Den amerikanska paradoxen: envälde som vinnande vallöfte i en demokrati!

/0 Kommentarer/i /av
Ja, så är det. På mindre än tio år har Donald Trump etablerat ett envälde – utan att behöva ändra i konstitutionen.
För att förstå den amerikanska paradoxen måste vi dyka ner i ”the popular vote ”, nu när rösterna i de 174.000 valdistrikten snart är räknade och redovisade.
Trump har inte bara vunnit ”the popular vote” med 2,5 miljoner röster. Han har också överträffat sig själv! Trump har samlat mer än 78 miljoner väljare, 15 miljoner fler än 2016, 4 miljoner fler än 2020. Trots allt som hänt under de gångna åren har förtroendet för honom ökat: de fyra kaotiska åren i Vita Huset, den misskötta pandemin, hans roll i upploppet den 6 januari, rättegångarna, de fällande domarna, den gaggiga valrörelsen.
Varför – och varifrån kom dessa väljare?
Trump har identifierat – och förstärkt – det amerikanska folkets missnöje med samhällsutvecklingen. Det övergripande budskapet ”Amerika är på fel väg” har byggts under med kritiken mot de ökade levnadskostnaderna (inflationen), de öppna gränserna (invandringen och importen) och USAs globala roll ( krigen och krigskostnaderna).
Han lyckades få en majoritet av väljare att minnas de gångna årens inflation och glömma att den amerikanska ekonomin i dag är den starkaste i världen.
Han har fått väljarna att känna att det är omvärlden som är ond och det är emot den som USA måste hålla stånd. Det behövs en stark man – Donald Trump – ”only I can fix it”.
Den amerikanska väljarkåren – de som är röstberättigade – uppgår till cirka 240 miljoner personer. Dessa kan delas upp i tre stora grupper:
• Republikanerna, som genom Trump samlat mellan 78 och 79 miljoner väljare – aldrig tidigare har så många röstat på republikanerna. 16-18 miljoner fler än vad George W Busch fick 2004 och McCain 2008!
• Demokraterna, som genom Harris fick omkring 76 miljoner röster, mycket fler än i Obamas och Clintons val! Men 5 miljoner färre än i Bidens val 2020.
• Den tredje gruppen, den största, är de 85 miljoner som inte röstar – ”the Deep People” för att travestera ett amerikanskt uttryck för reell eller potentiell makt. Inte särskilt intresserade av politik, men kan mobiliseras. Vilket Trump visat genom att bygga upp Republikanernas väljarkår från cirka 60 miljoner på 2010-talet till närmare 80 miljoner väljare nu 2024.
Det som vi uppfattar som ”fascistiskt” i Trumps budskap, den starke mannen, som vill vara diktator för en dag – eller längre? – är inte någon belastning inför stora delar av den amerikanska väljarkåren, snarare en tillgång. Därför har argumentet om extremism och fascism inte haft den effekt som Demokraterna – och avvikande Republikaner – hade trott.
Denna position har han uppnått genom att i grunden stöpa om det republikanska partiet – globalisternas, frihandlarnas och militärernas parti – till ett nynationalistiskt parti, göra alla till lojala ja-sägare, och förfölja dem som inte vill räta in sig i ledet. Republikanernas själ har gått förlorad, alla som vill vara med och styra är nu Trumpikaner.
Nu har han makten över Republikanska partiet, Vita Huset, Senaten, Representanthuset och Högsta Domstolen. Nu är han den ”Strongman” som han erbjöd väljarna – och som nästan 79 miljoner amerikaner röstade på. Nu kan han attackera ”the Deep State”, genomföra utrensningar och sätta in politiska ja-sägare.
Man kan se det amerikanska valet som en folkomröstning mellan envälde och demokrati. Trump underblåste och förstärkte missnöjet med demokratin så som vi känner den. Enväldet segrade.
Men det är kanske att gå för långt? Frågan kvarstår dock: kommer den amerikanska konstitutionen med dess ”checks and balances” att kunna fungera under dessa fyra år och möjliggöra ett demokratiskt val 2028?
”The jury is still out” – i fyra långa år.
Källor: Jag använder SVTs Val i USA: Preliminärt valresultat i USA | SVT Nyheter som i sin tur bygger på Associated Press sammanräkning av valresultatet från 174 299 valdistrikt. Där finns en rubrik som heter Folkets röst och som redovisar rösterna för Trumps respektive Harris med en översikt över tidigare val från 1984 och framåt. En ännu @senare sammanräkning finns här https://www.economist.com/…/us-2024…/results/president Då var 98 procent av valdistrikten räknade.

Birgitta Dahl – mina minnesbilder

/0 Kommentarer/i /av
Mitt första minne av Birgitta går tillbaka till 1965. Jag arbetade på Aftonbladet och hade bland annat hand om inkommande debattartiklar. Vi fick in en artikel från en för mig helt okänd person vid namn Birgitta Kettner. Den handlade om internationellt bistånd och svensk solidaritet. Välskriven, uppfordrande. Den passade bra in på Aftonbladets ledarsida. Det var, tror jag, Birgittas första inlägg i en tidning som nådde ut till flera hundra tusen läsare. Det skulle bli mer av det.
Mitt nästa minne av Birgitta är från mitten av 1970-talet. Birgitta hade i flera år verkat för att moderskapsförsäkringen skulle ersättas med en föräldraförsäkring. Hon hade agiterat, motionerat och bildat allianser och fått till stånd en lag om delad föräldraförsäkring. 1974 trädde reformen i kraft, 1975 förlängdes försäkringen till 210 dagar som föräldrarna skulle kunna dela. På hösten det året föddes Carinas och min första dotter, Ami. Vi var överens om att dela ansvaret, Carina stannade hemma de fyra första månaderna, jag tog de tre följande. Det blev litet ståhej omkring detta. Jag var då statssekreterare och 1976 var valår. Skulle jag kunna få ledig från mitt jobb? Frågan gick hela vägen upp till Olof Palme som förklarade att om vi stiftat en lag, så måste den också gälla dem som arbetar i regeringskansliet.
Min tredje minnesbild är från 1990. Jag blev då finansminister i Ingvar Carlssons andra regering. I den ingick Birgitta Dahl som miljöminister. Hon var en av regeringens mest erfarna ledamöter – 21 år i riksdagen, 8 år i regeringen, kunnig, engagerad, envis. Det var en tid av stora och viktiga beslut: stabiliseringsavtalet för att få ordning på arbetsmarknaden och få ner inflationen, den stora skatteformen, EU-medlemskapet. Därtill en ny miljöpolitik, som Birgitta och hennes departement formulerade och förhandlade med mina medarbetare i Finansen. I den komplicerade beredningen hade Leif Pagrotsky mitt uppdrag att medverka, vilket han gjorde på ett mycket konstruktivt sätt. Det blev ett gott resultat med mål för minskade utsläpp, skydd för havsmiljön och skydd för naturresurser. Till detta kom att vi – som ett av de första länderna i världen –samma år införde koldioxidbeskattning.
Några år senare, 1994 valdes jag in i riksdagen som representant för Jönköpings län. Bland det första jag som riksdagsledamot fick delta i var valet av ny talman – Birgitta Dahl!
Så minns jag henne – från hennes första debattinlägg 1965 till valet av henne till den högsta positionen i vår parlamentariska demokrati!
Bild: TT

Från medlemskapsinitiativ 1990 till folkomröstning 1994 – ”the inside story” – Centrum för europaforskning i Lund, 13 november 2024

/0 Kommentarer/i /av

Politiska beslut växer som regel fram i en lång process. Men det finns tillfällen och händelser som markerar början och slutet av ett sådant skede. Så också med beslutet att ansluta Sverige som medlem i den Europeiska Unionen.

Om man vill kan man gå tillbaka till december 1961 och säga att det var där processen började, när den svenska regeringen lämnade in den första ansökan om ”associering” till EEC.

Om man vill vara mera strikt sätter man 1990 som det första årtalet och 1994, folkomröstningen, som avslutningen på processen. Det är denna process över fyra år som jag ska beskriva – och jag ska ta er med till tre platser, där jag deltog i förberedelser och omröstning:
– Först till statsministerns kontor på Rosenbad den 21 oktober 1990, när avsiktsförklaringen formulerades och skrevs ner på papper, till riksdagsgruppens möte ett par dagar senare, och till presskonferensen i andrakammarsalen i gamla riksdagshuset, när regeringen offentliggjorde beslutet om medlemsansökan.
– Därefter ska jag ta er med till Bryssel i mars 1991, till ett möte med Jacques Delors där färdplanen för det svenska medlemskapet mejslades ut, inklusive folkomröstningen.
– Sedan till folkomröstningsdagen den 13 november 1994 i min Stockholmsförort, när jag röstade och sedan delade ut röstsedlar för att på kvällen följa valvakan på TV och hålla kontakt med Jaques Delors om utgången av folkomröstningen.

Till sist ska jag göra en tillbakablick, göra några iakttagelser och bidra med eftertankar för den fortsatta diskussionen.
-o-
Vi börjar år 1990. I januari la regeringen fram det så kallade stopp-paketet för att få bukt med inflationen, som hade drivits upp av den fastighetsspekulation som följde på avregleringen av bankerna. Men vänsterpartiet gjorde gemensam sak med de borgerliga partierna. Riksdagen sa nej till stopp-paketet.

Regeringen avgick, men efter en talmansrunda fick Ingvar Carlsson i februari uppdrag att bilda en ny regering. Nu med en ny ekonomisk politik för att få ordning på löneförhandlingarna och pressa ner inflationen och med två nya ministrar, en ny finansminister och en biträdande finansminister, Allan Larsson och Erik Åsbrink.

Det var då det!
-o-
Nu förflyttar vid oss åtta månader fram till hösten 1990.

På söndag kväll den 21 oktober träffas Ingvar Carlsson och jag på Rosenbad tillsammans med våra statssekreterare, Kjell Larsson och Gunnar Lund. Föregående vecka hade Sverige haft ett stort valutautflöde. Omvärlden misstrodde den svenska ekonomin. Riksbanken hade tvingats att höja räntan för att stoppa utflödet. Men det behövdes mer och det behövdes insatser från Regeringen.

Vid mötet på Rosenbad var vi fyra överens om att det inte kommer att vara tillräckligt att bara vidta traditionella statsfinansiella åtgärder. Det skulle behövas åtgärder av en helt annan kaliber. Ingvar Carlsson hade bestämt sig för att föreslå en grundlagsändring för att förlänga riksdagens mandatperioder från tre till fyra år i syfte att göra regeringsarbetet mer långsiktigt. Han ville också få till stånd en långsiktig energiöverenskommelse. Därtill en avisering om att regeringen ville förbereda en ansökan om medlemskap i EU, då EG. Om detta var vi överens.

EU-medlemskapet var den politiskt viktigaste frågan. Ingvar Carlsson formulerade vid sittande bord den mening som skulle ligga till grund för regeringens och riksdagens formella beslut om att förbereda en ansökan. Han skrev med en blyertspenna på att A5 block följande mening: ”Regeringen eftersträvar ett nytt beslut om Europapolitiken som tydligare och i mera positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem i Europeiska gemenskapen”.

En mening – en öppning för en ny politik. Efter mer än tre årtionden av analys, debatt, prövning och omprövning var Sverige nu slutligen på väg mot medlemskap. Historia skriven i en enda mening!

Det var höstlov i riksdagen, men den socialdemokratiska riksdagsgruppen var inkallad för att under hela den kommande veckan diskutera och ta ställning till den strategi som regeringen planerade att lägga fram på fredagen. Meningen om ansökan om medlemskap gick till den socialdemokratiska gruppen i utrikesutskottet, som ställde sig bakom förslaget. När ordföranden, Stig Alemyr, vid tisdagens möte i riksdagsgruppen avrapporterade diskussionen, avslutade han med en suck av lättnad: ”Äntligen”.

På fredag höll vi presskonferens i andrakammarsalen. Ingvar Carlsson och jag presenterade regeringens nya strategi. Han informerade om grundlagsändringen, jag redovisade vårt initiativ för EU-medlemskap, han informerade om de planerade energiförhandlingarna och jag avslutade med att berätta om de statsfinansiella åtgärder som skulle komma att läggas fram i den kommande budgeten.

I internationell press fick frågan om EU-medlemskap stor uppmärksamhet. Financial Times slog upp nyheten på första sidan under en rubrik över sex spalter. Svensk press hängde inte riktigt med. Framför allt Dagens Nyheter hade en dålig dag. DN toppade första sidan med rubriken ”Ekonomer dömer ut krispaketet”. På ledarsidan krävde DN nyval! En bankekonom kom till tals och förutspådde ”en ny räntechock före årsskiftet”.

Ingen bra prognos! Det blev ingen räntechock, tvärtom, räntorna föll och skulle göra det ett bra tag till. Räntefallet under 1991 blev så starkt att Riksbanken ansåg sig behöva bromsa fallet, skriver dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis i sina memoarer. Ansökan om EU-medlemskap, budgeten och stabiliseringsavtalet la grunden för detta nya förtroende för svensk ekonomi.
-o-
Innan vi förflyttar oss framåt i tiden till mötet med Jacques Delors och folkomröstningen, vill jag lägga till ett par ord om bakgrunden. Det finns två bilder av beslutet:
– Den ena bilden är att beslutet kom helt plötsligt, en helomvändning, eller, för att citera Carl Bildt, ”en fotnot i ett krispaket”.
– Den andra bilden är att detta var en öppning för en ny politik, möjliggjord av de stora geopolitiska förändringarna i slutet av 1980-talet. När islossningen började i Östeuropa hade Jaques Delors tagit initiativet till så kallade EES-förhandlingar, en storts förberedelse för medlemskap, förhandlingar som Sverige aktivt deltog i. Så föll Berlin-muren, en ny europeisk säkerhetsordning kunde börja förhandlas fram. Det var den nya verkligheten och det var öppningen för en ny svensk Europa-politik.

Österrike hade tidigt lämnat in en formell ansökan om medlemskap. Ingvar Carlsson och jag hade i augusti 1990 möte i Salzburg med våra österrikiska kolleger för att ta del av deras argument varför det var dags att ansöka. I september hade vi socialdemokratisk partikongress, där våra nordiska vänner uppmanade oss att komma med, nu när utvidgningsprocessen satte igång: ”Det europeiska tåget är satt på skenor och det kommer att köra raskt de närmaste åren”, sa Svend Auken, de danska Socialdemokraternas partiledare.

I redaktionsutskottet skrev vi ett uttalande, som efter en kort debatt mellan Ingvar Carlsson och ett ombud från Helsingborg godtogs av en enhällig kongress. Detta gav partiledningen mandat att gå vidare mot medlemskap med ett enda förbehåll, säkerhetspolitiken.

Vi hade gjort de politiska förberedelserna, det handlade nu om rätt tillfälle att ta nästa steg. Det kom alltså i oktober, när vi kunde presentera medlemsansökan som en del i en samlad strategi för en ansvarsfull och långsiktig politik.
-o-
Nu gällde frågan hur förhandlingarna om medlemskapet skulle gå till och när Sverige skulle kunna bli medlem? Jag fick Ingvar Carlssons uppdrag att diskutera dessa frågor med EU-kommissionens president Jacques Delors. Vi träffades på hans kontor i Berlaymont i Bryssel i mars 1991.

När Österrike hade lämnat in sin ansökan, hade Delors lagt den på is. Han ville driva på fördjupningen, EMU, innan det var dags för utvidgning. När nu Sverige, Finland, Norge och Schweiz också ansökte, hade Delors insett att det var dags för Kommissionen att göra sitt i form av en så kallade ”avi” för varje kandidatland och förbereda Europeiska Rådet för förhandlingar om utvidgning.

I en intervju i Financial Times förklarade han sin omsvängning. Han förklarade att det var EUs ansvar att organisera Europa, även om det skulle betyda att de östeuropeiska länderna skulle komma med – någon gång i framtiden.

När vi träffades var Delors väl förberedd. Han gav ett tänkbart scenario för de kommande tre åren. Det innefattade kommissionens förberedande arbete under 1992, förhandlingar i Rådet under 1993 och en politisk beslutprocess med ratificeringar i medlemsländerna under 1994, och en parallell process i Sverige, avslutad med en folkomröstning i slutet av året. Därmed skulle Sverige kunna anslutas till EU från den 1 januari 1995. Det var den ideala tidtabellen, enligt Delors.

Dessutom föreslog han att Sverige skulle lämna in sin ansökan den 1 juli 1991, när Holland hade tagit över ordförandeskapet. Luxemburg hade ordförandeskapet under första halvåret 1991 och nu hade nästan halva tiden gått – bättre då att vänta till den holländska regeringen tog över och få en kraftfull ledning av arbetet i Europeiska Rådet.
-o-
Detta gav Sverige en färdplan, som kom att gälla såväl för den socialdemokratiska som för den borgerliga regeringen som tillträdde på hösten 1991. Regeringen Bildt kom därmed att få ansvaret för hela förhandlingen och för det följande propositionsarbetet.
Det arbetet drevs i konstruktivt samarbete mellan regering och opposition. Vår regering hade haft Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage som våra EES-förhandlare, nu var Ulf Europaminister och Frank hans statssekreterare. Det goda samarbetet fortsatte.

Det fanns en fråga som var tvistig – och som kan vara särskilt intressant för detta seminarium. Det gällde tidpunkten för en folkomröstning. Carl Bild ville ha folkomröstningen på våren 1994, före riksdagsvalet i september. Opinionssiffrorna talade för ett regeringsskifte och Carl Bildt ville utnyttja tiden dessförinnan till att lotsa Sverige in i EU.

Ingvar Carlsson var bestämt emot det; han såg stora svårigheter att få socialdemokratiska väljare att rösta ja, om Carl Bildt som statsminister skulle stå spetsen för ja-sidan. Ingvar Carlsson ville ha folkomröstningen sent på hösten, efter valet. Den som till slut avgjorde frågan var Bengt Westerberg, som delade Ingvar Carlssons farhågor.

Det var tur att det blev så. Det visade sig snart att den proposition om resultatet av förhandlingarna, som skulle ligga till grund för folkomröstningen, inte var klar för beslut i regeringen förrän den 11 augusti. Även om mycket var förberett sedan lång tid var det en prestation att över sommaren slutföra arbetet på denna omfattande proposition, underlaget för det största och mest omfattande beslut som Sveriges riksdag någonsin haft att ta ställning till.
-o-
Nu förflyttar vi oss fram till folkröstningsdagen, den 13 november 1994.

Jag röstade tidigt på dagen, i en skola i Orminge, en stadsdel i Nacka kommun. Därefter delade jag ut Ja-sedlar till väljarna under ett par timmar. God stämning, några vill ha både ja- och nejsedlar. Andra visade gärna hur de tänkte rösta. På kvällen följde jag sammanräkningen i SVTs valvaka och höll – på Ingvar Carlssons uppdrag – kontakt med Bryssel, så att Jacques Delors skulle kunna göra ett uttalande, så snart resultatet blev känt.
-o-
Vid det här laget var osäkerheten och nervositeten stor. När den svenska ansökan lämnades in av Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Anita Gradin den 1 juli 1991 hade de ett starkt stöd i den allmänna opinionen. 65 procent var för, bara 20 procent emot.

Under det följande året, 1992, med en ekonomisk kris i Sverige, 500 procents ränta och hög arbetslöshet, växte missnöjet – och därmed motståndet mot EU-medlemskap. Fram till början av 1994 hade nej-sidan ett klart övertag, men ja-sidan var på frammarsch.

Skulle vi nå ända fram?

Fredagens avslutande TV-debatt hade gått bra. Det bekräftades av tidningarnas snabbundersökningar. DN sammanfattade: ”40-40 och 1,3 miljoner ännu osäkra”.

Valdeltagandet blev rekordhögt för en folkomröstning, 83,3 procent. De första siffrorna från vallokalundersökningarna visade på en stor övervikt, de slutliga siffrorna stannade på 52,3 procent för ja, 46,8 för nej.
-o-
Jag höll kontakt med Jacques Delors medarbetare i Bryssel. När sammanräkningen var klar, önskade han Sverige välkommen: ”Detta är en mycket god nyhet för Europa. Sverige har spelat en pionjärroll på det sociala området. Ett svenskt EU-medlemskap kommer att berika Europa”.

På måndagen efter folkomröstningen var det rådsmöte i Bryssel för jordbruksministrarna. Dit var nu Sverige välkommet. Den svenska jordbruksministern, Margareta Winberg, hade fram till söndagen varit en ledare i nej-kampanjen. Nu var hon på plats och fick ta emot gratulationer från kolleger från hela Europa. ”Det var Sverige som fick lyckönskningarna, inte jag personligen”, förklarade Margareta Winberg för de svenska journalisterna som undrade hur det var att bli gratulerad till ett resultat, som hon hade  motarbetat.
-o-
Avslutningsvis, en tillbakablick från 2024 till 1994, några iakttagelser och eftertankar. Då röstade nästan 47 procent av svenska folket nej till medlemskap. De gjorde det för att de ansåg att Sverige skulle kunna föra en bättre politik på egen hand.

Det som hänt sedan dess är att EU utvecklats på en lång rad området och fått nya befogenheter – den inre marknaden, miljöpolitiken och klimatpolitiken, rättsstaten, den sociala dimensionen, forskning och innovation, folkhälsa, utrikespolitik, ekonomisk politik. Samtidigt en radikal utvidgning – nu 27 medlemsländer, innefattande länderna i Central- och Östeuropa, det som Delors talat om som skulle kunna ske någon gång i framtiden.

Samtidig har stödet för medlemskapet ökat. Över sju av tio svenskar anser att Sverige har gynnats av att vara medlem i EU – eller mera exakt 73 procent (Källa: Europaparlamentet, 6 december 2023). I SCB:s undersökning från maj i år är frågan: ”Är du i huvudsak för eller emot det svenska medlemskapet i EU eller har du ingen bestämd åsikt”. På denna fråga svarar 62 procent ja, 12 procent nej och 27 procent vet ej. Det paradoxala är att samtidigt som EUs inflytande har ökar har opinionen för svenskt medlemskap stärkts.

Kommer denna starka opinion att bestå under åren framöver, år som kan bli mycket påfrestande internt inom EU och externt? Det som bär upp den starka svenska opinionen är att man anser att EU bidrar till att upprätthålla fred och säkerhet. När det gäller vad man förväntar sig av EU, sätter svenskarna åtgärder på tre områden högst – åtgärder mot klimatförändringar (58 procent), bekämpa terrorism och organiserad brottslighet (49 procent) och att upprätthålla demokrati och rättsstatens principer (41 procent).

När jag jämför nu och då, frågar jag mig om vi 1994 skulle ha fått ja av det svenska folket om vi hade målat upp dagens EU som ett eftersträvansvärt mål? Kanske kan man dra slutsatsen att det inte är de stora visionerna som övertygar svenska folket, utan de konkreta åtgärderna för att lösa gemensamma problem och utmaningar?

 

 

Källor:
Ingvar Carlsson: Så tänkte jag, sidorna 291-421 och 560-569, Hjalmarson & Högberg , 2003.
Allan Larsson: Min europeiska resa, Memo V, Från Metall-tal till medlemskap, sid 38-107, Gotlandsboken, 2015
Regeringens skrivelse till riksdagen, oktober 1990
Finansplanen 1991, sid 15-16, Bilaga 1 till Budgetpropositionen 1991
Georg Ross: Jacques Delors and European Integration, sidorna 141-142, Polity Press, 1995
Charles Grant: Delors – inside the house Jaques built, sid 143 och sid 193, NB 1994
Financial Times och Dagens Nyheter, 27 oktober 1990.
Socialdemokraterna: Kongressprotokoll 1990 och 1994
Ulf Dinkelspiel: Den motvillige europén, Atlantis, 2009.
Regeringens proposition om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (Proposition 1994/95: 19) 24 augusti 1994.
Folkomröstningen om EU-medlemskap den 13 november 1994, Folkomröstningen om EU-medlemskap i Sverige 1994 – Wikipedia
SCBs undersökning om svenska folkets syn på Sverige i EU, april 2024
Europaparlamentets opinionsundersökning i december 2023: Ny opinionsundersökning: Svenskar värderar EU-medlemskapet högt | Nyheter | Europaparlamentet

 

Grattis, Ingvar …..

/0 Kommentarer/i /av
… jag vet att du inte följer Facebook, men jag skriver dessa tre minnesbilder för att mina vänner ska kunna gilla och instämma i mina gratulationer på din 90-årsdag.
Min första minnesbild är från 1957. 400 nordiska ungdomar på väg i chartrat tåg från Köpenhamn till London, där vi under en vecka ska delta i ett ungdomsläger, som SSU ordnade i samarbete med Labour. En av dessa fyra hundra ungdomar hade inte ordning på sitt pass. Den biträdande reseledaren, en språkkunnig man från Borås, grep in och löste problemet vid gränsen till Tyskland. Sen blev det problem igen vid gränsen till Belgien. Där var det stopp. Men reseledaren skaffade från den svenska ambassaden fram ett tillfälligt pass. Jag var imponerad av denne reseledares förmåga att lösa problem. Jag fick senare veta att han hette Ingvar Carlsson, en person som jag skulle få en del att göra med framöver.
Min nästa minnesbild är från Kanslihuset 1967. Jag arbetade då i den krets som kallades ”Tages pojkar”, vi som hade till uppgift att hjälpa Tage Erlander med förberedelser för tal, debatter och resor. Nu inträdde Ingvar Carlsson som statssekreterare och därmed som chef för ”pojkarna”. Det var ett år kvar till valet 1968, opinionssiffrorna såg inte bra ut. Men med Ingvar Carlssons fick vi ny energi, ny optimism och ett högre tempo i vår arbete. Tage Erlander levde upp: ”det är elva månader kvar, jag tror vi ska klara det!” Jo, det gick bra. Erlanders sista val blev hans bästa!
Min tredje minnesbild är från februari 1990. Jag hade på telefon kallats till statsministerns kontor på Rosenbad. När vi träffades sa Ingvar Carlsson: ”vi känner varandra väl, så jag vill gå rakt på sak: finansministern kommer att avgå inom 48 timmar och jag vill att du ska efterträda honom”. Det var ett stort förtroende, men jag var inte beredd att ge mig in i politiken. Jag tackade nej, så artigt jag kunde. Men Ingvar Carlsson är envisare än en smålänning. Efter ett par dar hade jag tackat ja. Det blev en tid av hårt arbete och stora reformer: vi fick stabiliseringsavtalet på plats och kunde pressa ner inflationen. Vi genomförde ”århundradets skattereform” – med Bengt Westerbergs och folkpartiets stöd. Vi förberedde en ansökan om medlemskap i EU – med stöd av de tre borgerliga partierna. Och mycket annat.
Vi har på gamla dar fortsatt kontakt, träffas och talas vid på telefon. Om dåtiden, men mest om nutid och framtid!
Dessa tre minnesbilder finns i mer utförlig form i min bok ”Minnesbilder – i stället för memoarer”. Fotot är taget av Håkan Lindgren, DN, presskonferens den 26 oktober 1990.

”I fem statsministrars tjänst” – ta dig tid att läsa den!

/0 Kommentarer/i /av
Det är en mäktig bok Hans Dahlgren skrivit, 50 år av politisk historia, från insidan, väldokumenterad och välskriven, 637 sidor.
När jag nu läst den från pärm till pärm inser jag att jag själv bara varit en tillfällig gäst i den politiska verkligheten. Hans Dahlgren däremot har varit med sedan mitten av 1970-talet ända fram till nu, betrodd av fem statsministrar och ett antal utrikesministrar, medhjälparen som organiserat resor och möten, skrivit minnesanteckningarna när svenska statministrar överlagt med Gorbatjov och Reagan, Thatcher och Willy Brandt, Kim Jong-Il och Khamenei.
Det är han som vet vad som har sagts och vet vad som hänt runt mötena, svensk utrikespolitiks institutionella minne.
Han startade sin yrkeskarriär i början av 1970-talet som tv-journalist och fick sina elddop i några av dåtiden stora nyhetshändelser, Norrmalmstorgsdramat, Watergate.
Han har arbetat för Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Under den här tiden utsedd till kabinettsekreterare och FN-ambassadör, de högsta posterna i UD. Statssekreterare till Stefan Löfven, sedan EU minister under fyra dramatiska år – pandemin, Ukraina, Nato-medlemskap.
Det är denna unika erfarenhet som han delar med sig av i boken ”I fem statsministrars tjänst”, utgiven av Albert Bonniers förlag.
Det är Hans Dahlgrens personliga memoarer, men det är samtidigt svensk samtidshistoria för oss som är seniorer, och en lärobok för en yngre generation som vill förstå historien. Det är för mig mycket av igenkännande i det Hans Dahlgren skriver, men samtidigt mycket nytt när han ger ”the inside story” om viktiga skeden av svensk politik och utrikespolitik. Jaha, det var alltså så det gick till! tänker jag.
Mest utförligt beskriver han den politiska utvecklingen efter Rysslands angrepp på Ukraina. Hans Dahlgren har under de 50 åren medverkat i det internationella freds- och nedrustningsarbetet med den svenska neutralitetspolitiken som grund. Nu 2022 ställs han som minister i den svenska regeringen inför uppgiften att fatta ett kollektivt regeringsbeslut om vad som bäst gagnar Sveriges nationella säkerhet – Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet. Sedan Ryssland upphävt den europeiska säkerhetsordningen och Finland omprövat sin alliansfrihet, återstod bara ett alternativ för Sverige. Men vägen dit – och Hans Dahlgrens egna våndor – är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Hans Dahlgren är i boken mer personlig än vad han någonsin visat upp offentligt. Han är en god berättare, generös mot medarbetare, återhållsam i kritik mot politiska motståndare. Han skriver reflekterande, frågar sig vad som kunde ha gjorts annorlunda, konstruktiva eftertankar.
Jag kan inte tänka mig någon bättre bok för dem som vill få en samlad bild av hur man tänkt och talat i parti och regering om Sveriges utrikespolitik i en värld som gått från det kalla kriget till avspänning, rivna murar nedrustning och framtidstro, nu tillbaka i en ny konfliktfylld värld med krig i Europa och Mellanöstern – med militär upprustning och krigshandlingar som det enda svaret.

Ja, så illa ser det ut ….

/0 Kommentarer/i /av
…. när Johan Rockström sammanfattar vad forskarna vet om den globala uppvärmningen. Nu 1,2 grader över förindustriell tid. Snart 1,5 grader. Då når vi ett antal ”tipping points” som förstärker den negativa utvecklingen.
En sådan ”tipping point” innebär att ett klimat- eller ekosystem på kort tid går från ett stabilt tillstånd till ett instabilt. Det skapar en dominoeffekt där andra klimatsystem påverkas, och där konsekvenserna kan bli okontrollerbara. Fem tröskelpunkter av 26 är kritiskt nära att lösas ut eller kan redan ha passerats.
Finns det hopp? Ja och nej! Nu finns de tekniska lösningar som behövs för klimatomställningen; de fanns inte för ett antal år sedan. Det som nu saknas är den politiska viljan att driva på omställningen.

ESS: Så erövrade Sverige det sista fästet, Elysée-palatset!

/0 Kommentarer/i /av
Nu när Kung Carl XVI Gustaf och President Macron har invigt en del av ESS i Lund vill jag berätta om hur det gick till när Sverige för 15 år sedan erövrade det sista fästet i Europa, Elyséepalatset, i vårt arbete för att få ESS till Lund och Skandinavien. Då hette presidenten Nicolas Sarkozy och det var han som slutligen skulle bestämma om Frankrike skulle stödja Ungern, Spanien eller Sverige.
Vi hade säkrat stöd från Nordeuropa, Tyskland, Schweiz och Italien. Vi hade alltså uppbackning från i stort sett hela Europa. Vi visste att vi hade stöd från forskningsansvariga i den franska regeringen, men det skulle inte räcka. Frågan måste avgöras av president Sarkozy personligen. Denne hade speciella relationer till de två andra länderna som ville bygga ESS; han är son till en ungersk adelsman och Frankrike är grannland med Spanien. Hur skulle vi kunna övertyga honom om att välja det svenska alternativet?
Det fanns två personer i presidentens stab vars ord vägde tungt när Sarkozy skulle fatta beslut. Den ena var Bernard Belloc, som skulle ge forskningspolitiska synpunkter på frågan, den andre var presidentens diplomatiske rådgivare, Jean-David Levitte, som skulle lägga utrikespolitiska aspekter på valet av land.
På vår sida hade vi två personer som fick uppgiften att informera presidentens medarbetare. Den ena var ESS forskningschef Christian Vettier, väl hemmastadd i den franska administrationen. Den andra var den svenske Paris-ambassadören Gunnar Lund, som hade varit kollega med Jean-David Levitte under några år när de båda var ambassadörer i Washington DC.
Det var dessa två, en fransk forskningschef och en svensk ambassadör som nu kom att fungera som spjutspetsar i vår offensiv att vinna den franske presidentens stöd för Lund-Köpenhamn som plats för ESS. Men det var inte tillräckligt att visa att Lund var bästa alternativet och övertyga presidentens rådgivare för att Sverige skulle få franskt stöd.
Frankrike ville liksom Tyskland och Italien ha avtal om bilaterala forskningssamarbeten. Denna typ av förhandlingar låg utanför mitt uppdrag. De sköttes av statssekreterare Peter Honeth, som efter omfattande förhandlingar träffade ett sådant avtal med den franska regeringen. Men den skulle bekräftas av ministrarna, Lars Leijonborg och hans kollega Valérie Pécresse, och sedan slutligen på högsta politiska nivå – av president Sarkozy.
Vid EUs toppmöte i mitten av mars 2009 hade statsminister Fredrik Reinfeldt via Gunnar Lund meddelat Jean-David Levitte att han ville ta upp ESS med president Sarkozy. Denne var nu väl förberedd både av Belloc och Levitte. Sarkozy lovade Reinfeldt att stödja det svensk-danska förslaget.
Dock gjordes det en mycket klar reservation. Beskedet fick på inga villkor göras offentligt. President Sarkozy skulle göra ett statsbesök i Spanien och han ville inte att ett ställningstagande för ESS i Lund skulle bli ett störande element i de i övrigt goda fransk-spanska relationerna. Inget sipprade ut, varken från fransk eller svensk sida.
Därmed var saken klar. Lars Leijonborg kunde vid mötet i Bryssel i slutet på maj 2009 räkna in stöd från alla länder utom från våra konkurrenter Ungern och Spanien samt från Portugal, som la sin röst för Spanien. Peter Honeth Göran Bexell @per Per Eriksson

Minnesbilder: Tillbaka där det började för 57 år sedan

/0 Kommentarer/i /av
Häromdagen var jag tillbaka på denna plats, där jag på allvar började mitt politiska liv 1967. Då var detta regeringsbyggnaden, Kanslihuset, där Tage Erlander regerade. Nu är det ledamotshus för riksdagens ledamöter. Bror Marklunds skulptur ”Mor och barn” har stått på denna plats sedan 1950-talet, när den avtäcktes och väckte debatt. ”Kasta henne i sjön”, sa en av riksdagsledamöterna, herr Rubbestad. Det är först nu när jag är tillbaka som jag funderar över vad kolonnerna och skulpturen vill säga. Är det ett uttryck för makt? Eller, hellre, att nästa generation bör stå i centrum för politiken?

Tack för förtroendet, Anna-Greta!

/0 Kommentarer/i /av
Det var mina ord, i tysthet, till Anna-Greta när jag la en ros på kistan vid avskedet  i Mari Magdalena kyrka på Söder.
Jag hade förmånen att få arbeta med Anna-Greta och Ingemund Bengtsson under tre reformintensiva år i Arbetsmarknadsdepartementet på 1970 -talet. Några år senare gav Anna-Greta och Olof Palme mig förtroendet att leda Arbetsmarknadsverket under sex år. Med uppgiften att stärka den aktiva arbetsmarknadspolitiken och att förnya verkets organisation och arbetsformer. Anna-Greta var en engagerad, pådrivande och understödjande minister. En klok person, en stor förebild, en god vän. RIP.

Johan Pehrson försöker låta som en svensk politiks ”Hulken” ….

/0 Kommentarer/i /av
… men när jag läser vad han vill, tänker jag snarare på en snögubbe i töväder. Jag har studerat hans del av budgetpropositionen, en skrift på 86 sidor, för att få veta vilka storverk han tänker uträtta.
Jo, ”arbetslinjen ska upprättas”, är hans storslagna målbeskrivning, men han lyckas varken visa att arbetslinjen har brutit samman eller erbjuda någon radikalt ny politik för att återupprätta den förment misskötta arbetsmarknadspolitiken. Tvärtom skriver han att ”det förbättrade konjunkturläget efter pandemin medförde en fortsatt positiv utveckling på arbetsmarknaden under 2022. Sysselsättningsgraden ökade och arbetslösheten minskade … utflödet till arbete från både jobb- och utvecklingsgarantin, jobbgarantin för ungdomar och etableringsprogrammet ökade jämfört med föregående år”.
Det låter inte som om Johan Pehrson tagit över en sammanbruten ”arbetslinje” som han nu med all kraft ska återupprätta. Det finns inte heller några förslag till nya storstilade insatser inför den ekonomiska kris, som finansministern beskriver. Han har två konkreta åtgärder:
– Den ena är att etableringsjobben för långtidsarbetslösa och unga nu kan börja genomföras 2024. Det är ett resultat av avtal mellan LO, Unionen och Svenskt Näringsliv, uppbackad av den förra regeringen och godkänd av EU-kommissionen. Vad Johan Person gjort var att försena genomförandet ett år. Inte mycket att skryta med!
– Det andra som sker är att andra åtgärder nu fasas ut, en neddragning med ett par miljarder i aktiva åtgärder. Knappast något som bidrar till att öka arbetsmarknadspolitikens förmåga och ”återupprätta” arbetslinjen. Tvärtom. Det ska vägas upp av ökade resurser inom utbildningspolitiken, där regeringen fortsätter den uppbyggnad av yrkeshögskola och yrkesvux som den förra regeringen bedrev, även om takten i uppbyggnaden växlas ner och folkhögskolorna glöms bort.
Alltså: inga nya satsningar trots stora behov av insatser, pengamässigt en överflyttning av pengar från arbetsmarknads- till utbildningspolitik, färre som får hjälp att komma in på arbetsmarknaden.
Förra året blev Johan Pehrson känd för uttalandet ”man säger en sak före valet, en annan efter valet”. Nu är han ministern som säger att ”arbetslinjen ska upprättas”, men som i praktiken rustar ner arbetsmarknadspolitiken.