Hur klarar arbetsmarknadens parter det ekonomisk-politiska testet?

 

AL Medlingsinst 20 februari 2018

 

 

 

Kommentarer vid Medlingsinstitutets konferens den 20 februari 2018

Tack för den gedigna rapporten om Avtalsrörelsen och lönebildningen 2017 – mycket informativ, ett gott bevis på hur väl de partsbaserade förhandlingarna fungerar. Det är lätt att förstå att president Macron i Frankrike gärna tar till sig de svenska erfarenheterna nu när han ska formulera en ny fransk modell.

Jag vill kommentera rapporten genom att ställa några frågor. Jag ställer frågorna i egenskap av en nyfiken betraktare, inte som en expert på lönebildning.

Min första fråga är – hur klarar parterna det ekonomisk-politiska testet? Den frågan kan delas upp i tre delar:

  • Stabilitet – bidrar era avtal till samhällsekonomisk balans och stabilitet?
  • Produktivitet – främjar avtalen produktivitet och omställning på arbetsmarknaden?
  • Fördelning – ska avtalen bidra till ökad lönespridning, som en del ser som angelägen, eller ska de bidra till att minska klyftorna?

Eftersom jag var med i skiftet mellan 1980- och 1990-talen när stabiliseringsavtalet räddade den svenska förhandlingsmodellen kan jag med gott samvete säga att industriavtal, medlingsinstitut, märket och allt det andra som ni har gjort befriat oss från den gamla tidens obalanser, inflation.

Trots det vill jag fråga om ni bidragit till samhällsekonomisk balans och stabilitet i övrigt? Vi har nu ett allmänt accepterat stabilitetsmål i den svenska ekonomin, riksbankens mål med 2 procents inflation. Den svenska riksbanken har liksom den europeiska legat under detta mål och tvingats hålla låga räntor och bedriva en kraftfull stimulanspolitik under flera år. Vi befinner oss i en stark återhämtning i hela den europeiska ekonomin, men vi har samtidigt minusräntor.

Ekonomin går bra, räntorna låga – är inte det väldigt bra? Nej, vi kan inte räkna med att ekonomin ska befinna sig i ständig och god tillväxt. Det kommer en nedgång, frågan är inte om utan när. Hur ska en sådan hanteras? I normala tider ska centralbankerna göra en stor insats genom att sänka räntorna. Man brukar säga att det behövs ett utrymme på 300 – 400 punkter för att sänka räntorna och bidra till att hålla emot i nedgången. Det finns inget sådant utrymme varken i Euro-zonen eller i Sverige.

Man kan – för att vara provokativ – säga att arbetsmarknadens parter har varit till föga hjälp. Riksbanken har tvingats vara hyperaktiv och står nu utan ammunition när den goda tillväxten så småningom avlöses av en nedgång – i världen, Europa och Sverige. Jag ska inte ge några goda råd, bara säga att det är hög tid för eftertanke! Är det bra att ha ett hemsnickrat märke eller är det bättre att använda riksbankens stabiliseringsmål och till det lägga förväntad produktivitet?

Den andra frågan handlar om förändringar i relativlönerna för att klara behov inom olika sektorer. Hur ska ni skapa utrymme för sådana förskjutningar och hur ska ni skapa mekanismer inom och mellan organisationerna för att göra sådana förändringar så smärtfria som möjligt?

Den tredje frågan gäller avtalens roll för inkomstfördelningen – ökad lönespridning som starka grupper gärna ser, eller låglönesatsningar och eller höjning av kvinnolönerna?

Låt mig nu växla från lönebildning till inkomstfördelning. Jämfört med de angloxaxiska länderna är inkomstfördelningen mindre utmanande i Sverige, men vi kan se att kurvorna börjar gå isär. Hur mycket av detta kan parterna i framtiden hantera, i ”predistribution”, för att använda ett engelskt uttryck, och hur mycket måste hanteras via politiska åtgärder, ”redistribution”.

Det hör till saken att de ledande internationella organisationerna – IMF, WB och OECD – nu uppmanar regeringarna att ta de växande klyftorna på stort allvar. Växande klyftor är inte bara ett socialt problem, de är också ett ekonomiskt problem, de utgör ett hinder för den ekonomiska tillväxten. Starkt budskap från organisationer som för tio år sedan drev en helt annan linje.

Detta om lönespridning och växande klyftor och om de internationella rekommendationerna är frågor som ni måste ta på stort allvar under de kommande åren.

Låt mig till dessa frågor det ekonomisk-politiska testet, lägga en annan utmaning, den om den allt mer digitaliserade arbetsmarknaden – i form ”gig”, påhugg och ökad otrygghet.

Detta är den stora framtidsfrågan för er som ska ta den svenska modellen vidare. Det finns inte tid att gå in på den här – jag vill bara lämna över frågan om hur man organiserar arbetslivet i framtiden när arbetstagarna möter en arbetsgivare i form av en digital plattform. Behövs det något helt nytt för att hantera den digitala utvecklingen? Behövs det någon form av social plattform för att matcha de digitala plattformarna.