Jan O som Nordens Karlsson och Europas Karlsson

Jan O som Nordens Karlsson och Europas Karlsson

Några ord på minnesseminariet på ABF den 11 november 2016

 

Tack, Lisa, Johan och Bengt, för förtroendet att tala om  Jan O som Nordens Karlsson och som Europas Karlsson – eller som grannarna på Fårö brukade säga, EU-Kalle.

I somras var det 50 år sedan jag första gången träffade Jan O. Det var ett möte som jag fortfarande har en mycket klar bild av. Han en ung tjänsteman på jordbruksdepartementet, jag en ung journalist. Han snabbtänkt, bildad och underhållande. Jag den lyssnande och skrivande.

Jag skulle skriva en artikel om den socialdemokratiska jordbrukspolitiken, ett mycket omdebatterat ämne vid den tiden, ”gott, men det måste bli billigare”, var budskapet, som skulle bära fram den nya politiken.

Jan O bortsåg från att jag var totalt okunnig om ämnet, han försåg mig med fakta och argument och gav mig det som i dag kallas en ”one-liner” för rubriken. Jag började till och med tro att jag förstod mig på jordbruksregleringen – och jordbrukspolitiken.

Något år senare blev vi kolleger i den krets som kallades ”Tages pojkar”, ett gäng unga män i 30-årsåldern – Leif Andersson, Anders Ferm, Jan O och jag med Ingvar Carlsson som statssekreterare och vår chef. Vi fick förmånen att varje morgon samtala och diskutera med Europas vid det laget mest erfarne regeringschef i lättsamma, seminarieliknande former.   Vi fick lära oss mycket om politiken och om hur man vinner val och vad tiden betyder i politiken.

När läget var som värst, efter vad många ansåg som en totalt misslyckad TV-utfrågning, stannade Tage Erlander upp i sin rastlösa vandring i det stora statsministerrummet, såg ut över Strömmen och  sa: ”Där gick nog valsegern åt helvete, meeen, meeen, det är ju elva månader kvar.  Jag tror att vi ska kunna räta upp det!”

Så blev det. Det var en god erfarenhet för oss som var unga och som inte hade ett lång livs perspektiv såsom Tage hade.

I  denna krets var Jan O den som mest liknade Tage Erlander, orolig i anden, snabb i repliken,  slagkraftig i argumenteringen – med breda berikande politiska perspektiv och historiska paralleller.  Kort sagt, denne genuine stockholmare skulle mycket väl kunna beskrivas som en lundensare!

Vi blev vänner för livet och vandrade vidare på olika uppdrag, men i ständig diskussion – i Tage Erlanders anda.

Alla vet att Jan O på ett naturligt sätt fann en plats i centrum, men det märkliga var att vi andra inte kände det som om vi hamnade i periferin. Han gav oss både food for thought och – tid att reflektera. Med Jan O befann vi oss alla i centrum i ett ständigt utbyte av repliker och idéer.

Under oppositionsåren i början av 1980-talet var han  presidiesekreterare i Nordiska rådet. När vi 1982 kom tillbaka som regeringsparti blev Jan O statssekreterare för nordiska frågor.  Han var redan känd som Nordens Karlsson, grundmurat populär runt om i de nordiska länderna.

Han bidrog, som Gunnar Lund har berättat för mig, mer än kanske någon annan till att ingjuta  ny kraft och entusiasm i det nordiska samarbetet som ju vid den här tiden hade börjat gå på sparlåga.

Jan O engagerade sig tillsammans med Kjell-Olof Feldt och Erik Åsbrink och – via dem – de nordiska finansdepartementens ledningar i ett arbete att utveckla nordiska handlingsplaner, som på ett framgångsrikt sätt bröt igenom den byråkratiska letargi som präglade samarbetet på den tiden. Jan O satt också i styrelsen för Nordiska Investeringsbanken, mycket aktiv och mycket uppskattad.

Jan O och jag kom på nytt att arbeta tillsammans under oppositionstiden i början på 1990-talet. Vi utgjorde ett litet men naggande gott team – Jan O Karlsson, Leif Pagrotsky och jag. Vi  deltog – under Ingvar Carlssons ledning – i några av de största och svåraste politiska besluten:  krisförhandlingarna med regeringen Bildt när räntan nådde ända upp till 500 procent, samt uppgörelsen om bankgarantin på hösten 1992, när finansinstituten stod på randen av en kollaps.

Det var Jan O och Leif som skötte inledningen till de kommande förhandlingarna. Leif har i efterhand berättat hur han undrade hur Jan Os spontanistiska stil skulle fungera i mötet med Bildts statssekreterare Peter Egardt & Co. Men, skriver Leif,  ”under promenaderna över bron på väg till Rosenbad genomgick Jan O en komplett metamorfos och blev fokuserad och lugn. Sedan dominerade han förhandlingarna totalt med sin skärpa, kraft och charm”.

Parallell med denna form av ”crisis management”, arbetade vi med EU-förhandlingarna. Vi försökte som oppositionsparti att hålla den borgerliga regeringen i strama finanspolitiska tyglar och se till att den inte skenade i väg för snabbt i EMU-frågan.

Från detta skede vill jag välja en anekdot, som Mats Hellström har berättat.

Det var sommar och det pågick förhandlingar om mjölkkvoter. Den svenska regeringen hade begärt högre mjölkkvoter än volymen på den svenska produktionen. Jan O var upprörd och ringde upp Mats Hellström och gav honom i uppdrag att ta tag i jordbruksministern Karl-Erik Olsson. Denne var på väg i bil genom Småland. Mats fick honom att stanna vid en parkeringsplats, där Karl-Erik fick besked om socialdemokraternas bestämda motstånd mot ökade kvoter – och höga kostnader och onödiga avgifter. Hur den fortsatta förhandlingen gick till kan nog bara Mats beskriva, men det visade sig när förhandlingarna vara klara, att uppgörelsen med EU-kommissionen hade stannat på den av Mats och Jan O angivna nivån.

Jan O  hade tagit hem ännu en seger. För Sverige – i Europa.

Vid regeringsskiftet 1994 ingick Jan O i den ”äntringsstyrka” som jag hade fått Ingvar Carlssons uppdrag att leda. Jan O hade en specialuppgift, han formade det system för samarbete mellan regering och riksdag som infördes 1995, en modell som han hämtade från det danska folketinget och anpassade till svenska förhållanden, en väl fungerande ordning sedan 20 år tillbaka.

När Sverige 1995 blev medlem i EU 1995 fortsatte vi på parallella vägar, Jan O som svensk ledamot av Revisionsrätten, jag som GD i EU-kommissionen. Revisionsrätten är en mäktig institution, det organ som ska granska vad EU-kommissionen och medlemsländerna gör med EUs budgetmedel.

Här drog Jan O in ”som en stormvind om våren”, för att använde ett litterärt uttryck om en annan Carlsson. Till skillnad från oss andra svenskar som var tillbakadragna och försiktiga var Jan O kontinental i stil och språk och han förstod intuitivt hur han skulle organisera arbetet i denna nya miljö. Hans erfarenheter av jordbruksreglering, budgetarbete i Sverige och detaljerna i det nordiska samarbetet kom, som Kjell-Olof påpekat, väl till pass.

Så framgångsrik blev han i detta arbete att han av sina fjorton kolleger valdes till ordförande i revisionsrätten, den högsta position någon svensk nått i någon EUs institution –  i EU-sammanhang är denna post likvärdig med att vara ordförande i Kommissionen, talman i Parlamentet eller ordförande i domstolen.

Nordens Karlsson hade blivit Europas Karlsson.

I den egenskapen inledde ha en reformverksamhet som institutionen var i trängande behov av.

Han vann respekt inte bara internt i revisionsrätten, utan också bland dem som han skulle granska. Jag vill citera en av dem, som var på den mottagande sidan av Revisionsrättens kritiska rapporter, nämligen David O’Sullivan, kabinettschef hos dåvarande kommissions-presidenten Romano Prodi.

När Jan O hade gått bort, skrev jag några minnesord till mina FB-vänner. En av de första som kommenterade var David O’Sullivan, nu EUs ambassadör i Washington DC. Han skrev att han hade haft ett nära samarbete med Mr Karlsson och beskrev honom som ”a remarkable man, intelligent, wise and thoughtful”.

Så är det många som minns honom från hans europeiska resa.

Sista mötet med Jan O var strax före midsommar. Carina och jag hälsade på honom på Huddinge sjukhus. Jan O var svårt märkt av sin sjukdom, men ville ändå sitta uppe. Det var först när han åter kom ner i viloläge som han orkade föra en diskussion. Då var Jan O sig själv, engagerad och snabb i repliker och reflexioner.

Det var två ämnen som vi avhandlade medan solen sakta sänkte sig utanför sjukhuset.

Det ena ämnet var Stockholms arbetarekommun, en organisation som jag aldrig begripit mig på, men som Jan O och Carina kunde så mycket mer om, de hade en initierad diskussion om sakernas tillstånd – allt från stadgar till ledarskap.

Det andra ämnet var litet mer storvulet. Jag hade efter ett möte, som Margot Wallström bjudit in till, börjat skriva på ett papper med titeln ”Hur ska vi förstå den tid vid lever i ”. Det skulle handla om den långa politiska våg som imploderade 2008, när den anglo-amerikanska bankkrisen slog till och skapade det ”explosive empty room” som vi nu befinner oss i, när vi inte vet vart världen är på väg.

Ett av de scenario som vi talade om var mardrömslikt: ett Europa i politisk upplösning under ledning av Storbritanniens konservativa regering i parallell utveckling med nationalistiska partier i Frankrike, Tyskland, Italien, Polen och Ungern – med en kallt beräknande president Putin i öster och med en excentrisk och lynnig president Trump i väster, som vill innesluta USA bakom nya murar,  omfamna Putin och skapa nya intressesfärer.

Då, i juni, var detta ett mardrömliknande scenario. Nu, i november, är detta på väg att bli ”vår tid”.

Är vi på väg tillbaka in i ”Den Mörka Dalen”, nationalismens och främlingsfientlighetens värld, eller finns det någonstans en ny global deal, en öppen värld men också en värld av social rättvisa,  som kan ge hopp?

Det var ett ämne som Jan O hade många synpunkter på. Det blev  början på ett samtal –  ett samtal utan avslutning.

Så hade vi – i en ständigt pågående diskussion under 50 år – rört oss från svensk jordbrukspolitik och politisk gesällvandring till europeisk och global utveckling, frihandel och migration, ekonomisk och social utveckling, från 60-talets utvecklingsoptimism till 2010-talets mörknande horisonter.

Hur ska vi nu bättre kunna förstå den tid vi lever i när Jan O inte längre kan berika våra diskussioner och ingjuta optimism?

Jag tror att vi alla kan höra Jan Os engagerade röst och eviga optimism:  ”det här är viktigt, detta måste ni fortsätta att diskutera, har ni tänkt på det här? Har ni läst den här boken? Kommer ni ihåg det här …”

Så tror jag att Jan O skulle ha sagt, stående  – mitt i kretsen av gamla och unga vänner – lång, gänglig,  lätt framåtlutad, livligt gestikulerande och argumenterande!

Allas vår Jan O, en man av och för vår tid –  i Sverige, Norden och Europa!

---

Memo I: Arbetslinjen –
om min tid som chef för Arbetsmarknadsverket under 1980-talet

”Dagens Nyheters fråga om hur regeringen skulle se på den nye AMS-chefens idéer om arbetsmarknadspolitiken var relevant. Alltsedan Bertil Olsson i slutet av 50-talet blev GD hade det funnits en spänning mellan arbetsmarknadsverket och arbetsmarknadsdepartementet, eller inrikesdepartementet, som det hette på den tiden. AMS var en mycket kompetent organisation i daglig kontakt med en arbetsmarknad i ständig förändring (”arbetsmarknaden är varje morgon ny”) och Bertil Olsson hade skapat en tradition av handlingskraft och företagsamhet. Departementet hade ansvar för mångahanda frågor, hade blygsamma resurser för arbetsmarknadspolitiskt nytänkande, och hade en svår position mellan drivande ledningar för AMS å ena sidan och det mäktiga finansdepartementet å den andra”.

Läs mer: 

Memo I: Arbetslinjen – om min tid som chef för Arbetsmarknadsverket under 1980-talet

 

---

Memo II: Reallöner i stället för inflationslöner

– om stabiliseringsavtalet 1990-91

I januari 1991 träffades mer än hundra löneavtal över hela arbetsmarknaden med likartat innehåll och med löneökningar, som kraftigt avvek från tidigare inflationsdrivande avtal. Avtalen gällde för en period på 27 månader, en för svenska förhållande ovanligt lång avtalsperiod. De byggde alla på det stabiliseringsavtal, som en förhandlingsgrupp, utsedd av regeringen och ledd av Bertil Rehnberg hade förhandlat fram. Avtalen signalerade en ny tid i relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden och i den lokala lönebildningen. En arbetsgivare i ett mindre företag inom va-området beskrev effekterna av stabiliseringsavtalet på följande sätt: ”De ständiga kraven på lokala förhandlingar upphörde. Det blev tyst. Nu var det Rehnberg som gällde”.

Läs mer: 

Memo II: Reallöner i stället för inflationslöner – om stabiliseringsavtalet 1990-91

 

---

Bussplan Stockholm

– för tyst och ren trafik i innerstan

Syftet med Bussplan Stockholm är att visa hur Stockholm under de närmaste tio åren kan byta ut 330 bussar i innerstadstrafiken mot eldrivna bussar och därmed erbjuda stockholmarna en busstrafik som är tyst och ren.

Genom omställning minskar energiförbrukningen med mer än 70 procent, utsläppen av koldioxid med 65 procent, utsläppen av kväveoxider och partiklar med cirka 90 procent.  Bullret minskar radikalt – bussarna åstadkommer inte mer buller än vad som uppstår vid ett vanligt samtal. Dessa miljömässiga förbättringar kan uppnås med fortsatt god ekonomi. Stockholm kan bli en av de första huvudstäderna i världen att genomföra en genomgripande omläggning av busstrafiken för att skapa ett hållbart kollektivt transportsystem.

Läs mer:

Bussplan Stockholm – for tyst och ren trafik i innerstan 17 december 2014 eller

Bussplan Stockholm – presentation 27 februari NAG (2) (2)(pp).

 

---

Ingen kan gör allt, men alla kan ta hand om sin Östersjövik!

Det var mitt budskap vid en svensk-estnisk konferens i Tallinn om havsmiljö.

Läs mer:

Forum Ostersjon Kuressaare 20 February 2015 – final II

 

 

 

 

 

---

Min största förhandlingsframgång?

Jag blev för en tid sedan intervjuad av Joakim Aare om mina erfarenheter av att nå resultat genom förhandlingar. Joakim frågade mig om vad som är min största förhandlingsframgång. Här är mitt svar: ”Det är förhandlingen med ett 20-tal regeringar i Europa om att förlägga forskningsanläggningen ESS till Lund. Det var ett arbete som jag påbörjade 2004 och som var klart 2009. Då hade 17 länder ställt sig bakom förslaget att Sverige och Danmark skulle vara värdar för anläggningen, att den ska byggas i Lund och att datacentralen ska förläggas till Köpenhamn”.

Läs mer: Intervju om förhandlingsteknik

 

 

---

Nu har den dag kommit som vi fruktat

”Nu har den dag kommit som vi fruktat”. Det var under den rubriken jag talade på ABF  Stockholm häromdagen om finanskrisen 1992, om den dramatiska dagen och natten när det svenska banksystemet stod inför en total kollaps. Det behövdes en statlig bankgaranti – och en politisk överenskommelse över blockgränserna – för att förhindrade en total bankkollaps.

Läs mer:

Bryta ny mark – Bankkris och bankgaranti – ABF 3 november 2014

Medlingsinstitutet konferens den 3 november 2014 Bryta ny mark

 

---

Vad kan arbetsmarknadens parter göra när Riksbanken har gått i väggen?

I början på 1990-talet hade vi åtta procents inflation och praktiskt taget ingen arbetslöshet, i dag har vi åtta procens arbetslöshet och ingen inflation, nu ser vi deflation och stagnation som det stora hotet. Då var det arbetsmarknadens parter som genom stabiliseringsavtalet lade grunden för en sanering av Sveriges ekonomi. Nu måste frågan ställas vad arbetsmarknadens parter kan göra för att förhindra att Sverige sjunker ner i deflation och stagnation? `Den frågan ställde jag vid Medlingsinstiutets konferens häromdagen. Jag sa att jag inte har något svar, men att frågan bör sättas upp på dagordningen för de närmaste månadernas diskussion, publikt, men framför allt inom era organisationer. Ta gärna ett allvarligt samtal med riksbankschefen och be honom förklara hur ni kan hjälpa till!

Läs mer: 

Medlingsinstitutet konferens den 3 november 2014 Bryta ny mark