Kräv en ansvarig utgivare för varje Facebook-konto! 16 oktober 2020

/0 Kommentarer/i /av

 

 

Skulle rektor Hamid ha kunna fungera som ”hatets och illviljans kolportör” om varje Facebook-konto hade haft en ansvarig utgivare – på samma sätt som en tidning, där den ansvarige utgivaren ska säkerställa att tidningen följer de pressetiska principerna? Förmodligen inte. Skulle Facebook ha kunnat fungera på det sätt som nu sker, om Facebook hade skapats av tidningsmedia, inte av Marc Zuckerberg? Förmodligen inte.

Det behövs en internationell reglering för att lyfta Facebook upp ur ”the swamp” och skapa balans mellan yttrandefrihet och ”yttrandeetik”. Med tidningsmedia som förebild skulle den kunna bestå av följande två element:

  1. Kräv att varje Facebook-konto ska ha en ansvarig utgivare; anonyma konton av alla de slag blir olagliga och Facebook blir skyldig att stänga ner dem.
  2. Skapa etiska riktlinjer för publicering på Facebook och gör varje ansvarig utgivare skyldig att följa dem

Det var EU som för ett par år sedan genomförde lagstiftningen om dataskydd, General Data Protection Regulation, som nu fått brett internationellt genomslag. EU bör ta ledningen i nästa steg för att städa upp i Facebook och andra sociala media. Efter valet i USA kan det där finnas en majoritet som är beredd att göra gemensam sak med Europa.

Vad skulle Marc Zuckerman säga om detta? Han har länge hävdat att det inte behövs någon reglering. Han har försvarat Facebook genom att säga att den bara är en plattform och att Facebook inte kan lägga sig i innehållet. När skandalerna blivit större och kritiken vuxit till stormstyrka, har han lovat självsanering. Men denna självsanering har alltid underkastats vinstintressena och har aldrig löst de grundläggande problemen.

En av dem som var med från början och investerade i Facebook, Robert McNamee, har i boken ”Zucked” avfyrat en bredsida mot Facebook. Han skriver att han inte i sin värsta fantasi hade kunnat föreställa sig ”den skada på demokratin, folkhälsan, personlig integritet och fri konkurrens som åstadkoms av de internetplattformar, som jag älskade att använda… vi bedriver ett okontrollerat evolutionärt experiment och resultatet är så här lång förfärande”. Hans avslutande appell lyder så här: ”Det är ingen överdrift att säga att de största hoten mot den globala ordningen som jag upplevt i mitt liv är har skapats av internetplattformar…… Beslutsfattare, som har varit tveksamma att ingripa mot företag som var älskade så sent som 2016 börjar tänka om. De måste använda varenda verktyg som lagstiftningen kan tillhandahålla. Vi har inte mycket tid.”

Under det senaste året har Zuckerberg svängt om och medgett att det nu inte längre är en fråga o m det borde bli en bättre reglering utan h u r det ska gå till. Han har uttalat sig för en reglering på fyra områden: ”harmful content, election integrity, privacy and data portability”.

EU bör vara drivande när det gäller att skapa en balans mellan yttrandefrihet och yttrandeetik – på samma sätt som EU var drivande för lagen om dataskydd. Vem sätter hjulet i rullning?

 

 

Att göra Europas städer klimatneutrala – this is the mission of our times!

/0 Kommentarer/i /av
Så är det! Varken mer eller mindre. EUs Mission Board on Climate Neutral Cities (bilden), i vilken jag då var vice ordförande, lämnade i september 2020 sina förslag till Kommissionen. Så här motiverar vi varför klimatomställningen av städerna är ”the mission of our time”: “Cities cover about 3% of the land on Earth, yet they produce about 72% of all global greenhouse gas emissions. On top of that, cities are growing fast; in Europe, it is estimated that by 2050 almost 85% of Europeans will be living in cities. Therefore, the climate emergency must be tackled by cities – and by citizens”.
Det är städerna/kommunerna som måste genomföra klimatomställningen – och då måste den kommunala ledningen gå utanför den egna organisationen och få näringsliv, akademi och folkrörelser med sig i detta arbete. Vår Mission Board har föreslagit ett nytt sätt för EU att stödja kommunerna i denna omställning, ett Climate City Contract, för ömsesidiga åtaganden. EU ska bidra med bättre regler, mer innovationer och samordnad finansiering. Nästa år kan EU kommissionen göra den första utlysningen inom ramen för ”100 Climate Neutral Cities by 2030 – by and for citizens”.
Jag räknar med att minst tre svenska städer/kommuner kommer att finnas med bland de 100. Svenska kommuner ligger bra till. Tack vare Energimyndigheten, Vinnova och Formas har Sverige via Viable Cities arbetat på det sätt som EU nu ska göra. Det finns nu nio svenska kommuner som är beredda att sätta 2030 som mål för klimatomställningen och som i höst kommer skriva Klimatkontrakt 2030. Det är Stockholm, Göteborg, Malmö, Lund, Växjö, Uppsala, Umeå, Järfälla och Enköping. Vi i Viable Cities vill ha fler kommuner med och vi hoppas att bland andra Helsingborg, Linköping, Örebro, Borlänge, Skellefteå och Gotland ska komma med när vi gör nästa utlysning.

Grattis, Jan Eliasson, på 80-årsdagen!

/0 Kommentarer/i /av

Länk till skriften: Jan Eliasson – är freden möjlig ..


Jan Eliasson fyller 80 år den 17 september. Jag gjorde det enkelt för mig att uppvakta Jan – jag grattade honom med en skrift om hans roll i medlingsarbetet mellan Iran och Irak 1980-88, först som assistent till Olof Palme, sedan som FN-medlare i ett avgörande skede 1988. Jag hade förmånen att som chefredaktör för tidningen VI få följa Olof Palme och Jan Eliasson under en av deras medlingsresor till Teheran, Bagdad och Geneve. Det blev ett reportage, en intervju med Olof Palme, en ledarkommentar och en hel del bilder. Jag har nu samlat detta material i en skrift i FN-blått och med en ung Jan Eliasson på omslaget, en bild från Bagdad i juli 1981.

Jag har i skriften lagt till en intervju med Jan på temat ”hur gick det sen?” där han berättar om hur han i juli 1988 blev uppring av dåvarande FN-chefen Perez du Cuelliar, som bad honom att leda medlingsarbetet mellan de stridande parterna. Utrikesministern Sten Andersson gav genast klartecken. Nästa dag for Jan till Geneve för en förhandling som pågick under en månad.

Rubriken på skriften och det genomgående temat i reportage och intervjuer är denna: ”är freden möjlig, när kriget är heligt?”

Jag hoppas att denna skrift ska påminna Jan om att börja skriva sina memoarer – och ge oss nya insikter om hur det går till att medla i internationella konflikter!

Med tack till tidningen Vi som hjälpte mig att i digital form få tillgång till mitt gamla reportage och till Henric Gustafson som hjälpte mig med design av skriften!


Tre böcker om Storsudret – och två som bör skrivas – Bottarve, Gotland, den 30 juli 2020

/0 Kommentarer/i /av

Tack för inbjudan att få medverka! Förra gången jag var här, för ett år sedan, talade jag om Boris, Brexit och Bankkris och målade upp ett skräckscenario av hur allt skulle braka samman i början av detta år. Riktigt så illa gick det inte med Brexit, men nu har verkligheten i form av Corona överträffat skräckscenariot.

I dag är det väldigt svårt att spekulera hur det hela kommer att sluta. Vad kommer att hända i höst?

Därför känns det bra att inte behöva tala om Corona utan få tala på temat hembygd – jag ska göra det med hjälp av tre hembygdsböcker om Storsudret – och om ett par som jag tycker bör skrivas.

-o-

Jag vill börja med några reflexioner om hembygden och jag ska ta fasta på två meningar av Harald Stjerne, från en intervju, som jag gjort med honom och som nu finns på Facebook.
– Den första är denna: ”vi bör ägna oss åt att klara ut vad vi menar när vi säger hembygd”.
– Den andra är denna: ”Förstå att detta att leva på Sudret är ett äventyr och en bildningsresa som aldrig tar slut”.

Ja, vad menar vi när vi talar om hembygd. För min egen del känner jag att jag tillhör flera hembygder.

Min första hembygd finns i Småland. Jag bodde mina första 20 år i ett litet industrisamhälle utanför Värnamo. Företagsamhet, arbete och flit, nykterhet, folkrörelser, idrott. Gör rätt för dig, men gör dig inte märkvärdig – så kan man sammanfatta den rådande ordningen på 1950-talet.

Nu i sommar har jag gjort en djupdykning i denna hembygd. Det började med att en av mina döttrar, som bor utomlands efterlyste böcker om svensk historia och samhällskunskap, något som barnbarnen inte får i den internationella skola, som de går i, i Pretoria, Sydafrika. Hur ska det gå för dem när de kommer hem och ska börja på svenskt gymnasium, om den har en stor kunskapslucka?

Det gav mig idén att skriva en annorlunda lärobok. Den handlar om min farfar som levde och verkade under andra halvan av 1800-talet, han blev rallare, byggde järnväg i Stockholm, Halland och Småland, och om min far som blev gjutare och verkade under första halvan av 1900-talet. Och min brors och min tid under andra hälften av 1900-talet.

Den handlar om tre generationer – men också om samhällsutvecklingen i Sverige under denna tid. Hur det var för Lars Johan att komma till Stockholm som 17-åring och arbeta 12 timmar om dagen i järnvägsbygge, finns det inte några uppgifter om. Men där har jag tagit hjälp av Per Anders Fogelströms skildring av Henning i ”Mina drömmars stad”. På samma sätt har jag tagit hjälp för att beskriva hur man resonerade i mina småländska hembygder under missväxtåren i slutet på 1860-talet. Jag använder Vilhelm Mobergs skildring av hur Karl Oskar tänkte när han övertalade Kristina att de skulle lämna hembygden och ge sig av till det okända, till Amerika, till Den nya världen.

Det här bokprojektet har gett mig många nyttiga insikter om hur det var förr i tiden och en ny förståelse för hur ens hembygd och hela samhället har utvecklats.

-o-

Min andra hembygd finns på litet olika håll i Stockholm, där jag bott sedan tidigt 1960-tal. Jag har aldrig känt mig som stockholmare; Stockholm är för stort som hembygd. För mig är det Hammarby Sjöstad som fungerar som min hembygd. Där har Carina och jag bott i 12 år.

Hammarby Sjöstad byggdes med höga ambitioner att bli en ny miljövänlig stadsdel. Staden kom ett bra stycke på väg, nu är det vi som bor där som tar arbetet vidare för att göra stadsdelen klimatneutral 2030 – vi ställer om energisystemen, vi byter bensinbilar till elbilar och mycket annat.

Och Hammarby Sjöstad lockar fortfarande besökare från hela världen för att se vad som är möjligt. På 15 år har Hammarby Sjöstad haft över hundra tusen studiebesökare, därav 25.000 kineser. Tänk på detta: fler kinesiska besökare än boende i stadsdelen! I Kina bygger man nu Hammarby städer, det är ett kvalitetsmärke.

Det är en hembygd att vara stolt över.
-o-

Sen är det Storsudret som är min hembygd och har varit det i mer än 20 år. Här bygger vi och bygger till – i sommar har vi snart anlagt en ny trädgård och ny uteplats med sol och lä.

Hembygd är inte bara en plats att komma till. Hembygd är en plats där man investerar, där rottrådarna sträcker sig allt djupare ner.

Ett av våra barnbarn, Juni, som tillbringar några veckor på Storsudret varje sommar – utom just denna – gav ett fint uttryck för sin hembygdskänsla.

Knappt 10 år gammal ställde hon följande fråga till Carina:
– Mormor, när jag får barn, kan detta få vara deras sommarland också?

Hennes bror, Linus, ett par år yngre, fick i skolan svara på frågan:
– Vilket land tycker du bäst om? Han svarade: Gotland!
-o-

Jag hade förmånen att få vara med när Hoburgs Näringslivs Intresseförening, HNI, för 20 år sedan drog i gång arbetet med Vamlingbo prästgård, Heligholm, Forum Östersjön och mycket annat – tack Per-Åke, Jan Larsson, Anders Thomasson, Sören Larsson och många andra, som tog mig med på den resan.

Där börjar också projektet med böcker om Storsudret. Inför Linné-jubileet 2007 ville vi uppmärksamma Linnés resa i vår bygd. Från ankomsten till Prästgården i Vamlingbo, besöket på Holmhällar och Heligholmen, sedan Hoburgen och tillbaka till Prästgården – med alla iakttagelser och beskrivningar av naturen som vi fortfarande har stor glädje av.

Marita Jonsson, vår Linne-expert, lovade skriva och tog ett större grepp, Linnés resa på Gotland. Hon följde i hans fotspår, samma dag i juli som Linné besökte olika platser. Det blev en fin bok och vi gick till förlag i Stockholm för att få en utgivare.
Först entusiasm. Sedan allt fler förbehåll. De ville ha alla kostnader täckta, vi skulle få sälja boken, men bara här på Storsudret. Resten av landet var deras marknad.

Det var inte så vi hade tänkt. Vi drog då den enkla slutsatsen att ”är det så här enkelt att ge ut böcker, kan vi göra det på egen hand”. Så fick det bli. Vi var 15 personer som slantade i några tusenlappar och bildade GotlandsBoken AB och gav ut Linné-boken – med stor framgång.

-o-

Det var en föregångare till de tre böcker som jag ska tala om idag. För några år sedan konstaterade Anita Widén att det saknades bra böcker om Storsudret som det är i dag. Hon engagerade Jan Larsson, Sören Larsson och mig som rådgivare till det som kom att bli ”En solvända på Storsudret” – en hembygdsbok men också en bok med och av både fastboende och sommarboende. Jan, Sören och jag fick vara med och skriva förord, men det var Anita som gjorde arbetet och knöt ihop alla skribenter och fotografer i detta projekt. Med väldigt gott resultat!

Boken kom ut 2015, den känns fortfarande väldigt aktuell. Två korta citat som visar bredden och upplevelsen av Storsudret:

Inger Alfven om den storslagna naturen på Faludden:

”I den sena kvällen bevittnar jag att det är sant som Kopernikus sa, att jorden är ett klot utan eget ljus som med obegriplig hastighet snurrar kring solen. Med viss möda och en portion fantasi besinnar jag att jag själv den korta tid som utgör ett människoliv deltar i denna sällskapsresa, att det är jag och klotet inunder mig som rör sig medan stjärnhimmelen evig finns där också då dagsljuset döljer den från mig”

Ja, så kan man beskriva evighetskänslan på Storsudret, samma känsla som jag får när jag går ut raukarna på Holmhällar, 400 miljoner år gamla, och ser ut över havet, som fanns långt innan raukarnas bildades – och en sol som går ner i väst och som gör allt liv möjligt.

Sen ett citat om den andra ytterligheten. Ingela Lind skildring av Norrbys järnaffär. ”Norrbys håller livet uppe .. men jag skulle inte kalla en järnaffär för kultur om det inte vore för familjen Norrbys förhållningssätt. De lyckas med konststycket att båda vara gammaldags lanthandlare och moderna rådgivare. De tar sig tid och behärskar traktens historia. Men de tipsar också om hur man kan orientera sig i dagens samhälle. Här träffas vi inte bara för att köpa utan för att ta reda på saker och ting. För att bokstavligen få redskap att leva”.

Så är Storsudret – från det eviga på Faludden till allt det praktiska som Norrbys tillhandahåller.
-o-

Nästa bok heter ”Att bygga en framtid” med Elinor Stiwne som huvudförfattare och med Anita Widén som sammanhållande kraft. Utgiven 2017. Citat från förordet som jag fick äran att skriva: Jag skrev att det är en bok som jag hoppas att många vill läsa, reflektera över och diskutera:

”De insatser som det offentliga kunde göra var att skaffa tak över huvudet och mat för dagen för de nästa hundra asylsökande som kom i november 2015…. Men det krävdes mycket mer och det var här som civilsamhället, enskilda och organisationer, existerande och nybildade, kom till hjälp. Det ordnas välkomstfest, mötesplats och information på biblioteket, hjälp med transporter, undervisning i skolan, praktik, utställning av kläder som designats och sytts upp. Och mycket annat. … Jag är imponerad av vad civilsamhället har åstadkommit….ett mycket gott exempel på hur integrationsarbetet kan bedrivas”.

Om Sverige i detta avseende hade varit som Storsudret, skulle Sverige ha varit ett bättre samhälle.
-o-


Så till årets bok, ”Vår del av Östersjön”. Återigen med Anita Widen som sammanhållande kraft. Bibliotekarien har nu definitivt blivit bokförläggare! Och med Hanna Mi Jakobsson som författare, fotograf och designer. Ett imponerande arbete, en vacker bok.

Den beskriver de många projekt som bedrivits under Jan Larssons ledning på temat ”Rädda Burgsviken”. Med Forum Östersjön och utställningen på prästgården som en start på folkbildningen om Östersjön, och sedan alla de praktiska åtgärderna – vassväxten som blev betesmark för korna, släke som gödsel till odlingar, gäddfabriken och havspool i Fide, Käldhagens strandförening, nu också fiskodling på land i Hamra och den nya hamnen i Burgsvik. Och så det stora Vattenprojektet, tillsammans med IVL, KTH och Region Gotland – hur klarar vi vattenförsörjningen på Storsudret i en tid av klimatförändringar. Helt avgörande både för jordbruk och besöksnäringen.

Boken handlar ytterst om vårt personliga ansvar för Östersjön. Vi vill visa att vi har möjlighet att återställa en övergödd vik till ekologisk balans. Håll i och håll ut, gäller även i denna verksamhet.

Den handlar också om Storsudret som förebild. Det finns nu liknande projekt i ett tiotal av Gotlands vikar, vilka samarbetar genom Gotlands havsmiljöförening. Vi har också fått ett tvillingprojekt på Åland, Rädda Lumparn.

När vi försöker sammanfatta allt detta som gjorts och görs lokalt, så använder vi uttrycket: ”Ingen kan göra allt, men alla kan ta sig an sin Östersjövik”. Vi hoppas att det budskapet ska få stor spridning.

-o-

Så några ord om det som också utlovats i rubriken – två böcker, hembygdsböcker, som jag tycker bör skrivas och ges ut de närmaste åren.

Den första har en provocerande titel: Hur skulle Stockholm ha klarat sig utan sten från Storsudret?

Jag läste för länge sedan en bok om stenbrytningens historia – en historiebok av det gamla slaget. Om hur stenarbetare från Burgsvik var med och byggde Lunds domkyrka, hur sten från Storsudret användes – på den danska tiden – för att bygga slott i Köpenhamn och Helsingör, och hur sedan, på den svenska tiden, Stockholms slott och Gamla Stan har hämtat sten från Burgsvik. Och så historien om hur Castros Cuba behövde köpa slipstenar för att vässa de maschetes som skulle användas i sockerskörden och la en beställning hos stenfabriken i Burgsvik, en beställning som motsvarade tre årsproduktioner.

Spännande historia om en verksamhet som fortfarande finns och utvecklas. Kan man ge ut en ny bok när det redan finns en? Ja, men då skulle jag vilja visa användningen av stenen, bilder på de monumentala byggnader som hämtat sten från Burgsvik – slotten i Danmark, i Stockholm och på andra sidan Östersjön. Visa hur Storsudret och Burgsvik finns representerat på alla dessa platser.

Därav den provocerande titeln: Hur skulle Stockholm ha klarat sig utan sten från Storsudret?

-o-

Den andra boken – vad ska den handla om. Ja, det är en idé, som Jan Larsson har tänkt och talat om. Titeln skulle kunna vara: ”Om Storsudret vore ett eget land….”

Jan har visar att Storsudrets ekonomi framför allt bygger på produkter från jordbruket och tjänster från besöksnäringen – stor export av mjölk, spannmål och kött från bygdens gårdar, stor tjänsteexport i besöksnäringen, en del industriell verksamhet, fortfarande stenen.

Import, ja, men inte alls i den omfattning som exporten. Om Storsudret vore ett eget land med egna nationalräkenskaper, så skulle detta land ha ett jättestort bytesbalansöverskott. Kanske inte någon kioskvältare, men intressant som tankeövning och som en beskrivning av landsbygden som närande, inte tärande.

Ytterligare en del av den identitet som Storsudret med fördel kan visa upp.


-o-

Dags att summera och sammanfatta – jag tar mig friheten att citera Harald Stjerne i intervjun på Facebook:

– Förstå att detta att leva på Sudret är ett äventyr och en bildningsresa som aldrig tar slut.

Det behövs fler böcker för att dokumentera och sprida detta äventyr och denna bildningsresa! Anita, vår stöttepelare på Storsudret, kommer att få mycket att göra!

Vad är det för fel på den brittiska modellen?

/0 Kommentarer/i /av

Ingen alls, säger Boris Johnson. Bara vi kommer loss från ”EUs döda hand” ska den brittiska ekonomin blomstra, det blir ”levelling up”, nytt liv i tillbakagående regioner. Så nära ”guld och gröna skogar” man kan komma. Är det verkligen så? Hur kommer det sig då att Storbritannien i många avseenden har haft en svagare utveckling under se senaste tio åren än de flesta andra länder i EU?:

 

  1. Storbritannien har underskott i sina affärer med omvärlden, minus 4 procent, medan länder som Tyskland, Holland och de skandinaviska länderna visar överskott, 2 procent för Sverige, 7 procent för Tyskland, 10 procent för Holland

 

  1. Storbritannien har svag tillväxt i produktiviteten, det som ger ökade resurser att fördela, svagare än i övriga EU. Stagnerande produktivitet betyder stagnerande reallöner. ”Never before .. has there been such a prolonged period of productivity stagnation”, skriver Martin Wolf i Financial Times.

 

  1. En förklaring till detta är att Storbritannien satsar mindre än övriga EU-länder på framtiden, dvs på investeringar, 17 procent av BNP, näst sist, underträffad endast av Grekland. De allra flesta gör bättre ifrån sig, t ex Tyskland, Frankrike, Belgien, Irland, Österrike. Sverige med 24 procent ligger bland de fyra främsta (källa: IMF, investeringar som procent av BNP, genomsnitt 2010-2019).

 

  1. Men sysselsättningen har ju ökat, är invändningen. Ja, mellan 2009 och 2018 ökade sysselsättningen med 12 procent – mycket tack vare det stora inflödet av arbetskraft i yrkesverksam ålder från andra EU-länder, de som nu inte längre är välkomna!

 

Storbritannien har under den här tiden tillhört EUs gemensamma marknad och tullunion. Varför har EUs regler fått helt andra effekter i Storbritannien än de har fått  i tex Tyskland, Frankrike eller de skandinaviska länderna? Eller är det kanske så att den brittiska ekonomiska modellen inte är konkurrenskraftig?

 

Vad är det för fel på den brittiska modellen? Detta är en fråga som nu diskuteras i Storbritannien – vid sidan av den stora debatten om hur Boris Johnson lägger upp förhandlingarna med EU. Ett par inlägg kan illustrera denna debatt:

 

De som ser Brexit som en möjlighet, inte ett hot, säger så här: ”The Brittisk economy is malfunctioning and needs to be rebooted, Europe is not working either, it will be easier to make the necessary changes outside the EU” På den sidan argumenterar man för att Brexit kan fungera som ”an adrenalin shot to the nation´s sluggish economic growth” (Larry Elliot i The Guardian).

 

De som ser stora risker med Brexit kan instämma med Martin Wolf i Financial Times. Han skriver: “Britain wants to shoot itself in both feet”.  Han tillägger: “The big failings of the UK — its ultra-low investment rate, weak productivity growth, poor infrastructure, high regional inequality, and long educational tail — have nothing to do with EU membership. Brexit may eliminate many excuses. It will not solve any of these problems”.

 

Det är dessa framtidsscenarier som är det viktiga  – är Storbritannien på väg att skjuta sig i båda fötterna eller att ge ekonomin en kick start? Långt viktigare än den nu pågående positioneringen inför de fortsatta förhandlingarna med EU.

 

För den ekonomiska politiken är frågan: Kommer Boris Johnson i sin första budget att lägga om Tories ekonomiska politik, som i tio år har fokuserat på nedskärningar, och i stället satsat på offentliga investeringar för att skapa tillväxt? Mer Keynes och mindre av Milton Friedman?

Mingel med John le Carré – och fem citat ur hans tal om Olof Palme

/0 Kommentarer/i /av

Mingel med John le Carré – och fem citat ur hans tal om Olof Palme

David Cornwell – med John Le Carré som författarnamn – fick stående ovationer för sitt tacktal sedan han mottagit årets Olof Palme-pris. Här är några citat ur talet (för att locka till läsning av hela talet – länk finns i första kommentarsfältet):

Om Olof Palme: ”Att läsa, och reflektera över Palme, får dig att reflektera över vem du är och vem du hade kunnat vara, men inte blev, och över vart ditt moralisk…a mod tagit vägen när det behövdes”.
Om Palmes kritik mot USAs krig: ”Lika lite då som nu uppskattade USA att ställas till svars av ett land som kunde avfärdas som löjligt litet. Och Sverige var ett alldeles särskilt irriterande löjligt litet land eftersom det var europeiskt, talade tydligt, var kultiverat, rikt och vitt. Men Palme älskade att vara den som irriterar. Han njöt av det. Njöt av att vara rösten utifrån, den som vägrar att låta sig kategoriseras, den som egentligen inte borde finnas i rummet överhuvud taget. Det lockade fram det bästa i honom. Jag måste medge att det då och då gör detsamma med mig.”
Olof Palme som internationalist och svensk statsminister: ”Det är något som är lätt att glömma bort om Palme, diplomaten som arbetade för världsfred och nukleär nedrustning: han hade ett land att sköta”.
Olof Palme som statsman: ”Jag fortsätter att läsa, och tänka mig, genom Palmes liv. Min känsla av samhörighet blir till habegär. Jag vill ha en Palme i mitt land, som under min livstid aldrig har haft en statsman av hans sort. Jag vill ha honom nu. Jag är inte bara en ”remainer”. Jag är rakt igenom europé, och jag vill berätta för honom att nu har råttorna tagit över skeppet. Det krossar mitt hjärta och jag vill att det ska krossa era hjärtan. Vi går i sömnen och behöver höra er röst så vi kan vakna och bli räddade från detta huvudlösa politiska och ekonomiska självskadebeteende”
Olof Palme till minne: ”Hur skulle Palme vilja bli ihågkommen? Låt oss börja så här. För sitt liv, inte för sin död. För sin humanism, sitt mod och för bredden och fullständigheten i den humanistiska vision som var hans. Som en röst för sanningen i en värld fast besluten att grumla den. Genom de inspirerade och kreativa projekt som unga människor varje år genomför i hans namn..….Och hur skulle jag själv vilja bli ihågkommen. Mannen som fick Palmepriset 2020 passar mig utmärkt”.

Min första bok för året – boksläpp i Bryssel.

/0 Kommentarer/i /av

Min första bok för året – boksläpp i Bryssel.

Denna bok ”ESS – a golden opportunity” är ett särtryck av ett kapitel ur min bok ”I vetenskapens värld”. Det handlar om ESS, forskningsanläggningen som byggs i Lund. Kapitlet har nu översatts till engelska. Boksläpp i Bryssel den 11 februari, när ESS har en konferens for forskare från hela världen. Så här inleds boken:

“3rd October 2000 was a beautiful autumn day in Lund. The academic school year had started after the long summe…r break, students and teachers were in full swing. Everything was as usual. Few, if any, could understand that in the future, this day could be described as a scientifically historical day – for Sweden and Europe”.

Det var denna dag som professor Lars Börjesson från Chalmers hade samlat ett tiotal neutronforskare från Danmark, Norge och Sverige för att diskutera den revolutionerande tanken att Skandinavien skulle utmana de tre stora, Tyskland, Frankrike och Storbritannien, om värdskapet för nästa stora Europeiska forskningsanläggning. Efter en ingående diskussion om denna ”golden opportunity” – med små chanser för Skandinavien – enades man att bilda ett konsortium som kunde ge sig in i konkurrensen med de tre stora.

För min del kom jag med i detta projekt några år senare på uppdrag av regeringen, först den socialdemokratiska, sedan också av alliansregeringen. Min uppgift var att fungera som dörröppnare till forskningsministerier i hela Europa. Det var sedan Lars Börjesson, Colin Carlie och deras kolleger som hade till uppgift att övertyga ministrar och deras tjänstemän att ett skandinaviskt värdskap var bäst för Europa. I maj 2009 var denna del av projektet klart. 11 länder enades om att ESS skulle byggas i Lund.

I denna bok berättar jag ”the inside story” om dessa fem års resande och förhandlade för att vinna över alla viktiga länder på vår sida. Lars Börjesson, ”the mastermind of ESS” har skrivit sina personliga kommentarer som vetenskapsman. Marie Powell har översatt och Helene Duveborg har svarat för grafisk design. Riksbankens Jubilumsfond har finansierat utgivningen.

  1. Ja, detta är min första bok för året. Min andra bok heter ”Hur ska vi förstå den tid vi lever i”. Den ges ut digitalt, ett kapitel i taget. Första kapitlet finns redan på nätet – https://arenaide.se/hur-ska-vi-forsta-den-tid-vi-lever/ – det andra är klart för publicering inom någon vecka. Sen kommer det ett nytt kapitel i månaden fram till sommaren.

Britterna kastar loss – vart är de på väg, var ska de lägga till …

/0 Kommentarer/i /av

Britterna kastar loss – vart är de på väg, var ska de lägga till …

… det är den fråga som jag tycker är mer intressant än alla pågående förpostfäktningar om hur förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal – och 600 andra avtal – ska gå till. Världen har förändrats på ett dramatiskt sätt på de fyra år som har gått sedan David Cameron gav klartecken till folkomröstningen om Brexit. Då var Obama president i USA, nu är det Trump. Då gällde frihandel, nu är det protektionism. Då …gällde säkerhet genom Nato, nu vänder USA ryggen åt Europa. Då hade USA och EU genom Iranavtalet trappat ner konflikterna i Mellanöstern, nu har Trump och mullorna eskalerat konflikten. Då hade man i Paris enats om klimatmålen, nu har USA tagit ledningen för fossilkramarna.

Från den 1 februari är Storbritannien ett tredje land i förhållande till EU. Under ytterligare 11 månader gäller de avtal som UK har med EU – om handel och tullar och allt annat. Under den tiden ska Boris Johnson omförhandla 600 avtal för att minimera förlusterna av det uppgivna medlemskapet. Sen seglar UK sin egen sjö. Men vart är britterna på väg och var ska de lägga till när de stora globala spelarna tar ut kursen?

– Ska Storbritannien välja samarbete med EU i handelspolitiken (”no tariffs, not quotas, no dumping”) eller partnerskap med USA (”no red lines”, ”allt på bordet”)?
– Vart är Storbritannien på väg när USA vänder Europa ryggen i säkerhetspolitiken? Lägga sig nära Europa eller segla närmare USA?
– Utrikespolitiken – bryta upp från det europeiska samarbetet och följa USA (Iranavtalet), vilket Trump begär för att träffa ett handelsavtal?
– Klimatpolitiken – stå upp tillsammans med EU för Parisavtalet och öka engagemanget som EU nu gör – eller början backa för att behaga Vita Huset?
– Ska Storbritannien underkasta sig USA diktat och avstå från att importera teknologi (Huawei, 5G) från Kina?

Svaret på dessa och många andra frågor är enkelt: vi vet inte. Orsaken är lika enkel: Storbritannien hade inget mål för sitt nej till EU, ingen ny kurs, ingen ny hamn att lägga till i.

Under de kommande 11 månader ska Boris Johnson inte bara genomföra världshistoriens mest omfattande handelsförhandling, han måste också tänka ut vart landet ska ta vägen och var den brittiska skutan ska förtöja. Det är ingen stilla sjö som Storbritannien ska segla, det är ett stormigt hav, en dramatisk tid för britterna, annorlunda än 2016

Ingvar och Margot – när Sverige firade 25 år i EU …

/0 Kommentarer/i /av

Ingvar och Margot – när Sverige firade 25 år i EU …

Det var Ingvar Carlsson som 1990 tog initiativet till att söka svenskt medlemskap i EU och som säkrade en majoritet i folkomröstningen 1994. Han satt som sig bör på första bänk, när Margot Wallström, Cecilia Malmström, Katarina Areskoug, Frank Belfrage, Gunnar Lund och jag talade om våra erfarenheter och minnen av vår tid i EU-arbetet under dessa 25 år. EU-ministern Hans Dahlgren var värd och Göran von Sydow moderator. Här följer mina minnesbilder:

På fyra minuter ska jag ta er med till tre scener, som speglar Sverige och EU under 25 år – ja hela 30 år eftersom jag vill starta redan med avsiktsförklaringen 1990:

– Scen 1: Presskonferens i andrakammarsalen den 26 oktober 1990. Ingvar Carlsson och jag presenterar regeringens avsiktsförklaring att söka medlemskap i EU. Det är ett väl förberett initiativ genom de pågående EES-förhandlingarna, genom Ingvar Carlssons artiklar i DN, genom överläggningarna med bland andra Österrikes kansler och genom ett enhälligt beslut på partikongressen i september.

Vårt besked fick stort genomslag i internationell press. Financial Times slog upp nyheten under en sex-spaltig rubrik på första sidan; de svenska morgontidningarna däremot var långsamma i starten, en av dem satte rubriken ”Katastrof för barnfamiljer” och ”Ny räntechock före jul” över artiklar om de finanspolitiska åtgärderna, inget sas om den aviserade ansökan om EU-medlemskap.

Nyhetsvärderingen är bättre idag!

– Scen 2: Fjäderholmarna, en solig augustidag 1997. Sverige hade vid regeringskonferensen i Amsterdam lyckats få in sysselsättningen i traktaten, ”employment is a matter of common concern” – en svensk profilfråga. Gunnar Lund spelade en avgörande roll som svensk ledamot av Traktat-gruppen, IGC. Luxemburgs Premiärminister Jean Claude Junker fick i uppdrag att ordna ett extra toppmöte mot slutet av året för att besluta om en EU-strategi. Jag var generaldirektör i DG Employment och hade i uppdrag att förbereda Kommissionens inspel till toppmötet.

Juncker kom till Stockholm i augusti för möte med Göran Persson och ville i anslutning till det träffa mig. Visst, när Europeiska rådets ordförande kallar, ställer man upp, även en solig semesterdag. En god vän erbjöd sin segelbåt som lämplig mötesplats. Vi hämtade upp Juncker vid Grand hotell – efter hans lunch med Carl Bildt – och seglade ut i Stockholms skärgård. Jag hade en portfölj sprängfull med OH-bilder som jag skulle visa Juncker för att förklara kommissionens förslag. Men Juncker var totalt ointresserad. Han njöt av seglingen och det vackra vädret. Han kopplade av. Min plan på att få ner honom i kajutan och sälja in vår strategi hade misslyckats – total!

Det var först när vi efter en halv dags segling la till vid Fjäderholmarna för middag som jag fick tillfälle att rita och berätta. Vi satt på en solvarm klipphäll. Jag bläddrade fram bild för bild, pelare för pelare. Juncker kommenterade och instämde. Sedan ägnade han hösten åt att förankra strategin bland regeringschefer, i Europaparlamentet, i partigrupper, i mer än 200 möten. Jag gjorde mitt arbete på hemmaplan, i kommissionen.

Inför toppmötet fanns det bara två hinder kvar, Spanien och Tyskland. I fallet Tyskland var det enkelt – ett 45 minuter långt samtal med statssekreteraren i Finansdepartementet. Sen var Tyskland ombord. I fallet Spanien krävdes det litet mer, en spansk middag, start vid 21-tiden, slut vid ett-tiden på natten innan alla missförstånd var undanröjda. Ett enigt toppmöte kunde sedan bekräfta den första europeiska sysselsättningsstrategin, numera en del i den årliga europeiska semester-processen.

– Scen 3: EU-kommissionens byggnad i Bryssel i januari 2016. Som ny ordförande i kommissionen hade Juncker dragit i gång arbetet med Junckerfonden för att bryta stagnationen, få igång investeringar och skapa tillväxt. Nu ville han göra det samma på det sociala området, ”both an economic recovery and a social recovery”. Nu var det dags för en European Pillar of Social Rights.

Juncker hade vår segling 20 år tidigare i gott minne, jag blev nu som en överårig senior rådgivare inkallad för att hjälpa till. Den två år långa processen avslutades med ett toppmöte i Göteborg, där alla 28 medlemsländerna ställde sig bakom förslaget, inklusive Storbritannien. Allt var som för 20 år sedan, intensivt arbete, möten, diskussioner, resor, skrivande, förhandlande – men denna gång fick vi inte någon tid till segling.

Kanske blir det tillfälle att göra det till sommaren, nu har han ju tid – om någon vill låna ut en segelbåt?

  1. Det blev ingen räntechock som den stora morgontidningen förutspådde 1990, marknadsräntorna sjönk, och Riksbanken fann sig föranlåten ”att bromsa det snabba fallet”, skriver Bengt Dennis i sina memoarer.

Finns det något hopp för Labour?

/0 Kommentarer/i /av

Finns det något hopp för Labour?

– uppdaterad den 30 december med kommentarer till Rebecka Long-Baileys inspel i partiledarevalet, ”progressive patriotism”.

En partiledare som fungerat som ett stort, tungt sänke. Ingen egen politik i den fråga som avgjorde valet, Brexit. Det sämsta valresultatet sedan 1935. Hur kunde det gå så illa, diskuterar experterna. Jag skulle vilja vända på frågan: hur kunde Labour – trots partiledaren och brist på politik i den avgörande frågan – samla ihop 32 procent av väljarkåren?

Labour är ett parti av två falanger: de som vann tre val i rad och de som förlorat tre val i rad. De utkämpar nu en bitter eftervalsstrid, vars utgång ingen kan förutse. Två frågor står i centrum.

  1. Jeremy Corbyn. Labours dörrknackande valarbetare rapporterar att Jeremy Corbyn var det viktigaste skälet till att väljarna vände Labour ryggen. Jag tror att Corbyn och hans falang missförstod 2017 års val. De trodde att det var en stor seger och att det nu gällde att ge ”more of the same”. Men det var inte Labour som vann, utan Tories som tappade sin majoritet på grund av dåligt ledarskap och på grund av sju år av Tories ”austerity”, åtstramning i välfärden. Boris Johnson hade förstått det som Jeremy Corbyn inte hade förstått – han tog fasta på väljarnas trötthet på Brexit, lovade ett slut på detta och ett slut på ”austerity”.
  2. Brexit. Medan Boris Johnson gick på offensiven för att samla alla Brexitanhängare, gjorde Corbyn och Labour motsatsen. Lovade att på tre månader omförhandla utträdesavtalet med EU och sedan ordna en folkomröstning, i vilken Corbyn inte skulle ta ställning. Vad ska man ha politiska ledare till om de inte kan leda när stora nationella frågor ska avgöras? Många av Labours Brexitanhängare gick över till Tories, en miljon av Labours Remain-anhängare gick till Liberalerna.

Det leder fram till frågan hur Labour kunde samla en tredjedel av väljarkåren bakom en sådan partiledare och bakom en icke-politik i valets viktigaste fråga? Svaret är enkelt: det är det brittiska valsystemet som ger de största partierna stora fördelar. Det är och förblir Labours största tillgång. Men det bjuder också in till fraktionsbildningar och interna strider.

Det pågår nu en bitter eftervalsdebatt. De som vann tre val i rad, anklagare nu de som förlorat tre val i rad för förlusten. De har onekligen en poäng. De som förlorat värjer sig och skyller till och med på Tony Blair och hans New Labour som körde fast i Irakkriget och i den tredje vägens politik. Långsökt!

Hur ska det gå – vem kan ena ett så splittrar parti? Några har redan anmält sig, andra är på gång, t ex Rebecca Long Baily, på bilden. Hon har nu i en artikel i The Guardian signalerat att hon kommer att kandidera i partiledarevalet – se artikel längst ned i dnna tråd.

Här är ett scenario, som är litet för bra för att vara sant, men jag skriver det för att utmana till invändningar:

Labour väljer ny partiledare som ser som sin uppgift att ena partiet och göra det regeringsdugligt igen; antagligen en i kretsen kring Corbyn – hen kommer att genomföra en variant på ”Nixons resa till Kina”, en omläggning av politiken som bara den kan göra som har tillhört de tre förlorade valens falang.

När Corbyn har avgått, Brexitfrågan är avgjord genom ett handelsavtal med EU och Boris Johnsons smekmånad är över börjar Labour återhämta sig. Den nya oppositionsledaren kan på allvar utmana Boris Johnson. Om det blir Rebecca Long-Bailey, kommer Labours omprövning att leda fram till m till en politik under rubriken ”progressive patriotism” – en politik för post-Brexit som återskapar vänster-höger-ordningen i Brittisk politik. Det återstår att se vad det kommer att innebära!

Men Johnson sitter säkert i fyra år. Det enda som kan hota honom är någon form av regeringskris, som underminerar förtroendet för premiärministern. Något sådant kan inte uteslutas. En första storm blåser antagligen upp när säkerhetspolisens utredning om rysk inblandning i Brexit-valet kommer att publiceras. En stark opposition skulle kunna ha gjort något av detta. Men ett besegrat Labourparti i inre konflikt är bara en papperstiger.

P.S. Jag är inte särskilt objektiv när jag skriver om Labour. Jag har en lång historia med partiet och dess ledande personer. Jag var 19 år när jag först besökte London 1957, blev bekant med unga medlemmar i Labour och fick tillfälle att besöka underhuset och träffa dåvarande Labourledaren Hugh Gaitskell. Jag har som journalist eller politiker träffade Harold Wilson, Michael Foot, Neil Kinnock, John Smith, Tony Blair och Gordon Brow. Dock inte Ed Miliband och Jeremy Corbyn, ”nederlagens organisatörer”, som Tage Erlander brukade säga om kolleger som förlorade val. Jag är en populist i den meningen att jag föredrar politiker, som kan vinna val, framför de, som förlorar val!