”Do – or die”, var Boris Johnsons stridsrop när han tillträdde och lovade att genomföra Brexit den 31 oktober. Nu sitter han fast i den fälla som han själv gillrade. ”Do it” har fallit. Först beslutade parlamentet om en lag som förhindrar Brexit utan avtal. Sedan har EU förklarat att hans förslag till avtal för att lösa den irländska gränsfrågan inte duger för fortsatta förhandlingar. Är det ”die”som gäller? Om det inte blir en överenskommelse vid toppmötet den 17-18 oktober – mycket små chanser – måste Boris Johnson den 19 oktober skriva till Europeiska Rådet och begära förlängning. Detta har parlamentet bestämt. Detta vore för Boris Johnson ”to die”. Hans medarbetare i Downing Street 10 har vänt ut och in på lagen för att se om de kan hitta något kryphål. Juristerna har svarat att regeringen kommer att följa lagen, Boris Johnson har med en papegojas envishet upprepat att Storbritannien ska lämna EU den 31 oktober. Två motstridiga besked. Finns det något trick för att komma ut ur fällan? Så här skulle han kunna göra. Han följer lagen och skriver till EU och begär förlängning. Men han begär förlängning, inte för att fortsätta förhandlingarna utan för att genomföra ett nyval. Han motiverar detta med att parlamentet är handlingsförlamat och står i vägen för ”folkets vilja”. Därför behövs ett nyval. Opinionssiffrorna ser bra ut – i veckan hade han en ledning på 15 procent över oppositionsledaren Corbyn. Han skulle genom ett nyval kunna få egen majoritet med lojala Brexit-anhängare. Det finns två frågetecken i detta scenario: Det första är att han inte disponerar makten att utlysa nyval. Han måste få stöd av två tredjedelar av ledamöterna i parlamentet för att kunna få till stånd ett val. Kommer Labour och övriga oppositionspartier att ställa upp på ett nyval? De har sagt nej två gånger med hänvisning till att de vill säkerställa att det inte blir ett avtalslöst utträde. Kan de göra det en tredje gång? Det andra frågetecknet är om EU27 kommer att vilja bevilja en förlängning för att underlätta för Boris Johnson att vinna ett val och skaffa sig en majoritet för Brexit utan avtal. Svårt beslut – men vad är alternativet? Om två veckor vet vi svaret på nästa avsnitt i ”The House of Commons”.

Boris Johnson är en vinnare, som riskerar att förlora allt, skrev jag i ett inlägg i samband med hans tillträde för sex veckor sedan. Efter den gångna veckans kalabalik i det brittiska parlamentet ligger det nära tillhands att räkna ut Boris Johnson. Den kommande veckan kan bli slutet för honom som premiärminister. Men de senaste opinionsundersökningarna talar ett annat språk.

I den senaste opinionsundersökningen från YouGov i slutet på veckan fick Tory 35 procent, oförändrat, Labour 21, – 4, Liberalerna 19, +3, och Brexit-partiet 12 procent, + 1. I kommentarsfältet hittade jag följande: ”Imagine what the figures would look like if Boris had had a *good* week”.

Hur kan det komma sig?

Boris Johnson håller på att förvandla Tories till ett Brexit-parti. Han har hemförlovat parlamentet i fem veckor. Han rensar via sms ut 21 parlamentsledamöter som röstade emot honom i veckans avgörande omröstning, inklusive Winston Churchills sonson. Hans bror, Jo Jonsson, och arbets- och pensionsministern, Amber Rudd, avgår i protest. Fler avgångar väntas. Han har högst egenhändigt skapat bilden av kaos i brittisk politik. Det är Boris mot parlamentet. Han är till och med beredd att vägra följa den lag som Parlamentet kommer att besluta om på måndag. Den lagen föreskriver att han antingen måste ha en överenskommelse med EU om utträdet eller begära förlängning fram till januari 2020. Hur kan man bete sig så om man vill regera ett land?

Boris Johnson vill inte ha någon överenskommelse med EU – han har, så vitt jag förstår, ingen idé om hur den skulle se ut. Han vill att Storbritannien ska lämna EU utan avtal och han vill få till stånd ett nyval så fort som möjligt. Hans väljarbas är Brexitväljarna som inget hellre vill än att Storbritannien lämnar EU. De har ingen sympati för de nu uteslutna Tory-ledamöterna. Vi röstade för Brexit, låt oss få det gjort, undan med dem som står i vägen! De har inget förtroende för ett parlament, som inte kan genomföra folkets vilja..

Hotet mot hans regering och hans parti kommer inte från Labour och Liberalerna och de andra partierna utan från ett parti som inte finns i parlamentet, Brexit-partiet. Skulle Boris Johnson misslyckas att ta Storbritannien ut ur EU den 31 oktober kommer Nigel Farages Brexit-parti att ställa upp i nyvalet och splittra Tory-parti på längden och tvären och förnedra Boris Johnson. Om utträdet skjuts upp efter den 31 oktober skulle Tories förlora massor av väljare Det är skälet till att allt, som Boris Johnson nu gör, står i konflikt med alla brittiska och parlamentariska traditioner. Brittisk politik styrs av ett parti som inte finns representerat i parlamentet, Niegel Farages Brexit-parti. Boris Johnsons närmaste medarbetare, Dominic Cummings, är en femtekolonnare, som är Frages man i Downing Street 10. Farage har redan signalerat att han vill ha till stånd en valsamverkan. Valrörelsen är redan väl förberedd ”The People aginst the Parliament” och Boris Johnson kommer att presentera sig som den som representerar ”the will of the people”.

Kommer han att lyckas? ”The jury is still out”. Men de parlamentariska och legala hindren ser svåra ut för honom.

Det vi upplever nu är ett politiskt drama av ett slag vi aldrig tidigare skådad i en väl etablerad demokrati. Dags att börja tänka tanken på vad som kommer att hända, när de politiska besluten är fattade, när Brexit genomförs – eller ställs in. Är det någon som tror att den andra sidan bara kommer att svälja förlusten när de ekonomiska och sociala konsekvenserna blir kännbara? Regeringen har i scenariot för avtalslöst utträde räknat med ”civil obedience”. Finns det någon gräns för civil olydnad? Och vad kommer Brexit-anhängarna att göra om Brexit skulle ställas in? Vågar vi tänka tanken på vad extremhögern kommer att kunna ställa till med i det land som vi känner som världens äldsta demokrati, det stabila och civiliserade samhället?

Churchill ville få till stånd ett Europas förenta stater. Margaret Thatcher ville skapa en effektiv gemensam europeisk marknad. David Cameron ville att Storbritannien skulle vara kvar i EU. Boris Johnsson bryter den långa politiska traditionen och ska vända Europa ryggen i en ”clean break” den 31 oktober. Storbritannien befinner sig i en akut parlamentarisk kris – parlamentet har inte förmått fatta beslut om hur Brexit ske genomförs, nu tycks det vara omöjligt att förhindra ett dramatiskt avtalslöst utträde. Två frågor: 1. Hur ska vi förstå det som Boris Johnsson håller på med? 2. Är han ostoppbar – vad vill hans opponenter från höger till vänster göra?

1. Så här utläser jag Boris Johnsons strategi. Han har begärt att EU27 ska kapitulera och överge Irland (gränsfrågan, backstop, freden) innan han är beredd att förhandla. Genom att ställa krav på det sättet har han markerat att han inte vill få till stånd några förhandlingar. Förklaringen är att Brexit är en andrahandsfråga för Boris Johnson. Det är den existentiella striden mellan det konservativa partiet och Nigel Farages Brexitparti, som är den överordnade frågan. Gör BJ eftergifter till EU27, kommer han att framställas som en förrädare. Då står Brexit-partiet som segrare och Tories är borta som det statsbärande konservativa partiet, One Nation Conservatives, för lång tid framöver. Det enda som duger i denna kamp på liv och död på den yttersta brittiska högerkanten är därför ett avtalslöst utträde: ”deliver or die”, hotar Farage. Det är den formel som nu bestämmer den brittiska regeringens politik. Det bekräftades av de besked som Boris Johnsons chefsförhandlare, David Frost, gav i Bryssel häromdagen – han ville veta hur man skulle kunna omstarta förhandlingarna om ett handelsavtal, när väl landet hade lämnat EU!
2. Vad tänker opponenterna inom Tories, Labour och de andra partierna? De har två sätt att stoppa honom: avsätta honom genom en misstroendeförklaring eller lagstifta mot ett avtalslöst utträde. Men opponenterna är splittrade. Jeremy Corbyn förbereder en misstroendeförklaring med syfte att avsätta Boris Johnson. Sedan vill Corbyn leda en övergångsregering, ”caretaker government”, som ska begära förlängning av Artikel 50 och utlysa nyval. Men det finns ingen enighet om att låta labour leda en sådan ”government of national unity”. Liberalerna vägrar att öppna dörren till Downing Street 10 för Jeremy Corbyn.

Den andre tungviktaren är förre finansministern Philip Hammond. Han vill ändra lagstiftningen för att tvinga Boris Johnson att söka en förlängning. Han påminner om att Tories 2017 gick till val på “a smooth and orderly departure from the EU”, och “a deep and special partnership with our friends and allies across Europe”. Han beskriver Boris Johnsons planerade ”clean break” som ett förräderi mot folkomröstningen. Misstroendeförklaring eller blockerande lagstiftning – den frågan kommer att diskuteras intensivt under de närmaste veckorna.
3. Boris Johnson är beredd att sitta kvar , även om parlamentet skulle rikta ett misstroende mot honom. Han kommer att kunna utlysa ett nyval och skicka hem parlamentets ledamöter, så att de inte kan utöva sin makt. UK kraschar ut ur EU eftersom ingen kan förhindra att det sker. Så tänker han och hans rådgivare i Brexit-bunkern i Downing Street 10.
4. Talmannen Bercow förklarar att han kommer att göra allt för att parlamentet ska utöva sin makt, när Parlamentet är tillbaka den 3 september – “with every breath in my body”. Då börjar den stora oredans tid i brittiska politik. En vecka senare kommer den stora sammandrabbningen. Sen har partierna sina årskonferenser i mitten och slutet av september. Det blir BJs stora föreställning om hur han ska ta Storbritannien ut ur EU och hur han ska genomföra den förestående valrörelsen.
Kredd till illustratören Miles Cole och The New Statesman för bildmontaget!

Nu är Boris Johnson utsedd till ledare för det regerande brittiska högerpartiet, the Tories. Därmed blir han, om inget oförutsett inträffar, i morgon, onsdag, Storbritanniens premiärminister. Det är två saker som man ska minnas när det gäller Boris. Det ena är att han är en vinnare. Det andra är att han riskerar att förlora allt – Brexit, regeringsmakten, sin egen självbild ”I can fix it”.

Först Boris, vinnaren. Som student i Oxford, fräck och fyndig, vann hann de interna debatterna och blev ordförande i The Oxford Union. År 2001, 37 år gammal, vann han valet i valkretsen Henley och fick plats i parlamentet. 2008 vann han borgmästarvalet i London, fyra år senare upprepade han segern. År 2015 vann han valet i Uxbridge och fick på nytt en plats i parlamentet. Därifrån ledde han Brexit till seger i folkomröstningen 2016. Nu, tre år senare, har han – i kamp med de mest erfarna Tories-politikerna – vunnit partiledarvalet.

Oövervinnlig? En nutida Churchill? Ja, så känner han sig säkert själv. Men kan han ”fix it”?

Efter denna långa rad av segrar riskerar han nu att förvandlas till en politisk Kamikaze-pilot, som förlorar allt. Han har lovat att Storbritannien ska lämna EU senast den 31 oktober, även om det inte finns något avtal med EU om utträde. Men för en sådan Big Bang Brexit finns det inte någon majoritet i Parlamentet; det visade sig i förra veckans omröstning, där ministrar och 17 MPs röstade emot ett avtalslöst utträde – ett första nederlag, redan innan han tillträtt. Sen dess har ytterligare ett antal ministrar hoppat av. Det betyder att hans hot om ”do it or die” blir löst prat. EU27 tror inte på honom. Lagt kort ligger. Om Storbritannien begär en ny deadline och är kvar efter den 31 oktober, vilket EU är berett att gå med på, har Boris inkasserat sitt andra nederlag. Han kan inte regera vidare på det försvagade mandat som Theresa May fick 2017. Han blir tvungen att utlysa ett nyval sent i höst eller början på nästa år. Han leder ett djupt splittrar parti som lever farligt; det visade resultaten i kommunalvalet och EU-valet i maj. Kan han ”fix it?” Ett nyval utan att ha levererat Brexit är detsamma som att bjuda ut Tories till reaförsäljning till Nigel Farages Brexit-parti.

Skulle han – trots Parlamentet motstånd – lyckas ta landet ut ur EU utan avtal, kommer han att bli ansvarig för det ekonomiska kaos som uppstår, kanske en finanskris. Oavsett om han misslyckas med att ta Storbritannien ut ur EU eller om han gör det genom en Big Bang Brexit, kommer han att bära det politiska ansvaret. Hur länge kommer han då att vara kvar som partiledare och premiärminister? Han kan snart vara tillbaka på Ruta 1, där han startade som journalist i The Times och blev avskedad på grund av påhittade nyheter, ”fake news”.