Nato-medlemskap: Nödvändigt, men inte önskvärt – 16 juli 2023

/0 Kommentarer/i /av
Många jublar över det svenska medlemskapet i Nato, andra kritiserar beslutet att ge upp den säkerhetspolitik, som har hållit Sverige utanför två världskrig. Jag anser för min del att det svenska medlemskapet i Nato var nödvändigt av två sammanhängande skäl.
• Det ena skälet är uppenbart: Rysslands krig mot Ukraina och den europeiska säkerhetsordningens sammanbrott.
• Det andra skälet är Finlands beslut att ansluta sig till Nato och därmed flytta Natos östgräns från den norska gränsen till den finska gränsen i öster.
Sveriges säkerhetspolitik har under 75 år varit sammanflätad med den finska säkerhetspolitiken. När de nordiska länderna 1948-49 planerade att skapa ett nordiskt försvarsförbund kom Finlands anslutning att blockeras av Sovjetunionen. Det tvingade de nordiska länderna att ge upp planerna på ett försvarsförbund. Norge och Danmark anslöt sig till Nato, medan Sverige och Finland bildade en neutral zon mellan Nato och Warszawapakten. Finska presidenter skötte relationerna med Sovjetunionen på diplomatisk väg med stor skicklighet under svåra tider; Finland var det enda grannlandet till Sovjet, vilket kunde upprätthålla demokrati och en öppen ekonomi. Efter hand ökade frihetsgraderna för Finland. Efter Sovjetunionens sammanbrott och tillkomsten av den europeiska säkerhetsordningen kunde Finland tillsammans med Sverige gå in i EU 1995.
Det ryska anfallet på Ukraina och hotet mot andra länder i regionen ändrade allt. Den finländska statsledningen drog slutsatsen att det som gällt under 75 år i relationen mellan Finland och Sovjetunionen/Ryssland inte längre gäller. Inget land kan lita på ett Ryssland som styrs av en åldrande, aggressiv och korrupt statsledning med imperialistiska ambitioner. Därför var anslutning till Nato ett nödvändigt steg. Detta var också det starkaste skälet till att Sverige valde samma väg – nödvändigt i den värld som vi nu lever i och med den roll som Sveriges och Finlands säkerhetspolitik har spelat. Detta bör de högljudda kritikerna av svenskt medlemskap i Nato betänka.
Nödvändigt, men inte önskvärt, skrev jag i rubriken. Med det menar jag att jublet ”Äntligen Nato” är malplacerat. Det låter som om man nu jublar över att Ryssland äntligen visat att det är ett aggressivt och imperialistiskt land som satt igång ett krig som gör att Finland och Sverige måste ge upp vår säkerhetspolitik, rusta upp och ansluta oss till Nato. Det finns inget önskvärt i det krig som Ryssland startat, inget önskvärt i att kriget fortsätter, ett krig som Ryssland inte kan vinna. Inget ”äntligen”. Det som är önskvärt är att Ryssland kan drivas ut ur Ukraina, att fredsförhandlingar kommer till stånd och att Ukraina kan byggas upp, att de ryska krigsförbrytarna kan gripas och skickas till Haag för att åtalas för krigsbrott. Och att en ny europeisk säkerhetsordning kan komma till stånd. Det kommer att ta tid men det är för den framtiden, som vi ska reservera ordet ”äntligen”.
Det är det jag menar när jag skriver att svenskt medlemskap i Nato är nödvändigt, men inte önskvärt.

Hade försvarsberedningen för bråttom?

/0 Kommentarer/i /av
”Ett aggressivt Ryssland, med såväl förmåga som vilja att föra krig under lång tid, bör således utgöra den huvudsakliga grunden för utvecklingen av det svenska totalförsvaret”. Så skriver Försvarsberedningen i sin rapport ”Allvarstid”, sidan 93, avlämnad dagarna före midsommar.
Vilken slutsats hade Sveriges främsta säkerhetspolitiska experter, bilden, dragit om de väntat ett par veckor och analyserat Wagner-arméns kuppförsök?
Jag tar fasta på den brittiske försvarsministern Ben Wallace kommentar att den misslyckade revolten ”had exposed a weakness in Russia´s defence and how threadbare Russians reserve forces now are” (BBC). Jag ser två tänkbara, alternativa tillägg till försvarsberedningens slutsatser:
Alternativ 1. Det finns starka skäl att räkna med att den ryska statsledningen kommer att tvingas ägna sig åt ett växande internt motstånd och att förmågan att under lång tid föra krig i Ukraina har försvagats.
Alternativ 2. Det finns starka skäl att räkna med att den ryska statsledningen kommer att öka aggressiviteten utåt och repressionen inåt.
Vill gärna höra mina fb-vänners kommentarer till dessa två alternativa tillägg till ”Allvarstid”!

”Vi som vill minnas bättre” – 20 juni 2023

/0 Kommentarer/i /av
När man börjar se sämre, finns det läsglasögon att köpa. När man börjar höra sämre, finns det hörsel-apparater. Men vad gör man när man börjar minnas sämre? Finns det några minnesappar? Eller måste var och en skapa sina egna rutiner för att bli påmind?
Jag skulle gärna vilja höra hur ni gör, ni som ibland glömmer av ett namn på en person eller en tid som ska passas. Jag har därför startat en fb-grupp ”Vi som vill minnas bättre”. Om du är intresserad att följa diskussionen och om du vill bidra med dina goda råd, är du välkommen. Jag har som inledning lagt ut några av mina minnesrutiner. Med förhoppning att få mångfaldigt tillbaka!
För dig som inte vill gå vägen över ”Minnes-gruppen”, lägger jag ut mina rutiner här:
1. Min göra-lista
Detta är det bästa sättet att komma ihåg – en handskriven lista med
– veckans kommande möten/resor/engagemang,
– telefonsamtal som ska ringas
– mail som ska skrivas
– dokument som ska skrivas
– trädgårdsarbete och annat som ska utföras
Denna lista skriver jag för hand, jag prickar av det som jag gjort och skriver om listan var och varannan dag för att påminna mig om vad som ska göras. När jag skriver om får jag anledning att planera det som ska göras – idag eller kommande dagar. Förutom nyttan av att hålla reda på vad jag ska göra, har listan förtjänsten att jag känner mig nyttig när jag kan stryka ut något på listan.
2. Flagga på mail som ska besvaras
Jag sätter numera flagga på alla mail, som jag ska göra något åt, t ex att besvara. Det ger mig en aktuellt -göra lista för mina kontakter. Utan den skulle jag tappa bort väldigt mycket av det som jag vill göra eller som jag har skyldighet att göra.
3. Datorn som minne
Jag använder datorn som kom-ihåg när det gäller namn och åtaganden. Jag har ibland/ofta svårt att få fram namnet på en person som jag känner väl och kan se framför mig. Jag går då in på datorn och söker på email – sända och mottagna – jag kan då söka t ex på KTH eller Skanska och få upp personer som jag haft kontakt med i dessa företag. Fungerar i 90 procent av fallen.
4. Mobilen för påminnelse till mig själv
En god idé eller en ny göra-sak som kommer upp i huvet försvinner snabbt, om jag inte skriver ner den. Sådant kommer ofta upp på morgonen när jag vaknat och tänker på dagen som kommer. Då skriver jag i mobilen i ett mail som jag adresserar till mig själv. Då kommer denna ide/göra-sak upp när jag läser inkommande mail i datorn och jag kan markera med flagga för senare åtgärder – eller åtgärdas omedelbart.
5. Personer som påminnelser till ord som jag inte kommer ihåg.
Eftersom jag ägnar en del tid åt trädgård och växter behöver jag att ordförråd för detta. Men mycket av dessa växter har kommit in sent i mitt åldrande liv, och närminnet har inte alltid plats för sådant. Jag har därför utvecklat en teknik för att knyta växter och trädgård till namn, som regel i familjen, för att snabbt få fram växters namn. Så tex är Love min påminnelse för lavendel (Love, ”lav”, lavendel), Petter är påminnelse för petunia, och Magnus för magnolia. Per för pergola etc. Ska bygga upp ett litet lexikon för detta!
6. Fler rutiner för att minnas?
Kommer att behöva fler rutiner – tacksam för goda råd! Hur gör du?
Här är länken till gruppen Vi som vill minnas bättre https://www.facebook.com/groups/228445933379968

Jag läser Ingvar Carlssons ”I sällskap med döden” som en bok om livet – 18 juni 2023

/0 Kommentarer/i /av
Jag har läst Ingvar Carlssons bok ”I sällskap med döden”. Ja, jag sträckläste den. Mäktig bok. Bokens titel, alla intervjuer med Ingvar och artiklar om boken har uppehållit sig vid döden. Jag läser boken på ett annat sätt. För mig är den framför allt en bok om livet, Ingvars liv och livet med Ingrid och döttrarna. Hur han utvecklats från scoutledare till en drivande nationell och internationell politisk ledare. En politiker som kunde ta strid, men som också kunde samla partierna och nationen. Den handlar också om hur mycket Ingrid har betytt för Ingvar, för hans vägval och i deras gemensamma uppgift att representera Sverige. Döden finns närvarande längs vägen – faderns död, när Ingvar var 12 år gammal, Olof Palmes bortgång, Anna Lindhs död – men det är livet, det strävsamma, det utsatta, som bär genom hela berättelsen. Det är en stor prestation att kunna skriva så personligt och dela med sig av så mycket av det som han tvingades hålla tillbaka under åren med politiskt ansvar.

Äntligen: Exit Boris! – 16 juni 2023

/0 Kommentarer/i /av
Nu är det över. Boris Johnson har i vanära lämnat det brittiska parlamentet. Han ljög för parlamentet om festandet och drickandet i Downing Street 10 under Covidårens hårda ”lock down”. Han hade ägnat sig åt det som hans regering hade förbjudit de brittiska medborgarna att göra, att träffas och ta en drink.
Men historiens dom kommer att bli hårdare än den dom som parlamentets etik-kommitté fällde igår. Historien kommer att minnas Boris Johnson som den som med falska förespeglingar om Global Britain förde Storbritannien ut ur EU och in internationell isolering. Det Boris Johnsson lämnar efter sig är en brittisk ekonomi i stagnation och ett Tory-parti i söndring och förfall.
Tro det eller ej – Boris Johnson planerar att göra come back! Han säger att han lämnar parlamentet ”for now” och är redan i full gång med konspirationer mot den nuvarande premiärministern Rishi Sunak.

Sista etappen på min europeiska resa! – 15 juni 2023

/0 Kommentarer/i /av
Malmö var startpunkten för min långa europeiska resa. Då, 1961, blev jag som journalist på tidningen Arbetet i Malmö utsänd till Bryssel för att skriva om det ”nya Europa” – den gemensamma marknaden, ECC – som höll på att växa fram. I veckan medverkade jag i Malmö på svenska ordförandeskapets EU-konferens om klimatomställning i städer – sista etappen på min europeiska resa!
– Bakgrunden: Städer – tätorter – omfattar cirka 3 procent av jordens yta, men svarar för mer än 70 procent av koldioxidutsläppen. Det är skälet till att städerna måste ta ledningen i omställningen. Och att vi medborgare måste engagera oss.
– Min uppgift: Jag fick tio minuter för att berätta om sex lärdomar från det arbete som pågått under ett par årtionden i Sverige för att skapa nya former för klimatomställningen i städer. Här kommer de – i skriftlig form, det tar två minuter att läsa dem!
– Den första lärdomen: När Stockholm stad vid millennieskiftet började bygga en ny stadsdel runt Hammarbysjön, gav Mats Hulth stadens förvaltningar i uppgift att göra den nya stadsdelen ”dubbelt så bra som allt annat som byggts”. För att kunna bygga så mycket hållbarare, skulle den gamla, silobaserade, formen av ledning och styrning inte duga. Det behövdes ett nytt sätt. Alla förvaltningar måste dra åt samma håll och alla byggherrarna måste acceptera de nya högt ställda kraven. Detta nya samlade grepp har fått namnet ”eco-governance”.
– Den andra lärdomen: 15 år senare kunde vi konstatera att ”dubbelt så bra” inte var tillräckligt för att nå klimatmålen. Energianvändningen i våra bostäder måste bli fossilfri, alla fordon måste elektrifieras och bilarna måste kunna laddas i garagen, återvinningen måste bli bättre, konsumtionen måste ställas om. Detta är en omställning som staden inte har rådighet över. Det är vi som bor i staden, värmer våra hus, åker bil och konsumerar som måste engageras. Därför behövs en medborgardriven klimatomställning, ett projekt som fick namnet Hammarby Sjöstad 2.0 med målet att göra stadsdelen klimatneutral till 2030.
– Den tredje lärdomen: Tre svenska statliga myndigheter startade ett nationellt innovationsprogram, Viable Cities, för att driva på omställningen. EU-kommissionen höll samtidigt på att förbereda det ny forsknings- och innovationsprogrammet, Horizon Europe. EU gjorde en självkritisk analys och konstaterade att det gamla programmets många projekten var som små öar av förändring i en stillastående ocean. EU-kommissionen lanserade ett helt nytt synsätt: stora långsiktiga ”missioner” i stället för många små projekt. En av dessa ”missioner” handlade om städers klimatomställning. Kraftsamling, långsiktighet, höjda ambitioner.
– Den fjärde lärdomen: Vi i ledningen för Viable Cities lärde av EU-kommissionens nytänkande, men såg att vi måste hitta ny en form för att kunna genomföra städers klimatomställning. I samarbete med de politiska ledarna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Växjö, Umeå, Uppsala, Järfälla och Enköping utformade vi Klimatkontrakt 2030, en ny form av samarbete mellan stat och kommun, med årliga ambitionshöjning och med 2030 som mål för klimatomställningen.
– Den femte lärdomen: När EU-kommissionen skulle konkretisera hur Europas städer skulle bli klimatneutrala, tog man fasta på Sveriges erfarenhet av Klimatkontrakt 2030 och skapade en egen form, Climate City Contract, och valde ut 112 städer för den första vågen. Nu kommer ett antal andra städer att knytas till dessa i form av ”tvillingar” som ska inspireras av föregångarna.
– Den sjätte lärdomen kommer från ett pågående arbete, Stockholm Green Innovation District – fem stadsdelar som tillsammans vill visa vägen i klimatomställningen: Hammarby Sjöstad, Sickla, Skanskas Sthlm New, Slakthusområdet och Valla Torg/Årsta. Siktar till globalt ledarskap i samverkan med andra europeiska städer med Greenovation Europe som gemensam plattform.
– Bilden: här visar jag den rapport som jag skrivit på uppdrag av Viable Cities och Vinnova. Där finns de sex lärdomarna sammanfattade på 30+ sidor! Här är länken till den svenska versionen, ”Klimatomställning av städer”

Fyra frågor till Christina Jutterström, ledare för Oberoende Public Service som höll ett forskar-seminarium, vilket kan ses på SVT Play (länk längts ned i detta inlägg) – 1 juni 2023

/0 Kommentarer/i /av
1. Vad överraskade dig mest i de presentationer som forskarna gjorde på seminariet?
Christina: Det som gjorde störst intryck på mig var professorn och filosofen Sofia Näsströms föreläsning om public service roll i den liberala demokratin. Public service bär upp demokratins grundval, fastslog hon. Demokratin behöver en återkommande plats där diskussionen kan äga rum om vad som behöver göras i vårt samhälle. Demokratin behöver ritualer, platser och den platsen ska public service stå för. Näsström konstaterade att i den ovissa tid vi lever behöver gamla sanningar omprövas. Det måste ske i en öppen debatt. För den debatten är ett oberoende och brett public service den enda säkra plattformen, enligt henne. Jag hoppas många framöver ska lyssna till Sofia Näsström, som också ville göra publiken uppmärksam på de många små stegen som nu tas i politiken också i Sverige mot ett mer auktoritärt sätt att styra.
2. SVT och SR fortfarande i topp som viktigaste nyhetskällorna. Är det en generationsfråga? Var hittar unga människor information om vad som sker?
Christina: Generellt står sig både SVT och SR mycket bra när det gäller att vara människors nyhetskällor. SVT ligger i topp som nyhetskälla (50 procent), följt av SR och TV4. Pandemi och krig har också allmänt ökat människors intresse att ta till sig nyheter. När det gäller unga och unga vuxna tar de flesta del av nyheter i en kombination av professionella och sociala medier. Ju yngre de är desto mer använder de sociala medier för sin nyhetskonsumtion. Facebook ligger fortfarande i topp, men Instagram ökar och är nästan ifatt. Den kinesiska plattformen TikTok används generellt i liten utsträckning – utom av de mellan 15-24 år. 25 procent av de unga har TikTok som sin huvudkälla för nyheter.
3. Tre år av stora nyhetshändelser – pandemin, Rysslands krig i Ukraina, svensk valrörelse – hur har dessa händelser påverkat det svenska folkets tilltro till public service?
Christina: Tilltron till traditionella medier har ökat under senare år. I topp ligger SVT, som 77 procent (enligt SOM-institutets mätning) av befolkningen har förtroende för, tätt följt av SR. Förtroendet för dagstidningarna ligger på ca 50 procent. De drygt 20 procent av befolkningen som inte visar förtroende för public service-företagen består till stor del av personer som politiskt ligger långt till höger. Intressant är ändå att 44 procent av personer som uppger sig rösta på Sverigedemokraterna har förtroende för SVT och SR, en något högre siffra bland moderata väljare. SOM-institutet har också i sin senaste undersökning frågat om de tillfrågade vill ha ett smalt public service, alltså ett public service utan framför allt sport och underhållning. Den statliga utredningen om public service framtid har ju i uppdrag att pröva ett public service utan sport och underhållning. Endast 12 procent ville ha ett smalt public service i SOM-undersökningen.
4. Vad är det som motiverar dig att engagera dig i Oberoende Public Service? Du skulle ju kunna leva ett lugnt liv i stället för att stå i centrum för den stora bataljen om radio och TVs oberoende och uppdrag?
Christina: Min drivkraft i det här arbetet är en stark tro på att snart 100-åringen public service med sin bredd i uppdraget och sitt oberoende från politiska, ekonomiska och andra maktsfärer fortsatt har en otroligt viktig roll att spela när det gäller att ge information, utbilda och underhålla svenska folket. I den turbulenta tid vi lever i med krig, spridning av falska nyheter och allmän osäkerhet, behöver vi som medborgare en trovärdig mediekälla där man kan få både trovärdiga nyheter, kunskap och bli underhållen. Sen är det otroligt viktigt att public service-företagen klarar att utvecklas i takt med tiden, att de gör ett relevant, viktigt och intressant innehåll för nya generationer och finns på alla de plattformar där publiken finns. Om den statliga utredningen kommer att ge SVT och SR de villkor och resurser som krävs för detta vet vi ännu inte. Men vi som arbetar i föreningen Oberoende Public Service har lovat att vi ska arbeta fram ett visionärt alternativt för ett framtida public service, som vi vill ska vara attraktivt för både våra och andras barn och barnbarn. Med den visionen ska vi påverka den statliga utredningen och naturligtvis sprida den till allmänheten.
Bild: Studieförbundet Vuxenskolan Blekinge

Tre frågor till utbildningsminister Mats Persson – 30 maj 2023

/0 Kommentarer/i /av
Du har i riksdagen förklarat att regeringen kommer att gå vidare och sätta in handplockade ledamöter i universitetsstyrelserna – i strid med etablerad ordning och i strid med en stark opinion i högskolevärlden. Nu är frågan hur det ska gå till. Jag har tre frågor till dig:
– Vem kommer att sköta rekryteringen av de nya ledamöterna – kommer du att göra det på egen hand eller är det någon annan som ska göra det?
– Vilket uppdrag ska dessa ledamöter ges – hur avviker uppdraget från vad som gäller för övriga allmänrepresentanter i styrelserna?
– Av de 238 ledamöter som nyss utsetts för en tid av 17 månader måste ett antal lämna för att bereda plats åt de nya. Hur skall de som sparkas väljas ut, och på vilka grunder?
Jag har förhoppningar att du ska svara mig och mina 5000 vänner här på Facebook, många av dem i universitetsvärlden. Om du inte gör det, hoppas jag att det i riksdagen finns intresse att få svar, t ex genom en interpellationsdebatt, där dessa frågor kan att ställas och måste besvaras.
Allan Larsson,
Styrelseordförande i Lunds universitet 2004-2012, ESS-förhandlare på uppdrag av Regeringen Reinfeldt 2007-2009.

Vilken är Ulf Kristerssons ”mission” – och hur uppfyller han den? – 23 maj 2023

/0 Kommentarer/i /av
Varje högerledare har haft en tydlig ”mission”: att utforma ett politiskt program för ”de välståndsbildande krafterna”, samla och leda borgerligheten samt vinna val och regera landet.
Jag ska inte gå tillbaka till högerns politik inför demokratins genombrott. Det är historia. Jag ska fokusera på ”vår tid”, som för min del sträcker sig tillbaka till mitten av 1900-talet. Under dessa 70 år har högern haft tio partiledare: Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher, Yngve Holmberg, Gösta Bohman, Ulf Adelsohn, Carl Bildt, Bo Lundgren, Fredrik Reinfeldt, Anna Kinberg-Batra och Ulf Kristersson.
Tre av dem är unika genom att ha lyckats med alla tre uppgifterna – Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson. Fem av dem – Hjalmarson, Heckscher, Holmberg, Bohman och Adelsohn – arbetade i motvind. De var partiledare under den långa progressiva vågen från 1940-talet fram till 1980-talet, en våg, baserad på Keynes idéer om en aktiv ekonomisk politik, full sysselsättning och en omfördelande välfärdspolitik. Allt detta stred mot högerns ideologi. Partiet förmådde dock inte sätta agendan, självförtroendet sjönk så djupt att ledningen såg sig föranlåten att byta namn för att inte framstå som ett ytterkantsparti. När högern – nu Moderaterna – kom in i regeringen 1976 var det ett parti som fick anpassa sig till Fälldins och Ahlmarks mittenpolitik, inte driva sin egen.
När Carl Bild blev partiledare på 1980-talet hade vinden vänt. Nu blåste det nyliberala vindar från Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Bildt vann valet 1991 på ”den enda vägens politik”, en illa tajmad ekonomisk politik, som – när den började genomföras – väckte misstro på de finansiella marknaderna. Riksbanken tvingades att höja räntan till 500 procent. Carl Bildt måste be den socialdemokratiska oppositionen om hjälp att återskapa förtroendet och rädda banker och fastighetsmarknad. Carl Bildts tid kan beskrivas som en parentes, han regerade egentligen bara ett år på ”den enda vägens politik”.
Fredrik Reinfeldt är den mest framgångsrike av högerns partiledare. Han valdes 2003 och kunde surfa på den nyliberala vågen, som då var på väg mot sin höjdpunkt. Han formulerade ett program som samlade alla fyra borgerliga partierna, han gjorde moderaterna regeringsdugliga inte bara för en mandatperiod utan för två. Han lyfte partiet till 30 procent av väljarkåren, det bästa resultatet sedan 1918! Den mörka sidan av Reinfeldts politik var att den också bäddade för Sverigedemokraternas uppgång, inträde i riksdagen och fortsatta tillväxt. Under regeringen Reinfeldts åtta år växte SD från 2,9 till 12,8 procent, mer än en fyrdubbling.
Vilken är Ulf Kristerssons stora uppgift? När han gick till val 2018 var hans strategiska uppgift att hålla SD utanför för att kunna fortsätta den nyliberala politiken från Reinfeldts tid. Men den nyliberala vågen hade ebbat ut, att då erbjuda väljarna nyliberal politik var som att sälja konserverad gröt. Det var nynationalism, inte nyliberalism, som gick hem hos högern. Moderaterna förlorade stort i valet 2018, SD vann stort.
Inför nästa val, 2022, tvingades Moderaterna till en riskabel omprövning – samarbete i stället för utfrysning – för att kunna använda SD som regeringsunderlag. För att det skulle bli möjligt, måste dock SD först ”reformeras” och göras om till ett anständigt stödparti. Det är detta som har varit Ulf Kristerssons hemläxa i fyra år.
Hur har han lyckats? Det bestående intrycket efter åtta månaders regerande är att det är SD som ”reformerar” moderaterna, KD och Liberalerna, inte tvärtom. ”Vi fick igenom vår politik”, var SDs omdöme om Tidöavtalet. Framgångarna har fått SD att höja insatserna. Nu väntar näste skede i ”reformeringen” av regeringspartierna: klimatpolitiken, kulturpolitiken och Europapolitiken.
”Vinner Kristersson eller Åkesson kampen om högern?”, frågade Tomas Ramberg i DN (9 mars 2023) och lade till: ”För SD är Moderaterna tillfälliga reskamrater mot målet att själva kunna styra Sverige”.
Är det dit vi är på väg?
Bild: GP

Det som nu sker hade varit helt otänkbart under Torbjörn Fälldins, Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts tid som statsministrar! – 14 maj 2023

/0 Kommentarer/i /av
Under ett långt liv i politiken har jag upplevt tre borgerliga regeringsperioder – först åren med Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten som statsministrar, 1976-1982, sedan de tre åren med Carl Bildt, 1991-1994, så de åtta åren med Fredrik Reinfeldt, 2006-2014. Regeringsskiftena, både tillträden och avgångar, skedde i god demokratisk ordning. Regeringspolitiken var väl förankrad i mitten. Ibland hårda debatter mellan statsministern och oppositionsledaren, samtidigt uppgörelser över blockgränserna i stora och viktiga frågor. Försvars- och säkerhetspolitiken, EU-medlemskapet, den stora skattereformen 1991, energipolitiken, författningsändringar – för att ta några exempel från min tid i Ingvar Carlssons regering i början av 1990-talet. Och 1992 – när räntan var 500 procent – fick regeringen Bildt hjälp av oss socialdemokrater ut ur krisen genom ett par stora ekonomisk-politiska uppgörelser.
Den regeringsperiod som nu pågår är helt annorlunda. För första gången sedan demokratins genombrott för 100 år sedan är politiken förankrad på den yttersta högerkanten, hos ett parti, som är så belastat att det inte kan ingå i regeringen, men som trots det fungerar som ”överstyrelse”. Det är ingen tvekan vem som styr och vart man är på väg: ”Tidöavtalet är ju grundläggande för att regeringen kunde tillträda och sitter där den sitter”, ”Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna”. ”Dags att städa upp i Myndighetssverige”. I Twitterträsket härskar SD, där övar sig frontsoldaterna inför kulturkriget, där möter vi ”den vinnande konservatismen”, det hätska och hatiska Sverige,
Allt detta tvingas Ulf Kristersson svälja utan protest, eftersom han i Tidöavtalet lovat att ”tala respektfullt om varandras centrala företrädare”.
Ulf Kristersson är fjättrad vid SD. Blocköverskridande överenskommelser är uteslutna, inte ens i energifrågan, trots att näringslivet efterfrågar sådana överenskommelser för att våga investera. I det ögonblick statsministern misshagar SD faller regeringen. Då försvinner Ulf Kristersson som statsminister, då är han slut som politiker. Därför kan han inte stå emot den offensiv som SD nu har satt in: ”Utrensningar”, ”kulturkrig”.
Helt otänkbart under Torbjörn Fälldins, Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts tid som statsministrar. När ska Ulf Kristersson komma till den insikt som en tidigare statsminister, Rickard Sandler, formulerade för snart 100 år sedan: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten förfaller”?
Bild: Jonas Ekströmer, TT