Ny riksbankschef – vad kommer han att betyda för din ekonomi?

/0 Kommentarer/i /av
Erik Thedén heter vår nya riksbankschef – vänj dig vid namnet och bilden, han kommer att hänga med länge! Han tillträder i en tid när mycket står på spel för hushållens och för Sveriges ekonomi. Han har, som jag ser det, tre viktiga vägval att göra, som alla berör din ekonomi:
1. Ska han hålla uppe inflationsförväntningarna – eller ska han säga att inflationen är på väg ner?
Riksbankens beslut om räntor och andra penningpolitiska åtgärder styrs av förväntningar om hur inflationen utvecklas på ett-två års sikt. Vi har bakom oss ett år med snabbt stigande inflation. Men nu är den på väg ner i USA, i Europa och i Sverige. Här hemma har arbetsmarknadens parter visat stort ansvar i starten av avtalsrörelsen. Inflationen kommer att vara nere mot 2 procent i slutet av 2023. Kommer Erik Thedén att ta fasta på det nya eller ska han fortsätta i Stefan Ingves hjulspår och hålla liv i inflationsförväntningarna ?
2. Ska han höja räntan ytterligare eller säga att det får vara nog nu?
Stefan Ingves signalerade under hösten att Riksbanken kommer att fortsätta att höja räntan under 2023. Förväntningarna är att det kommer att ske ytterligare två höjningar innan riksbanken anser att inflationen är under kontroll. Om Erik Thedén fortsätter på den vägen, kommer ekonomin att backa och arbetslösheten att öka; byggindustrin som svarar för 11 procent av BNP går redan på knäna. Är det rimligt med en sådan räntepolitik, om inflationen redan är på väg ner mot 2 procent i slutet på året?
3. Ska han hålla fast vid inflationsmålet 2 procent eller skapa mer utrymme för räntepolitiken?
I snart tre decennier har centralbankerna världen över haft som mål att hålla inflationen på 2 procent eller därunder. Under ett tiotal år har bankerna drivit en 0-räntepolitik för att få upp inflationen till 2 procent. Det har drivit upp fastighetsvärden och förmögenheter. I den internationella diskussion ifrågasätts nu detta mål. En som gjort det är Olivier Blanchard, tidigare chefsekonom för IMF. Han menar att ett lågt inflationsmål begränsar centralbankernas handlingsutrymme. Han vill hellre se ett nytt 3-procents mål, som ger centralbankerna mer handlingsutrymme och undvika 0-räntor. Jag tycker att riksbankschefen allvarligt bör fundera på den frågan!
För den som vill grotta ner sig i frågor om inflationsmål, räntepolitik och inflationsförväntningar lägger jag, nedan, in länkar till Olivier Blanchards artikel i Financial Times, till Riksbankens rapport om penningpolitiken i november 2022 och till en artikel om vad som händer i byggindustrin:
Foto: Lars Pehrson/TT

Nyårsläsning: Johan Pehrson – i Kejsarens nya kläder

/0 Kommentarer/i /av

När jag läser vad Johan Pehrson skriver känner jag mig som pojken i HC Andersens saga ”Kejsarens nya kläder”. Jag måste säga som det är: Kejsar Pehrson har inga kläder!

Innan Johan blev arbetsmarknads- och integrationsminister förklarade han att Sverige var på fel väg. När han blev minister upptäckte han att verkligheten var bättre än vad han påstått. I budgetproppen skrev han att ”antalet sysselsatta var högre än innan pandemin” och att sysselsättningen ökade snabbare bland utrikes födda och särskilt bland utrikes födda kvinnor. Och att ungdomsarbetslösheten endast är hälften så hög som den som redovisas, vilket beror på den andra hälften är heltidsstuderande som inte betraktas sig själva som arbetslösa (Budgetproppen, Utgiftsområde 14 Arbetsmarknad och arbetsliv, sid 16-18).

Men John Pehrson vill så väl och nu ska allt bli ännu mycket bättre. ”Matchningen behöver förbättras och kompetensbristen mötas i hela landet”…”Långtidsarbetslösheten behöver minska”….”Ökad sysselsättning är avgörande för att förbättra integrationen”… ”Utrikes föddas möjligheter att komma in och etablera sig på arbetsmarknaden behöver öka, särskilt för utrikes födda kvinnor”…. ”Arbetet med att anvisa fler till reguljära studier ska fortsätta. Arbetet för att öka jämställdheten på arbetsmarknaden behöver fortsätta. Skillnaderna mellan kvinnor och mäns deltagande i olika insatser behöver minska” (sid 39).

Det låter bra, det är bara att instämma. Om man ska översätta detta till en ”förväntningsindikator” betyder det att sysselsättningen ska öka med bortåt 80.000 per år under mandatperioden, att långtidsarbetslösheten ska halveras och att Sverige kommer att befinna sig i tre-i-topp inom EU när det gäller sysselsättningsgraden för utrikes födda kvinnor. Det är mot en sådan indikator som Johan Pehrsons politiska gärning ska bedömas under mandatperioden och i valet 2026.

Men hur ska det gå till? När jag söker svar på den frågan upptäcker jag att Johan Pehrson liknar Kejsaren i HC Andersens saga. Kejsaren hade inga kläder, Johan har inga politiska åtgärder för att uppfylla sina ambitioner. Det enda som sägs är att det ska uppnås genom att de insatser som Arbetsförmedlingen har till sitt förfogande ska ”vara effektiva”. En självklarhet, som ska skyla över att Johan Pehrson står tomhänt (sid 39).

Johan Pehrson vill så väl, men det är det är moderaterna som bestämmer. Finansministern bedriver vad hon kallar ”milt åtstramande” finanspolitik, som tvingar kommunsektorn att skära ner,  samtidigt som riksbanken bedriver en kraftfullt åtstramande penningpolitik, som slår hårt mot byggandet. Till på köpet har finansministern dragit ner på anslagen till den aktiva arbetsmarknadspolitiken och till yrkesvux, yrkeshögskola och folkhögskola, insatser som behövs för att arbetslösa ska få utbildning för att matcha de jobb som finns. Och som behövs för att Sverige ska hamna i tre-i-topp när det gäller integration.

Hur ska det här sluta, Johan Pehrson?

PS: Johan Pehrson har i mellandagarna lagt ut två uppdrag till Arbetsförmedlingen, dels att öka insatserna för långtidsarbetslösa, dels att förbättra insatserna för kompetensförsörjning. Det är gott och väl. Men problemet är att dessa uppdrag ska genomföras med minskade resurser, såväl till aktiva åtgärder som till den personal som genomföra uppdragen. Det måste finnas resurser både för att förhindra långtidsarbetslöshet och för att bryta långtidsarbetslöshet. Om inte det finns är risken stor att en arbetssökande inte får en ny chans förrän denne har blivit långtidsarbetslös.

 

 

Mitt råd till finansministern – lär av hur ekonomin sköttes under pandemin!

/0 Kommentarer/i /av
Energiminister Buschs besked att regeringen drar tillbaka förslaget om stöd till företagens energikostnader var illa nog. Men finansministerns Svantessons nya, dystra prognos för Sveriges ekonomi var ännu allvarligare, ”en utdragen lågkonjunktur står för dörren”. Något har gått i baklås i regeringsmaskineriet!
Mitt råd till finansministern är att ta fasta på hur regering och oppositionspartier gemensamt och framgångsrikt hanterade ekonomin under pandemin!
Under två år, 2000 och 2021, levererade regering och oppositionspartier inte mindre än 20 så kallade ändringspropositioner med stöd till löntagare, företag, kommuner och regioner (källa Corona-kommissionen). Det gav resultat. Nedgången under 2020 begränsades till 2,8 procent – mot 6,2 procent i EU som helhet. Dessutom: återhämtningen gick snabbt. BNP ökade med hela 5.1 procent under 2021. (källa SCB).
Tack vare denna framgångsrika ekonomiska politik har 2022 har varit ett gott år för samhällsekonomin: BNP har växt med 2,8 procent, konsumtion och investeringar har öka, utrikesaffärerna ger ett stort överskott, sysselsättning är rekordhög (källa: finansdepartementets prognos).
När finansministern nu flaggar för att ”en utdragen lågkonjunktur står för dörren” är det inte en utifrån kommande pandemi som är hotet, utan effekter av den ekonomiska politiken. Bromsarna har dragits åt samtidigt på tre ställen:
– räntorna har höjts och ska höjas ännu mer, det slår mot bostadsbyggandet och mot den privata konsumtionen (källa: Riksbanken)
– energikostnaderna stiger och urholkar konsumenternas köpkraft och företagens konkurrenskraft samtidigt som utlovad kompensation skjuts på framtiden (källa: energiminister Busch vid torsdagens presskonferens)
– statsfinanserna som har byggts upp i goda tider, ”samlat i ladorna”, ska vara ”milt åtstramande”, inte tillväxtfrämjande (källa: finansminister Svantesson i budgetpropositionen).
Men, invänder vän av ordning, måste man inte bekämpa inflationen genom att föra en återhållsam politik? Jo, inflationen ska naturligtvis bekämpas, men enligt regeringens egna prognoser kommer inflationen snart ha nått sin kulmen och klinga av under 2023 för att vara nere mellan 2 och 3 procent i slutet av året och ligga kvar på den nivån under 2024.
Nu när arbetsmarknadens parter visar ansvar på sitt område, måste regeringen ta ansvar och förhindra en utdragen lågkonjunktur i form av två förlorade år. Det finns därför goda skäl att nu ta fasta på det framgångsrika sätt som regering och oppositionspartier tillsammans hanterades Sveriges ekonomi under pandemin.

Mina minnesbilder:  Tage och hans ”pojkar”!

/0 Kommentarer/i /av

 

Av alla mina arbetsplatser under ett långt arbetsliv finns det ingen som kan jämföras med denna: morgonmötena med Tage Erlander under hans två sista år som statsminister, 1967-69.

Han var 66 år gammal, hade varit statsminister i 21 år, Europas mest erfarne regeringschef. Vi, unga män i 30-årsåldern, hade till uppgift att förbereda hans tal  i riksdagen och medverkan på möten runt om i landet och resor utomlands.  Bilden från hösten 1967: Ingvar Carlsson, längst till höger, sedan Olle Svenning, Leif Andersson och jag. Här går Tage igenom sin dagbok för de kommande veckorna och talar om vad han behöver av manus för tal och artiklar.

Det som gjorde arbetet hos Tage Erlander så unikt var inte bara att det var en plats i politikens centrum. Det som gjorde denna arbetsplats så unik var Tage Erlander själv.

Dessa morgonmöten var ett ständigt pågående politiskt seminarium, där idéer och argument skulle diskuteras och prövas för att antingen förkastas eller omsättas i ett talarmanus för kommande debatter. Tage hade som regel varit tidigt uppe på morgonen och skrivit ner sina idéer i en liten svart anteckningsbok. På våra morgonmöten vandrade han runt och presenterade sina idéer och bjöd in till invändningar: ”vad säger ni om detta, herrar privatdocenter?”. Jag kan fortfarande efter 55 år höra hans röst från våra samtal. När vi hade kommit på något som han gillade, hojtade han: ”Skriv, skriv”. När han tyckte att våra argument saknade politisk udd, kunde han säga: ”Lysande, men detta resonemang måste brytas ned till partiledarnivå”.

När jag hade levererat mitt första talarmanus till honom, ett tal om trafiksäkerhet, byggt på det underlag jag fått från kommunikationsdepartementet, fick jag det tillbaka nästa morgon med kommentaren: ”Detta är en bra tidningsartikel, men det är inget tal – nej det är inte något tal!”. Det var en tuff start för en journalist som trodde sig om att kunna skriva. Det var bara att börja om. Jag lärde mig att talskrivande är en konst i sig, något helt annat än att skriva artiklar i en tidning. Den lärdomen fick jag stor nytta av senare i mitt eget politiska liv.

Tage slukade böcker. Han kunde på morgonen berätta om vad han höll på att läsa, och då gällde det för oss att hinna i kapp till nästa morgon. Vi gick till bokhandeln på Västerlånggatan och köpte böcker. Jag kommer särskilt ihåg fyra böcker från de här åren: ”Plundring, Svält, Förgiftning” av Hans Palmstierna, ”Legionärerna” av Per-Olov Enquist, Leif Levins doktorsavhandling ”Planhushållningsdebatten” och ”The Other America” av Michael Herrington, en amerikansk demokrat – och socialdemokrat.

När riksdagen var samlad hade Tage varje onsdag ett möte med de andra partiledarna. Det var en tradition, som jag tror gick tillbaka till det kalla krigets tid. Vad de än sa till varandra i den politiska debatten, skulle partiledarna vara på talefot med varandra. När Tage samlade ihop sina papper för att göra sig klar att gå över till riksdagen, frågade han oss: ”Nå, vad tycker ni jag ska säga till Die Töffen?”. Det var hans lätt ironiska formulering om Yngve Holmberg och Sven Wedén, ”tuffingarna”. Gunnar Hedlund behandlades däremot med stor respekt,

Tage Erlanders humör pendlade. När han hade gjort bra ifrån sig i en debatt kunde han  säga: ”Ja, det blev ju ingen katastrof”. Då var han nöjd och ville ha det bekräftat. När det hade gått dåligt skrädde han inte orden. 1967  var ett svårt år för Tage Erlander. Kommunalvalet året innan hade inneburit en stor motgång, hans ställning som partiordförande var ifrågasatt. Den här hösten intervjuades han och de övriga partiledarna av TVs ”De tre O-na” under rubriken ”Mellan två val”.  Det gick inte bra, han snavade redan på en inledande fråga om bostadspolitiken. När vi sågs nästa morgon gick han runt i det stora rummet och var djupt betryckt. Så stannade han och såg ut över Strömmen och utbrast: ”Där gick nog faen valsegern åt helvete, ….men, men, det är ju elva månader kvar. Jag tror vi ska räta upp det”. Det var en av många politiska lektioner vi fick, vilken betydelse tiden har för politiken, elva månader är en lång tid.

Jo, det gick bra för Tage Erlander och det socialdemokratiska partiet i det följande valet 1968, stor seger, 50,1 procent av rösterna.

Olle Svenning lämnade på hösten 1967 vår krets för en karriär som journalist på Aftonbladet och författare. In stormade Jan O Karlsson och Anders Ferm och tillförde ny kompetens och nya slagkraftiga argument.

Olle Svenning skrev för några år sedan en mycket läsvärd bok om den här tiden och hur det var att arbeta med Tage Erlander, ”År med Erlander”. Rekommenderas för den som vill veta mer om livet som ”Tage pojkar”.

Nu 2022, när Sverige har en statsminister som har en besvärlig start, kanske det kan nämnas att Tage Erlander inte hade det så enkelt som nybliven statsminister. De borgerliga tidningarna beskrev honom som en ”nolla”. När han av en norsk journalist fick frågan hur det kändes att bli beskriven som en ”nolla”, svarade Tage Erlander: ”Det är ett gott utgångsläge. Då kan det bara bli bättre!”

Varför bara pojkar? Nja, inte bara pojkar. Maria Nyström, statministerns assistent, tog hand om Tage Erlander, en ung Ingela Thalén såg till att hålla ordning på oss och våra papper, Kristina Lejdström hade hand om breven till statsministern. Ingela Thalén blev så småningom kommunalråd i Järfälla, sedan arbetsmarknadsminister, socialminister och partisekreterare.  När Olof Palme 1969 efterträdde Tage Erlander kom det inte bara att sitta pojkar i soffan. Då tog Berit Rollén och Karin Jonsson plats bland dem som skötte presskontakterna och skrev statsministerns tal.

Frågan som allt fler ställer: hur länge ska Ulf Kristersson kunna regera?

/0 Kommentarer/i /av
Ulf Kristersson har ingen lätt resa framför sig. Men han bär själv ansvaret för att det blev så här. Det är hans propaganda, politik och Det Stora Projektet som gör resan svår.
1. Först propagandan: ”Sverige är på fel väg”, var budskapet före valet. I budgetpropositionen smälte budskapet samman. Där skrev Elisabeth Svantesson att tillväxten är god och att statsfinanserna är i gott skick. Där skrev Ebba Busch att konkurrenskraften hade stärkts som en följd av regeringens insatser. Där skrev Johan Pehrson att sysselsättningen är hög, att sysselsättningen ökar bland utrikes födda, särskilt bland utrikes födda kvinnor. Och där konstaterade justitieminister Gunnar Strömmer att antalet anmälda brott och utsattheten för brott minskade förra året. Det var ett Sverige före valet, ett annat Sverige i budgetpropositionen. Många väljare gillade den klatschiga propagandan, nu kan de läsa ministrarnas egna ord om att det var överdrifter.
2. Sedan politiken/vallöftena: Där har det stormat från dag Ett. Det är en rad löften, mer eller mindre bindande, som den nya regeringen har dumpat eller skjutit på framtiden, framför allt högkostnadsskydd för el och priset på bensin och diesel. Det gör det ännu svårare att hålla väljarna samlade bakom partierna och regeringen.
3. Så Det Stora Projektet: Vad Kristersson försöker göra är att foga samman ett nynationalistiskt projekt, SDs projekt, med det nyliberala projektet. Det är samma försök som republikanerna i USA (Trump/MEGA) och Tories i Storbritannien (Boris/Brexit) försökt göra. Det är litet olika stuk på projekten, men det är samma grundtanke, främlingsfientlig nationalism och en ekonomisk politik för växande klyftor. Detta projekt har haft vind i seglen under de senaste 5-6 åren. Men nu har Storbritannien kört i väggen, ekonomin stagnerar på grund av Brexit, Tories har tappat stort, och i USA har republikanerna insett att Trumps nynationalism är ett sänke. Just nu när detta projekt håller på att falla samman i andra länder, ska Ulf Kristersson på uppdrag av SD börja genomföra det i Sverige.
Mot den här bakgrunden frågar sig allt fler: hur ska en minoritetsregering bestående av tre partier som alla backade i valet (”De Stora Förlorarnas Allians”) kunna hålla ihop i fyra år? Och hur mycket av smärtsamma beslut tvingas regeringen fatta för att få behålla Sverigedemokraterna som ”överstyrelse” och garant för minoritetsregeringen?
Ingen kan idag ge några svar på dessa frågor. Men det är lätt att visa på de prövningar som ligger framför Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson. Den mest omedelbara prövningen är opinionsundersökningarna. Både SCBs stora väljarundersökning i november och veckans undersökningar gav en försmak om vad som kan komma. Vad händer om Liberalerna backar till 2 procent och Johan Pehrson tvingas bära upp och försvara allt mer av SD-politik? Eller om SDs opinionssiffrorna sjunker ner mot 15 procent samtidigt som SDs alla profilfrågor mals ner i den ena utredningen efter den andra?
Det är prövningar som kommer fortlöpande under året. Men det som blir en ännu större prövning är budgetförhandlingarna till hösten. Där ska hela innehållet i Tidö-avtalet omsättas i praktiskt politik. Då kommer Liberalerna att få släppa fram ännu mer av SDs politik i budget och lagar. Om Ulf Kristersson klarar att hålla ihop regeringen och samtidigt få fortsatt stöd av SD i den processen, då kanske han klarar de kommande tre åren också? Då vill, som vi kunde läsa i DN, Jimmie Åkesson ta över rollen som statsminister!

Jo, Johan Pehrson hade rätt – ett budskap före valet, ett annat efter valet

/0 Kommentarer/i /av
Före valet var budskapet samstämt: ”Sverige är på fel väg”. Vad säger de
nya ministrarna nu då? Jag har gått igenom delar av budgetpropositionen –
som omfattar 2659 sidor – för att se vad man nu säger. Jo, Johan Pehrson
hade rätt – nu har fakta hunnit i fatt ministrarna och de käcka påståendena
har nyanserats en hel del:
Finansminister Elisabeth Svantesson skriver att ”tillväxttakten första
halvåret 2022 var förhållandevis god”, att BNP under andra kvartalet växte
över det historiska genomsnittet (2000-2021). Hon skriver att ”tillväxten
fortsatt var god även tredje kvartalet”. Hon prisar den offentliga sektorns
finanser. De är ”robusta”, överskottsmålet kommer att nås och bruttoskulden
är fortsatt låg. Hur stämmer detta med påståendet att Sverige var på fel
väg, Elisabeth Svantesson?
Näringsminister Ebba Busch skriver att ”det svenska näringslivets
innovationsförmåga och förnyelse bedöms som fortsatt god”, vilket exempelvis
återspeglas i att företagens utgifter för forskning och utveckling ökat
märkbart sedan 2018. Hon framhåller också att de insatser som regeringen
(den förra) genomfört inom områdena ramvillkor, innovation och
entreprenörskap ”har bidragit till att stärka den svenska konkurrenskraften
och skapa förutsättningar för fler jobb i fler och växande företag”. Hur
stämmer detta med påståendet att Sverige var på fel väg, Ebba Busch?
Johan Pehrsson, arbetsmarknadsministern, konstaterar att antalet
sysselsatta var högre i slutet av 2021 än innan pandemin och att den
positiva sysselsättningsutvecklingen har fortsatt under första halvåret
2022. Han noterar att sysselsättningsgraden ökade snabbare bland utrikes
födda och särskilt bland utrikes födda kvinnor, ”Sysselsättningsgraden bland
utrikes födda kvinnor är högre i Sverige jämfört med genomsnittet bland
utrikes födda kvinnor inom EU”. På tal om den höga ungdomsarbetslösheten
skriver han att över hälften av de unga som klassas som arbetslösa är
samtidigt heltidsstuderande som söker arbete. I gruppen unga arbetslösa
heltidsstuderande anser sig ungefär 9 av 10 personer som studerande på
heltid och inte som arbetslösa i första hand. ”Exkluderas de
heltidsstuderande arbetssökande från gruppen arbetslösa är
ungdomsarbetslösheten endast hälften så hög”. Hur stämmer detta med
påståendet att Sverige var på fel väg, Johan Pehrson?
Till och med justitieminister Gunnar Strömmer, som ansvarar för regeringens
mest profilerade område, har blivit mer nyanserad. Han skriver att
”brottslighetens omfattning är svår att beskriva på ett heltäckande sätt och
den sammantagna brottsutvecklingen är inte helt entydig. Antalet anmälda
brott 2021 minskade jämfört med åren dessförinnan”. Han konstaterar också
att ”utsattheten för brott mot både person och hushåll minskade enligt NTU
2021″. I propositionen redovisar han vad som hänt med 19 så kallade
tillkännagivanden från riksdagen till (den förra) regeringen, dvs krav på
skärpa åtgärder eller insatser. I samtliga 19 fall noterar (den nya)
regeringen att ”tillkännagivandena är tillgodosedda och slutbehandlade”.
Det är framtiden vi ska oro oss för. ”Prognosen för svensk ekonomi är
dyster, och det finns betydande risker för att utvecklingen blir sämre”,
skriver finansministern. Den stora testfrågan för regeringens politik blir
därför om den kan upprätthålla – till och med höja – tillväxten,
konkurrenskraften och sysselsättningen. Och att se till att anmälda brott –
och utsattheten för brott – fortsätter att minska.

Med en fot i kärnkraften, en i vindkraften – och två händer i det nya energisystemet

/0 Kommentarer/i /av
Ja, så skulle jag kunna beskriva var jag befinner mig i energidiskussionen. Hur kommer det sig och vad har jag lärt mig?
1. Först kärnkraften. För ett tiotal år sedan blev jag inbjuden till KTH av Janne Wallenius, professor i kärnkraftsteknik. Jag hade vid det laget avslutat mitt arbete för att få den europeiska ESS-anläggningen till Lund. Janne tyckte att jag nu borde ägna mig åt ett nytt projekt, SMR, de små modulära kärnkraftverken. Jag fick en ABC-lektion och en hel del att läsa. Intressant, tyckte jag, men det var ett problem. Jag var 70+ och detta projekt låg tio år bort i tiden, på 2020-talet; jag ville ägna mig åt något som jag skulle kunna se resultatet av medan jag fortfarande var vid liv. Jag valde i stället att ägna mig åt städers klimatomställning. Men jag har fortsatt att hålla mig informerad om det som sker inom området och ser att den nya, lovande tekniken fortfarande ligger ett antal år bort i tiden, antagligen in på 2030-talet.
2. Sedan vindkraften. Som sommargotlänning har jag blivit engagerad i OX2s planer på att bygga en vindkraftpark, Aurora-fältet, ett par mil söder om Hoburgen. Den kommer att bli en av de största havsbaserade vindkraftparkerna i Östersjön. Ska producera grön el motsvarande behoven hos 5 miljoner svenska hushåll – 24 TWh, lika mycket som de tre reaktorerna i Forsmark producerar! Arbetet med tillstånden pågår, kan börja byggas efter 2026, i full drift omkring 2030. OX2 behöver en servicehamn och den ska byggas i Burgsvik, ett projekt som drivs av handlingskraftiga gotlänningar. Jag är en av många delägare i hamnbolaget i Burgsvik.
3. Så det nya energisystemet. Det mest intressanta! Det pågår en stor omställning från centralt producerad och distribuerad energi till mer av lokal produktion och distribution. Det allra senaste är lokala mikronät, som bygger på integration av digitala system och energisystem, för att lokalt kunna producera, lagra och dela energi mellan byggnader. Det är ett resultat av en ny EU-lagstiftning om Lokala Energigemenskaper. De första kommer att etableras i Örebro i en ny stadsdel som heter Tamarinden och i en redan byggd stadsdel, Hammarby Sjöstad, där jag är verksam. Dessa nya system ger stort utbyte av små investeringar. Behovet av köpt energi kan minska med 30 procent och effektbehoven med upp mot 40 procent. Detta kommer om några år att vara det nya normala. En spännande framtid!
Vad har jag lärt mig av detta? En första lärdom är att energiförsörjningen lämpar sig illa för partipolitiska strider och propaganda. En annan lärdom är att vara öppen för de nya möjligheter som skapas – nu är det integrationen mellan det digitala systemet och energisystemet i lokala mikronät som är det nya stora utvecklingsområdet. Den tredje lärdomen är snarare en fråga: om vi nu kan använda elen så mycket effektivare, behöver vi då bygga ut vindkraften och kärnkraften? Ja, vi kommer att behöva mer elektrisk energi. Blir det överskott bör vi fortsätta att vara ett av Europas främsta exportländer när det gäller fossilfri energi och bidra till att andra länder kan avveckla beroendet av olja och gas.

Minnesbilder: Med Benny Andersson på Broadway

/0 Kommentarer/i /av
1988 firade USA och Sverige 350-årsjubileum för den gamla svensk-kolonin Delaware, som blev en amerikansk delstat. Svenska institutet ordnade seminarier och jag medverkade som AMS-chef bland annat i Washington och Boston för att berätta om den svenska arbetsmarknadsmodellen. Under en av resorna till USA utförde jag ett av mina märkligaste – och minst framgångsrika – uppdrag inom arbetsmarknadspolitiken.
Saken var den att Benny Andersson och Björn Ulvaeus hade bestämt sig för att sätta upp musikalen Chess på Broadway och ge huvudrollen till Tommy Körberg. För att ta in en svensk artist till Broadway krävdes det ett amerikanskt arbetstillstånd och sådana tillstånd beviljades inte med mindre än att det amerikanska skådespelarförbundet gav sitt samtycke.
Björn och Benny hade tagit fasta på att Sverige beviljar arbetstillstånd till amerikanska musiker. Därför borde det omvända gälla. Eftersom det var AMS kulturarbetsförmedling som svarade för denna tillståndsgivning, så borde generaldirektören för AMS vara en lämplig förhandlare.
Nu förhöll det sig så att jag skulle medverka i Boston på ett av jubileumsseminarierna. Jag kunde på hemväg därifrån mellanlanda i New York och träffa direktören för skådespelarförbundet. Benny hade sänt ut en vit limousin till Kennedy-flygplatsen för att hämta upp mig. Den var så lång och välutrustad att jag skulle kunna hålla ett seminarium med efterföljande mingel på vägen in till Broadway.
På teatern, där Chess skulle spelas, höll Benny på med audition, det vill säga att ta ut artister till musikalen. Under lunchen gav han mig en snabb briefing om läget och vi gick sedan till skådespelarförbundet för att visa att amerikanska musiker minsann får arbetstillstånd i Sverige och att det därför var fullt rimligt att någon svensk artist skulle få tillstånd att arbeta i USA.
Detta var ett argument som inte gjorde något som helst intryck på förbundsdirektören och hans entourage. Vi fick en föreläsning om att 80 procent av förbundets medlemmar var arbetslösa, det vill säga de hade inte arbete på Broadway och det enda som räknades som ett riktigt arbete var arbete på de stora teatrarna. Att arbeta off-Broadway eller för radio och TV räknades inte. Det fanns inget att förhandla om, var beskedet, och det blev alltså inget arbetstillstånd för Tommy Körberg. Det blev inte heller någon framgång för Chess; i London hade musikalen spelat i tre år, på Broadway var den över på två månader.
PS. Jag skriver inga memoarer, däremot skriver jag det jag kallar Minnesbilder som jag kommer att tillägna mina barnbarn. En del av dessa minnesbilder kan ha mera allmänt intresse och därför publicerar jag sådana inlägg här på Facebook.

Får en gammal finansminister lägga sig i diskussionen om den nya finansministerns budget?

/0 Kommentarer/i /av
I så fall vill jag hoppa över diskussionen om svikna vallöften och kraschad klimatpolitik. I stället vill jag granska den finanspolitik, som Elisabeth Svantessons samlade budget är ett uttryck för.
Först några fakta om utgångsläget. Svensk ekonomi har haft en god tillväxt under ett par år, den växer enligt finansministerns prognos med 2,6 procent i år, sysselsättningen är högre än någonsin, statsfinanserna är mycket goda, exporten går bra, ökar med 4,8 procent och utlandsaffärerna ger överskott på 216 miljarder kronor.
Sedan tre frågetecken kring prognoser och politik:
1. Frågetecken för inflationen: Finansministern hävdar att priserna under nästa år ska öka med 8,3 procent över årets nivå. Då ska man ha i minnet att viktiga faktorer som har drivit upp priserna i år är fraktkostnader och energipriser, men att dessa priser nu är på väg ner. Inte heller lönekostnaderna förväntas bli inflationsdrivande, tvärtom. Regeringen räknar med att reallönerna ska sjunka med nästan 5 procent och att prisutvecklingen på det inhemska förädlingsvärdet stannar på drygt 4 procent. Varifrån ska då det inflationstryck komma som ska driva upp konsumentpriserna med ytterligare 8 procent över årets höga nivå?
2. Frågetecken för tillväxten: Finansministern räknar med att Sveriges ekonomi kommer att krympa med 0,4 procent under nästa år och att arbetslösheten kommer att öka till 7,7 procent. Risken är stor att nedgången blir djupare. Nedgången förstärks av att kommuner och regioner inte får kompensation för inflationen utan tvingas skära ner på vård, skola, omsorg och kultur och att löntagarnas reallöner och köpkraft sjunker – och att riksbanken fortsätter att höja räntorna viket slår mot investeringarna.
3. Frågetecken för politiken: Finansministern säger att finanspolitiken är milt åtstramande och att detta är rätt politik med hänsyn till inflationsriskerna. Men finansministern har inte visat varför priserna skulle komma att öka med ytterligare 8 procent, nu när fraktkostnader, energipriser och reallöner sjunker.
Det är något som inte stämmer!

Vad kan Ulf Kristersson lära av sina brittiska partivänners misslyckande?

/0 Kommentarer/i /av
En hel del, tror jag. Den brittiska högerledarens, Liz Truss, hade bara varit premiärminister i 45 dagar, när hon i torsdags tvingades avgå efter att ha skapat kaos i den brittiska ekonomin och politiken. Det var resultatet av den brittiska högerns försök att åstadkomma två stora systemförändringar. Det första var Brexit, ett högernationalistiskt experiment, som skulle frigöra Storbritannien från EUs bojor, skapa tillväxt och välstånd, ”Global Britain” kallades det, men det fick motsatt effekt. Brexit låste in Storbritannien och satte broms på brittisk ekonomi. Tillväxten sjunker, missnöjet växer. Brexit var Boris Johnson bravad.
Liz Truss valdes i somras för att reda upp efter Boris. Hon satsade allt på att få igång den ekonomiska tillväxten. Det skulle ske genom ett stort experiment i nyliberal ekonomisk politik: gigantiska skattesänkningar utan täckning, ”först sänker vi skatterna, sedan skär vi ner utgifterna”. Men de finansiella marknaderna hade en annan mening, de genomskådade löftena, räntorna stack i väg, pundet blev en förlorare och Bank of England tvingades att krishantera. Det var Liz Truss misslyckade bravad. Nu har hon fått gå. Nu är frågan: vad ska näste premiärminister ta sig till? Det finns ingen återvändo från Brexit, det finns ingen utväg i form av nyliberal ekonomisk politik.
Vad kan Ulf Kristersson och den svenska högern lära av sina partivänners misstag och misslyckanden? Sverige är på väg att göra ett högernationalistiskt experiment, om än med annat stuk än ett EU-utträde. Boris Jonsson gjorde sig beroende av Nigel Farage och högernationalisterna, Ulf Kristersson gör samma sak med Jimmie Åkesson och SD. Nu återstår att se vilken ekonomisk politik den nya regeringen ska föra. Moderaterna har en tradition av att ”först sänker vi skatterna, sedan skär vi ner utgifterna”. Illavarslande.