierna, de som låg till grund för avregleringen av finans-, varu- och arbetsmarknader, imploderade under 2007 och 2008. Nyliberalismens löfte om snabbare tillväxt infriades i Kina och andra delar av Asien, som integrerades i världsekonomin, men inte i Nordamerika och Europa. I vår del av världen skapade denna långa våg finansiell instabilitet, svagare tillväxt och fördjupade klyftor. Det låg i nyliberalismens idé att marknaden skulle sköta fördelningen av de nya resurserna; därför rustades fördelningspolitiken ner i ett skede när den behövdes som bäst.  De växande klyftorna var en viktig faktor bakom den framväxande politiska instabiliteten.

Vi förstår detta bättre nu när vi ser tillbaka på de gångna 10–12 åren.  När den nyliberala teorin rasade samman, uppstod ett ekonomisk och politiskt tomrum. I detta tomrum inträffade vad jag vill beskriva som en serie ”explosioner och fördröjningsbrisader”: den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet  2016, Trumps valseger 2016, Orbans sedan 2010 pågående omvandling av Ungern, Bolsanaros valseger i Brasilien 2018, Lag och rättvisa seger i det polska parlamentsvalen 2015 och 2019, Alternativ für Deutchlands inträde i det tyska parlamentet 2017, Le Pen som tog sig till den avgörande omgången i det franska presidentvalet 2017, extremhögerns återkomst och frammarsch i Italien.

Dessa partier vann framgångar genom att adressera missnöjet med följderna av den nyliberala vågen – allt från omvandlingen av arbetsliv, näringsliv och hembygder och stagnation i inkomster och levnadsvillkor till den egna nationens relativa tillbakagång. Svenska forskare har visat att nynationalismen har gått fram mest i områden där gapet mellan dem som lever i ekonomisk trygghet respektive otrygghet har ökat mest. Det var nynationalisterna som fick genomslag för sin agenda genom enkla och slagkraftiga – men illusoriska – budskap: Trumps ”Make America Great Again”  och Boris Johnsons ”Take Back Control” för att nämna ett par av de mest framgångsrika.

Vi kan studera samma ekonomiska, sociala och politiska processer i Sverige. Sverige-Demokraterna var 2006 så små att de inte kom in i riksdagen; de samlade inte mer än 2,9 procent av rösterna. Fyra år senare, efter finanskrisen och Alliansregeringens första fyra år, fick de 5,7 procent, alltså en fördubbling. Efter att under ytterligare en period opponerat mot Reinfeldts Alliansregering samlade SD 12,8 procent av väljarna. På åtta år med ett moderatlett Alliansstyre hade Sverige-Demokraterna således mer än fyrdubblat sin andel av rösterna i riksdagsvalet och ökat med 10 procentenheter. De fyra allianspartierna gick under samma tid tillbaka med drygt 8 procentenheter från 48 till knappt 40 procent.

-o-

Det tog många år att skapa bred insikt om sambandet mellan å ena sidan den nyliberala hegemonin och å andra sidan finanskris, stagnerade reallöner, nedskärningar i välfärden, svältkurer i den offentliga verksamheten (”austerity”)  och växande klyftor. Det missnöje som uppstod kunde ha tagits om hand av progressiva partier som Demokraterna i USA, Labour i Storbritannien, SPD i Tyskland, PS i Frankrike och PDS i Italien.  Men dessa partier hade – för att vara valbara – hållit sig inom de ekonomisk-politiska ramar som den nyliberala hegemonin föreskrev och kom därför att ses som en del av de regerande finansiella och politiska eliterna.

Nu står alla länder, partier, parlament och regeringar, inför utmaningar som är större än någonsin sedan fredsslutet 1945. Då skulle bräckliga och sargade demokratier bygga upp en internationell säkerhetsordning, ett internationellt finansiellt system, ett internationellt handelssystem och påbörja den europeiska integrationen. Det lyckades.

Nu är en första uppgift att hantera den ekonomiska återstarten efter pandemin, hantera den strukturomvandling som följer samt åtgärda de brister i folkhälsosystemet som pandemin blottat. En andra uppgift är att genomföra klimatomställningen och att göra det i snabb takt för att klara åtagandena i Paris-avtalet.

Till detta kommer uppgiften att hantera en omfattande digital omvandling av arbetsliv, näringsliv, kommunikationer, personlig integritet och nationell säkerhet. Det kräver förmåga att gemensamt sätta tydliga gränser för de digitala stormakterna, Big Tech, eftersom inget enskilt land kan klara det. Till detta kan läggas den demografiska utvecklingen med krympande befolkning i arbetskraftsåldrarna och en växande försörjningsbörda.

Var och en av dessa utmaningar kommer under hela 2020-talet att sätta de demokratiska institutionerna under stor press. Alla fyra tillsammans är en gigantisk uppgift. Klarar de demokratiska institutionerna av detta eller kommer alla de svåra avvägningar som måste ske, att utnyttjas av nynationalismen för kortsiktiga opinionsvinster, som förlamar de demokratiska institutionerna?

Det är inte nyliberalismens idévärld – avreglering, privatisering, globalisering – som är svaret på dessa utmaningar.  I stället håller ny progressiv agenda på att växa fram med samsyn om behovet av en aktiv politik för ekonomi, välfärd, klimat och digitala utmaningar. Denna samsyn byggs under av slutsatserna från pandemin och de omprövningar som de ledande globala policyinstitutionerna, IMF, Världsbanken och OECD, har gjort av sina strategier från den nyliberala tiden; marknadslösningarna har skapat ökade klyftor vilket är skadligt för ekonomin.

Det pågår också en omprövning inom näringslivet, där man nu tar avstånd från Friedman filosofi om ”shareholders value”, dvs att företagen endast ska ta hänsyn till aktieägarna och ersätter den med ”stakeholders value”, dvs att företagen har ett bredare samhällsansvar. Till det kan läggas att det både i USA och Europa växer en social agenda fram med en starkare roll för de fackliga organisationerna. Det är inte Reagans och Thatchers nedmontering av ”Big Government” som är ramen för det politiska tänkandet. Det är kravet på ett starkare samhälle som kan klara alla viktiga gemensamma insatser – från skola, vård och omsorg till klimatomställning och säkerhet.

Detta är den första delen av svaret på Moderaternas dilemma. Nyliberalismens långa våg, den som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kunde rida på, håller på att ebba ut. Det finns inte längre någon energi i den vågen som gör det möjligt för Ulf Kristersson att upprepa det som Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt gjorde. Effekterna av denna långa våg skapade ett missnöje som på de allra flesta håll togs om hand av nynationalistiska krafter, också i Sverige.

-o-

Den andra delen av svaret finns att hämta i den konkreta politik som Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts moderater genomförde. Carl Bildts period blev visserligen kortvarig. ”Den enda vägens politik” ledde inom ett år till så djup misstro att Riksbanken tvingades höja räntan till 500 procent för att pressa fram en omläggning av finanspolitiken, kronan devalverades och staten fick göra en stor insats för att rädda bankerna. Bildt blev bortröstad efter tre år. De fyra regeringspartierna krympte under dessa tre år från 47 procent till 41 procent.

Fredrik Reinfeldt och ”de nya Moderaterna” var mer framgångsrika.  Deras första mandatperiod kom att sammanfalla med nyliberalismens höjdpunkt, åren före finanskrisen. Under den perioden genomfördes en stor del av de reformer som då presenterades som banbrytande inom ramen för det moderata projektet ”arbetslinjen”. Det skapade entusiasm och självförtroende bland Moderaterna. En lång rad förändringar genomfördes under de två mandatperioderna: skattesänkningar kombinerad med försämringar i de sociala trygghetssystemen, t ex a-kassa och sjukförsäkring; det fick svåra konsekvenser för långtidssjuka och långtidsarbetslösa, men de var syftet med den moderata ”arbetslinjen”. En differentiering av skatterna mellan olika generationer genomfördes med högre skatt för pensionärer. Till detta kom privatisering av allt från apotek till bilprovning och avreglering av arbetskraftsinvandringen. I kommunerna sålde borgerliga majoriteter ut bostäder ur de allmännyttiga bostadsföretagen till reapriser. I regionerna privatiserades vården och beredskapslagren avvecklades samtidigt som kostnaderna för administration och konsulter växte. Finansiellt utrymme för skattesänkningar, jobbskatteavdrag och borttagen förmögenhetsskatt, skapades genom nedrustning av försvaret och utbildningsstopp för polisen.

De nya Moderaterna presenterade sin politik som en antites till den socialdemokratiska politiken. Det var en politik för dem som var friska och starka och framgångsrika. De som blev arbetslösa, sjuka och gamla fick stå tillbaka. Det fick politiska konsekvenser i form av förlorat väljarunderlag till vänster och till höger.

Resultatet är det som Andreas Johansson Heinö beskriver i artikeln som jag citerade inledningsvis: ”Rekordlåga nitton procent vill minska den offentliga sektorn. Opinionsstödet för privata alternativ i välfärden har aldrig varit lägre. Om skoldebatten vore en bedömningssport hade man åkt ut i kvalet. Försvinnande få bryr sig om skattepolititiken, närmare bestämt två procent”.

Det är detta som gör det svårt för Moderaterna att på nytt erbjuda ”more of the same” när det gäller skola, sjukvård, arbetskraftsinvandring mm.  Inte heller är fortsatt avreglering en övertygande politik, när kriminaliteten breder ut sig inom företagsvärlden och på arbetsmarknaden, inte minst bland de privatdrivna välfärdsföretagen. Inte heller stora skattesänkningar blir övertygande, när de ställs mot behoven i vård och skola och redan gjorda åtaganden om försvar och polis. Privatisering, avreglering, bolagisering, skattesänkningar kan inte presenteras som lösningar på samhälleliga problem, eftersom det är dessa strategier som har skapat några av våra mest besvärande problem. Nu växer kraven på ett starkare samhälle som kan klara alla viktiga gemensamma insatser – från skola, vård och omsorg till klimatomställning och säkerhet. Moderaterna är fångade i det som statsvetarna kallar ”path dependence”, stigberoende, dvs att fortsätta på samma väg, trots att verkligheten kräver omprövningar.

Nyliberalismens långa våg håller på att ebba ut. Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt kunde surfa på den vågen. Ulf Kristerson riskerar i stället att sköljas bort av den nya våg som nu håller på att samla kraft. Det är en stor utmaning för Ulf Kristerssons moderater att komma upp med en ny bärande idé, ”grundackord”, som kan stå emot denna våg. Det är bara några få månader kvar till nästa val och Moderaterna har ännu in hittat detta ”grundackord”.

Att vilja göra Ulf Kristersson till statsminister kan väl knappast räcka som gemensamt projekt för högern? Är det inte helt enkelt så att Moderaterna är ett idémässigt utbränt parti?

 

Läs Stefan Löfvens svar i Söndag 22.00!

/0 Kommentarer/i /av

Söndag 22.00 är ett samtalsprogram som direktsänds via Faceebook och Youtube. Söndagen den 16 januari var Stefan Löfven vår gäst. Vi frågade honom om hur det var när han valdes till partiledare 2012: blev det som du tänkte? Hur är det att förhandla med politiska partier jämfört med arbetsgivare? Hur förklarar du reformen om arbetsrätten? Vad har du för tankar om Ryssland och Sveriges säkerhetspolitik? Vad menade du med ditt besked i somras att beslutet att avgå ”var rätt, men inte lätt”? Och slutligen: ska du skriva dina memoarer? Läs sammanfattningen av samtalet med Stefan Löfven:

 

Lotta: Nu är det ett par månader sedan du lämnade dina uppdrag. Hur känns det?

Stefan: Bra! Nu börjar ett nytt kapitel mitt liv!

 

Lotta: Blev det som du tänkte när du 2012 valdes till partiledare?

Stefan:. Jag hade i VU kunnat följa Göran, Mona och Håkan. Jag insåg att det skulle vara påpassat, men det var ändå svårt att förstå hur det skulle bli. Det är tufft, men det är samtidigt stort att få representera sitt parti och land. Det har varit en fantastisk resa!

 

Lotta: Du, Leif, var med och övertalade Stefan att ställa upp. Blev det som du hade tänkt?

Leif: Nej, inte alls! Partiet var väldigt illa ute. Jag kunde då inte föreställa mig att vi skulle komma tillbaka så starkt, regera i två mandatperioder, genomföra ett ordnat partiledarskifte och ha en god chans att regera också en tredje mandatperiod period. Det kunde ingen drömma om, i varje fall inte jag.

 

Allan: Du, Stefan,  är en erkänt skicklig förhandlare, men det är skillnad på att förhandla fram kollektivavtal med en arbetsgivareorganisation och att förhandla ett Januariavtal med oppositionspartier. På arbetsmarknaden har båda parter intresse av ett avtal, i riksdagen kan oppositionspartier hellre vilja opponera och slippa ta ansvar än att göra upp med regeringen. Betyder denna obalans att en regering tvingas betala ett högt pris för att få till stånd ett avtal. Är det så man ska se Januariavtalet – en regering som behöver oppositionen, men en opposition som inte vill hjälpa regeringen?

Stefan: I båda fallen är det två parter som måste ge och ta. Den stora skillnaden är att en uppgörelse om ett kollektivavtal är mer hållbar än en uppgörelse i riksdagen. I avtalsförhandlingarna kan det vara hårda tag, men när väl avtalet är träffat så inleder man en period av samarbete fram till nästa förhandlingstillfälle. I politiken pågår förhandlandet dagligen och stundligen. Jag blev mycket besviken när Decemberöverenskommelsen spräcktes i början på 2015. Så skulle det aldrig gå till mellan parterna på arbetsmarknaden. Eller energiöverenskommelsen, som vi la ner mycket arbete på, för att ge näringslivet långsiktig hållbara villkor. Men Moderaterna drog sig ur efter ett par år bara för att byta ett ord mot ett annat. När det gäller Januariavtalet fanns det en stor tveksamhet bland liberalerna och det var inte heller lätt för centerpartiet. Men det fanns en gemensam övertygelse om att vi måste möta de stora samhällsutmaningarna och samtidigt skydda den liberala demokratin mot dem som vill rasera dessa värden. Där fanns en gemensam bottenplatta, ett gemensamt intresse.

 

Allan: Du har fått mycket kritik för överenskommelsen att ändra lagen om anställningsskydd. Sen tog parterna över och träffade avtal som täcker nästan hela arbetsmarknaden, Och nu adderar regeringen en kraftfull finansiering – 9 miljarder – för omställning till nya jobb. Hur gick detta till – från eftergifter om LAS till en stor offensiv reform med parternas medverkan?

Stefan: Jag visste från min tid i Metall att det hade pågått förhandlingar mellan LO och Svenskt Näringsliv för hitta lösningar på en rad problem, men förhandlingarna hade strandat. Jag visste också att det fanns en rad förslag i riksdagen som, om de genomfördes, skulle ha försvagat löntagarnas positioner. Att inte göra något och tro att allt skulle förbli vid det gamla, var därför inget alternativ. Jag ville ha till stånd en uppgörelse mellan parternas. Båda sidor fick ge och ta. Det blev en balanserad uppgörelse. Men därtill kommer att Sverige behöver ett mycket bättre system för omställning, för livslångt lärande. Nu har regeringen lagt grunden för en sådan ordning, ett gigantiskt stöd som löntagarna kommer att ha stor nytta av.

 

Lotta: Sverige har nu hamnat i en utmanande säkerhetspolitisk situation som Magdalena Andersson ska hantera. Hur ser du på hotet från Ryssland?

Stefan: Svårt läge. Vi befinner oss i ett paradigmskifte i säkerhetspolitiken. USA och Europa måste hitta en ny atlantisk länk. Putin vill tillbaka till det som gällde under Sovjet. De krav som han nu ställer är helt oacceptabla. Vi behöver inte räkna med en direkt attack mot Sverige, men det är ett spänt läge och var det slutar vet vi inte. Därför har det varit rätt att stärka vår militära kapacitet efter den nedrustning som genomfördes av regeringen Reinfeldt, när försvaret sågs som ett särintresse.

 

Calle: Jag kan tycka att diskussionen om en Nato-option är litet fånig, eftersom vi redan har någon form av Nato-option om vi skulle vilja gå med. Men samtidigt kan man tycka att om vi bygger vår säkerhetspolitik på att vi får stöd från andra länder, så bör vi kunna ge motsvarande garanti till de länder som ska hjälpa oss om vi skulle hamna i svårigheter?

Stefan: Vi har redan samsyn om att vi tar emot hjälp och att Sverige är beredd att göra motsvarande insatser. Nato är annorlunda. Det räcker med att titta på kartan för att och se hur vi i Nordeuropa minskar spänningarna genom att två länder håller isär Ryssland och Nato. Vi måste stärka vårt försvar, men vi måste tänka som Olof Palme, hur vi kan bygga så mycket gemensam säkerhet som möjligt. I mina samtal med amerikanska säkerhetspolitiker visade man djup respekt för vad vi själva gör för vår säkerhet, för vårt samarbete med Finland och för våra avtal med Tyskland och Storbritannien.

 

Leif: Nu har Ryssland dragit in Sverige och Finland i den pågående kalla konflikten, därför att Putin ser Sverige och Finland som en del av Nato. Tycker du att detta samarbete har ökad vår säkerhet – eller minskat den?

Stefan: Det har ökat vår säkerhet. Vi ska ha goda relationer med Ryssland, men Ryssland ska inte komma och tala om för oss hur vi ska organisera vår säkerhet. Det har jag sagt till Putin i våra kontakter

 

Allan: När du i somras annonserade din avgång förklarade du att beslutet var ”rätt, men inte lätt”. Vad menade tu med att det var ”rätt”? Var du trött på allt förhandlande och alla bråk med oppositionen? Eller var det så att du insåg att du inte skulle kunna vinna det kommande valet, men att din efterträdare skulle ha bättre chanser att göra det?

Stefan: Ständig förhandlingar och konflikter – nej det var aldrig huvudargumentet för mitt beslut. Jag hade i början på förra året bestämt mig för att göra en valrörelse till, sen skulle jag avgå. Sedan började jag fundera på om det skulle vara rätt. Jag insåg då att frågan skulle ställas i valrörelsen om vem som skulle komma att leda landet om vi socialdemokrater fick uppdraget att bilda regering. Det skulle vara besvärligt att inte kunna ge det beskedet. Sen såg jag behovet att skaka om spelplanen. Byta partiledare skulle definitivt ändra förutsättningarna för valrörelsen.

 

Lotta: En fråga från våra tittare: hur förbereder du för att nästa generation ska vara beredd att ta över – och när visste du att det skulle bli Magdalena Andersson?

Stefan: Jag har alltid sett detta som en huvuduppgift för en ledare. Så var det när jag skulle lämna Metall. Då visste jag att det fanns flera personer som skulle kunna ta över som ordförande. Hur gör man? Människor omkring en måste få växa. De måsta få ansvar. Så var det inför min avgång som partiordförande. Det fanns ett antal personer som skulle kunna leda partiet – och regeringen.

 

Lotta: Och när visste du att det skulle bli Magdalena?

Stefan: Jag var noga med att inte lägga mig i valberedningens arbete. Det var valberedningen och partidistrikten som skulle sköta processen. Det blev ju tidigt klar att Magdalena hade ett starkt  stöd runt om i landet. Jag har arbetat med henne i tio år och känner hennes kvaliteter. Jag har applåderat valet. Hon är så bra. Det känns väldigt tryggt.

 

Lotta: Vad har du för planer för framtiden?

Stefan: En uppgift som jag kommer att engagera mig i är kampen mot barnarbete. Det finns idag 160 miljoner barn som tvingas arbeta i stället för att gå i skolan. Jag har en diskussion med Kailash Satyarthi, som fick Nobels fredspris 2014, om hur vi ska kunna arbeta tillsammans för att bekämpa barnarbetet.  Sen vill jag ägna mig åt försvaret av demokratin – vi ser i USA och här i Europa att demokratin är hotad. Formerna för mitt arbete med detta är inte klara ännu.

 

Leif: Hur har du hanterat allt det hat som kommer från högern, det som alla tidigare socialdemokratiska ledare har utsatts för och som du också tvingats leva med?

Stefan: Jag är inte inne på sociala media och låter inte min dag störas av vad som skrivs där. Men jag vet ju att det förekommer kampanjer riktade mot mig. Jag utsattes redan från början för attacker för att jag var arbetare, en svetsare, som gjorde anspråk på styra landet. Det var rent klassförakt. Men mot det ska ställas det stöd som jag fått i partiet och vid möten runt om i landet. Jag är stolt över min bakgrund – jag har fått en bra skolning i både partiet och fackföreningsrörelsen.

 

Lotta: Om du får önska dig ett eftermäle, vad skulle det vara?

Stefan: Med tanke på hur det var när jag tillträdde och det som hänt under dessa år skulle jag gärna vilja att mitt bidrag kunde sammanfattas i två ord ”stabilitet och trygghet”.

 

 

Minnesbilder: När Gunnar Sträng och jag ställde till med Kris-a-la-Malta

/0 Kommentarer/i /av
Är det någon som minns Kris-a-la-Malta på nyåret 1971, en kris som Gunnar Sträng och jag ställde till med – och som drabbade Radiochefen Otto Nordenskiöld?
På den tiden lades regeringens budgetförslag fram den 10 januari. Fram till den dagen var det inte meningen att några nyheter skulle läcka ut i tidningar, radio och TV. Den 10 januari varje år hade finansministern, Gunnar Sträng, en stor pedagogisk uppvisning i TV när han redovisade samhällsekonomin och förslaget till reformer.
Vid den här tiden hände det sig att två reportrar på TV, Christer Pettersson och Allan Larsson redan före julen 1970 berättade om vad som skulle bli de stora nyheterna i det kommande budgetförslaget. Vi hade samlat på oss några av de tal som Gunnar Sträng hade hållit på hösten och ur dessa tal dragit några slutsatser om vad som skulle bli prioriteringarna i den kommande budgeten, (ett ganska rutinmässigt arbete som inga andra journalister gjorde).
Några dagar senare kunde jag läsa i DN att Västmanlands Tidning, VLT, hade anklagat Sträng för att ha läckt nyheter till mig. Detta hade gjort Sträng så förbannad att han hade ringt upp VLTs chefredaktör och förklarat att så var inte fallet och att han nu hade talat med Radiochefen Otto Nordenskiöld för att se till att inga fler nyheter läckte ut.
Vad skulle detta betyda? Jag gick in till chefen för nyhetsredaktionen, Per Martin Hamberg, och frågade. Skulle vi inte få presentera några nyheter ur budgeten, om vi fick fram sådana. Per Martin sa att det inte fanns någon sådan begränsning, det innebar bara att Radiochefen skulle informeras innan vi fick sända nyheter ur budgeten.
Det fanns bara ett sätt att testa om Radiochefen värnade SR/SVTs oberoende eller inte. Det var att ta fram ytterligare en nyhet ur budgeten, informera Radiochefen och avvakta vad som skulle ske.
Jag fick genom en säker källa fram en sådan nyhet. Den handlade om ett förslag om att inrätta en arbetsmiljöfond. Jag var noga med att kolla mina fakta, så att det var rätt in i minsta detalj, inklusive benämningen på den avgift som skulle finansiera fonden. Jag skrev mitt manus, ett kort inslag med raka fakta.
Jag gick sedan till Per Martin Hamberg och sa att vi planerade att sända detta inslag i kvällens sändningar. Per Martin tog kontakt med Radiochefens kansli, där man dock meddelade att Radiochefen hade farit på semester till Malta. Per Martin försökte då nå honom på flygplatsen på Malta, men det misslyckades. Det tog en stund innan han hade fått kontakt med Radiochefen på hans hotell. Därifrån utgick påbudet att denna nyhet inte fick sändas i TV.
Jag hade anställts av den tidigare radiochefen Olof Rydbeck för att hjälpa till att skaffa fram och presentera nyheter. Nu fick jag veta av den nye och publicistiskt oerfarne radiochefen Otto Nordenskiöld att mina nyheter inte fick sändas. På stående fot sa jag upp mig. Men Per Martin Hamberg ville inte acceptera detta. Han bad att jag skulle lugna ner mig och ge honom några dagar att reda ut situationen.
Jag accepterade det, och gick sedan efter den ordinarie nyhetssändningen ner i studion och bandade mitt inslag. Jag skrev därefter mitt uppsägningsbrev och la både brevet och bandet på mitt skrivbord och gav en av mina kolleger, Bertil Hammarstedt, i uppdrag att företräda mina intressen under några dagar över nyår, när jag ändå skulle ha semester.
Vad som sedan hände har jag bara andrahandsuppgifter om. Det var täta kontakter mellan Radiohuset och Otto Nordenskiöld på Malta. Men han var inte mottaglig för råd. Under tiden hade övriga nyhetsredaktioner på företaget fått veta vad som var på gång. Och alla satte en ära i att ta fram ”förbjudna” nyheter.
Slutligen grep SIF-klubbens ordförande, Bengt Gustafsson, in och talade Radiochefen till rätta. Det blev grönt ljus att sända ut nyheter ur budgeten och på nyårsdagens kväll hade alla programmen, TV-Nytt, Rapport och Ekot en eller flera nyheter ur den budget som skulle komma att presenteras den 10 januari. Fördämningen hade brustit.
Det blev en hel del ståhej omkring denna händelse, särskilt när Radiochefen kom tillbaka från Malta och skulle hålla räfst- och rättarting. Kvällstidningarna myntade då begreppet ”Kris-a-la-Malta”. Men det blåste snabbt över.
Några dagar senare skulle Christer Pettersson och jag göra den traditionella budgetintervjun med Sträng för sändning den 10 januari Av intervjun finns det bara en enda sak som jag i dag kommer ihåg. Jag ställde en fråga som byggde på att det under året hade rått delade meningar mellan finansministern och statsministern om vilken ekonomisk politik som skulle föras. Jag frågade om det inte hade varit bättre med mer stimulanser som andra i regeringen hade föreslagit. Det var en provocerande fråga. Sträng visade nu sitt mästerskap genom att vända situationen till sin fördel. Hans replik gick hem hos tittarna:
– Hördudu, jag säger som min gamla mor brukade säga, att om inte o m hade funnits hade man kunnat åka på ett järnspett över Atlanten!

Läs min replik i DN till ambassadörerna som vill införa euron i Sverige

/0 Kommentarer/i /av
Två hedervärda före detta ambassadörer har kommit på idén att i 2022 års valdebatt kasta in frågan om en övergång från krona till euro. De har publicerat en artikel på DN Debatt, där de anger två skäl. Det ena är att vi, om vi inte överger kronan, hamnar i dåligt sällskap – med Ungern och Polen. Mitt motargument: Blanda inte ihop rika Sverige med bidragsberoende Polen och Ungern. Sverige är nettobidragsgivare till EU och det är det som räknas.
Deras andra skäl är att Sverige inte har något formellt undantag för den gemensamma valutan och att vi är skyldiga att införa euron. Mitt motargument: Nej, Sverige har en överenskommelse med EU att det är riksdagen som bestämmer; Sverige ska inte med automatik byta valuta. Riksdagen har fattat ett beslut och det var att ordna folkomröstningen 2003. Svenska folket sa då ett bestämt nej till euron. Detta är ett ställningstagande som respekteras av EU:s institutioner.
Formellt uppfyller alltså Sverige de villkor som låg till grund för avtalet om medlemskap i EU och EMU. Sverige har – om och när det finns en tydlig folkopinion för en ny valutapolitik – möjlighet att byta från kronan till euron. Men det finns inget folkligt stöd för en sådan politik. Motståndet är större nu än då: 63 procent är emot enligt Statistiska centralbyråns senaste mätning, mot 56 i folkomröstningen. Också stödet för euron har försvagats – bara 20 procent nu mot 42 procent då. Detta är en politisk realitet för riksdagen och för EU.
På slutet av min replik ställer jag några frågor till ambassadörerna hur de tänker sig det ska gå till att få ett beslut om att byta ut kronan mot euron: Ska regering och riksdag sätta sig över folkomröstningen och den nuvarande opinionen? Eller vill de ordna en ny folkomröstning? Vilka partier ska i så fall ta ledningen i ambassadörernas kampanj?
I folkomröstningen 2003 var det bara två partier, som hade en majoritet av sina väljare för att byta ut valutan, dåvarande Folkpartiet (numera Liberalerna) och Moderaterna, två partier som i dag har stöd av mindre än var fjärde väljare. Är det inte ett väldigt litet segel för att vända ett stort skepp?  Här är länken till min artikel:

Hallå, Annika Strandhäll – har får du tre skäl att vända pessimism till optimism!

/0 Kommentarer/i /av
Som motvikt till din kommentar i DN ”inte alls säker på att vi klarar utsläppsmålen” vill jag föreslå att du resonerar så här:
1. 2020-talet blir genombrottet för den stora omställningen!
2010-talet har varit en tid av politiska förberedelser. På några få år har vi gått från det misslyckade klimattoppmötet i Köpenhamn till Paris-avtalet, uppslutning från USA Kina, Japan och Indien och EUs Green Deal. Glasgow blev bättre än befarat. Allt detta tillsammans innebär stora steg framåt. Men det allra viktigaste är att incitamenten redan är så starka att förnybart nu slår igenom på bred front och att företagen inser att det fossila är ett hinder för lönsamheten. Det är det vi ser i den gröna industriomställningen. Det är samma sak som sker på bilmarknaden. Under två år har bilförsäljningen gått tillbaka, men försäljningen av elbilar har fördubblats. Vem vill köpa en fossildriven bil efter 2025, en bil som snabbt tappar andrahandsvärde?
2. Ny kraftfull policy är på väg!
Det är sant att vi i dag har ett ”climate policy deficit”, det går för långsamt. Därför behövs mer politisk kraft för att bryta denna trend. Där kommer EUs Green Deal in – med ett stort åtgärdspaket ”Fit for 55”. Det kommer att slå igenom i europeisk och svensk lagstiftning inom de närmaste åren. Det omfattar en rad åtgärder över ett brett fält – energiproduktion, transporter, energianvändning, återvinning/cirkulär ekonomi mm – och innebär stora ambitionshöjningar. Takten i omställningen kommer att öka. Här bör du visa hur Sverige kan vara drivkraft och föregångare.
3. Klimatomställningen kommer att ske lokalt – av städer/kommuner i samverkan med näringsliv, akademi och folkrörelser
Ledarna för 23 svenska städer har nyligen antagit utmaningen om att vara klimatneutrala 2030 genom att skriva under Klimatkontrakt 2030 med Viable Cities och fem statliga myndigheter. De tvekar inte om utsläppsmålen. De ser potentialen och vill gå före. De fungerar som förebilder för städer i hela Europa. EU har nu inbjudit Europas städer att skriva ”Climate City Contract 2030” för att driva på omställningen. Om du vill ha detta bekräftat, föreslår jag att du frågar de politiska ledarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Uppsala, Lund, Umeå – Anna König Järlmyr, Axel Josefson, Katrin Stjernfeldt-Jammeh, Erik Pelling, Philip Sandberg och Hans Lindberg – och ledarna för de andra 17 svenska kommuner, som nu arbetar med ett 2030-mål. Tanken med detta är att den högsta politiska ledningen i varje kommun tar ansvaret, samlar näringsliv, akademi och folkrörelser i ett kraftfullt omställningsarbete. Klimatkontrakt 2030 kommer att omförhandlas varje år. Ambitionerna kommer att höjas, ny policy kommer att integreras , nya innovationer kommer att tas i bruk just för att klara utsläppsmålen. Arbeta med dem, Annika, de vill alla se att regeringen ställer sig bakom Klimatkontrakt 2030!
PS. Städer utgör bara 3 procent av jordens landmassa, men är skyldiga till 72 procent av koldioxidutsläppen. Det är därför städer/kommuner måste engageras i klimatomställningen. De svenska städer/kommuner, som skrivit under Klimatkontrakt 2030, omfattar 40 procent av befolkningen. De har både vilja och förmåga att få något gjort. Fler kommer till under nästa år.

Varför kan inte våra barns skola få styras på samma sätt som Moderaternas skola, som investerar i stället för att dela ut?

/0 Kommentarer/i /av
Det är en fråga som jag skulle vilja diskutera i ljuset av DNs reportage om Barbara och Hans Bergströms bolagsskola. Medborgarskolan, som står Moderaterna nära, äger Kulturama, en framgångsrik specialskola med grundskola och gymnasium och vuxenutbildning. Huvuddelen av Kulturamas verksamhet finns i Hammarby Sjöstad, där 3.500 elever får sin utbildning. Kulturama drivs i stiftelseform, inte i bolagsform.
På hemsidan motiverar Medborgarskolan varför: ”Vi är en ideell organisation och återinvesterar allt överskott tillbaka in i skolverksamheten. Det gör Medborgarskolan till en trygg och stabil huvudman”. På hemsidan finns information om skolpengen: ”Kan skolpengen ge ett överskott? Det är inte tanken, men om den gör det så hamnar inte vinsten i någons privata ficka när du går på Kulturamas Gymnasium. Vinsten återinvesteras istället i din skolmiljö som lokaler, mat, underhåll och aktiviteter m.m”.
Ingen vinstutdelning till Engelska skolan eller någon annan skolkoncern. Allt överskott återinvesteras – till elevernas nytta. Så gör en trygg och stabil huvudman.
Min fråga: Varför får de principer som gäller för Moderaternas skola inte gälla i våra barns – och barnbarns – skolor? Varför kan inte alla friskolor få ha trygga och stabila huvudmän, som investerar i stället för att dela ut?
Här är länken till info om skolpengen: https://www.kulturama.se/om-kulturama/om-skolpengen/

Stockholms klimatomställning – på Nobel-middag i Beijing!

/0 Kommentarer/i /av

Ja, så här såg det ut på svenska ambassadens Nobel-middag när Olle Burell och jag presenterade Stockholm Green Innovation District, ett nytt samarbete mellan Stockholm stad och Nacka kommun för globalt ledarskap för hållbar stadsutveckling. På bilden i kommentarsfältet nedan ser du Olle Burell och mig i en studio i Hammarby Sjöstad. Därifrån gjorde vi vår presentation på engelska med bilder översatta till kinesiska. Uppklädda i mörk kostym, vit skjorta och slips för att smälta in i den högtidliga Nobel-festen på ambassaden i Beijing!
Ett 50-tal gäster – på hög nivå inom forskning, företag och regering – deltog. Vi fick tillfälle att på 30 minuter informera om Stockholm Green Innovation District och ha en dialog med Dr Fang Li, en av Kina ledande miljöekonomer. Stort intresse – många kineser kommer till FN-konferensen Stockholm+50 i juni och då vill de göra ”site visit” hos oss.
Vad är Stockholm Green Innovation District? Jo fem stadsdelar söder om Söder: Årsta, Nya Slakthusområdet, Skanskas Sthlm New, Hammarby Sjöstad och Nobelberget/Sickla i Nacka. Här finns företag som bidrar med innovation till klimatomställningen: Skanska,. Atrium Ljungberg, Stockholm Vatten och Avfall, Stockholm Exergi, Envac, Green City Ferries, Skistar, Stockholm Water Innovation Center med flera. Vi har dessutom tre starka partners inom forskning och innovation: KTH, IVL och RISE. Samt tre partners som kan bidra till att budskapet om Stockholms innovationer för klimatomställning når ut i världen: Invest Stockholm, Smart City Sweden och Stockholmsregionens EU-kontor i Bryssel.