Minnesbilder i stället för memoarer: Mitt första möte med Olof Palme

Första gången jag träffade Olof Palme var på SSUs distriktskonferens i Huskvarna på vårvintern 1957. Olof Palme, förbundets studieledare, representerade förbundsstyrelsen och talade engagerat på lördagskvällens stora möte.
Men det som jag bäst kommer ihåg är en diskussion den följande dagen. I morgontidningarna kunde vi läsa om en pågående förhandling mellan staten och bönderna om subventioner till jordbruket och höjda matpriser. Det var nyheter som inte uppskattades bland unga socialdemokrater. Det ställdes en fråga till Olof Palme hur regeringen kunde göra något så dåligt, det skulle inte tas emot väl bland de småländska arbetarna.
Olof Palme tvekade inte att ta debatten. Han gav oss en lektion om hur man gör en avvägning mellan olika intressen för att säkerställa den inhemska försörjningen av livsmedel och hur jordbruksregleringen fungerade i praktiken. Det var upplysande. När man förstod hur det låg till, var det lättare att acceptera resultatet. Det var inte de stora ideologisk linjerna som var mitt första bestående intryck av Olof Palme, det var ett inlägg om praktisk politik ”från jord till bord”.
Vid den här tiden hade SSU givit ut en liten skrift, som Olof Palme hade författat, ”Jämvikt och framåtskridande” om grunderna i samhällsekonomi, med försörjningsbalanser och hur tillväxt och sysselsättning påverkas av den allmänna efterfrågan, allt i Keynes anda. Jag läste den flera gånger för att bättre förstå vad som sas i den politiska debatten. Det visade sig vara väl använd tid. Jag gick i gymnasiet i Värnamo, skulle ta studenten året därpå, och när vi nästa gång hade skrivning i svenska fick vi ett ämne om aktuella samhällsekonomiska frågor. Jag skrev en lång uppsats och förklarade hur saker och ting hänger samman och hur regering och riksbank kan påverka den allmänna efterfrågan till allas bästa. Ingen av mina lärare var belästa i detta ämne, de kunde mycket om historia och statskunskap, men inte ekonomi. De blev imponerade och gav mig högsta betyg.
Det var så jag lärde känna Olof Palme – en praktisk politiker som förstod att god politik är att hitta en konstruktiv balans mellan olika intressen och att det behövs en aktiv politik för att tillvarata en nations förmåga att skapa arbete och välfärd. Kanske var det dessa lektioner i politikens och ekonomins ABC som blev avgörande för mitt framtida arbetsliv?
PS. Tack till Stellan Andersson som har funnit skriften och hjälpt mig att återge titeln korrekt ”Jämvikt och framåtskridande”, och lovat mig en papperskopia!
Kan vara en bild av 1 person

Vilken dag – vilken kväll!

Först Gotland runt-vandring med barnbarnen på dagen. Och sedan möte på
Körsbärsgården på kvällen, där Jan Eliasson presenterade sin nyutkomna
memoarbok, ”Ord och handling – ett liv i diplomatins tjänst”. Stor publik i
sensommarens solnedgång. Jan Eliasson har skrivit en brilliant bok om ett
långt, framgångsrikt liv i fredens tjänst. Att läsa boken – och lyssna på
Jan – var att få en repetition av de senaste 40 årens krig, konflikter och
FNs fredsbevarande och fredsmäklande insatser. Jag frågade mig om det finns
något enda krig eller kris där Jan Eliasson inte varit med som medlare eller
rådgivare eller ledare för humanitära insatser. Jo, det finns det, men han
har haft en roll i det mesta som FN varit engagerat i under de senaste 40
åren.
Jan har i boken gjort en sammanfattning i fyra ord om vad som avgör om man
ska lyckas eller misslyckas i en förhandling eller medling:
– Ordet eller orden som används
– Tidpunkten för utspel och förslag
– Kulturförståelse
– Personliga relationer och personlighet
Han exemplifierar ordet betydelse med den förhandling som han ledde 1993 i
Sudan mellan regeringen och motståndsrörelsen i landet. FN ville få till
stånd ett eldupphör, dvs ett avtal mellan de stridande parterna, för att
möjliggöra humanitär hjälp till det utsatta området. Det var helt omöjligt.
Då tvingades FN-teamet att pröva en annan väg. De föreslog att man i stället
för eldupphör skulle enas om en ”humanitär korridor” som skulle göra det
möjligt att nå fram med hjälpen. Detta förslag accepterades efter några
dagar och hjälpinsatserna kunde komma igång. Det var inte bara ett nytt
begrepp, men ordvalet gjorde att de stridande parterna inte behövde träffa
ett inbördes avtal, varje part träffade avtal med FN. Så skapades begreppet
”humanitär korridor” som vi hör så mycket om i det pågående ryska kriget i
Ukraina.
Mitt råd till dig som är intresserad av världen som den har varit och som
den är: köp boken och läs den!
Monica Sundström, Claes de Neergaard och 198 andra
12 kommentarer
3 delningar
Gilla

Kommentera
Dela

”1946. Jag var åtta år och världen skulle gå under”

Jag skriver inga memoarer för publicering; däremot har jag skrivit en skrift för barnbarnen med titeln ”Från farfars och farmors tid – till vår”, en historiebok om tre generationer och om hur Sverige förändrats på 170 år, från 1848 när min farfar föddes till vår tid. Nu skriver jag på en annan historiebok för barnbarnen, ”Minnesbilder – i stället för memoarer”; jag använder bilder från mitt liv för att berätta minnen. Några av dessa minnesbilder kan ha mer allmän intresse och därför vill jag erbjuda mina fb-vänner på några sådana minnesbilder som omväxling till kommentarer till Trolle, trädgården och tidsandan. Här kommer en första:
”Det var en varm och vacker söndagskväll i slutet på juni 1946. Jag var åtta år gammal, hade nyss slutat andra klassen i småskolan och skulle efter sommaren gå vidare till det som då kallades folkskola. Av denna sommar har jag ytterst få tydliga minnen – utom just den här kvällen.
Mina föräldrar var tillsammans med några andra närboende bjudna till en grannfamilj på kvällskaffe. Min bror och jag fick följa med. Jag har en tydlig minnesbild av grannens hus, trädgården, syrenerna, de vuxnas samtal.
De talade om det som skulle hände den kommande natten på andra sidan jordklotet. Där skulle en provsprängning av en atombomb ske. Det var ett nytt vapen som hade utvecklats i Amerika. Sprängningen skulle ske på en ö i ett stort hav, på en plats som kallades Bikiniatollen.
I radions nyhetssändningar hade man berättat om bomben och vad som skulle kunna ske när den exploderade. Det jag uppfattade av de vuxnas samtal var att sprängningen skulle sätta igång en kedjereaktion. Explosionerna skulle fortsätta på egen hand.
Det man talade om var hur långt dessa kedjereaktioner skulle kunna gå. Skulle denna bomb, det kraftfullaste vapen som någonsin skapats, kunna sätta igång en kedjereaktion som spreds över hela världen? Skulle hela jorden sprängas? Skulle vi inte finnas till nästa dag? Det var så tankarna gick i huvud på en åttaåring – efter att ha avlyssnat de vuxnas samtal.
Vi vandrade hem i sommarkvällen och jag var full av frågor och oro om vad som skulle ske. Jag var åtta år, född ett år innan andra världskriget började. Jag hade minnen av svarta krigsrubriker i tidningen och krigsnyheter i radion. Det mesta var på avstånd. Men detta var något helt annat. Skulle värden gå under? Vad skulle hända med oss? Jag kan inte minnas att mina föräldrar var upprörda eller djupt oroade. Jag antar att de sa några lugnande ord och uppmanade mig och min bror att be aftonbönen och
sedan somna. Nästa morgon vaknade jag till en ny dag, en sommardag med lek och bad. Livet gick vidare som vanligt. Men händelsen fastnade i mitt minne på ett sätt som inga andra händelser från min barndom har gjort.
Spekulationerna runt kaffebordet den där sommarkvällen var inte gripna ur luften. Sprängningen gav upphov till en kedjereaktion, men det blev inte den kedjereaktion som man då befarade. Det blev en annan kedjereaktion som vi skulle få anledning att frukta. Tre år senare, i augusti 1949, genomförde Sovjetunionen sin första kärnsprängning. Därmed var kärnvapenkapprustningen inledd. Under de kommande årtiondena kom åtta stater att genomföra
kärnvapenprov: USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan och Nordkorea.
Provsprängningen i Bikiniatollen var således inte slutet på den värld jag var född i. Den var början på det kalla kriget, upprustningen och
kärnvapenhotet, något som skulle följa mig i hela mitt långa liv. Tack vare internationella provstoppsavtalet 1996 var kärnvapenhotet inte närvarande i den globala säkerhetsdiskussionen under många år – med undantag för vad
Nordkorea höll på med. Allt ändrades i februari 2022 när Ryssland
invaderade Ukraina och hotade med kärnvapenvedergällning”.
Kan vara en bild av 2 personer, personer som står och natur

Åter i Lund: ”en nostalgitripp in i framtiden”

Ja, så skulle jag vilja beskriva min dag i Lund, inbjuden av ESS att se hur den nya forskningsanläggningen nu håller på att färdigställas. ESS ska hjälpa forskarna att göra nya genombrott i materialvetenskap och livsvetenskaper. Bilden nedan: Lars Börjesson, ”the Master Mind of ESS” förklarar för mig hur ”röret”, den 600 meter långa linjäracceleatorn ska fungera. Det är i detta rör som protonerna ska accelereras för att sedan banga in i målstationen, där de ska riva loss de neutroner som forskarna ska använda för att kunna designa nya material och nya mediciner. Låter det enkelt? Jo, men det krävs cirka 20 miljarder för att bygga denna, världens främsta anläggning för forskning med hjälp av neutroner. Tack, @mats lindroos, för visningen!
Mer nostalgi om framtiden: Besök på Medicon Village, som är den anläggning som skapats av AstraZenecas nedlagda laboratorier. Då,
2011, när AstraZeneca la ned verksamheten, fanns det 900 arbetsplatser, nu finns det 2.800 och anläggningen byggs ut för att ge plats för ännu fler framgångsrika företag inom livsvetenskaper. Tacka Mats Paulsson för detta. Det var han som personlig gick in och finansierade köpet av AstraZenecas anläggning när såväl Region Skåne som Lunds universitet vek ner sig.
Ännu mer nostalgi: träff med rektor Erik Rehnström och vice rektorerna Kristina Eneroth och Victor Öwall som berättade om Lunds universitets framgångar och planer för framtiden.
Vad menar jag med ”nostalgitripp in i framtiden” – jo, mina studentår tillbringade jag i Lund omkring 1960, sen kom jag tillbaka drygt 40 år senare som ordförande i styrelsen för Lunds universitets, som förhandlare för ESS och för Medicon Village. Litet nostalgi, men allra mest en spännande framtid. Eller som en professor i Stanford skrev till mig om Lund och ESS: Lund har nu utomordentliga möjligheter att bli en ”Scientific Capital”, en vetenskapshuvudstad!
Kan vara en bild av 2 personer

Sverige i NATO? – så här tänker jag

På söndag ska den socialdemokratiska partistyrelsen ta ställning till frågan om Sverige ska gå med i NATO. Jag har tidigare skrivit här på Facebook om min syn på Sverige säkerhetspolitik (se nedan). Jag vill lägga till två frågor och två svar:
– Kommer svenska folket att känna sig säkrare om Sverige går med i Nato? Eftersom två tredjedelar av de tillfrågade anser att också Sverige bör ansluta sig till Nato, om Finland gör det, så är svaret på den frågan ”ja”. Detta är ett politiskt faktum.
– Kommer Sverige som nation att vara säkrare om Sverige går med i Nato? På den frågan har jag inget svar. Ingen av dem som nu ivrigt viftar med de gamla argumenten för eller emot Nato har lyckats övertyga mig. Rysslands invasion av Ukraina Den 24 februari innebar en säkerhetspolitiskt jordbävning. Det är den som måste vara utgångspunkten för hur Sverige ska utforma sin framtida säkerhetspolitik, inte vad man tänkte för 10, 20 eller 30 år sedan. För att kunna svara på frågan om Nato-medlemskap innebär ökad säkerhet eller ej, behöver man ha tillgång till de analyser som regeringen nu har tagit fram. Det är – av lätt insedda skäl – bara medlemmarna i regeringen och utrikesnämnd som har tillgång till den informationen och som kan dra politiska slutsatser av den. Vi andra får ta del av denna analys, när partiledning och regering offentliggör sina slutsatser och skälen för dessa slutsatser. Till dess håller jag för min del frågan öppen. Jag vill ta del av Magdalena Anderssons argument och göra min egen värdering av hennes presentation av Sveriges säkerhetspolitik i en ny tid. Kommer hon att övertyga mig? Om hon har starka skäl, säger jag ja till svensk medlemskap. Om inte, kommer jag att finnas bland nej-sägarna.
Sär här skrev jag för några veckor sedan här på Facebook:
NATO: vem ska jag lyssna på …
… de som alltid sagt ja – eller de som alltid säger nej? De som alltid i alla väder sagt Nato, övertygar mig inte. De som alltid säger nej, oavsett säkerhetsläge, gör det inte heller. Alltså tvingas jag tänka själv, försöka använda mina erfarenheter av svensk säkerhetspolitik – jag gick i Tage Erlanders skola på 1960-talet! – och pröva vad som är hållbart i dagens hotfulla värld. Så här tänker jag:
1. Har det säkerhetspolitiska läget förändrats så i grunden att vi behöver ompröva vår traditionella säkerhetspolitik? Ja, det som hände den 24 februari var en säkerhetspolitisk jordbävning. Det går inte att säga att allt är som förr. Det som vi sett av rysk aggression understryker allvaret i den nya hotbilden.
2. Har den svenska säkerhetspolitiken tjänat oss väl? Ja, utan tvekan. Den kan sammanfattas i Olof Palmes begrepp ”gemensam säkerhet” om allt det som behövs för att förhindra politiska konflikter att leda till upprustning och krig och att bidra till att medla och skapa fred när konflikter har brutit ut. Det är en nödvändig utgångspunkt när vi nu ska formulera den nya svenska säkerhetspolitiken i ett krigsdrabbat Europa. Att bygga ett starkt försvar och samtidigt verka för gemensam säkerhet är de självklara grundvalarna för Sveriges politik.
3. Vad innebär det nya säkerhetspolitiska läget i Europa? I den offentliga debatten finns inget väl underbyggt svar på den frågan. Svaret kommer förhoppningsvis att ges i det analysarbete som regeringen nu har satt igång och som ska ligga till grund för överläggningar mellan de politiska partierna. Erfarenheterna under en dryg månad av rysk invasion och krig i Ukraina ger en blandad bild av vår och våra grannländers säkerhet. Vi vet att det inte går att lita på Rysslands ledare och att rysk politik är helt irrationell, byggt på nationalism, revanschism, illusioner och propaganda. Samtidigt vet vi att den ryska militärapparaten är mycket svagare än vad vi i väst hade räknat med. Men fortfarande är Ryssland en kärnvapenmakt och vi har under överskådlig tid ingen anledning att räkna med att regimen kollapsar och att en ny rysk ledning tar över. Det är allt detta som nu måste analyseras och vägas samman på ett seriöst sätt.
4. Hur mycket av säkerhetspolitiskt handlingsutrymme har Sverige? Svaret är enkelt: den svenska säkerhetspolitiken, så som den formulerades under 1900-talets kalla krig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – är självvald. Det är Sverige regering och riksdag som bestämmer och kan i varje läge ge säkerhetspolitiken nytt innehåll. Så har skett under de drygt 30 år som gått sedan Berlinmuren föll och Sovjetunionen imploderade. Tillkomsten av den europeiska säkerhetsordningen, OSSE, i början på 90-talet gav nya öppningar och låg till grund för Sveriges ansökan om medlemskap i EU. Sverige har medverkat till att i EUs fördrag från Lissabon skriva in ett säkerhetsåtagande, något som den svenska regeringen nyligen åberopat. Sveriges samarbete med USA och Storbritannien om militär planering och militära övningar är ett annat exempel på hur Sverige omdefinierar den traditionella säkerhetspolitiken. Beslutet att sända vapen till Ukraina – att skilja mellan anfallande och försvarande land – är ännu ett sådant steg. På detta sätt skiljer sig den svenska säkerhetspolitiken från t ex Österrikes, som är grundad i ett avtal med andra världskrigets segermakter, inklusive Ryssland. Sverige behöver inte fråga om lov att förändra säkerhetspolitiken, den bestämmer vi på egen hand, när vi har gjort klart för oss vad som gagnar vår säkerhet.
5. Ska Sverige ta hänsyn till Finland, när vi formulerar vår säkerhetspolitik? Ja, det ska vi göra eftersom Finlands neutralitet under och efter det kalla kriget varit en del i Sveriges säkerhetspolitiska tänkande och planerande; Sverige och Finland har tillsammans bidragit till ett förhindra spänningar och konflikter i vår del av Europa. Vi har varit ömsesidigt understödjande under det kalla krigets skiftande skeenden. Finland har skickligt skött sina relationer med Sovjetunionen/Ryssland, på diplomatisk väg.
6. Ska Sverige göra gemensam sak med Finland om en ny säkerhetsordning i norra Europa? Det finns starka skäl för det. Frågan är vad en sådan ny säkerhetsordning innebär. I Finland är det president Niinistö som har sista ordet och vi vet ännu inte vad Finland till slut kommer att välja för väg. Om Finland väljer NATO-medlemskap och flyttar NATOs östgräns från de norska skogarna till de finska, så är det Finland som har gjort avvägningen mellan värdet att bevara den ordning och stabilitet som gällt i flera decennier och den avskräckning som ett NATO-medlemskap skulle innebära. Finland och Sverige har redan ett omfattande militärt samarbete och det talar för att båda länderna gör gemensam sak.
Vad är slutsatsen av dessa resonemang? En första slutsats är att alla som vill göra ett välgrundat ställningstagande till Sveriges framtida säkerhetspolitik – inte bara hålla fast vid gamla trossatser – bör avvakta den säkerhetspolitiska analys, som regeringen nu låter göra. Om den analysen ger starka skäl för att Ryssland kommer att utgöra ett militärt hot mot Sverige och att vi behöver ha en militär säkerhet som går utöver den som vi skapar med ett stärkt försvar, är det sedan tre villkor som måste uppfyllas. Det ena är att det går att nå en bred politisk enighet inom landet; någon sådan finns inte i dag. Det andra att Sverige kan göra gemensam sak med Finland. Om detta innebär att de båda länderna beslutar att söka medlemskap i NATO måste det finnas visshet att alla NATOs medlemsländer har gett Sverige och Finland klartecken. Detta är en process som kommer att ta minst ett år, troligen längre tid, en tid under vilken Sverige ska bygga upp det militära försvaret.

Kors i taket! Jag har fått in en replik på DNs historieskrivning om S och EU: Ett rätt, tre fel

DN:s ledarskribent Erik Helmerson beskrev i DN den 1 april polemiskt den svenska ansökan om medlemskap i EU 1990 som ett inlägg i den pågående diskussionen om medlemskap i Nato. Tyvärr visar Helmerson att han saknar koll på grundläggande fakta och förståelse för politiskt beslutsfattande. Av fyra påståenden i artikeln är endast ett rätt, och tre är fel.
1. Helmerson har rätt när han skriver att det var partikongressen 1990 som gav Ingvar Carlsson – partiordförande och statsminister – mandat att ansöka om medlemskap. Bra att det blir sagt, eftersom den politiserade historieskrivningen har syftat till att skapa intryck att så inte var fallet.
2. Helmerson har fel när han påstår att detta kom helt ”plötsligt” och att Socialdemokraterna ”helomvände”. Ingvar Carlsson har i sina memoarer ”Så tänkte jag” skrivit om hur det gick till. Jag har skrivit om samma skede i ”Min europeiska resa”. Det var en lång process som inleddes med EES-förhandlingarna 1989, vilket var vad EU vid det laget hade att erbjuda. Österrike lämnade så småningom in en ansökan om medlemskap, men EU-kommissionen var inte angelägen om få igång förhandlingarna om utvidgning.
Ingvar Carlsson och jag hade överläggningar med våra kolleger i Österrike och vi kom fram till samma slutsats som de, att ett EES-avtal borde följas av en ansökan om medlemskap, när en ny europeisk säkerhetsordning nu var på väg.
Dessförinnan måste partiordföranden skaffa sig mandat från partikongressen, vilket skedde i september 1990. Frågan togs sedan upp i en skrivelse till riksdagen för att få igång förhandlingar med de övriga politiska partierna. Europeiska kommissionens ordförande Jacques Delors, som fram till dess bromsat den österrikiska ansökan, ändrade sig och välkomnade ansökningarna från Österrike, Sverige, Finland och Norge när de lämnades över den 1 juli 1991.
3. Helmerson har också fel när han säger att det var ”finanskrisen med start 1990” som föranledde ansökan. Vi hade ingen finanskris på hösten 1990. Det första tecknet på problem i bankerna kom i december 1990, men det sågs som en ”Nordbankskris”. Det var först 1992 som det fanns en utbredd kris i det svenska finansiella systemet. Vid det laget befann sig Sverige och de andra tre länderna i förhandlingar med EU-kommissionen.
4. Helmerson har också fel när han säger att vi hade ”en god granne och vän – Norge – som valt att stå utanför, vilket fick oss att tveka lite extra”. Sanningen är att den norska regeringen förhandlade – som vi – om EES-avtal, ansökte – som vi – om medlemskap och träffade – som vi – avtal med EU-kommissionen om medlemskap. Dock fick den norska regeringen, till skillnad från den svenska, nej i folkomröstningen 1994.
Vi behöver en väl underbyggd analys och diskussion om svensk säkerhetspolitik i ett krigsdrabbat Europa, men den måste bygga på fakta, inte på ”fake news”, varken om dagens förhållanden eller om vår politiska historia. Politiskt beslutsfattande i sådana frågor sker inte ”plötsligt” i form av ”helomvändningar”, det sker långsiktigt och på basis av nationell och internationell dialog.

Tack, alla vänner, för gratulationer och glada tillrop!

Kan vara en bild av hund och utomhus

Vad tänker en 84-åring? Jo, jag funderar på det som jag känt av det senaste året, nämligen siesta och manjana. Hur skönt det är att ta en paus på eftermiddagen och hur lätt det är att skjuta upp planerade projekt till nästa dag, manjana. Är det ålderdom? Eller är det en pandemieffekt? Någon annan som har liknande symptom? Någon lämplig terapi? Jag illustrerar med en bild på Trolle, vår labradoodle, ett år gammal, som vill ha uppmärksamhet och som ger mycket energi tillbaka! Foto: Carina Fredén

NATO: vem ska jag lyssna på …

… de som alltid sagt ja – eller de som alltid säger nej? De som alltid i alla väder sagt Nato, övertygar mig inte. De som alltid säger nej, oavsett säkerhetsläge, gör det inte heller. Alltså tvingas jag tänka själv, försöka använda mina erfarenheter av svensk säkerhetspolitik – jag gick i Tage Erlanders skola på 1960-talet! – och pröva vad som är hållbart i dagens hotfulla värld. Så här tänker jag:
1. Har det säkerhetspolitiska läget förändrats så i grunden att vi behöver ompröva vår traditionella säkerhetspolitik? Ja, det som hände den 24 februari var en säkerhetspolitisk jordbävning. Det går inte att säga att allt är som förr. Det som vi sett av rysk aggression understryker allvaret i den nya hotbilden.
2. Har den svenska säkerhetspolitiken tjänat oss väl? Ja, utan tvekan. Den kan sammanfattas i Olof Palmes begrepp ”gemensam säkerhet” om allt det som behövs för att förhindra politiska konflikter att leda till upprustning och krig och att bidra till att medla och skapa fred när konflikter har brutit ut. Det är en nödvändig utgångspunkt när vi nu ska formulera den nya svenska säkerhetspolitiken i ett krigsdrabbat Europa. Att bygga ett starkt försvar och samtidigt verka för gemensam säkerhet är de självklara grundvalarna för Sveriges politik.
3. Vad innebär det nya säkerhetspolitiska läget i Europa? I den offentliga debatten finns inget väl underbyggt svar på den frågan. Svaret kommer förhoppningsvis att ges i det analysarbete som regeringen nu har satt igång och som ska ligga till grund för överläggningar mellan de politiska partierna. Erfarenheterna under en dryg månad av rysk invasion och krig i Ukraina ger en blandad bild av vår och våra grannländers säkerhet. Vi vet att det inte går att lita på Rysslands ledare och att rysk politik är helt irrationell, byggt på nationalism, revanschism, illusioner och propaganda. Samtidigt vet vi att den ryska militärapparaten är mycket svagare än vad vi i väst hade räknat med. Men fortfarande är Ryssland en kärnvapenmakt och vi har under överskådlig tid ingen anledning att räkna med att regimen kollapsar och att en ny rysk ledning tar över. Det är allt detta som nu måste analyseras och vägas samman på ett seriöst sätt.
4. Hur mycket av säkerhetspolitiskt handlingsutrymme har Sverige? Svaret är enkelt: den svenska säkerhetspolitiken, så som den formulerades under 1900-talets kalla krig – alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig – är självvald. Det är Sverige regering och riksdag som bestämmer och kan i varje läge ge säkerhetspolitiken nytt innehåll. Så har skett under de drygt 30 år som gått sedan Berlinmuren föll och Sovjetunionen imploderade. Tillkomsten av den europeiska säkerhetsordningen, OSSE, i början på 90-talet gav nya öppningar och låg till grund för Sveriges ansökan om medlemskap i EU. Sverige har medverkat till att i EUs fördrag från Lissabon skriva in ett säkerhetsåtagande, något som den svenska regeringen nyligen åberopat. Sveriges samarbete med USA och Storbritannien om militär planering och militära övningar är ett annat exempel på hur Sverige omdefinierar den traditionella säkerhetspolitiken. Beslutet att sända vapen till Ukraina – att skilja mellan anfallande och försvarande land – är ännu ett sådant steg. På detta sätt skiljer sig den svenska säkerhetspolitiken från t ex Österrikes, som är grundad i ett avtal med andra världskrigets segermakter, inklusive Ryssland. Sverige behöver inte fråga om lov att förändra säkerhetspolitiken, den bestämmer vi på egen hand, när vi har gjort klart för oss vad som gagnar vår säkerhet.
5. Ska Sverige ta hänsyn till Finland, när vi formulerar vår säkerhetspolitik? Ja, det ska vi göra eftersom Finlands neutralitet under och efter det kalla kriget varit en del i Sveriges säkerhetspolitiska tänkande och planerande; Sverige och Finland har tillsammans bidragit till ett förhindra spänningar och konflikter i vår del av Europa. Vi har varit ömsesidigt understödjande under det kalla krigets skiftande skeenden. Finland har skickligt skött sina relationer med Sovjetunionen/Ryssland, på diplomatisk väg.
6. Ska Sverige göra gemensam sak med Finland om en ny säkerhetsordning i norra Europa? Det finns starka skäl för det. Frågan är vad en sådan ny säkerhetsordning innebär. I Finland är det president Niinistö som har sista ordet och vi vet ännu inte vad Finland till slut kommer att välja för väg. Om Finland väljer NATO-medlemskap och flyttar NATOs östgräns från de norska skogarna till de finska, så är det Finland som har gjort avvägningen mellan värdet att bevara den ordning och stabilitet som gällt i flera decennier och den avskräckning som ett NATO-medlemskap skulle innebära. Finland och Sverige har redan ett omfattande militärt samarbete och det talar för att båda länderna gör gemensam sak.
Vad är slutsatsen av dessa resonemang? En första slutsats är att alla som vill göra ett välgrundat ställningstagande till Sveriges framtida säkerhetspolitik – inte bara hålla fast vid gamla trossatser – bör avvakta den säkerhetspolitiska analys, som regeringen nu låter göra. Om den analysen ger starka skäl för att Ryssland kommer att utgöra ett militärt hot mot Sverige och att vi behöver ha en militär säkerhet som går utöver den som vi skapar med ett stärkt försvar, är det sedan tre villkor som måste uppfyllas. Det ena är att det går att nå en bred politisk enighet inom landet; någon sådan finns inte i dag. Det andra att Sverige kan göra gemensam sak med Finland. Om detta innebär att de båda länderna beslutar att söka medlemskap i NATO måste det finnas visshet att alla NATOs medlemsländer har gett Sverige och Finland klartecken. Detta är en process som kommer att ta minst ett år, troligen längre tid, en tid under vilken Sverige ska bygga upp det militära försvaret.

Minnesbilder: Att arbeta med Madeleine Albright

Jag hade under ett par år på 00-talet förmånen att få arbeta med Madeleine Albright i en FN-kommission, som skulle visa hur fattigdom kunde bekämpas genom att förbättra medborgarnas rättigheter ”Legal Empowrment of the poor”. Madeleine Albright var co-chair tillsammans med den peruanske ekonomen Hernando de Soto (bilden) . Vi var 26 kommissionärer från hela världen, vi representerade ett brett ideologiskt spektrum. Hon var vid det laget en före detta utrikesminister, men sågs fortfarande som ”Madam Secretary”. Hon ledde vårt arbete med fast hand. Lyssnade, sammanfattade, satte upp arbetsgrupper som fick skapa underlag för slutrapporten. Gav utrymme för debatter, ibland hårda tag. Hon samlade på slutet en mindre grupp som skulle skapa struktur och en bärande linje i vår rapport. Under hennes ordförandeskap kunde man känna sig trygg att alla fick framföra sina argument och att alla argument blev analyserade och värderade.
Det var Hernando de Soto som var idégivare till kommissionen. Han sågs av många som en nyliberal, som betonade äganderätt som en väg ur fattigdom. Jag hade inga svårigheter att följa honom. Det som vi svenskar ser som en självklarhet, att mark och byggnader registreras – Lantmäteriet! – och kan användas som säkerhet för lån och investeringar, saknas ofta i fattiga länder. Att arbetsrätt behövs för att förhindra att arbetare blir exploaterade är också en självklarhet.
Det var i denna kommission som jag blev bekant med Ashraf Gahni, då rektor för Kabul universitet. En person som både kände förhållandena i ett utvecklingsland, sitt hemland, och i USA, där han verkat i många år. Han hade varit finansminister och var vid den här tiden rektor för Kabuls universitet. Jag hade motsvarande erfarenheter från den svenska regeringen och från Lunds universitet som ordförande. Vi hade mycket att tala om. Jag följde sedan på avstånd hans fortsatta bana som president i Afghanistan till det bittra slutet på sensommaren 2021.
En annan medlem i kommissionen var Larry Summers, professor från Harvard, finansminister under Bill Clinton, demokrat. Han var inte någon flitig medlem i kommissionen, men jag minns honom för att han försökte underkänna den rapport som jag hade fått i uppdrag att ta fram om arbetslagstiftning som ett sätt att bekämpa fattigdom. I min arbetsgrupp byggde vi på de principer som man enats om i ILO, vilka vi såg som viktiga bidrag till fattigdomsbekämpningen. Larry Summers var på nyliberalt humör och ville avreglera arbetsmarknaden och skrota ILOs internationella regelverk. Märkligt för att komma från en amerikansk demokrat! Madeleine Albright lät honom hållas och jag fick slå tillbaka medan hela kommissionen lyssnade. Till slut gav hon sitt stöd till vår rapport och den kunde skrivas in i kommissionens slutrapport. Vid sista mötet deltog Summers, bad om ordet och upprepade sina argument, men medgav att han hade förlorat striden.
En tredje medlem, som jag vill nämna med stor beundran var Justice Anthony Kennedy, alltså ledamot av USAs högsta domstol. Han fick av Madeleine Albright i uppdrag att förklara för kommissionen vad som menas med ”rule of law”. Han lovade att tänka till och kom sedan tillbaka vid nästa möte med en lektion i juridisk klarhet och stringens. Så här formulerande han de bärande principerna för ett rättssamhälle:
– The Law is superior to, and thus binds, the government and all its officials
– The Law affirms and protects the equality of all persons. By way of example only, the law may not discriminate against persons by reason of race, color, religion, or gender
– The law must respect the dignity and preserve the human rights of all persons
– The Law must establish and respect the constitutional structures necessary to secure a free and decent society and to give all citizens a meaningful voice in formulating and enacting the rules that govern them
– The Law must devise and maintain systems to advise all persons of their rights and just expectations, and to empower them to seek redress for grievances and fulfillment of just expectations without fear of penalty or retaliation.
Nu är Madeleine Albright borta. Hon blev 84 år. RIP.

Råd till regeringen: Pröva ett nytt grepp i upphandlingen av Gotlandstrafiken

Regeringen bör göra ett omtag och pröva ett nytt grepp i upphandlingen av det kommande avtalet om Gotlandstrafiken. Det är budskapet från Föreningen Trafikplan Gotland, en ideell förening av gotlänningar och sommargotlänningar.  Förslaget har lämnats över till infrastrukturminister Tomas Eneroth i form av ett remissyttrande över Trafikverkets förslag till hur upphandlingen ska gå till.

Kritiken av Trafikverkets rapport sammanfattas i tre punkter:

 

  • Analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv är bristfällig

 

Trafikverkets rapport är en status-quo-rapport, som helt saknar en analys av vad färjetrafiken skulle kunna betyda för näringslivsutvecklingen. Gotland är en av Sveriges främsta turistdestinationer. Transportkapaciteten är en flaskhals som håller tillbaka turistbesöken och tillväxten i besöksnäringen. Erfarenheterna från 2016 när det fanns en konkurrerande färjelinje som trafikerade Visby, Nynäshamn och Västervik visar att det finns en potentiell efterfrågan på minst 10 procent i resande och boende, en potential som ökar med tiden och kapaciteten i färjetrafiken.

Analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv bör kompletteras, tillväxtpotentialen definieras och trafikupplägget anpassas till dessa förutsättningar.

 

  • Upphandlingsmodellen är riskabel

 

Det finns stor risk att staten inte skulle klara av den föreslagna modellen –att staten ska bygga upp, äga och förvalta ett passagerarfartygsrederi.  Risken är att staten då tvingas tillbaka till vad som gällt vid tidigare upphandlingar, dvs brist på konkurrens som leder till korta avskrivningstider, stora överföringar till det rederi som hyr ut färjorna med höga kostnader för staten och resenärerna som följd.

 

  • Trafikverket har tonat ned kravet på klimatomställning på ett oacceptabelt sätt

 

Trafikverkets resonemang om utsläppen från Gotlandstrafiken ger en felaktig föreställning om omfattningen av dessa. Trafikverket hävdar att utsläppen från Gotlandstrafiken är en så liten del av utsläppen från inrikes transporter att det är svårt att slå fast vilken reduktion just Gotlandstrafiken behöver bidra med för att nå det målet. Till skillnad från Trafikverket anser föreningen att den  relevanta jämförelsen bör gälla Gotlandstrafikens utsläpp i förhållande till hela kustsjöfarten. Av en sådan jämförelse framgår att Gotlandsfärjornas utsläpp uppgår till 30 procent av de totala utsläppen, 535.000 ton, från kustsjöfarten.

 

En annan relevant jämförelse är mellan Gotlandsfärjorna och flyget. Inrikesflyget släppte år 2019 ut 477. 000 ton CO2, enligt Naturvårdsverket. Gotlandsfärjorna släppte samma år ut 166.000 ton CO2, enligt Energimyndighetens redovisning, dvs de motsvarar 30 procent av inrikesflygets utsläpp. Eftersom en tredjedel av flygets resande sker via Arlanda, kan man säga att Gotlandstrafikens klimatbelastning motsvarar hela inrikesflyget från Arlanda. Utsläppen kan alltså inte beskrivas som obetydliga. Tvärtom, färjetrafikens utsläpp bör ses som lågt hängande frukter som bör tas om hand så snart som möjligt.

 

Föreningen föreslår att regeringen använder innovationsupphandling i stället för traditionell upphandling för att få till stånd bästa möjliga avtal. Staten kan inleda en sådan process genom att begära in koncept dels för ägande-drift, dels för klimatomställningen. Genom att på så sätt syna rederiernas kort får staten möjlighet att lägga upp den slutliga upphandlingen på det mest optimala sättet.

 

Här kommer remissyttrandet i sin helhet:

 

Föreningen Trafikplan Gotland vill avge följande remissyttrande över Trafikverkets rapport ”Analys av alternativa modeller för färjetrafiken till Gotland”.

 

  1. Remissyttrandet i korthet

 

Vi har kritiska kommentarer till tre frågor i Trafikverkets rapport:

 

  1. Vi anser att analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv bör kompletteras, tillväxtpotentialen definieras och trafikupplägget anpassas till dessa förutsättningar (avsnitt 2);

 

  1. Vi ser stor risk att staten genom den valda modellen försätts i samma situation som i tidigare upphandlingar, dvs brist på konkurrens som leder till dåliga villkor och höga kostnader för staten (avsnitt 3);

 

  1. Trafikverkets analys av klimatomställningen är inte förenlig varken med Sveriges åtagande inom FN, EU eller med den svenska klimatpolitiken. Det är nödvändigt att se klimatomställningen som grundvillkor, inte som en option som man kan räkna på i efterhand (avsnitt 4).

 

Vi föreslår att regeringen använder innovationsupphandling för att säkerställa konkurrens och klimatomställning (avsnitt 5). Avslutningsvis redovisar vi en kort sammanfattning av vårt förslag till Trafikplan Gotland (avsnitt 6)

 

  1. Färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv

 

Trafikverket har haft i uppdrag av regeringen att beskriva hur förändringar i modellen för genomförande av Gotlandstrafiken påverkar boende och näringsliv på Gotland. Trafikverket har låtit konsultföretaget WSP utreda frågan. Resultatet finns i en rapport med titeln Näringsliv och boende. På grundval av den rapporten gör Trafikverket bedömningen att en övergång till en ny modell,  som innebär att staten äger eller hyr fartyg och upphandlar drift eller hanterar trafiken i egen regi, inte bör påverka näringsliv och boende i någon större utsträckning. Det är eventuella förändringar på kraven på trafiken som kan påverka.

 

Våra kommentarer: Trafikverkets rapport är en status-quo-rapport, som helt saknar en analys av vad färjetrafiken skulle kunna betyda för näringslivsutvecklingen på Gotland. Gotland är en av Sveriges främsta turistdestinationer. Transportkapaciteten är en flaskhals som håller tillbaka turistbesöken och tillväxten i besöksnäringen. Erfarenheterna från 2016 när det fanns en konkurrerande färjelinje som trafikerade Visby, Nynäshamn och Västervik visar att det finns en potentiell efterfrågan på minst 10 procent i resande och boende, en potential som ökar med tiden och kapaciteten i färjetrafiken. Vi anser att analysen av färjetrafikens betydelse för Gotlands näringsliv bör kompletteras, tillväxtpotentialen definieras och trafikupplägget anpassas till dessa förutsättningar.

 

 

Trafikverket har haft i uppdrag att utreda fyra modeller för ägande och drift av fartyg för Gotlandstrafiken. Trafikverket föreslår att modell 2, statligt ägda fartyg och upphandlad drift, ska tillämpas för den framtida Gotlandstrafiken. Fördelarna med denna modell är att staten betalar en lägre ränta än vad ett rederi gör och att staten har möjlighet att skriva av tonnaget på en längre period, vilket innebär att kapitalkostnaderna blir lägre än marknadens. Denna modell ger därför den lägsta jämförelsekostnaden bland de analyserade modellerna. Trafikverket menar att riskerna med denna modell är betydande, eftersom staten saknar erfarenhet och kunskap om att bygga upp, äga och förvalta ett passagerarfartygsrederi.

 

Om det skulle finnas hinder för en sådan lösning, gör verket bedömning att modell 1, sammanhållen upphandling av fartyg och drift inklusive eventuella garantier bör väljas. Denna modell är väl inarbetad både inom Trafikverket och bland intressenter. Riskexponeringen för staten är låg, och det är endast bränsleprisrisken som delas med nuvarande operatör i gällande avtal. Modellen ger den stabilaste förvaltningskostnaden över tid. Avtalstiden är kort i förhållande till den tekniska och ekonomiska livslängden för fartyg, vilket innebär att kostnaden kan behöva skrivas av på förhållandevis kort tid, och detta ger därmed högre kostnad per år. Med nuvarande kravbild och den korta avtalslängden i förhållande till ett fartygs livslängd blir jämförelsekostnaden högst bland modellerna.

 

Våra kommentarer: Vi ser stor risk att staten genom den valda modellen – osäkerheten om modell 2 när det gäller statens förmåga att bygga upp, äga och förvalta ett passagerarfartygsrederi och modell 1 som alternativ – försätts i samma situation som i tidigare upphandlingar, dvs brist på konkurrens som leder till dåliga villkor och höga kostnader för staten. Det skulle innebära korta avskrivningstider, stora överföringar till det rederi som hyr ut färjorna, och höga kostnader för staten och resenärerna. Vi föreslår att staten genomför en innovationsupphandling för att få större handlingsfrihet och förhandlingsmöjligheter. Vi utvecklar vår förslag i avsnitt 5 nedan.

 

  1. Klimatomställningen

 

I analysen av hur Gotlandstrafiken ska medverka till klimatomställningen konstaterar Trafikverket att Klimatlagens mål om minskning av växthusgasutsläppen med 70 procent till 2030 gäller inrikes transporter som helhet. Eftersom utsläppen från Gotlandstrafiken är en liten del av utsläppen från inrikes transporter är det, enligt Trafikverket, svårt att slå fast vilken reduktion just Gotlandstrafiken behöver bidra med för att nå det målet. Till 2045 ska däremot i princip samtliga sektorer nå nära nollutsläpp. Eftersom förnybara drivmedel i dag är dyrare än fossila innebär byte av drivmedel en ökning av kostnaderna.  Å andra sidan har Trafikverket inte räknat med att EU-kommissionens förslag att sjöfarten ska komma att inkluderas i EUs Emission Trading System ska komma att genomföras, utan noterar att om det blir aktuellt behöver nya analyser göras.

 

Våra kommentarer: Vi anser att Trafikverket har tonat ned kravet på klimatomställning i upphandlingen på ett oacceptabelt sätt. Vill lyfta fram följande faktorer:

 

4.1. Omfattningen på utsläpppen.

 

Trafikverkets resonemang om utsläppen från Gotlandstrafiken ger en felaktig föreställning om omfattningen av dessa. Trafikverket hävdar att utsläppen från Gotlandstrafiken är en så liten del av utsläppen från inrikes transporter att det är svårt att slå fast vilken reduktion just Gotlandstrafiken behöver bidra med för att nå det målet. Till skillnad från Trafikverket anser vi att den  relevanta jämförelsen bör gälla Gotlandstrafikens utsläpp i förhållande till hela kustsjöfarten. Av en sådan jämförelse framgår att Gotlandsfärjornas utsläpp uppgår till 30 procent av de totala utsläppen från kustsjöfarten, 535.000 ton.

 

En annan relevant jämförelse är mellan Gotlandsfärjorna och flyget. Flyget släppte år 2019 ut 477. 000 ton CO2, enligt Naturvårdsverket. Gotlandsfärjorna släppte samma år ut 166.000 ton CO2, enligt Energimyndighetens redovisning, dvs de motsvarar 30 procent av inrikesflygets utsläpp. Eftersom en tredjedel av flygets resande sker via Arlanda, kan man säga att Gotlandstrafikens klimatbelastning motsvarar hela inrikesflyget från Arlanda. Utsläppen kan alltså inte beskrivas som obetydliga. Tvärtom, färjetrafikens utsläpp bör ses som lågt hängande frukter som bör tas om hand så snart som möjligt.

 

4.2. Priset på förnybart.

 

Trafikverket skriver att förnybara drivmedel i dag är dyrare än fossila. Det som är relevant för klimatomställningen är inte prisrelationerna i dag mellan förnybart och fossilt utan vilka prisrelationer som kommer att gälla under 2030-talet, när nästa avtal om Gotlandstrafiken ska gälla. Priset påverkas både av fallande kostnader för att producera förnybar energi och effekterna av politiska åtgärder för att sätta pris på koldioxidutsläpp genom EU ETS. Det är uppseendeväckande att Trafikverket inte räknat med att EU-kommissionens förslag att inkludera sjöfarten i EUs Emission Trading System ska komma att genomföras, utan noterar att om det blir aktuellt behöver nya analyser göras

 

Trafikverkets analys av klimatomställningen är inte förenlig varken med Sveriges åtagande inom FN, EU eller med den svenska klimatpolitiken. Vår slutsats är att Trafikverkets rapport därför inte kan läggas till grund för regeringens beredning och beslut om den framtida Gotlandstrafiken.  Det är nödvändigt att se klimatomställningen som grundvillkor, inte som en option som man kan räkna på i efterhand.

 

  1. Vårt förslag till omtag för konkurrens och klimatomställning.

 

I stället för en rigid upphandling av traditionellt slag, föreslår vi en innovationsupphandling, som både ska kunna främja konkurrens och lägga en säkrare grund för klimatomställning. Vi har tagit fasta på Upphandlingsmyndighetens definition av innovationsupphandling.

Begreppet innovationsupphandling har sin bakgrund i utredningen Innovationsupphandling (SOU 2010:56) och beskrivs på Upphandlingsmyndighetens hemsida:

”Innovationsupphandling: upphandling som främjar utveckling och införande av nyskapande och bärkraftiga lösningar, innovationer.” Det finns situationer, skriver myndigheten, där det finns stora fördelar med innovationsupphandling, när marknaden eller organisationen förändras eller där det finns potential för utveckling. Exempel på detta är när det finns ett behov av transformativa och hållbara lösningar på miljöområdet eller det finns behov av att hantera akuta samhällsutmaningar, exempelvis klimatförändringar.

Omställningen av färjetrafiken är ett sådant område. Den nuvarande tekniken för färjor i Gotlandstrafik är LNG, dvs flytande gas med inblandning av exempelvis etanol eller biogas, vilket ger 20 procent mindre emissioner än ren dieseldrift.   Denna teknik är dock endast en övergångslösning till dess det finns andra fossilfria lösningar. EU-kommissionens marina strategi har som mål att ”zero-emission marine vessels will be market ready” till 2030. EU-kommissionen har också presenterat en strategi för att utveckla vätgasekonomin. Energimyndigheten har på regeringens uppdrag tagit fram en svensk vätgasstrategi med konkreta mål för 2030. Destination Gotland har nu också meddelat att man beslutat att satsa på fossilfri vätgas (Dagens Nyheter 15 december)

Allt detta talar för att upphandlingen av den kommande trafiken bör ta sikte på 2030 i stället för 2027, dvs att nuvarande avtal förlängs i ytterligare tre år för att ge tid för att kunna upphandla en långsiktigt hållbar lösning och att den bör ske i form av en innovationsupphandling.

Det som är utmärkande för en upphandling av en ny lösning är att det behövs ett gediget förarbete inför själva upphandlingen. Vi föreslår att staten inleder upphandlingsprocessen genom att begära in koncept dels för ägande-drift och dels för klimatomställningen.

När det gäller ägande och drift bör koncepten indikera alternativa lösningar för ägande, drift och avskrivningstider mm. När det gäller klimatomställningen bör koncepten ta fasta på den policy som nu lagts fram av EU-kommissionen inom ramen för EUs Green Deal, mer specifikt, åtgärdsförslagen i ”Fit for 55”.  Bland annat innehåller paketet förslag på att sjöfarten inkluderas i EU:s utsläppsrättshandel, EU ETS, något som har välkomnats av branschorganisationen Svensk Sjöfart. Genom att bedriva en innovationsupphandling och begära in koncept från rederierna om hur de planerar att genomföra omställningen till fossilfri drift, får staten en möjlighet att syna rederiernas kort och lägga upp den slutliga upphandlingen på det mest ambitiösa sättet.

På samma sätt kan begäran om koncept för ägande, drift, avskrivningstider mm ge underlag för rederierna att presentera alternativa lösningar och därmed öka statens möjlighet att lägga upp upphandlingen för att ge optimal konkurrens.

Detta är den stora fördelen med en innovationsupphandling, en fördel som nu bör tas tillvara genom att inledningsvis begära in konceptlösningar. Erfarenheterna från förra upphandlingen – när ett bättre anbud uteslöts på grund av snäva upphandlingsvillkor – talar starkt för en innovationsupphandling.

 

  1. Vår förslag: Trafikplan Gotland.

 

I Trafikplan Gotland, som publicerades i anslutning till Almedalsveckan 2021 presenterade vi ett förslag till ett samlat grepp för den framtida Gotlandstrafiken. Den innehöll följande förslag i korthet:

– Ställ om till ny teknik och vätgasdrift från 2030, så som man planerar i Norge och Danmark; viktigt med tanke på att Gotlandsfärjorna svarar för 30 procent av den svenska kustsjöfartens klimatutsläpp!

– Sätt in kompletterande klimatsmart sommarfärja från 2024, som kan förbättra möjligheterna att resa till Gotland – med sikte på att initialt öka resandet med 10 procent. Dra ner farten från 28 till 21 knop för att halvera energianvändning, utsläpp och energikostnader. Det ger valmöjligheter: vill jag resa fort och belasta klimatet, så väljer jag de nuvarande färjorna, vill jag resa litet långsammare med mindre klimatbelastning och lägre priser, så väljer jag sommarlinjen

– Gör Gotland till ett utvecklingsområde för EUs transport- och klimatpolitik – samordna färjetrafik, busstrafik och flygtrafik, eldriven senast 2030, och elbilsuthyrning för att göra resandet enklare och klimatsmartare.

 

Visby den 28 januari 2022

 

På uppdrag av föreningen Trafikplan Gotland

 

Allan Larsson, ordförande

 

Pigge Werkelin, vice ordförande