Greta – några personliga reflexioner

Jag ska inte argumentera mot dem som har invändningar mot Greta. Jag ska bara göra tre personliga reflexioner:
1. Greta som talesperson för mina barnbarn: åtta av mina barnbarn är mellan 10 veckor och 10 år. För unga för att kunna tala för sig och sin framtid, en framtid som gör mig djupt orolig. Ingen annan har lyckats göra det som Greta gör, att lyfta fram hoten mot sin egen och våra barns och barnbarns framtid och skapa en opinion för h…andling. Det ska vi vara tacksamma för.
2. Greta som röst åt vetenskapen: Jag uppskattar att hon strikt håller sig till det som forskarna är överens om och att hon ger röst åt vetenskapen. Det ger tyngd åt hennes budskap. Nu kan hon också lägga till att ett 30-tal centralbanker över hela världen har enats om ”A call for action – Climate change as a source of financial risk”. Det ger ytterligare tyngd åt hennes budskap.
3. Greta som politisk realist: här skulle vi som varit med och lagstiftat om koldioxidskatter, handelssystem för utsläppsrätter och klimatnormer för fordon mm, kunna avfärda henne eftersom hon inte tar upp det som redan har gjorts. Men när jag har tänkt över saken är min enkla slutsats att Greta har mer rätt än fel. Det vi hittills har gjort är nödvändig men otillräckligt. Det är det som är den politiska realiteten.
Vi behöver forskarnas fakta, finansvärldens varningar och folklig mobilisering för att få fler att förstå allvaret och ge ny kraft till klimatpolitiken. Men sen behövs det en sak till: praktiskt arbete i varje bostadshus och garage för att ställa om energisystem, montera laddutrustning i garage och p-platser, byta till elfordon, förbättra återvinning av material och energi. Ingen kan göra allt, men alla kan göra sin egen bostadsrättsförening klimatneutral! Ställ gärna frågan till din brf-styrelse: har vi en plan för att göra vårt kvarter klimatneutralt?

The future of work – beyond the Social Pillar

– what advice to the next EU Commission?

The SecGen Away day May 23, 2019

It has been a real pleasure to prepare this presentation. It has given me a good reason to revisit my experience of policy making in the EU:
– from the 1990s when we brought “employment as a matter of common concern” into the Amsterdam Treaty,
– followed by the first European Employment Strategy, the Luxembourg strategy – in close cooperation with Prime Minister Juncker and the Luxembourg Presidency,
– then the Lisbon strategy in 2000 under the leadership of Prime Minister Guterres, where the open method of coordination was agreed, now the European Semester process.
– finally, a few years ago, as a senior citizen, I was brought back by President Juncker to be part of his team, preparing the European Pillar of Social Rights.

All that is history, and this is a meeting to look forward for policies for the future. Therefore, the title of my presentation is “The Future of Work – beyond the Social Pillar – what advice to the next Commission”.

I will address the following five questions:

1. The eternal question: Will there be jobs for all?
2. The next generation of digital working life: How disruptive will changes be?
3. The two speed labour market: will everyone fit in?
4. The elephant in the room: The growing inequalities
5. The future of work: what advice to the next European Commission?

I will do my best to provoke reflections and a lively debate.

1. Straight forward to my first question, the eternal question: Will there be jobs for all?

Back in 1995, when I started working in DG Employment, there were deep concerns over growth and employment. In the public debate, there were two explanations to the weak performance of EU Member States: trade and technology!

Today, 25 years later, we know more about the interaction between tech-trade and employment. Here are some facts:

– From 1995 to 2018 we have lived through a period of disruptive digital developments, a strong growth in global trade and investment and a financial crisis. In spite of this, there are 35 million more people employed in EU28 today compared to 1995 – the highest employment rate ever in the EU

– This is the net result – it includes a loss of more than 5 million jobs during and after the financial and currency crises from a top in 2008 to a bottom in 2013, before the economic recovery.

– 15 of these additional 35 million jobs have been created during the last five years

– The same goes when we look at the global development – according to the ILO, employment has increased by almost one billion jobs over 25 years, between 1991 and 2016, from 2,2 to 3,2 billion .

What conclusions can we draw for the future? Are we in for a completely new wave of technologies – Internet of Things, AI, 5G, Block chain and Big Data – with disruptive effect on total employment?

My view is that behind the introduction of Internet of Things and other new digital innovations, the same mechanism will work as it did in the past. That means that productivity gains will translate into higher real wages and salaries and/or profits, which then will be translated into consumption and investment – and new jobs.

Whether we will see a continued employment growth – or not – is more a question of macroeconomic policies than digital technologies. The heavy employment losses between 2008 and 2013, 5 million jobs in EU28, can all be explained by mismanagement of the financial system and of mistakes in macroeconomic policies, not by trade and technology.

The good employment performance during 2014-2018 can be seen as a function of more growth oriented policies – both monetary and fiscal policies, by the EU and the ECB and by Member States.

2. The next generation of digital working life: How will work change?

Let us move from the macro perspective to micro, how will work change and how will working people be affected?

Today, there is a wealth of research and policy reports – from academia and from policy organizations – from the IMF, the ILO, the OECD , the European Commission, the World Economic Forum, ETUI and many others. I am particular grateful to Michel Servoz and his team for their report “The future of work? Work of the future!”

The message is clear: there will be fundamental and disruptive changes in the world of work as a consequence of new technologies, harder competitions and new business models, as we are moving further into the new digital world of work.

Michel Servoz report gives a very good overview of Artificial Intelligence and makes the issue of digital transformation concrete – pointing out, in a provocative way, how it will work in different professions. For example: do we still need taxi drivers when we use self-driving cars? Do we need security guards when AI-based cameras better can discover threats and suspects? Do we still need lawyers when AI can be used for the discovery process of a trial process?

What can we learn more generally from these reports? Here is what I would like to share with you:

From Michel Servoz I would like to pick two conclusions. The first one is that that there is an ongoing race between a few countries to lead on artificial intelligence – on top-class computer infrastructure, recruiting the best AI researchers and supporting superstar firms in the field of AI. This process is driven by nine t big companies. None of them are European. Asia has invested three times as much as Europe, North America five times as much in research and innovation. The second one is his strong recommendations on youth education and adult education to support individuals to reap the benefits of these new technologies.

The OECD has a similar message. The organization emphasizes that the new wave of change seems set to roll on for decades, that those that can harness digitalization stands to benefit hugely, others risk being left far behind.

The European Trade Union Institute draws the conclusion that technology is less likely to replace work than to move it elsewhere – not only up or down the value chain, but also among occupations and among employment statuses. What we need to worry about is, according to the ETUI, not a world without work, but a world where employment relations have withered away .

3. The two speed labour market: will everyone fit in?

Now, let us put these two pictures together – on the one hand, employment-oriented macroeconomic policies, and on the other hand disruptive changes in the structure of jobs and the labour market.

How do we bring people, who have lost their jobs, back into gainful employment? How can workers be equipped with new skills, when their enterprises are moving to a new level of digital technologies? How can enterprise find workers with the right qualifications?

I would like to explain the exiting mismatch by using my favorite image, “the two speed labour market”, a very simple explanation of complex interactions between supply and demand. As I see it, there are two sides of the labour market:
– On the one side, to the left, there is the economy, businesses, big and small enterprises, public organizations, entrepreneurs – a mix of organizations, employing some 240 million people ;

– On the other side, to the right, there is the labour force, 240 million employed – men and women, experienced workers and newcomers, skilled and unskilled, most of them in gainful employment, some of them entering the labour market, others in transition from one job to another. Then there are some 16 million unemployed, some of them, 6 million, long term unemployed .

What do we know about the interaction between the economy and the labour force?

– We know that the pace of change in the economy is high. Some 10-20 per cent new jobs are created in existing enterprises or in new ones, new jobs in the growing end of the economy, new jobs with new skills requirements (1).
– At the same time existing jobs will be lost in the declining end of the economy (2)
– We also now that some of those losing their jobs will soon find a new job, however, many will not. Their skills from declining enterprises or positions, does not fit the new jobs. Redundancy, loss of jobs, will turn into unemployment (3)
– Too few are given a new start in the form of skills for the digital economy, existing skills does not match the changes in the economy, there will be bottlenecks in the growing end of the economy and slower economic growth (4)

In the background document to the European Pillar of Social Rights, there are some striking facts from Member States on lack of action. As an average, only 10 per cent of those out of work, were offered a news start in the form of retraining or upskilling. Most of the jobseekers have to find a new job in the digital economy, lacking skills for this new world of work.

Michel Servoz report on AI confirms the two speed labour market – on the one hand, 90 per cent of jobs now require IT-skills – on the other hand 61 million people in the EU have insufficient basic skills.

Thus, too few springboards inside enterprises and too few bridges back to work for those who have lost their jobs. Too much of intervention comes too late, leading to long term unemployment. The message from the European employment strategies and the European Pillar of Social Rights is clear, much more has to be done. Policies have, according to the OECD, a key role to play to promote an efficient and inclusive digital transformation, by ensuring that the necessary complementary factors are in place, including enhancing initial education and training systems’ ability to provide the cognitive, technical and managerial skills that are crucial to strive in digital economies . Or, to quote World Economic Forum: “We need a reskilling revolution” .
To summarize: It is not technology and globalisation in itself that is the threat. It is the lack of supporting policies that is causing social and economic damages. And this is a big European problem of the past and it will be a bigger problem of tomorrow – unless there is fundamental change in Member States´ political priorities. It is too early to celebrate the recent progress on employment and the lowering of unemployment. There is much more to do!
4. The elephant in the room: growing income inequalities

Now, to my fourth question, which is about the elephant in the room: the growing inequalities over the last 30 years.

When we look back, we can see that income inequality decreased until the 1980s. Since then, income inequalities increased – particularly in US, UK and Canada and other Anglo-Saxon countries. It has also happened in Continental and Northern Europa – but to a lesser degree.

It is most evident in the US, where the income of the working class and the middle class have been stagnant for a long time, while income and wealth have gathered at the top at unimaginable amounts.

This was a non-issue for many years. Growing inequality was a price to be paid in order to achieve economic growth, according to the economic theories of the 1980s. It would pay off through a trickle-down process to those in need.

In recent years, this notion has been increasingly questioned, based on the fact that the outcome has been completely different from what the theoretical models promised. We have registered a slowing down of productivity in parallel to growing inequality.

There are differing views of the causes of the rising share of the top one percent. The IMF notes that some researchers emphasise the impact of globalisation and new technologies, while others highlight policy choices, such as reductions in tax rates, and others the rent-seeking behaviour of executives .

During these 30 years of globalisation, structural reform, opening up of markets through deregulation has been the foundation of all public policies. However, for such a policy process to work both in terms of growth and a fair income distribution it has to be supported by a stronger policies for pre-distribution and re-distribition.

It has not – on the contrary, the structural reform process has aimed at weakening the labour market institutions and the balance between labour and capital. Or, to quote Paul Krugman, “there is a growing, though incomplete consensus among economists, that the key factor in wage stagnation has been workers´ declining bargaining power – a decline whose roots are ultimately political”

Whatever reason for growing inequality, it will stay as one of the main challenges of public policymaking in many years to come. It will stay as a challenge to social policies, to economic policies – and to political cohesion. It will feed the public perception that “we are on the wrong path”, “we are left behind”. It will be exploited by political forces, which offers political solutions in the form av nationalism, protectionism och xenophobia.

Today, the IMF, the World Bank, the OECD and the ILO have a unified message: Growing inequality in terms of health, education, opportunities and income is not only a social problem, it is an economic problem. Growing inequality is an obstacle to economic growth and social progress. The OECD has made an estimation that the rise in inequality over 20 years have knocked almost 5 points off cumulative economic growth . That is a big thing – it is equal to 2-3 years av GDP-growth! Hard facts! As regards policies, the IMF has drawn the conclusion, contrary to the wisdoms of the 1980s, that redistribution generally is positive for economic growth .

Furthermore, growing inequality has severe consequences for our democratic systems, as indicated by professor Angus Deaton, Nobel Prize winning economist, in his new report to British Institute for Fiscal Studies. He highlights the fact that 57 per cent of the Americans believe that there is no point in voting because elections are controlled by large corporations. He draws the conclusion that globalisation and automatization are certainly among the factors that are helping promote internal division within rich countries. “Yet they are common to all rich countries, so it is policies, not unstoppable historical forces, that are behind the events in America” .

5. Beyond the social pillar: what advice to the next European Commission?

Now, let me conclude by summarizing in three points how I see the big challenges during the next five years: macro-economic policies, the climate crisis and the fight against inequalities and exclusion.

– The first one is about the macroeconomic challenge.

After five years of recovery, driven by the ECBs quantitative easing program, and an extreme interest rate policy, monetary policies are exhausted. Central banks have very little room for action, when we face the next slowdown in the economy. This is quite new situation compared to the macroeconomic situation, when the present Stability and Growth Pact was designed. What could be an effective policy response to the next downturn? Unfortunately, I have no advice, the only thing I know is that the answers are not to be find in the present SGP. Therefore, there are expectations on you and the ECB to come up with new policies for these uncharted territories – a new Growth and Stability Pact for our time.

– The second one is about Climate crisis.

I agree with Michel Barnier on the message in his article “It is time for a Green EU Deal” . He suggests that the new EU Commission prepares a Sustainability Pact, in some respects as important as the Stability and Growth Pact is for public finances.

Such a pact would require concerted action on climate, trade, tax, agriculture and innovation. Massive investment will be required, too. He also argue that where there are cost in terms of transition, these costs should not fall disproportionately on those least able to bear them.

I fully agree.

Now, there is a growing public opinion, driven by a young generation for much stronger political commitments than ever before. They ask us what a world they will be living in by 2050. We have to listen to them – and you have to prepare a good answer for the next President of the EU Commission. The movement of young climate activists will be first-time voters in national elections over the next five years – and they are not alone.

They have built their opinion on science, which make their movement strong. Furthermore, they can add support from central bankers – 34 Central Banks around the world have agreed that climate change is a threat to financial stability. That is a powerful message to governments, financial institutions and the next EU Commission.

– That leads to my final point, to economic and social polices beyond the Social Pillar, a new Economic and Social Deal to combat growing inequality.

To take this discussion forward I would use the social scientist concept “the social contract” to frame the discussion. It is about relations between individuals and society, about rights and obligations.

The social contract in EU and its Member states is the result of hundred years of social dialogue, national and European law-making and global standard setting, in several different national traditions.

It is based on a common understanding that labour is not a commodity : labour is much more than a production factor, labour as a collective entity is the main source of demand for goods and services, it is the main source of saving for investment, and the main financial basis of our welfare systems. From this follows that the labour market is different from markets for goods and services, and why there is a need for a different legal and social framework, different from the competition based concept of other markets.

The very basic element of the social contract is the handshake between a worker and an employer; without that handshake, no growing enterprises, no new jobs, no income, no sustainable growth, no prosperity. Everything rests on that handshake, confirming an agreement on what the worker has to do and what the employer has to pay. This is the social contract in its very basic form. To create a level playing field, these individual handshakes have been underpinned by collective agreements and by national, European and ILO legislation.

However, for many years, the social contract as we know it has been under pressure from two sides, from the digital transformation of the world of work and from growing imbalances between labour and capital, a result of public policies, as noted by Angus Deaton.

Over the last 30+ years Europe has played an important role in this battle between ideas and between economic and social forces – from Jacques Delors´ “social dimension” as a complement to the single market to Jean-Claude Juncker´s European Pillar of Social Rights with 20 principles guiding social and economic policies in Member States. One of the big challenges during the next five years, will be to build on these initiatives creating a better balance – and a more productive balance – between labour and capital and stronger and more pro-active safety nets in the digital transformation.

There is no quick fix, no simple solution to correct the growing imbalances, no single EU directive that will change the course. It is basically a result of national policies, based on the dominant economic policy concept of the last 30 years. It will take time.

What you have to do is to put this issue on the top of the agenda on par with Michel Barnier´s Sustainability pact and on par with a new Growth and Stability pact. In practical terms, the rebalancing between labour and capital has to be integrated in the economic policy guidelines. There is a need for commitments of the same clarity and strength as you have introduced in the climate strategy and in the stability pact.

To be more specific, you have to focus on two things,
– To reform the two speed labour market by offering mot springboards to new skills and competencies and more brigdes back to work
– To give a new direction to the ongoing digital transformation of world of work by fostering a new balance between labour on the one hand and the new employers, the digital platforms, on the other hand.
The big challenge to the EU institutions and to the Member States, that are lagging behind, to rethink their policies of the past, strengthening pre-distribution and putting resources into proactive policies for equal opportunities – recognizing social policies as a productive factor.

Let me end by quoting Michel Barnier who wrote that the best time to launch a Green EU Deal was years ago. The next-best time is now. The same goes for a new Economic and Social Deal to combat growing inequality.

Varken höger eller vänster – bara ”crisis management”

Det är titeln på det bidrag som jag skrivit till boken Kanslihu(s)högern, en vänbok till Erik Åsbrink, redigerad av Marika Åsbrink Lindgren. Boken handlar om den ekonomisk-politiska diskussionen under 1980-talet. Jag deltog inte i den diskussionen, men kom in i efterhand, när jag efterträdde Kjell-Olof Feldt i februari 1990. Då handlade det om att att bygga upp en ny ekonomisk politik efter de skador som uppstått som en följd av de frigjorda bankernas lånefest under slutet av 1980-talet. Stabiliseringavtal, skattereform, förberedelser för EU-medlemskap, en stram budget – det var hörnstenarna i denna nya ekonomiska politik Hur togs den emot? Jag citerar riksbankschefen, som drygt ett år senare skrev att utvecklingen på valuta- och räntemarknaderna var positiv under hela första halvåret 1991. Inledningsvis gynnades utvecklingen av riksdagens beslut att Sverige skulle söka medlemskap i EG. Budgeten och finansplanen i januari 1991 togs väl emot, så väl att »Riksbanken fick bromsa det snabba räntefall som inleddes«.Boken har getts ut av Tidens förlag. Här följer hela texten i mitt bidrag:

Varken höger eller vänster – bara crisis management

Jag följde 1980-talets debatt mellan kanslihushöger och partivänster på avstånd. Jag var under denna tid generaldirektör för Arbetsmarknadsstyrelsen och min uppgift var att verkställa den politik som regering och riksdag hade beslutat om. Jag hade av Olof Palme fått två uppgifter. Den ena var att bidra till att förnya arbetsmarknadspolitiken så att den blev ett effektivare vapen i kampen mot arbetslösheten. Den andra uppgiften var att förnya Arbetsmarknadsverkets organisation och arbetsformer. Olof Palme hade bestämt sig för att göra den offentliga sektorns förnyelse till en huvuduppgift under mandatperioden 1982-1985. Han ville att Arbetsmarknadsverket skulle ta ledningen i detta arbete.
Jag hade fått stort handlingsutrymme i dessa båda uppgifter. Det var praktiska och konkreta uppgifter som engagerade mig och mina medarbetare. Diskussion mellan kanslihushöger och partivänster försiggick i tidningar och pamfletter. Det var en diskussion långt borta från det arbete som vi bedrev i Arbetsmarknadsverket. Jag kan inte minnas att jag kände mig engagerad av den.
Det som engagerade oss – och arbetsmarknadens parter i vår styrelse – var samspelet mellan ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik. Det fungerade bra under den första mandatperioden 1982-1985. Omläggningen av den ekonomiska politiken, med åtgärder för att öka den allmänna efterfrågan, framför allt devalveringen på 16 procent, och betoning på en aktiv arbetsmarknadspolitik och nya insatser mot ungdomsarbetslösheten, gav resultat. Den ekonomiska aktiviteten stärktes, sysselsättningen ökade och arbetslösheten minskade. När vi försökte bedöma utvecklingen efter mitten av 1980-talet förväntade vi oss att den ekonomiska aktiviteten skulle mattas av och att vi skulle behöva höja beredskapen för att hantera risken för ökad arbetslöshet.
Det blev inte så. I stället fortsatte sysselsättningen att öka och arbetslösheten att minska. På många områden fick vi akut arbetskraftsbrist. Lönerna och inflationen pressades upp. Reallöneökningarna uteblev.
Det är ingen tvekan om att regeringens ekonomiska politik under stora delar av 1980-talet hade varit framgångsrik. I affärstidningarna beskrevs Kjell-Olof Feldt som »världsmästare i ekonomi«. Valåret 1982 hade den offentliga sektorn haft ett underskott på 7 procent av BNP, ett underskott som den socialdemokratiska regeringen skulle hantera. 1987 var detta underskott borta och snart skulle den offentliga sektorn visa överskott. Bakom detta låg bland annat en reducering av de offentliga utgifternas andel av ekonomin, från 67 procent av BNP år 1982 till ner mot 61 procent i slutet av årtiondet. The Economist skrev att Sveriges ekonomiska politik »works like a dream«. Ansedda institutioner som OECD och Brookings målade under 1988 Sverige i samma ljusa färger.

Jag hade för min del nöjet att representera Sverige vid en hearing i den amerikanska kongressen på våren 1988 med anledning av 350-årsjubileet av svenskkolonin Delaware. Jag uppträdde tillsammans med Peter Wallenberg och PG Gyllenhammar i en panel tillsammans med amerikanska ekonomer. Peter Wallenberg, som år 1982 hade tillträtt som överhuvud i familjeimperiet, redovisade hur framgångsrikt de stora svenska exportföretagen hade omstrukturerats under hans ledning och hur lönsamheten hade förbättrats efter 1982. De kommenterande ekonomerna var mycket uppskattande. Professor Olivier Blanchard, MIT, beskrev de svenska utvecklingen som ”a pretty good show”.


Samtidigt som berömmet flödade in från utlandet under 1988, flödade krediter ut från bankerna i en takt som aldrig förr. Detta har beskrivits bland annat av den statliga Banklagskommittén, som visade hur den totala bankutlåningen efter avregleringen i det närmaste tredubblades fram till 1990. I nominella termer ökade utlåningen under tiden 1985 till 1990 från 600 miljarder kronor till 1 900 miljarder kronor, det vill säga med cirka 250 miljarder kronor per år i fem år. Uttryckt som andel av BNP ökade bankernas utlåning från knappt 50 procent till nära 80 procent av BNP. När detta pågick förberedde Riksbanken avvecklingen av valutaregleringen. Den genomfördes 1989 och öppnade portarna för svenska fastighetsbolag att i stor skala ge sig ut och köpa fastigheter i Bryssel, London och andra metropoler. De drev upp priserna och gjorde sig beroende av att fastighetsboomen fortsatte med ännu högre priser för att motivera den höga belåningsgraden. Svenska banker tog därmed på sig en stor del av de samlade europeiska kreditförlusterna, när färden utför kom igång.

Tillväxten under valåret 1988 och den höga sysselsättningen var således till stor del en följd av avregleringen av kreditmarknaden och den kreditexpansionen som denna utlöste, vilket drev upp byggandet framför allt i storstäderna. Det fanns dock vid det laget ingen allmän insikt om det osunda i den pågående kreditexpansionen, som gynnade banker, byggnadsföretag och konsultföretag. Vem med insikt i dessa förhållanden hade något som helst intresse i att ifrågasätta kreditmarknadens avreglering eller att begränsa dess verkningar? Det regerande partiet drog genom den ekonomiska utvecklingen och den ökade sysselsättningen nytta av liberaliseringen av bankerna. Oppositionspartierna hade av ideologiska skäl stött avregleringen och hade inget att säga. Bankerna gjorde affärer och tjänade pengar och var allmänt nöjda med Riksbankens politik. Riksbanken, som var ansvarig för avregleringen, nöjde sig med att begära att regeringen skulle genomföra mer åtstramningar via finanspolitiken, det vill säga i första hand nedskärningar i de offentliga utgifterna.

Kjell-Olof Feldt försökte på våren 1989 få bukt med överhettningen. Men det gick inte att få politiskt stöd för några mer omfattande insatser. Inflationen fortsatte, Kommunal gick ut i en stor konflikt i början på 1990, det blev allt svårare för svensk exportindustri, utlandsaffärerna visade ökade underskott. 1980-talets fastighetsbubbla skulle snart spricka.
Kjell-Olof Feldt har i sin bok ”Alla dessa dagar” (1990), tagit ansvaret för att han under detta skede av framgångar släppte greppet om finanspolitiken. Det var inte, som det i den senare debatten framställdes, så att han inte fick genomföra den stabiliseringspolitik som han hade velat föra. Problemet var att han lät genomföra en politik, som han i efterhand har anledning att kritisera: »Sanningen var att jag inte bara medverkade till att detta skedde. Jag kunde till och med sägas bära huvudansvaret för att vi utfärdade löften utan täckning«.

I efterhand och med den efterklokhet som historien ger står det klart att det inte hade räckt att lägga dessa reformplaner på is. Frågan är snarast hur stora statsfinansiella ingrepp som hade behövts för att släcka den brasa som bankerna nu eldade på. Och hur skulle regeringen, när Sverige nu betraktades som världsmästare i ekonomi, ha motiverat att läget var så allvarligt att välfärden snarare måste skäras ner för stora grupper för att ge samhällsekonomiskt utrymme för en av bankerna finansierad fastighetsbubbla?

Insikten om de krafter som låg bakom överhettningen var inte särskilt väl utvecklad. Effekterna på samhällsekonomin av kreditexpansionen var inte uppmärksammade, mer än i en liten krets. Det var bristen på stramhet i finanspolitiken, som sågs som förklaring till alla problem, inte den expansiva penningpolitiken. Så sent som i juni 1991, när jag i Dagens Industri påpekade detta uppenbara faktum i en recension av Kjell-Olof Feldts bok under rubriken ”Finansvärlden fällde Feldt”, blev jag avhyvlad på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Det var först senare, när regering och opposition tvingades att träda in och ge en statlig garanti för bankerna, som analyserna av 1980-talets politik började bli mer nyanserad.

Hur kunde det komma sig att så många så länge vägrade se verkligheten?

Det stabiliseringspolitiska misslyckandet bekräftades när regeringens så kallade stoppaket fälldes i riksdagen i februari 1990 och regeringen avgick. Efter talmannens överläggningar med partiledarna fick Ingvar Carlsson uppdraget att på nytt bilda regering. Jag och Erik Åsbrink efterträdde Kjell-Olof Feldt, jag som finansminister, Erik som biträdande finansminister med ansvar för skattepolitik och finansmarknad. I vårt team ingick Gunnar Lund och Svante Öberg som statssekreterare och Leif Pagrotsky som planeringschef.
Vårt utgångsläge kan sammanfattas på följande sätt. Löneökningarna, inklusive löneglidningen, uppgick till tio procent, ungefär dubbelt så höga som genomsnittet för hela OECD-området. Problemet var inte nytt utan hade pågått i många års tid. Vi hade därigenom starka kostnadshöjningar och hög inflation, vilket innebar att svensk industri förlorade konkurrenskraft. Den ekonomiska tillväxten var svag. Sverige hade ett stort underskott i bytesbalansen. Inflationen och den förlorade konkurrenskraften var ett allvarligt hot mot den då rådande höga sysselsättningen.
De år som nu följde var en tid av ”crisis management”, för att få ordning på arbetsmarknaden och att förhindra att en hotande finanskris sänkte hela det svenska banksystemet. Jag ska i detta kapitel fokusera på hur vi i regeringen tänkte och handlade när det gällde de centrala frågorna om arbetsmarknad och lönebildning.
När Ingvar Carlsson hade tillfrågat mig om att bli finansminister hade vi flera diskussioner om krisen på arbetsmarknaden. Jag hade i ett par omgångar varit medlare i arbetsmarknadskonflikter, senast i den stora konflikten på den kommunala arbetsmarknaden några veckor tidigare. Av medlingsarbetet hade jag lärt mig att medlarens uppgift är att skapa arbetsfred och att denna uppgift innebär att medlarna ska förmå arbetsgivaren att gå ännu längre i samhällsekonomiskt lättsinne än vad denne redan gjort. Det är ingen heroisk uppgift. Dessa erfarenheter hade fått mig att fundera över andra vägar att genomföra avtalsförhandlingar. Den idé, som jag fann mest användbar, var byggd på det sätt man i krissituationer hade arbetat i Finland, där man på 1970-talet hade gjort ett antal inkomstpolitiska uppgörelser under ledning av en riksmedlare. Ett viktigt inslag i denna form av förhandlingar var att alla parter hade överblick över vad som skedde på andra områden och att alla avtal löpte över samma tidsperiod. Omsatt på svenska förhållanden borde regeringen nu, när såväl överläggningar mellan regering och parter, så kallade Hagasamtal, som lagstiftning i form av ett stoppaket var förbrukade som metod att få till stånd ansvarsfulla avtal, tillsätta en riksmedlare med uppgift att arbeta fram ett stabiliseringsavtal. Det skulle vara ett avtal som omfattade hela arbetsmarknaden, ha samma avtalstid för alla avtal och leda till en rejäl nedväxling av de nominella lönerna. En viktig grund för ett sådant arbete var att det frikopplades från Regeringskansliet, från varje form av överläggningar på Haga och Rosenbad. Syftet var att göra klart för parterna att de befann sig på egen hand, att de hade ansvar för sysselsättning och konkurrenskraft och att de inte kunde räkna med att utverka några förmåner av det ena eller andra slaget från regeringen. Det skulle bli en mycket svår uppgift, men det var en utväg som borde prövas och jag var intresserad av leda ett sådant förhandlingsarbete, hellre än att bli finansminister.
Det var denna uppgift, som jag föreslog Ingvar Carlsson att jag skulle få ta mig an. Det är en mycket god idé, förklarade Ingvar Carlsson, men den uppgiften bör Bertil Rehnberg ta hand om, du ska ta hand om finanserna.

Det var ett besked som inte gav utrymme för någon diskussion.

Det blev arbetsmarknadsminister Mona Sahlin som i regeringen fick ansvaret för att tillsätta Förhandlingsgruppen, FHG, med Bertil Rehnberg som ordförande och med fyra andra mycket kompetenta före detta förhandlare, Harry Fjällström, LO, Lars Gunnar Ahlbåge, SAF, Rune Larsson, TCO, och Tobias Lund, Saco. Dessa hade, som Bertil Rehnberg konstaterade i sina memoarer, ”Till arbetsmarknadens förfogande”, »lång och gedigen erfarenhet av löneförhandlingar och avtalsfrågor«. Ja, man skulle kunna lägga till att de flesta under 1980-talet – i större eller mindre utsträckning – förhandlat fram de avtal och alla de klausuler, som hade bidragit till att sätta inflationen på hjul. Nu skulle deras erfarenheter tas i anspråk för att reversera denna process.

Reaktionerna från den borgerliga oppositionen på detta initiativ var mycket negativa. Folkpartiets Anne Wibble talade om en »fullständigt omöjlig uppgift«. Kritiken kom också från vänster. Vänsterpartisten Lars-Olof Hagberg sa i en riksdagsdebatt att Rehnberggruppen riktade udden mot de arbetandes löneökningar och mot de lokala fackföreningarnas verksamhet. Han hävdade att Rehnberggruppens arbete borde avbrytas och förklaras ogiltigt. Tidningarna begagnade uttrycket »mission impossible« när de skrev ner förväntningarna på Rehnberggruppen.


Parterna – det rörde sig om drygt 100 centrala avtalsslutande parter – hade olika meningar om den ekonomiska utvecklingen och som en följd av detta hade de heller ingen fullständig samsyn om förutsättningarna för löneförhandlingarna. Trots all dramatik i anslutning till regeringens avgång fanns det inget utbrett medvetande om att landet stod mitt uppe i en ekonomisk kris.

Rehnberggruppen arbetade snabbt och med stor initiativkraft. »Skulle regeringen från början ha beskrivit vårt uppdrag såsom vi senare själva utformade det, är det väl tveksamt om det blivit något av med det hela. Efter en rad ingående samtal med företrädare för parterna blev vi klara över att det behövdes ett mycket fastare grepp för att nå det uppsatta målet«, skriver Bertil Rehnberg i ”Till Arbetsmarknadens förfogande”.

I slutet av mars 1990 överlämnade Rehnberggruppen en rekommendation till lösning av avtalsfrågan 1990 och 1991. En viktig förutsättning för att genomföra en nedväxling från inflationslöner till reallöner var den skattereform som riksdagen snart skulle besluta om och som skulle träda i kraft vid årsskiftet 1990-91. Erik Åsbrink hade som statssekreterare skapat arkitekturen för denna reform, ”århundradets skattereform” och skött förhandlingarna med Folkpartiet för att skapa parlamentariskt stöd för reformen. Det var han som nu i egenskap av skatteminister skulle föra den i hamn.

Det blev en bred, men inte total uppslutning kring förhandlingsgruppens rekommendation. Praktiskt taget alla arbetsgivareorganisationer svarade ja, liksom fackliga organisationer som omfattade cirka 75 procent av alla löntagare.

Men det fanns en grupp som motsatte sig att medverka till ett stabiliseringsavtal. Det var industritjänstemännen, de som borde ha haft den bästa insikten om vad inflationen betyder för kostnadsutveckling och konkurrenskraft i det svenska näringslivet. De vägrade att följa rekommendationen och omintetgjorde regeringens försök att komma till rätta med inflationsekonomin. Deras motivering var att sådana grupper som inte haft »marknadsvinden i ryggen« inte fått några öronmärkta pengar i Rehnberggruppens förslag. Till det kom att gruppens verksamhet, enligt deras mening, var ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten.

Genom industritjänstemännens agerande hade regeringen förlorat ett viktigt element i den ekonomisk-politiska strategin. Att detta bakslag inte fick några större effekter på ränte- och valutakurser kan antagligen tillskrivas det faktum att få hade förväntat sig att detta försök skulle lyckas. De finansiella marknaderna hade tagit till sig Anne Wibbles förhandsdom över Rehnberggruppens mandat: »en fullständigt omöjlig uppgift«.

Vi hade förlorat tempo i det stabiliseringspolitiska arbetet, men striden var ännu inte avgjord. Det vi hade förlorat var försöken att begränsa effekterna av de inflationsdrivande prisklausulerna för 1990. Det var allvarligt nog. Men vi hade inte förlorat möjligheterna att påverka avtalsförhandlingarna om löner för 1991. Min uppfattning var att vi efter sommaren skulle arbeta vidare med den frågan, i Finansdepartementet, regeringen och Rehnberggruppen.


Den politiska debatten på försommaren 1990 gav regeringen anledning att förbereda en ny förhandlingsrunda kring ett stabiliseringsavtal. Det var två av mina vänner, LO:s utredningschef PO Edin och LO-ekonomen Dan Andersson, som i en artikel på DN Debatt riktade ett hårt slag mot den ekonomiska politik som vi nu försökte bygga upp – ur de spillror som återstod efter bankernas ohejdade kreditexpansion och arbetsmarknadens parters lika engagerade insatser för att med olika avtalsklausuler (PUG, FUG och LUG) sätta inflationen på hjul. Den yttre ramen för detta angrepp bestod av en vänlig tillönskan till stats-, finans- och arbetsmarknadsministrarna om en skön sommar. I denna tillönskan ingick också en uppmaning att använda sommaren för att ompröva en viktig del av den ekonomiska politiken, nämligen Riksbankens valutapolitik. Innebörden var inte att kronan skulle knytas till den europeiska valutaenheten, ecu. LO-ekonomerna tyckte att den korg med valutor till vilken kronan var knuten var alltför hård och att vi borde byta ut några av de hårda valutorna mot några mjuka. En sådan politik skulle, enligt min mening, vara en signal om att Sverige skulle fortsätta att leva med hög inflation och därmed successivt sänka valutakursen. Det skulle göra ont värre.

Med den ställning som LO har i förhållande till en socialdemokratisk regering och med den ställning som LO-ekonomerna har inom fackföreningsrörelsen, var detta ett mycket allvarligt
angrepp. I ett läge när vi behövde återskapa ordning och reda på arbetsmarknaden, var en strid om så känsliga frågor som valutapolitiken det vi allra minst behövde. Udden i angreppet var riktad mot finansministern och det var min sak att svara. Det gjorde jag direkt i nyhetssändningarna samma dag och jag följde upp svaren med en längre artikel i Dagens Nyheter någon dag senare. Jag ställde i min DN-artikel frågan om LO:s ekonomer hade kapitulerat inför inflationen och övergett den tradition inom fackföreningsrörelsen som Gösta Rehn och andra hade stått för och som gått ut på att hata inflationen. Jag kunde använda mig av argument från en artikel skriven av Gösta Rehn och Rudolf Meidner några dagar tidigare, där de beskrev inflationens skadeverkningar för företag och löntagare. Min slutsats var att vi måste bekämpa både inflation och arbetslöshet. Huvudfrågan var därför inte om valutapolitiken skulle läggas om utan hur lönepolitiken skulle bedrivas: »Det är där problemet finns och det är ett problem vars lösning fackföreningsrörelsen själv måste ta ansvar för«. Jag avslutade artikeln med en fråga: Skulle Edin och Andersson verkligen, efter all kritik mot riksbanken, vilja ha en ordning där denna bank får till uppgift att kontinuerligt besluta om reallönesänkningar? Syftet måste vara ett annat. Kan det vara ett uttryck för att de misstror förmågan hos arbetsmarknadens parter att få ordning på lönebildningen? Är det helt enkelt ett rop på hjälp?


Med facit i hand bör jag vara tacksam för att PO Edin och Dan Andersson skrev den provokativa artikeln på DN Debatt. Den tvingade mig att reagera och den gav tid och legitimitet för nya stabiliseringspolitiska initiativ. Därmed satte vi igång en process som inom några månader av hårt arbete skulle få en mycket stor betydelse för svensk ekonomi, arbetsmarknad och lönebildning under lång tid framöver.

När sommaren var över togs kontakt med Bertil Rehnberg för att få igång ett nytt försök att komma fram till stabiliseringsavtal för hela arbetsmarknaden. Bertil Rehnberg och hans kolleger i FHG var tveksamma till om det skulle vara meningsfullt att försöka få de parter som hade spräckt vårens förhandlingar att nu gå med på ett stabiliseringspolitiskt avtal. Rehnberggruppen accepterade så småningom att fortsätta.


Vid den socialdemokratiska partikongressen i mitten av september hade jag tillfälle att upplysa ombuden om tillståndet i den svenska ekonomin och behovet av nya stabiliseringspolitiska åtgärder. Jag insåg att detta budskap inte var det som ombuden helst ville höra. För att få genomslag bland ombud och i media satte jag som rubrik på mitt tal ”Nu är det blodigt allvar”, en formulering som upprepades ett antal gånger för att den skulle få tid att sjunka in hos åhörarna. Det är tveksamt vilken effekt mitt anförande hade. Bertil Rehnberg skriver nämligen i sin bok att han och hans kolleger mötte väldigt litet insikt om att det nu var »blodigt allvar«. Den ende som fann mitt budskap värt att uppmärksamma var oppositionsledaren Carl Bildt. Men hans uppmärksamhet syftade endast till att visa hur omöjligt det var för den socialdemokratiska regeringen att bedriva en framgångsrik ekonomisk politik. Arbetet med stabiliseringsavtalet var, enligt Bildt, inte något att ta på allvar.

Vid det här laget fanns det fortfarande inga säkra tecken på att arbetet med att komma till rätta med löneinflationen skulle komma att lyckas. Bilden av Sveriges ekonomi – och ekonomiska politik – var allt annat än positiv. Arbetsmarknaden var överhettad, inflationen var hög, tillväxten var svag för att inte säga obefintlig. Regeringen hade i början på året fått stoppaketet underkänt i riksdagen. Den nya ekonomisk-politiska inriktningen med ett stabiliseringsavtal hade på våren torpederats av Privattjänstemannakartellen, PTK, som motsatte sig Rehnbergskommissionens arbete på principiella grunder. Vi hade under våren fått till stånd en uppgörelse med Folkpartiet och skapat en blocköverskridande majoritet i riksdagen för beslut om den ekonomiska politiken, innefattande bland annat kommunalt skattestopp och återtagande av två vallöften, den sjätte semesterveckan och förlängd föräldraförsäkring, vilket hade minskat misstroendet. Vi hade en överenskommelse med Folkpartiet om den stora skattereformen, vilket skapade förtroende. Men LO-ekonomerna hade, som tidigare nämnts, förespråkat en mjukare valutakorg, det vill säga en successiv nedskrivning av kronans värde. De nya försöken att få till stånd ett stabiliseringsavtal över hela linjen dömdes ut av borgerliga ledarskribenter och av delar av oppositionen som »mission impossible«. Vad skulle omvärlden tro om detta land och denna regerings ekonomiska politik?

När Bengt Dennis ringde mig sent en kväll i mitten av oktober 1990, fick jag bekräftelse på det vi redan kunde ana. Misstron mot den ekonomiska politiken och mot den svenska kronan hade nu tagit sig sådana former att vi hade ett stort valutautflöde. Riksbanken skulle nästa dag höja diskontot för att hålla emot ytterligare utflöden.


Enligt gängse ordning skulle regeringen under hösten förhandla fram en budget och en finansplan som skulle läggas fram för riksdagen den 10 januari. I det läge som vi nu befann oss i mitten av oktober, fanns det inte tid att följa denna ordning. Regeringen måste handla snabbt och visa på konkreta åtgärder för att stabilisera ekonomin och återskapa förtroende för den svenska valutan. Vi satte som mål att skära ner statsutgifterna med 15 miljarder kronor och vidta andra förtroendeskapande åtgärder.

Den kommande veckan var en riksdagsfri vecka, när alla ledamöter skulle vara hemma i sina valkretsar och hålla kontakt med sina väljare. Ingvar Carlsson valde att kalla in den socialdemokratiska riksdagsgruppen till ett gruppmöte som skulle pågå från söndag kväll till fredag, där regeringen skulle lägga fram ett åtgärdspaket i form av en skrivelse till riksdagen; riksdagsgruppen skulle aktivt engageras i regeringens arbete. Dessa initiativ skulle sedan i budgetpropositionen omsättas i formella förslag för beslut i riksdagen. Det innebar ett intensivt arbete i Finansdepartementet och i fackdepartementen och täta möten i utskottsgrupper och riksdagsgrupp.

Så hade det inte fungerat någon gång tidigare. Det var många riksdagsledamöter som uppskattade att politiken på detta sätt förankrades i riksdagen, även om det handlade om ett antal negativa beslut.


Skrivelsen till riksdagen överlämnades den 26 oktober. Den innehöll finanspolitiska åtgärder, men den innehöll mycket mer. Den bestod av åtgärder som sammantaget skulle skapa nya förutsättningar för en långsiktig och trovärdig ekonomisk politik. En av åtgärderna var en författningsreform med syfte att förlänga riksdagens mandatperioder från tre till fyra år. Den andra var aviseringen att regeringen i samarbete med partierna i riksdagen ville starta förberedelserna för en ansökan om svenskt medlemskap i EG, ett initiativ som vi hade förberett vid den nyss avslutade partikongressen.

Ingvar Carlsson och jag höll presskonferens i andrakammarsalen. Statsministern presenterade initiativet till en författningsreform. Jag presenterade vår deklaration att förbereda ansökan om medlemskap i EG, samt de finanspolitiska åtgärderna i form av utgiftsnedskärningar och sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen.

I skrivelsen till riksdagen beskrev regeringen den ekonomiska politiken med en formulering som långt i efterhand blivit utsatt för kritik – på helt felaktiga grunder: »Pris- och kostnadsutvecklingen måste brytas om vi ska kunna bevara välfärd och sysselsättning. Kampen mot inflationen måste få prioritet framför andra ambitioner och krav«. Så lyder texten, men de flesta som kritiserat denna formulering och sagt att regeringen övergav sysselsättningen som mål, gjorde det bekvämt för sig genom att förtiga den första delen av resonemanget, det vill säga att välfärd och sysselsättning var de övergripande målen. De gjorde sig inte heller besväret att fråga sig vad som menades med andra ambitioner och krav. Med detta menades helt enkelt ökade offentliga utgifter och lönehöjningar som skapar inflation. Det var inflationen som var det stora hotet mot sysselsättningen, inte åtgärderna för att få ned inflationen. Formuleringen var en beskrivning av de ekonomisk-politiska åtgärder som hade vidtagits – uppskjutna reformer i vårpropositionen – eller åtgärder som vi räknade med att kunna genomföra, framför allt stabiliseringsavtalet.

De omedelbara reaktionerna från omvärlden och finansmarknaden på detta åtgärdspaket var positiva. Financial Times toppade nästa dag första sidan med en rubrik över sex spalter om att Sverige nu siktar på ett medlemskap i EG. Svenska media däremot fokuserade på andra frågor. Dagens Nyheter ledde politiseringen av nyhetsförmedlingen och toppade första sidan med rubriken Ekonomer dömer ut krispaketet och med en femspaltig rubrik Katastrof för barnfamiljer samt en hänvisning till ledarsidan, där DN krävde nyval. Ledarartikeln hade rubriken Regeringen är körd. Artikeln om ekonomerna som dömer ut krispaketet byggde på en intervju med en av cheferna på Handelsbanken, Jan Carlsson, som ansåg sig kunna förutse »en ny räntechock före årsskiftet«. Initiativet till förhandlingar om EG-medlemskap tonades ned i de stora svenska tidningarna. Frågan är om man inte förstod nyhetsvärdet av vår avisering att ansöka om EG-medlemskap, eller om nyhetsvärderingen var så politiserad att ledande svenska nyhetsmedia inte förmådde att redovisa nyheten på det sätt som Financial Times gjorde.

Rehnberg-gruppen fortsatte sitt energiska arbete och gjorde mot slutet av året bedömningen att det fanns goda förutsättningar att bryta den höga pris- och löneökningstakten. Erik Åsbrink hade fått skatteformen på plats och när den trädde i kraft den 1 januari 1991 hade unika förutsättningar skapats för att genom likvärdiga och enhetliga stabiliseringsavtal över hela arbetsmarknaden bidra till den nödvändiga nedväxlingen av priser och löner. Om aktionen också utsträcktes till i varje fall 1992, skulle de svenska företagens konkurrenskraft kunna förbättras och bättre förutsättningar skapas för reallönehöjningar och sysselsättning.

I januari 1991 träffades mer än hundra löneavtal över hela arbetsmarknaden med likartat innehåll och med löneökningar, som kraftigt avvek från tidigare inflationsdrivande avtal. Avtalen gällde för en period på 27 månader, en för svenska förhållanden ovanligt lång avtalsperiod.

Även de privata tjänstemännen inom PTK kom till slut fram till att de skulle skriva avtal med SAF, identiskt med de förslag till uppgörelse som Förhandlingsgruppen hade lagt fram och fått underskrivet av alla andra parter. I fallet med PTK fick det dock inte heta att det var FHG:s förslag.

Avtalen signalerade en ny tid i relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden och i den lokala lönebildningen. En arbetsgivare i ett mindre företag inom va-området beskrev effekterna av stabiliseringsavtalet på följande sätt: »De ständiga kraven på lokala förhandlingar upphörde. Det blev tyst. Nu var det Rehnberg som gällde«.

Arbetet med stabiliseringsavtalet belyser en viktig fråga i det politiska beslutsfattandet, nämligen behovet att kunna bryta med den gamla ordningen, det som av statsvetenskapliga forskare kallas för »path dependence«, eller »stigberoende« på svenska. Detta behov av att göra en nystart gällde i början av 1990-talet både relationen mellan regering och arbetsmarknadens parter och relationerna mellan parter på olika avtalsområden. Dessa relationer hade under 1980-talet kännetecknats av upprepade försök till samsyn om behovet av ansvarsfulla löneavtal, symboliserade av möten på Rosenbad och på Haga. Regeringen hade förmodligen förhoppningar om att parterna skulle komma dit för att göra bot och bättring. Parterna å sin sida kom dit för att höra vad regeringen hade att säga, kanske också för att utverka några eftergifter i form av skattesänkningar eller andra åtgärder. Tillkomsten av Rehnberg-kommissionen var ett framgångsrikt försök att dra en klar linje mellan vad som är regeringens och riksdagens uppgifter och den roll som arbetsmarknadens parter bör spela.
Stabiliseringsavtalet fick effekter både på kort och lång sikt. Bengt Dennis konstaterar i sin bok ”500%” att utvecklingen på valuta- och räntemarknaderna var positiv under hela första halvåret 1991. Inledningsvis gynnades utvecklingen av riksdagens beslut att Sverige skulle söka medlemskap i EG. Budgeten och finansplanen i januari 1991 togs väl emot, så väl att »Riksbanken fick bromsa det snabba räntefall som inleddes«, en kraftfull dementi till de kommentarer som vi hade fått med anledning av höstens åtgärder för att stabilisera ekonomin. Om Handelsbankens kunder hade lyssnat på bankens chefsekonom Jan Carlsson, som förutspått »en ny räntechock före årsskiftet« hade de blivit ordentligt lurade. När Riksbanken så knöt kronan till ecun i maj 1991 upphörde spekulationerna om en växelkursförändring, vilket gav stora valutainflöden och en fortsatt nedtrappning av räntan.
När vi i samband med regeringsskiftet i oktober 1991 summerade resultatet av dessa åtgärder kunde vi visa att Sverige uppfyllde konvergenskraven i Maastrichtavtalet – inflationen hade pressats ned till cirka 3 procent; den genomsnittliga ökningen av timlönerna blev cirka 5,5 procent, vilket innebar en halvering av 1990 års ökningstakt. Löneökningarna låg nu i fas med utvecklingen i våra viktigaste konkurrentländer. Vi klarade kraven både när det gällde underskotts- och statsskuld, vilket var en viktig signal om stabilitet.
Rehnberggruppens arbete blev också banbrytande för de framtida relationerna mellan parterna. Det var, som Stig Malm noterat i sin memoarbok ”13 år”, den mest långtgående centrala samordning av löneförhandlingar, som någonsin genomförts på svensk arbetsmarknad. Detta var nödvändigt med tanke på att det saknades förtroende mellan parterna om vad som skedde på olika avtalsområden. Ingen ville komma ur en förhandling och bli betraktad som en förlorare. Denna långtgående samordning var dock ämnad att vara en engångsföreteelse.

Så blev det. Stabiliseringsavtalet lade grunden till nya relationer såväl mellan parterna som mellan parterna och regeringen. Det ledde också till mera decentraliserade förhandlingar än tidigare. Formerna för löneförhandlingarna kom därigenom att reformeras i tre steg. Det första togs genom Stabiliseringsavtalet, nedväxlingen »från inflationslöner till reallöner«, det andra i form av tillkomsten av Industriavtalet 1997 och liknande förhandlingsordningar på flera andra avtalsområden. Det tredje steget togs slutligen år 2000, när det statliga medlingsinstitutet bildades. Genom Rehnbergavtalet hade omställningen inletts från höga löneökningar, som skapade luft i lönekuverten, till löner som skapade konkurrenskraft och reallöneökningar. Det som följde sedan var en anpassning av den institutionella ramen för löneförhandlingarna, en bekräftelse på en ny realistisk förhandlingsmodell.

Denna nya institutionella ram har sedan dess tjänat Sverige väl. Kanske kommer historiker och statsvetare, när de ser tillbaka på denna process, att ge Stabiliseringsavtalet 1991 och de efterföljande reformerna samma betydelse som Saltsjöbadsavtalet 1938?

Gott nytt år – med min tredje Memo-bok

Jag skriver inte bara om Brexit, jag skriver också memoarer, eller Memon, som jag föredrar att kalla det. Jag har just blivit klar med min tredje Memo-bok, ”I vetenskapens värld”. Den handlar om mina 15 år med Lunds universitet och förhandlingarna om de nya forskningsanläggningarna, MAX IV, ESS och Medicon Village. Bilden: omslaget till boken, en arkitektvision av Lund med ESS närmast, sedan MAX IV, så Lunds stad. I horisonten Malmö, Öresund och Köpenhamn. Cobe arkitekter ritade, Helena Duveskog formger omslag och inlaga. Nu i nyårshelgen gjorde jag de sista korrigeringarna i manuset, den 27-28 februari blir det boksläpp i Lund.

”Utan visioner, envis och outtröttlig” – på väg mot Big Bang Brexit:

Hur har Theresa May använt helgerna för att få de 117 ledamöterna i Tory, som ville avsätta henne före jul, att stödja hennes Brexit-avtal, när det kommer upp för omröstning den 15 januari? Hon har bara ett enda argument kvar: “Take it – or I will leave it. The Big Bang Brexit-mess is yours!” Men biter det på dem som helst av allt vill bli av med henne? Knappast! Ett förödmjukande nederlag i Parlamentet är den mest sannolika utgången. Vad blir nästa steg?
1. Stanna klockan är ett alternativ, dvs skjuta upp Brexit till slutet av juli för att ge den brittiska regeringen tid ”to get its act together”. EU27 och EU-kommissionen sägs vara beredda att ge en respit, men då måste det finnas goda skäl att tro att regeringen lyckas att hitta en väg ut ur detta politiska kaos.
2. Om britterna får en respit, vad ska de göra under den tiden? Folkomröstning? Theresa May är emot, Jeremy Corbyn är emot, men pressas av sina egna. Om en ny folkomröstning skulle genomföras, skulle splittringen bli ännu djupare: The People´s Vote 2019 mot The Will of the People 2016. Nyval?- aldrig så längre Tory kan hålla ihop sin bräckliga majoritet.
3. Använda tiden till att förbereda för Big Bang Brexit? Ja, det pågår redan på alla håll. Lager av medicin och mat läggs upp, färjekapacitet handlas upp för att minska trycket mot Dover. Till och med militära styrkor har avdelats för att kunna hålla ordningen uppe. Regeringen har satt av ett belopp motsvarande 20 miljarder kronor för att förbereda Big Bang Brexit. Industrin, bankerna, flyget – alla är i full gång med åtgärder för att begränsa skadorna.

The Irish Times beskrivning av av Theresa May får avsluta min sista Brexit-kommentar för året: “With no apparent way out, May trudges forward into 2019 at the head of a divided government and a hostile Parliament into the most perilous months in Britain’s post-war history, visionless, stubborn and indefatigable”.

Putin och Trump står redo att applådera Global Britain, när det genom en Big Bang frigör sig från Little Europa, och ska segla sin egen sjö ….

Här är länken till the Irish Times artikel, som ger en god översikt över vad som hänt under året:

Brexit fast i politisk kvicksand

Det brittiska parlamentet har tagit sommarlov. Therese May och hennes ministrar är på ”roadshow” till EU27 för att övertyga om att ”Brexit means the White Paper of Chequers”. Men diskussionen både i London och övriga huvudstäder handlar om två andra, djupt allvarliga frågor:
– Alla ser att Brexit sitt fast i politisk kvicksand i parlamentet. Hur ska regeringen kunna få upp projektet och ge det ny energi?
– Risken är stor att förhandlingarna bryter samman i höst. Hur ska UK klara försörjningen med mat och mediciner om det sker?

Här är några av de alternativ som diskuteras i brittiska media:

-Ny partiledare och premiärminister? Uteslutet, så som det nu ser ut. Theresa May har stärkt sin ställning genom att göra sig av med Boris Johnson och David Davis och genom en intern omorganisation, som ger henne ansvaret för förhandlingarna med EU. Michael Gove, som är den mest sannolike efterträdaren, sitter kvar i regeringen och bidar sin tid. Theresa May är beroende av en stark falang i parlamentet, ”the Brexiteers”, som hellre ser att förhandlingarna bryter samman än att hon kommer hem från Bryssel med ännu fler eftergifter. Theresa May är nu ensam ansvarig, hon saknar tid och förhandlingsutrymme. En riskabel position.

-Nyval? Uteslutet. Labour har en ledning över de konservativa, 41 mot 36 . Theresa May har ingen som helst anledning att fundera på nyval. För övrigt skulle ett nyval, som gav Labour regeringsmakten, inte lösa problemet, eftersom Labour också är för Brexit, om än i någon mjukare form.

-Ny folkomröstning? Osannolikt. Men frågan om en ”People´s Vote” diskuteras seriöst. Det finns en organisation, som driver kravet. Tanken är att hålla en ny folkomröstning, nu om det avtal som UK kan komma att uppnå med EU. Väljarna skulle få ta ställning till tre alternativ: acceptera avtalet, säga nej till avtalet eller stanna kvar i EU med nuvarande avtal.

-En brittisk samlingsregering? Uteslutet. Den tanken har förts fram av ett par framträdande konservativa parlamentsledamöter. UK hade en sådan regering 1940-45, men det var under andra världskriget när det gällde att hålla ihop och slå tillbaka Hitler. Vad skulle en nutida brittisk samlingsregering kunna vara överens om, när partierna är splittrade och motståndarna finns inom de egna partierna?

-Stanna klockan, skjut upp utträdet och ge mer tid till förhandlingar? För närvarande det mest sannolika alternativet. Det förutsätter dock att både UK och alla EU27 accepterar att skjuta på utträdet, som ska ske den 29 mars 2019. Men då måste det finnas goda utsikter att man kan komma överens och att ett avtal kan godkännas i det brittiska parlamentet.

Här är en länk till en läsvärd artikel om den brittiska diskussionen, skriven av Vernon Bogdanor, brittisk statsvetare:…/brexit-broke-parliament-peopl…

Här en länk till en artikel i the Observer av Andrew Rawnsley:…/desperate-brexit-deadlock-…/ar-BBKVrHW

Här är en längre artikel om skälen till en ny folkomröstning:…/second-brexit-referendum-wh…

Här är länken till en god översikt över förhandlingarna och vad som kan ske i höst, skriven av Tony Connelly, Radio Irland.…/analysis-and-comment/2018/0721/980069…/

-Om förhandlingarna bryter samman, vad händer då? Finansministern har satt av 3 miljarder pund för att förbereda för vad som ske efter ett sammanbrott och ett avtalslöst brittiskt utträde ur EU. I parlamentet har den nye Brexit-ministern Raab förnekat att regeringen har beslutat att hamstra varor, men medgett att man vidtar åtgärder för att säkerställa tillgång till mat och mediciner.

Inom näringslivet ser man stora risker: Last week, Amazon became the latest in a growing list of businesses to express its concerns, when its UK boss warned the Brexit secretary that Britain would face “civil unrest” within weeks of leaving the EU without a deal.…/contingencies-planned-to-ensu…

Så illa kan det gå, hur ska Sverige styras då?

Låt oss ta Donald Trump på orden, försöka förstå hur illa kan det gå, och fundera på hur Sverige ska styras de närmaste fyra åren, när den internationella ordningen brakar samman. Så här kan hotbilden se ut.

USA: Trump har redan underminerat den internationella ordning som vi vant oss vid, FN, frihandeln, WTO, den europeiska säkerhetsordningen, NATO. Trump fortsätter att trappa upp konfliktnivån i de internationella relationerna – och motsättningarna inom USA. Han skapar nu den politiska miljön för ”en stark man” som kan åsidosätta den etablerade ordningen. Vi kommer att se mer av amerikanska trollfabriker av typ Breitbart, Cambridge Analytica och andra nya digitala maktredskap. Vi får antagligen se mer av hur Trumps diplomatiska sändebud intervenerar till förmån för ytterhögern – såsom den amerikanske ambassadören nu gör i Tyskland.

Europa: Förhandlingarna om Brexit är på väg mot ett sammanbrott, UK på väg mot stupet. Italien bildar tillsammans med Ungern och Polen en grupp som inom EU attackerar den rättsordning som EU representerar. Tysklands nya regering är redan splittrad, snart kommer en regeringskris. Hur länge kommer Merkel att vara kvar. Vem – eller vad – kommer efter henne?

Ryssland: Putin och Trump har ett gemensamt intresse att försvaga EU. Putin på grund av sanktionerna efter ockupationen av Krim. Ryska och amerikanska trollfabriker intervenerar i nationella val och EU-valet 2019 mot de partier som är stabiliserande och till förmån för extremhögern.

Handel och ekonomi: Handelskriget trappas upp. Börsen svajar redan som en följd av det begynnande handelskriget. Den ekonomiska tillväxten bromsas upp, en ny finanskris kommer inom de närmaste åren. USA och många andra länder svarar inte med en aktiv ekonomisk politik utan med ännu mer protektionism. Som på 1930-talet. Arbetslösheten växer snabbt. Trump och hans efterföljare riktar missnöjet mot andra länder, det är innebörden av ”America first”. De internationella relationerna försämras ännu mer.

Den långa vågen: Finanskrisen 2008 var slutet på globaliseringens långa väg, vi är nu inne i en ny våg, en motreaktion, en våg av nationalism, protektionism och främlingsfientlighet. Hur länge kommer den att vara?

Hur ska Sverige regeras i denna mörka tid: vem inom de politiska partierna tänker igenom vad sammanbrottet i den internationella ordningen kommer att betyda för Sverige? Vem tänker igenom handlingsalternativen och strategierna för en kommande regering?

I den allmänna debatten kommer det att ställas krav på att partierna ska samarbeta. Då är frågan hur partierna ska hantera de dilemman som ligger inbäddade i ett sådant samarbete:

– Svenska folket vill att partierna samarbetar, men de partier som tar regeringsansvar, bestraffas av väljare som avgör val, kalla dem nyckelväljare snarare än marginalväljare.
– En regering behöver en opposition, för att ge medborgarna ett kritiskt alternativ. Risken är stor att hamna i samma situation som Tyskland, där högerytterpartiet AfD är det ledande oppositionspartiet.
Så här långt har jag kommit när jag tänker på Sverige i världen under de kommande åren – mer frågor än svar. Vill gärna spela över detta scenario till samhällsintresserade vänner för diskussion här på FB! Hur tänker ni? Vilka råd vill ni ge till dem som i höst ska bilda någon form av koalitionsregering för att styra Sverige under fyra svåra år?

Får jag störa midsommarfriden med två riktigt dåliga nyheter?

Den första dåliga nyheten är att Brexit-förhandlingarna håller på att bryta samman. Den andra dåliga nyheten är att Trump och hans gäng blåser under regeringskrisen i Tyskland för att bli av med Angela Merkel. Huffington Post citerar Carl Bildt: “Is Putin interfering trying [to] destabilize the politics of the EU? Yes. But Trump is at the moment far worse. This is unheard of.” Bilden ovan från G 7-mötet i Kanada f…ör ett par veckor sedan.
Brexit: Nästa vecka håller EU toppmöte och då är Brexit en huvudfrågorna. Den brittiska regeringen är upptagen av en inre strid mellan realister och fanatiker och har inte lyckats ena sig om hur man vill se de framtida relationerna mellan UK och EU efter utträdet. Tullunion eller inte? Inre marknad eller inte? En planerad Vitbok har skjutits på framtiden. Theresa May hankar sig fram vecka för vecka utan att kunna fatta beslut. Inom EU förbereder man sig nu för att hantera ett sammanbrott och planera för att UK i mars 2019 lämnar utan avtal. Sämsta möjliga för UK och för Europa. Här är länken till en informativ artikel i The Guardian.…/eu-is-getting-ready-for-no-de…
Tyskland: I den tyska koalitionsregeringen finns tre partier, Angela Merkels kristdemokrater, deras systerparti, CSU i Bayern under ledning av Horst Seehofer samt SPD, socialdemokraterna. CDU och CSU har drabbat samman om flyktingpolitiken. CSU vill genomföra en total omläggning av politiken och hotar att spräcka regeringen. Man har kommit överens om en tillfällig vapenvila fram till och med nästa veckas EU-toppmöte. Där ska frågan om gemensam flyktingpolitik avhandlas. Om man inte blir överens om en sådan, chanserna är små, är den tyska regeringen tillbaka på ruta ett. Det som är den riktigt dåliga nyheten är att Donald Trump och hans gäng driver subversiv verksamhet för att stödja CSU, åstadkomma en regeringskris och fälla Angela Merkel. Putin och Trump mot Merkel för att bli av med den som står för stabilitet och kontinuitet i Europa – en mardröm, om de skulle lyckas. Här är länken till Huffington Post:…/angela-merkel-donald-trump…

Tre tankar om Trumps tullar

Trump säger att USAs ekonomiska problem beror på att andra länder behandlar USA som en spargris som man plockar pengar ur. ”We charge a country 0 to sell their goods, and they charge us 25, 50 or even 100 per cent”. Därför ska han nu höja de amerikanska tullarna för att tvinga andra länder att sänka sina tullar, så att USA kan öka sin export och minska sin import.

Detta är ”fake news”. Så här ligger det till:

1. Ja, USA har ekonomiska problem, men Trump missförstår dem. USA har underskott i affärerna med omvärlden.Men underskotten beror inte på att EU, Kanada och Japan tar ut höga tullar på importen från USA. De beror på att den amerikanska konsumtionen är hög vilket i sin tur beror på att amerikanska banker är villiga att låna ut pengar till konsumtion och investeringar.

2. Tullarna i världen är lägre än de har varit i 150 år, enligt en amerikansk think tank, The Peterson Institute. Tullarna för industrivaror från USA till EU är i genomsnitt 1,4 procent och till Kanada 2,1 procent. När företag i EU exporterar till USA är tullnivån på industrivaror i genomsnitt 1,6 procent, företag i Kanada betalar i genomsnitt 1.3 procent – allt enligt WTO. Hur kan Trump tala om 25, 50 och 100 procent? Det kan handla om högre tullar för livsmedelsprodukter. Men det kan också vara så som Paul Krugman, amerikansk ekonom och Nobelpristagare, har sagt. Han tror att Trump uppfattar den moms som läggs på varor som handlas i EU för en tullavgift. Så är det inte – momsen gäller alla varor lika, oavsett om de tillverkas i USA och exporteras till EU, eller om de tillverkas och handlas i EU.

3. Trumps missförstånd har nu lett till att G7, gruppen av sju ledande industriländer, är splittrad. Det bekräftades vid toppmötet i Kanada i veckoslutet. Han tycks föredra att förolämpa vänligt sinnade länder och i stället göra politiska affärer med Rysslands Putin, Kinas Xi Jinping och Nordkoreas Kim Jong-un. I stället för G7, med demokratiskt valda ledare, satsar han på ett G4 med auktoritära ledare.

Hur länge kommer republikanska partiet att stå ut med detta? Och vad kommer de amerikanska väljarna att säga om detta när de i november ska välja ledamöter till senat och representanthus? Senator McCain har redan uttalat sig och sagt att Trump inte talar för USA: “To our allies: bipartisan majorities of Americans remain pro-free trade, pro-globalization & supportive of alliances based on 70 years of shared values. Americans stand with you, even if our president doesn’t”. Hård dom mot en sittande president från en ledande – och levande – person i det republikanska partiet:

Brexit – vad är bäst för Sverige?

Jag var häromdagen inbjuden till en näringslivsorganisation att tala om Brexit. Jag försökte i min presentation svara på frågan ”vad är bäst för Sverige”. Bäst för Sverige är om UK blir kvar i tullunionen och i den gemensamma marknaden. Det skulle dessutom uppfylla det irländska gränsvillkoret. Men min skiss till lösning (se bifogade ppt-presentation), stöter på alla möjliga politiska hinder. Men var har UK för alternativt förslag för att uppfylla villkoret för friktionsfri handel på Irland? Brexit-regeringen har mindre än sex månader på sig att komma fram med en lösning. Klockan tickar ….

Brexit – vad är bäst för Sverige.pdf