”Nu har den dag kommit som vi fruktat”. Det var under den rubriken jag talade på ABF Stockholm häromdagen om finanskrisen 1992, om den dramatiska dagen och natten när det svenska banksystemet stod inför en total kollaps. Det behövdes en statlig bankgaranti – och en politisk överenskommelse över blockgränserna – för att förhindrade en total bankkollaps.

Läs mer:

Bryta ny mark – Bankkris och bankgaranti – ABF 3 november 2014

Medlingsinstitutet konferens den 3 november 2014 Bryta ny mark

I början på 1990-talet hade vi åtta procents inflation och praktiskt taget ingen arbetslöshet, i dag har vi åtta procens arbetslöshet och ingen inflation, nu ser vi deflation och stagnation som det stora hotet. Då var det arbetsmarknadens parter som genom stabiliseringsavtalet lade grunden för en sanering av Sveriges ekonomi. Nu måste frågan ställas vad arbetsmarknadens parter kan göra för att förhindra att Sverige sjunker ner i deflation och stagnation? `Den frågan ställde jag vid Medlingsinstiutets konferens häromdagen. Jag sa att jag inte har något svar, men att frågan bör sättas upp på dagordningen för de närmaste månadernas diskussion, publikt, men framför allt inom era organisationer. Ta gärna ett allvarligt samtal med riksbankschefen och be honom förklara hur ni kan hjälpa till!

Läs mer: 

Medlingsinstitutet konferens den 3 november 2014 Bryta ny mark

– om stabiliseringsavtalet 1990-91

I januari 1991 träffades mer än hundra löneavtal över hela arbetsmarknaden med likartat innehåll och med löneökningar, som kraftigt avvek från tidigare inflationsdrivande avtal. Avtalen gällde för en period på 27 månader, en för svenska förhållande ovanligt lång avtalsperiod. De byggde alla på det stabiliseringsavtal, som en förhandlingsgrupp, utsedd av regeringen och ledd av Bertil Rehnberg hade förhandlat fram. Avtalen signalerade en ny tid i relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden och i den lokala lönebildningen. En arbetsgivare i ett mindre företag inom va-området beskrev effekterna av stabiliseringsavtalet på följande sätt: ”De ständiga kraven på lokala förhandlingar upphörde. Det blev tyst. Nu var det Rehnberg som gällde”.

Läs mer:

Memo II: Reallöner i stället för inflationslöner – om stabiliseringsavtalet 1990-91

 – om stabiliseringsavtalet 1990-91

I januari 1991 träffades mer än hundra löneavtal över hela arbetsmarknaden med likartat innehåll och med löneökningar, som kraftigt avvek från tidigare inflationsdrivande avtal. Avtalen gällde för en period på 27 månader, en för svenska förhållande ovanligt lång avtalsperiod. De byggde alla på det stabiliseringsavtal, som en förhandlingsgrupp, utsedd av regeringen och ledd av Bertil Rehnberg hade förhandlat fram. Avtalen signalerade en ny tid i relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden och i den lokala lönebildningen. En arbetsgivare i ett mindre företag inom va-området beskrev effekterna av stabiliseringsavtalet på följande sätt: ”De ständiga kraven på lokala förhandlingar upphörde. Det blev tyst. Nu var det Rehnberg som gällde”.

Läs mer: 

Memo II: Reallöner i stället för inflationslöner – om stabiliseringsavtalet 1990-91

På denna hemsida skriver jag om vad jag gjort och vad jag gör, om mina tre Memo-böcker och om projekt som jag är engagerad i – i HS2020/ElectriCITY i Hammarby Sjöstad, Medicon Village i Lund, Forum Östersjön på Gotland och Barnfilmbyn i Mariannelund i Småland.