På söndag ska den socialdemokratiska partistyrelsen ta ställning till frågan om Sverige ska gå med i NATO. Jag har tidigare skrivit här på Facebook om min syn på Sverige säkerhetspolitik (se nedan). Jag vill lägga till två frågor och två svar:

– Kommer svenska folket att känna sig säkrare om Sverige går med i Nato? Eftersom två tredjedelar av de tillfrågade anser att också Sverige bör ansluta sig till Nato, om Finland gör det, så är svaret på den frågan ”ja”. Detta är ett politiskt faktum.

– Kommer Sverige som nation att vara säkrare om Sverige går med i Nato? På den frågan har jag inget svar. Ingen av dem som nu ivrigt viftar med de gamla argumenten för eller emot Nato har lyckats övertyga mig. Rysslands invasion av Ukraina Den 24 februari innebar en säkerhetspolitiskt jordbävning. Det är den som måste vara utgångspunkten för hur Sverige ska utforma sin framtida säkerhetspolitik, inte vad man tänkte för 10, 20 eller 30 år sedan. För att kunna svara på frågan om Nato-medlemskap innebär ökad säkerhet eller ej, behöver man ha tillgång till de analyser som regeringen nu har tagit fram. Det är – av lätt insedda skäl – bara medlemmarna i regeringen och utrikesnämnd som har tillgång till den informationen och som kan dra politiska slutsatser av den. Vi andra får ta del av denna analys, när partiledning och regering offentliggör sina slutsatser och skälen för dessa slutsatser. Till dess håller jag för min del frågan öppen. Jag vill ta del av Magdalena Anderssons argument och göra min egen värdering av hennes presentation av Sveriges säkerhetspolitik i en ny tid. Kommer hon att övertyga mig? Om hon har starka skäl, säger jag ja till svensk medlemskap. Om inte, kommer jag att finnas bland nej-sägarna.

Leif Pagrotsky Anders Lindberg Peter Wolodarski Heidi Avellan Margot Wallström Lena Hjelm-Wallén Ann Linde Privat Tobias Privat Baudin Karin Pettersson Inga Näslund Ulla Löfven

Sär här skrev jag för några veckor sedan här på Facebook:

NATO: vem ska jag lyssna på …

… de som alltid sagt ja – eller de som alltid säger nej? De som alltid i alla väder sagt Nato, övertygar mig inte. De som alltid säger nej, oavsett säkerhetsläge, gör det inte heller. Alltså tvingas jag tänka själv, försöka använda mina erfarenheter av svensk säkerhetspolitik – jag gick i Tage Erlanders skola på 1960-talet! – och pröva vad som är hållbart i dagens hotfulla värld. Så här tänker jag:

1. Har det säkerhetspolitiska läget förändrats så i grunden att vi behöver ompröva vår traditionella säkerhetspolitik? Ja, det som hände den 24 februari var en säkerhetspolitisk jordbävning. Det går inte att säga att allt är som förr. Det som vi sett av rysk aggression understryker allvaret i den nya hotbilden.

2. Har den svenska säkerhetspolitiken tjänat oss väl? Ja, utan tvekan. Den kan sammanfattas i Olof Palmes begrepp ”gemensam säkerhet” om allt det som behövs för att förhindra politiska konflikter att leda till upprustning och krig och att bidra till att medla och skapa fred när konflikter har brutit ut. Det är en nödvändig utgångspunkt när vi nu ska formulera den nya svenska säkerhetspolitiken i ett krigsdrabbat Europa. Att bygga ett starkt försvar och samtidigt verka för gemensam säkerhet är de självklara grundvalarna för Sveriges politik.

3. Vad innebär det nya säkerhetspolitiska läget i Europa? I den offentliga debatten finns inget väl underbyggt svar på den frågan. Svaret kommer förhoppningsvis att ges i det analysarbete som regeringen nu har satt igång och som ska ligga till grund för överläggningar mellan de politiska partierna. Erfarenheterna under en dryg månad av rysk invasion och krig i Ukraina ger en blandad bild av vår och våra grannländers säkerhet. Vi vet att det inte går att lita på Rysslands ledare och att rysk politik är helt irrationell, byggt på nationalism, revanschism, illusioner och propaganda. Samtidigt vet vi att den ryska militärapparaten är mycket svagare än vad vi i väst hade räknat med. Men fortfarande är Ryssland en kärnvapenmakt och vi har under överskådlig tid ingen anledning att räkna med att regimen kollapsar och att en ny rysk ledning tar över. Det är allt detta som nu måste analyseras och vägas samman på ett seriöst sätt.

4. Hur mycket av säkerhetspolitiskt handlingsutrymme har Sverige? Svaret är enkelt: den svenska säkerhetspolitiken, så som den formulerades under 1900-talets kalla krig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – är självvald. Det är Sverige regering och riksdag som bestämmer och kan i varje läge ge säkerhetspolitiken nytt innehåll. Så har skett under de drygt 30 år som gått sedan Berlinmuren föll och Sovjetunionen imploderade. Tillkomsten av den europeiska säkerhetsordningen, OSSE, i början på 90-talet gav nya öppningar och låg till grund för Sveriges ansökan om medlemskap i EU. Sverige har medverkat till att i EUs fördrag från Lissabon skriva in ett säkerhetsåtagande, något som den svenska regeringen nyligen åberopat. Sveriges samarbete med USA och Storbritannien om militär planering och militära övningar är ett annat exempel på hur Sverige omdefinierar den traditionella säkerhetspolitiken. Beslutet att sända vapen till Ukraina – att skilja mellan anfallande och försvarande land – är ännu ett sådant steg. På detta sätt skiljer sig den svenska säkerhetspolitiken från t ex Österrikes, som är grundad i ett avtal med andra världskrigets segermakter, inklusive Ryssland. Sverige behöver inte fråga om lov att förändra säkerhetspolitiken, den bestämmer vi på egen hand, när vi har gjort klart för oss vad som gagnar vår säkerhet.

5. Ska Sverige ta hänsyn till Finland, när vi formulerar vår säkerhetspolitik? Ja, det ska vi göra eftersom Finlands neutralitet under och efter det kalla kriget varit en del i Sveriges säkerhetspolitiska tänkande och planerande; Sverige och Finland har tillsammans bidragit till ett förhindra spänningar och konflikter i vår del av Europa. Vi har varit ömsesidigt understödjande under det kalla krigets skiftande skeenden. Finland har skickligt skött sina relationer med Sovjetunionen/Ryssland, på diplomatisk väg.

6. Ska Sverige göra gemensam sak med Finland om en ny säkerhetsordning i norra Europa? Det finns starka skäl för det. Frågan är vad en sådan ny säkerhetsordning innebär. I Finland är det president Niinistö som har sista ordet och vi vet ännu inte vad Finland till slut kommer att välja för väg. Om Finland väljer NATO-medlemskap och flyttar NATOs östgräns från de norska skogarna till de finska, så är det Finland som har gjort avvägningen mellan värdet att bevara den ordning och stabilitet som gällt i flera decennier och den avskräckning som ett NATO-medlemskap skulle innebära. Finland och Sverige har redan ett omfattande militärt samarbete och det talar för att båda länderna gör gemensam sak.

Vad är slutsatsen av dessa resonemang? En första slutsats är att alla som vill göra ett välgrundat ställningstagande till Sveriges framtida säkerhetspolitik – inte bara hålla fast vid gamla trossatser – bör avvakta den säkerhetspolitiska analys, som regeringen nu låter göra. Om den analysen ger starka skäl för att Ryssland kommer att utgöra ett militärt hot mot Sverige och att vi behöver ha en militär säkerhet som går utöver den som vi skapar med ett stärkt försvar, är det sedan tre villkor som måste uppfyllas. Det ena är att det går att nå en bred politisk enighet inom landet; någon sådan finns inte i dag. Det andra att Sverige kan göra gemensam sak med Finland. Om detta innebär att de båda länderna beslutar att söka medlemskap i NATO måste det finnas visshet att alla NATOs medlemsländer har gett Sverige och Finland klartecken. Detta är en process som kommer att ta minst ett år, troligen längre tid, en tid under vilken Sverige ska bygga upp det militära försvaret.