Din bok handlar om en svår och kontroversiell fråga, rätten att få bestämma över sin egen död – utan att begå självmord. Du belyser detta genom att beskriva ett antal personers väg till döden. En av dem är Per Maritz, ALS-sjuk med svåra plågor, som fick hjälp att avsluta sitt liv och som berättade om detta i DN i somras. En annan är din syster, som tre gånger försökte ta livet av sig: ”Hon hade vid det laget svårt att svälja och led svårt av törst. Om hon vägrade dricka eller om hon inte kunde svälja är oklart. Morfinet mot ryggsmärtorna gjorde henne illamående och förstoppad. Hjärtat orkade inte med, hon fick syrebrist och hallucinerade. Det tog tre veckor innan hon dog”

1. Vad vill du säga med dessa exempel?

PC: För det första var hennes död en stark och genomgripande upplevelse för mig som hennes yngre bror. Jag hade upplevt andra familjemedlemmars död innan, men ingen som så hårdnackat velat lämna livet i förtid. Och som jag skriver i boken är hon inte ensam. Överläkaren på den psykiatriska klinik där min syster ett par veckor tvångsvårdades berättade att han haft tre gamla kvinnor i precis samma situation: de hade försökt ta sina livet, ett liv de upplevde inte längre var värt att leva. Jag menar att för min systers del hade det varit bättre om hon fått läkarhjälp att dö innan hon gjorde sina tre självmordsförsök. Hennes tre sista veckor i livet hade inget värde, för någon.

Per Maritz led av en obotlig sjukdom och riskerade en svår död i lufthunger och ångest. Han hade fått en tid på en klinik i Schweiz, Dignitas. Men ett par dar innan han skulle åkt ner fick han veta att hans tid strukits p g a coronapandemin. Den svenske läkaren Staffan Bergström beslöt då att hjälpa honom med starka sömnmedel. Jag menar att om man fördömer den handlingen måste man också fördöma Martitz resa till Schweiz. Annat vore ologiskt. En känd svensk palliativläkare har som ett alternativ föreslagit att Maritz borde ha tvångsintagets på psyket så som utgörande fara för eget liv. Lagen skulle medgivet detta. Men de flesta inser säkert hur absurt det hade varit att bura in Per Maritz för att han försökte undvika en svår död.

2. Varför anser du att man ska ha laglig rätt styra över livets slut?

PC: De Mänskliga Rättigheterna har kommit till för att människor ska ha rätten att styra över sina egna liv så länge detta inte hindrar andra människor att styra över sina. Denna rätt upphör inte för att vi råkar bli gamla och sjuka. Sjukvårdslagen tillskriver oss också rätten att tacka nej till undersökningar och behandlingar. Om döendet hotar bli alltför jävligt kan vi alltid ta livet av oss på egen hand. Men det kräver en stor självövervinnelse och kan misslyckas som det gjorde för min syster och man kan hamna på låst avdelning. Eller, värre, få så svåra skador att man förvandlas till paket. Därför är det bättre att obotligt sjuka, som Per Maritz, får tillgång till frivillig hjälp att avsluta livet med läkarassistans.

3. Schweiz var först att erkänna patientens rätt att bestämma om livets slut. Hur många har följt efter?

PC:Dödshjälp kan ges på två sätt, genom att en läkare ger en dödande spruta (Eutanasi) eller att en läkare skriver ut en burk piller som patienten kan använde själv (Läkarassisterat döende). Några länder tillåter både eutanasi och läkarassisterat döende, hit hör Nederländerna, Belgien, Luxemburg och Kanada. Andra tillåter enbart läkarassisterat döende, hit hör flera delstater i USA samt Schweiz.

4. Av alla de nationella lagar som kommit till, beskriver du Oregon-modellen som en förebild. Varför?

PC: Oregonmodellen – som enbart tillåter läkarassisterat döende – har varit kraft i över tjugo år utan att regelverket har behövt ändras. Det finns inga tecken på missbruk. Den avgörande handlingen ligger hos patienten själv. Det krävs att den obotligt sjuka bedöms ha mindre än sex månader kvar att leva. Av alla regelverken känns Oregonmodellen som den säkraste, med minst risk att något kan gå fel. Därför tycker jag man ska sikta på den i första hand. Nackdelen är att den som inte kan svälja sina tabletter hamnar utanför.

5. Du uppmanar oss att skriva livsslutsdirektiv – varför ska vi göra det?

PC: Ja, jag uppmanar alla att skriva livsslutsdirektiv – hur man vill ha det på slutet. Det skulle underlätta för alla parter, för individen själv, för de närstående och för vårdgivaren. Av direktivet bör framgå till vilken person utfärdaren vill överlåta beslutsrätten när man själv inte längre kan bestämma. Livsslutsdirektiv skulle också kunna ge patienten inflytande över flera åtgärder – till exempel terminal sedering (ångestdämpande läkemedelsbehandling), avbruten behandling och återupplivning – som i dag är otillräckligt reglerade. Ett livsslutsdirektiv skulle därtill kunna innehålla en avsiktsförklaring om den döende vore beredd att diskutera frivillig dödshjälp – eller tvärtom att den frågan under inga förhållanden får väckas. Allt för att stärka patientens självbestämmande.