Hur har Theresa May använt helgerna för att få de 117 ledamöterna i Tory, som ville avsätta henne före jul, att stödja hennes Brexit-avtal, när det kommer upp för omröstning den 15 januari? Hon har bara ett enda argument kvar: “Take it – or I will leave it. The Big Bang Brexit-mess is yours!” Men biter det på dem som helst av allt vill bli av med henne? Knappast! Ett förödmjukande nederlag i Parlamentet är den mest sannolika utgången. Vad blir nästa steg?
1. Stanna klockan är ett alternativ, dvs skjuta upp Brexit till slutet av juli för att ge den brittiska regeringen tid ”to get its act together”. EU27 och EU-kommissionen sägs vara beredda att ge en respit, men då måste det finnas goda skäl att tro att regeringen lyckas att hitta en väg ut ur detta politiska kaos.
2. Om britterna får en respit, vad ska de göra under den tiden? Folkomröstning? Theresa May är emot, Jeremy Corbyn är emot, men pressas av sina egna. Om en ny folkomröstning skulle genomföras, skulle splittringen bli ännu djupare: The People´s Vote 2019 mot The Will of the People 2016. Nyval?- aldrig så längre Tory kan hålla ihop sin bräckliga majoritet.
3. Använda tiden till att förbereda för Big Bang Brexit? Ja, det pågår redan på alla håll. Lager av medicin och mat läggs upp, färjekapacitet handlas upp för att minska trycket mot Dover. Till och med militära styrkor har avdelats för att kunna hålla ordningen uppe. Regeringen har satt av ett belopp motsvarande 20 miljarder kronor för att förbereda Big Bang Brexit. Industrin, bankerna, flyget – alla är i full gång med åtgärder för att begränsa skadorna.

The Irish Times beskrivning av av Theresa May får avsluta min sista Brexit-kommentar för året: “With no apparent way out, May trudges forward into 2019 at the head of a divided government and a hostile Parliament into the most perilous months in Britain’s post-war history, visionless, stubborn and indefatigable”.

Putin och Trump står redo att applådera Global Britain, när det genom en Big Bang frigör sig från Little Europa, och ska segla sin egen sjö ….

Här är länken till the Irish Times artikel, som ger en god översikt över vad som hänt under året: https://www.irishtimes.com/news/world/uk/theresa-may-visionless-stubborn-and-indefatigable-1.3739527

Låt oss ta Donald Trump på orden, försöka förstå hur illa kan det gå, och fundera på hur Sverige ska styras de närmaste fyra åren, när den internationella ordningen brakar samman. Så här kan hotbilden se ut.

USA: Trump har redan underminerat den internationella ordning som vi vant oss vid, FN, frihandeln, WTO, den europeiska säkerhetsordningen, NATO. Trump fortsätter att trappa upp konfliktnivån i de internationella relationerna – och motsättningarna inom USA. Han skapar nu den politiska miljön för ”en stark man” som kan åsidosätta den etablerade ordningen. Vi kommer att se mer av amerikanska trollfabriker av typ Breitbart, Cambridge Analytica och andra nya digitala maktredskap. Vi får antagligen se mer av hur Trumps diplomatiska sändebud intervenerar till förmån för ytterhögern – såsom den amerikanske ambassadören nu gör i Tyskland.

Europa: Förhandlingarna om Brexit är på väg mot ett sammanbrott, UK på väg mot stupet. Italien bildar tillsammans med Ungern och Polen en grupp som inom EU attackerar den rättsordning som EU representerar. Tysklands nya regering är redan splittrad, snart kommer en regeringskris. Hur länge kommer Merkel att vara kvar. Vem – eller vad – kommer efter henne?

Ryssland: Putin och Trump har ett gemensamt intresse att försvaga EU. Putin på grund av sanktionerna efter ockupationen av Krim. Ryska och amerikanska trollfabriker intervenerar i nationella val och EU-valet 2019 mot de partier som är stabiliserande och till förmån för extremhögern.

Handel och ekonomi: Handelskriget trappas upp. Börsen svajar redan som en följd av det begynnande handelskriget. Den ekonomiska tillväxten bromsas upp, en ny finanskris kommer inom de närmaste åren. USA och många andra länder svarar inte med en aktiv ekonomisk politik utan med ännu mer protektionism. Som på 1930-talet. Arbetslösheten växer snabbt. Trump och hans efterföljare riktar missnöjet mot andra länder, det är innebörden av ”America first”. De internationella relationerna försämras ännu mer.

Den långa vågen: Finanskrisen 2008 var slutet på globaliseringens långa väg, vi är nu inne i en ny våg, en motreaktion, en våg av nationalism, protektionism och främlingsfientlighet. Hur länge kommer den att vara?

Hur ska Sverige regeras i denna mörka tid: vem inom de politiska partierna tänker igenom vad sammanbrottet i den internationella ordningen kommer att betyda för Sverige? Vem tänker igenom handlingsalternativen och strategierna för en kommande regering?

I den allmänna debatten kommer det att ställas krav på att partierna ska samarbeta. Då är frågan hur partierna ska hantera de dilemman som ligger inbäddade i ett sådant samarbete:

– Svenska folket vill att partierna samarbetar, men de partier som tar regeringsansvar, bestraffas av väljare som avgör val, kalla dem nyckelväljare snarare än marginalväljare.
– En regering behöver en opposition, för att ge medborgarna ett kritiskt alternativ. Risken är stor att hamna i samma situation som Tyskland, där högerytterpartiet AfD är det ledande oppositionspartiet.
Så här långt har jag kommit när jag tänker på Sverige i världen under de kommande åren – mer frågor än svar. Vill gärna spela över detta scenario till samhällsintresserade vänner för diskussion här på FB! Hur tänker ni? Vilka råd vill ni ge till dem som i höst ska bilda någon form av koalitionsregering för att styra Sverige under fyra svåra år?

Trump säger att USAs ekonomiska problem beror på att andra länder behandlar USA som en spargris som man plockar pengar ur. ”We charge a country 0 to sell their goods, and they charge us 25, 50 or even 100 per cent”. Därför ska han nu höja de amerikanska tullarna för att tvinga andra länder att sänka sina tullar, så att USA kan öka sin export och minska sin import.

Detta är ”fake news”. Så här ligger det till:

1. Ja, USA har ekonomiska problem, men Trump missförstår dem. USA har underskott i affärerna med omvärlden.Men underskotten beror inte på att EU, Kanada och Japan tar ut höga tullar på importen från USA. De beror på att den amerikanska konsumtionen är hög vilket i sin tur beror på att amerikanska banker är villiga att låna ut pengar till konsumtion och investeringar.

2. Tullarna i världen är lägre än de har varit i 150 år, enligt en amerikansk think tank, The Peterson Institute. Tullarna för industrivaror från USA till EU är i genomsnitt 1,4 procent och till Kanada 2,1 procent. När företag i EU exporterar till USA är tullnivån på industrivaror i genomsnitt 1,6 procent, företag i Kanada betalar i genomsnitt 1.3 procent – allt enligt WTO. Hur kan Trump tala om 25, 50 och 100 procent? Det kan handla om högre tullar för livsmedelsprodukter. Men det kan också vara så som Paul Krugman, amerikansk ekonom och Nobelpristagare, har sagt. Han tror att Trump uppfattar den moms som läggs på varor som handlas i EU för en tullavgift. Så är det inte – momsen gäller alla varor lika, oavsett om de tillverkas i USA och exporteras till EU, eller om de tillverkas och handlas i EU.

3. Trumps missförstånd har nu lett till att G7, gruppen av sju ledande industriländer, är splittrad. Det bekräftades vid toppmötet i Kanada i veckoslutet. Han tycks föredra att förolämpa vänligt sinnade länder och i stället göra politiska affärer med Rysslands Putin, Kinas Xi Jinping och Nordkoreas Kim Jong-un. I stället för G7, med demokratiskt valda ledare, satsar han på ett G4 med auktoritära ledare.

Hur länge kommer republikanska partiet att stå ut med detta? Och vad kommer de amerikanska väljarna att säga om detta när de i november ska välja ledamöter till senat och representanthus? Senator McCain har redan uttalat sig och sagt att Trump inte talar för USA: “To our allies: bipartisan majorities of Americans remain pro-free trade, pro-globalization & supportive of alliances based on 70 years of shared values. Americans stand with you, even if our president doesn’t”. Hård dom mot en sittande president från en ledande – och levande – person i det republikanska partiet:

 

 

 

 

Kommentarer vid Medlingsinstitutets konferens den 20 februari 2018

Tack för den gedigna rapporten om Avtalsrörelsen och lönebildningen 2017 – mycket informativ, ett gott bevis på hur väl de partsbaserade förhandlingarna fungerar. Det är lätt att förstå att president Macron i Frankrike gärna tar till sig de svenska erfarenheterna nu när han ska formulera en ny fransk modell.

Jag vill kommentera rapporten genom att ställa några frågor. Jag ställer frågorna i egenskap av en nyfiken betraktare, inte som en expert på lönebildning.

Min första fråga är – hur klarar parterna det ekonomisk-politiska testet? Den frågan kan delas upp i tre delar:

• Stabilitet – bidrar era avtal till samhällsekonomisk balans och stabilitet?
• Produktivitet – främjar avtalen produktivitet och omställning på arbetsmarknaden?
• Fördelning – ska avtalen bidra till ökad lönespridning, som en del ser som angelägen, eller ska de bidra till att minska klyftorna?

Eftersom jag var med i skiftet mellan 1980- och 1990-talen när stabiliseringsavtalet räddade den svenska förhandlingsmodellen kan jag med gott samvete säga att industriavtal, medlingsinstitut, märket och allt det andra som ni har gjort befriat oss från den gamla tidens obalanser, inflation.

Trots det vill jag fråga om ni bidragit till samhällsekonomisk balans och stabilitet i övrigt? Vi har nu ett allmänt accepterat stabilitetsmål i den svenska ekonomin, riksbankens mål med 2 procents inflation. Den svenska riksbanken har liksom den europeiska legat under detta mål och tvingats hålla låga räntor och bedriva en kraftfull stimulanspolitik under flera år. Vi befinner oss i en stark återhämtning i hela den europeiska ekonomin, men vi har samtidigt minusräntor.

Ekonomin går bra, räntorna låga – är inte det väldigt bra? Nej, vi kan inte räkna med att ekonomin ska befinna sig i ständig och god tillväxt. Det kommer en nedgång, frågan är inte om utan när. Hur ska en sådan hanteras? I normala tider ska centralbankerna göra en stor insats genom att sänka räntorna. Man brukar säga att det behövs ett utrymme på 300 – 400 punkter för att sänka räntorna och bidra till att hålla emot i nedgången. Det finns inget sådant utrymme varken i Euro-zonen eller i Sverige.

Man kan – för att vara provokativ – säga att arbetsmarknadens parter har varit till föga hjälp. Riksbanken har tvingats vara hyperaktiv och står nu utan ammunition när den goda tillväxten så småningom avlöses av en nedgång – i världen, Europa och Sverige. Jag ska inte ge några goda råd, bara säga att det är hög tid för eftertanke! Är det bra att ha ett hemsnickrat märke eller är det bättre att använda riksbankens stabiliseringsmål och till det lägga förväntad produktivitet?

Den andra frågan handlar om förändringar i relativlönerna för att klara behov inom olika sektorer. Hur ska ni skapa utrymme för sådana förskjutningar och hur ska ni skapa mekanismer inom och mellan organisationerna för att göra sådana förändringar så smärtfria som möjligt?

Den tredje frågan gäller avtalens roll för inkomstfördelningen – ökad lönespridning som starka grupper gärna ser, eller låglönesatsningar och eller höjning av kvinnolönerna?

Låt mig nu växla från lönebildning till inkomstfördelning. Jämfört med de angloxaxiska länderna är inkomstfördelningen mindre utmanande i Sverige, men vi kan se att kurvorna börjar gå isär. Hur mycket av detta kan parterna i framtiden hantera, i ”predistribution”, för att använda ett engelskt uttryck, och hur mycket måste hanteras via politiska åtgärder, ”redistribution”.

Det hör till saken att de ledande internationella organisationerna – IMF, WB och OECD – nu uppmanar regeringarna att ta de växande klyftorna på stort allvar. Växande klyftor är inte bara ett socialt problem, de är också ett ekonomiskt problem, de utgör ett hinder för den ekonomiska tillväxten. Starkt budskap från organisationer som för tio år sedan drev en helt annan linje.

Detta om lönespridning och växande klyftor och om de internationella rekommendationerna är frågor som ni måste ta på stort allvar under de kommande åren.

Låt mig till dessa frågor det ekonomisk-politiska testet, lägga en annan utmaning, den om den allt mer digitaliserade arbetsmarknaden – i form ”gig”, påhugg och ökad otrygghet.

Detta är den stora framtidsfrågan för er som ska ta den svenska modellen vidare. Det finns inte tid att gå in på den här – jag vill bara lämna över frågan om hur man organiserar arbetslivet i framtiden när arbetstagarna möter en arbetsgivare i form av en digital plattform. Behövs det något helt nytt för att hantera den digitala utvecklingen? Behövs det någon form av social plattform för att matcha de digitala plattformarna.