”Minnesbilder” som ljudbok – dedicerad till Ingela Thalén

/0 Kommentarer/i /av
Till veckan kommer ”Minnesbilder – i stället för memoarer” att publiceras som ljudbok. Min första lyssnare är Ingela Thalén – i går lämnade jag över både bok och ljudbok till henne!
Ingela och jag har samarbetat under många år. Hon anställdes i slutet av 1960-talet som sekreterare till ”Tages pojkar” av vilka jag var en. Hon höll ordning på oss! Många år senare blev hon arbetsmarknadsminister. Då var jag AMS-chef – Ingela blev alltså min chef! Ett par år senare blev vi kolleger i regeringen – Ingela socialminister och jag finansminister. Nu på gamla dar bor vi i samma kommun, Värmdö, och träffas regelbundet på s-möten!
Intresserad av ljudboken? Den publiceras under den här veckan och finns att köpa via Adlibris, Bokus m fl. Den finns också på de vanliga strömning-sajterna som Storytel, Nextory etc etc.

Vad skulle Inga-Britt Ahlenius skriva om regeringen och ”affären Landerholm”?

/0 Kommentarer/i /av
Skulle hon skriva ”ingen tar det politiska ansvaret”, den formulering som 1999 fällde den dåvarande EU-kommissionen?
Om Cresson-affären kan jag vittna, för jag arbetade vid den tiden i EU-kommissionen. En ”visselblåsare” hade riktat anklagelser mot Edith Cresson, den franska kommissionären, för korruption och nepotism. Hon hade utnämnt en nära bekant, tandläkaren Berthelot, som personlig rådgivare och gästforskare. För dessa uppgifter saknade han meriter. Detta ledde till anklagelser om att hon hade brutit mot sina skyldigheter som kommissionär.
En oberoende utredning med Inga-Britt Ahlenius som ordförande tillsattes för att skapa klarhet i vad som hänt. När EU-kommissionens ordförande Jacques Santer och hans kolleger fick del av Ahlenius slutsats – ”ingen tar det politiska ansvaret” – förstod de att spelet var över. För att undvika en misstroendeomröstning i parlamentet, valde Santer och hans kolleger att avgå i förtid.
Finns det en parallell mellan Landerholm-affären och Cresson-affären?
På ett par punkter skiljer sig de två affärerna. Landerholm var högst kompetent för sitt uppdrag, tandläkare Berthelot var inte kompetent som vetenskaplig rådgivare, men han hade å andra sidan inte slarvat bort några hemliga handlingar som Landerholm har gjort.
Det finns två likheter. Den ena är att tandläkaren Berthelot var nära vän med Cresson, Landerholm är nära vän med statsminister Ulf Kristersson. Den andra är att statsministern har gett samma svar som president Santer gjorde att han inte har med saken att göra: ”Men nu är det en rättslig fråga och nu får domstolen pröva detta”.
Ja, det är en juridisk fråga – med överväldigande bevisning. Men det är också en politisk fråga, som statsministern är ansvarig för gentemot Riksdagen. På samma sätt som president Santer var ansvarig inför Europaparlamentet är statsministern politiskt ansvarig inför Riksdagen för varje detalj i affären.
När visste han? När grep han in? Eller bidrog han till att dölja och släta över? Dags att kalla in Inga-Britt Ahlenius för att få svar på frågan ”vem har det politiska ansvaret”?
PS. Edith Cresson dömes några år senare av Europadomstolen: ”The Court declares that Mrs Edith Cresson acted in breach of her obligations as a European Commissioner”.

Lyssna på Jonas Birgersson – som vill göra med energin som vi gjorde med Internet!

/0 Kommentarer/i /av
AL: Du var med för 25 år sedan och banade väg för bredband som gjorde att Sverige tog ledningen i utvecklingen av Internet. Nu vill du göra samman sak med energisystemet. Hur ska det gå till?
JB: Då behövde vi byta ut det gamla kretskopplade telefonnätet mot ett digitalt bredbandsnät. Då visade Sverige att det var snabbare och billigare – och mera framtidssäkert – att bygga ett nytt nätverk. Nu behöver vi göra samma sak med våra lokala energinät. Vi kan bygga ett nytt nät som styrs digitalt, som blir robustare och som gör att alla som vill kan bli elproducenter. Vi kan därmed avlasta det stora centrala elsystemet. Nu som då – det går mycket snabbare att bygga ett nytt lokalt och digital nät än att försöka uppgradera det gamla.
AL: Det låter som en utopi – långt fram i tiden!
JB: Nej detta är redan på gång! Det här nya digitala elnätet bör kunna kan rullas ut under de närmaste fem åren! Hammarby sjöstad var tidigt ute med att pröva den nya organisationsformen som gör det möjligt att bygga de nya näten utan att be dagens nätägare om lov – tack vare nya EU-regler! Tamarinden i Örebro är en ny stadsdel där man bygger rätt från början. Alla fastigheterna där kommer att få den nya lösningen. På plats till första inflyttningen! I Lund visar vi i den storskaliga systemdemonstratorn CoAction Energy hur det är tekniskt möjligt och ekonomiskt lönsamt att införa de nya lösningarna i existerande byggnader. EnergyNet bygger på nya digitala elväxlar samt den nya öppna standarden Energy Protocol (EP). Därmed ger vi världen precis samma möjligheter på energiområdet som den vi sedan länge har haft för digital kommunikation tack vare Internet Protocol (IP).
AL: Förklara hur detta kan vara billigare än den utbyggnad som nu är på gång av energisystemet?
JB: Samma logik nu som när vi gick från den gamla telefonins koppartrådar och i stället utvecklade världen första bredband och digital mobiltelefoni! KTH hade tidigt utvecklat den så kallade HVDC-tekniken. Nu gör vi samma sak fast med lågspänning för de lokala nätverken (LVDC). Det bygger på att det i varje elfordon och dess laddare sitter kretsar som gör det möjligt att säkert överföra el. Fördelen är att dessa är extremt mycket billigare än traditionella transformatorer. Det gör att vi i Sverige kan få ett nytt digitalt nät till låg kostnad. Vi kan spara över 100 miljarder som en uppgradering av det gamla elnätet skulle ha kostat.
AL: Vad betyder detta för energipolitiken?
JB: Det är dagens elnät som är det stora hindret för den kraftiga utbyggnad som måste ske av produktion och distribution av el. Det nuvarande systemet kan bara hantera att en femtedel av fastigheterna producerar egen el. Med det nya digitala EnergyNet kan alla fastigheter bli uppkopplade. Alla bostäder/byggnader blir producenter av el, alla kan lagra och dela, alla kan bidra till att sänka effektbehovet i det centrala systemet. Då blir det möjligt att hantera ytterligare 170 TWh, dvs en fördubbling av elproduktionen. Alla blir vinnare!
AL: Hur tänker du att detta ska genomföras?
JB: Vi håller på att etablera Energy Valley i Lund och Köpenhamn, som bas för nya innovationer inom energiförsörjning. Skandinavien har nu chans att bli ledare på detta område på samma sätt som Silicon Valley blev ledare för den digitala utvecklingen. Vi arbetar inom ramen för Viable Cities Klimatkontrakt 2030, som nu omfattar 48 kommuner med över halva befolkningen i Sverige. Vi når den vägen ut till kommuner och bostadsföretag. Vi kan för dem visa att det är lönsamt för fastighetsägare och infrastrukturinvesterare att bygga dessa lokala lösningar och att det gör Sverige mera motståndskraftigt mot såväl inre störningar som yttre påverkan. Det är därför jag är optimist om att mycket kommer att hända under de närmaste fem åren!

Till riksbankschefens försvar!

/0 Kommentarer/i /av

Många är kritiska till riksbankschefens tvekande och mångtydiga svar om fortsatta räntesänkningar. Jag har tidigare varit kritisk till bankens sätt att sköta sin uppgift, men nu vill jag gå in och försvara riksbankschef Thedéen!
Det är tre osäkerheter som banken har att ta hänsyn till: 1. Osäkerheten vad den nya ledningen i USA ska ställa till med – tullkrig – och därmed osäkerheten om den globala ekonomin 2. Osäkerheten om de nu pågående löneförhandlingarna samt 3. Osäkerheten om regeringens ekonomiska politik, framför allt bristen på en aktiv, utbudsinriktad arbetsmarknadspolitik
Vad som händer i USA kan vi inte påverka. Men löner och ekonomisk politik har vi i våra egna händer.
Sverige har ett väl fungerande system för löneförhandlingar, vilket visat sin styrka både i goda tider och i tider av pandemi och inflation. Förhandlingar pågår. Det kommer att fungera även denna gång!
Det som inte fungerar är regeringens ekonomiska politik. Den är den enskilt viktigaste förklaringen till att vi har fortsatt höga räntor och hög arbetslöshet, nu på väg upp emot 8,5 procent. Detta understryks av det faktum att Arbetsförmedlingen nu lämnar tillbaka 10 miljarder som kunde ha investerats i kompetensutveckling för arbetssökande. Samtidigt rapporterar Industrirådet att det behövs 300.000 nya medarbetare fram till 2027. ”Men efterfrågan är mycket större än tillgången och det riskerar att bli ett tillväxthinder”, enligt DN.
Om regeringen hade gjort rätt från början kunde arbetslösheten ha varit betydligt lägre, tillgången till kompetent arbetskraft bättre. Och riksbanken hade haft mer svängrum!
Det behövs en ny progressiv arbetslinje!
Foto: Stina Stjernkvist/TT

Sveriges säkerhet: en storslagen plan har slagits i spillror

/0 Kommentarer/i /av
Det var säkerhetspolitiken som skulle bygga upp regeringen Kristersson position, internationellt och nationellt. Så lät det när regeringen tillträdde 2022. En kvartett bestående av statsministern, en säkerhetspolitisk rådgivare, utrikesministern och försvarsministern – i den ordningen – skulle leda detta arbete. Den säkerhetspolitiska rådgivaren fick rollen som överrock till utrikes- och försvarsministrarna. Efter halva mandatperioden ligger denna plan i spillror.
Först försvann utrikesminister Tobias Billström efter oenighet med statsministern och den säkerhetspolitiska rådgivaren – om utrikespolitik och utnämningar. Nu har falluckan öppnat sig även för den säkerhetspolitiske rådgivaren, Henrik Landerholm. Fall på eget grepp.
Nu är det bara försvarsminister Pål Jonson och Ulf Kristersson kvar sedan den säkerhetspolitiska kvartetten utsatts för två sprängningar. Frågan är: Hur mycket skada har drabbat den nationella säkerheten? Och hur stor politisk skada har statministern lidit?
För en utomstående betraktare är försvarsminister Pål Jonson den som har fortsatt högt förtroende. Statsministern däremot har visat att han inte har kraft att hantera interna kriser i regeringen. Både Billströms avgång och Landerholms avgång visar på svaghet. Hur ska vi kunna lita på att Ulf Kristersson har kraft och kapacitet att hantera en internationell kris?
Det är illa nog. Men den större frågan är om Sveriges säkerhet har skadats av det som hänt. Den frågan har två dimensioner. Den första är hur regeringar och säkerhetstjänster i andra länder ser på Sverige, den svenska regeringen och statsminister Ulf Kristersson.
Den andra är hur mycket som andra länder – vänligt eller ovänligt sinnade länder -har fått insyn i Sveriges mest känsliga politiska arbete. Det är den kvarlämnade mobilen på ungerska ambassaden, som är det stora svarta hålet i Sveriges nationella säkerhet, symbol för hur en storslagen plan har slagits i spillror. Foto: Roger Turesson, Dagens Nyheter

Ernst Wigforss – minnesbilder

/0 Kommentarer/i /av
I Lund minns man Ernst Wigforss och firar honom! För första gången på mer än 50 år har Akademiska Föreningen skrivit in två nya namn i namnfrisen i Akademiska Föreningens Stora Sal: Ernst Wigforss, finansminister, och Anna Bugge Wicksell, pionjär för kvinnors rättigheter.
Det firades häromdagen med ett symposium under ledning av AFs ordförande Johan Stenfeldt och med Ingvar Carlsson som inledare – från sitt arbetsrum i Tyresö. Sedan samtalade professor Lars Jonung och jag om Ernst Wigforss roll i svensk politik under 1900-talet. Här några av de frågor som Johan Stenfeldt ställde – och mina svar:
JS: Vad har du av personliga minnen av Ernst Wigforss?
AL: Jag minns honom från Lund i början på 1960-talet. Han kom ibland till den socialdemokratiska studentklubben för att lyssna på oss unga! På Wigforss 80-årsdag i januari 1961 ordnade vi fackeltåg till hans bostad på väster i Lund. Bästa minnet är från ett seminarium på Bommersvik 1967. Leif Lewin hade då publicerat sin avhandling ”Planhushållningsdebatten” som handlar om Wigforss politik från 1919 till 1949. Nu fick vi lyssna till Lewins presentation och till Wigforss kommentarer. Jag lärde mig mycket om 1900-talets politiska historia av Leif Lewin, det var ett nöje att lyssna till Wigforss kommentarer.
JS: Hur vill du beskriva Ernst Wigforss som ideolog?
AL: Hans idéer bottnar i en stark kristen tro. Utifrån detta blev han demokrat och sedan demokratisk socialist. Han var inte marxist, hans ”provisoriska utopier” var en antites till marxismens tro på kapitalismens sammanbrott och den socialistiska statens uppståndelse. Han var antinazist, och spelade en stor roll som motvikt till de tyskvänliga i samlingsregeringen. Han var anti-kommunist. Han var en tänkande och resonerande ideolog. Det är lätt att känna sympati för Wigforss!
JS: Var Wigforss politik mot 30-talskrisen framgångsrik?
AL: Frågan har tre dimensioner och då måste svaret också ha det!
• Fick socialdemokraterna stöd hos svenska folket för politiken mot arbetslösheten? Ja, partiet vann stora segrar i valen 1932 och 1936 – och även därefter.
• Kunde Wigforss få igenom sin politik i riksdagen? Ja, genom uppgörelse med Bondeförbundet 1933 kunde riksdagen besluta om åtgärder mot arbetslösheten och stöd till bönderna. Samverkan fortsatte också efter 1936 års val, då i form av en koalitionsregering.
• Fick politiken effekt? Ja, Sverige fick en uppgång på bred front – driven både av exporten (tack vare frikopplingen från guldmyntfoten) och av krispolitiken som gav ökad inhemsk köpkraft. Arbetslösheten som låg på 23 procent 1932 halverades under mandatperioden fram till 1936.
JS: Vilken roll kom Wigforss att spela för utvecklingen av efterkrigstidens välfärdssamhälle?
AL: Han författade tillsammans med bland andra Gunnar Myrdal Arbetarrörelsens efterkrigsprogram. Det var uppdelat i tre områden: Full sysselsättning och låg inflation, Sociala reformer för rättvis fördelning och höjd levnadsstandard, Större effektivitet och mera demokrati inom näringslivet.Programmet fick stor betydelse för politiken under de kommande årtiondena. Mycket kom att genomföras, mycket blev – efter hårt motstånd från de borgerliga – allmänt accepterad politik: solidarisk lönepolitik, trygghet mot inkomstbortfall, arbetstidsförkortning, barnbidrag, allmän pension, grundskola mm. Det gällde även näringspolitiken, t ex konkurrenspolitik, stöd till teknisk forskning och utveckling, exportfrämjande åtgärder och exportfinansiering mm. Under 1970-talet började reformerna i arbetslivet genomföras – anställningsskydd, medbestämmande, styrelserepresentation mm.
Foto: KW Gullers
Lundagård har en artikel som handlar om seminariet om Anna Bugge Wicksell. Här är länken: https://www.lundagard.se/…/forsta-kvinnan-tar-plats-i…/

Ingvar Carlsson, 90, still going strong …..

/0 Kommentarer/i /av
.. och först upp på scen, när Socialdemokraterna firade 30-årsjubileum av Sveriges inträde i EU, intervjuad av Helene Fritzon, ledare för de svenska socialdemokraterna i EU-parlamentet.
Ingvar berättade om hur han som ny statsminister i slutet av 1980-talet besökte kolleger i hela Europa för att bana väg för ett svensk medlemskap i EU. Murens fall i november 1990 och en europeisk säkerhetsordning markerade början på en ny tid, när länder som Österrike, Sverige och Finland fullt ut kunde delta i EUs utveckling.
Han berättade också om hur det gick till när partiledarna skulle komma överens om datum för den svenska folkomröstningen. Carl Bildt, då statsminister, ville ha folkomröstningen på våren 1994, dvs före riksdagsvalet. Ingvar Carlsson ville förlägga folkomröstningen till efter valet, som han räknade med att S skulle vinna. Han fick stöd av Olof Johansson som blev upprörd över att Carl Bildt ville ordna folkomröstning samma dag som Centern skulle ha sitt riksting! Bengt Westerberg trodde mer på Ingvar Carlssons argument än på Carl Bildts. Det blev tre mot en! Folkomröstningen hölls den 13 november 1994, den dag som Ingvar Carlsson föreslagit.
Jag deltog i en panel tillsammans med Hans Dahlgren och Åsa Westlund. Av Paula Carvalho Olovsson fick jag frågan om hur jag på ett par minuter skulle vilja sammanfatta Sveriges 30 år i EU. Så här blev mitt svar:
Det paradoxala är att den svenska opinion för EU har vuxit sig starkare i takt med att EU utvidgats och fått allt fler uppgifter! Då, 1994, röstade nästan 47 procent av svenska folket nej till medlemskap. De gjorde det för att de ansåg att Sverige skulle kunna föra en bättre politik på egen hand.
Den senaste SCB-undersökningen visar att numera bara 12 procent är emot, 62 procent är för medlemskapet. I Europaparlamentets undersökning är det mer än sju av tio svenskar som anser att Sverige har gynnats av att vara medlem i EU.
Alltså, både en radikal utvidgning och nya uppgifter: klimat, folkhälsa, försvar av rättsstaten, utrikes- och säkerhetspolitiken – och samtidigt en stark svensk uppslutning kring medlemskapet. Bland de starkaste bland alla medlemsländer.
När jag jämför nu och då, frågar jag mig om vi 1994 skulle ha fått ja av svenska folket, om vi hade målat upp dagens EU som ett mål? Kanske kan man dra slutsatsen att det inte är storståtliga visioner som övertygar svenska folket, utan konkreta åtgärder för att lösa gemensamma problem, utmaningar och kriser?

”Arbetslinjen ska upprättas” – en halvtidsutvärdering

/0 Kommentarer/i /av
Jag ska med Johan Pehrssons egna ord och officiell statistik göra ett försök att utvärdera regeringens insatser för att bekämpa arbetslösheten under de första två åren av mandatperioden. Jag vill visa på två allvarliga misstag, som Johan Pehrsson och regeringens har gjort:
Det första misstaget var att i valdebatten 2022 skapa föreställningen att arbetslinjen hade brutit samman och att den nya regeringen nu skulle ”återupprätta den”. Sanningen var att arbetsmarknaden utvecklades positivt under valåret. Vilket Johan Pehrsson själv skrev i budgetbilagan i november samma år: ”Den positiva sysselsättningsutvecklingen har fortsatt under första halvåret 2022”. Han beskrev sedan hur fler fått arbete, hur övergångar till arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin har förbättrats och att en större andel av deltagarna i jobbgarantin för ungdomar har påbörjat studier. Men som Johan Pehrsson har sagt i ett annat sammanhang: ”man säger en sak före valet, och något annat efter valet”.
Det andra misstaget var att låta den aktiva arbetsmarknadspolitiken förtvina genom att hålla igen resurserna till omställning till nya jobb och ny kompetens. Detta är den viktigaste förklaringen till att det inte har blivit den rejäla minskning av arbetslösheten, som utlovades. Regeringen har hållit igen med hänvisning till att den måste bekämpa inflationen. Men det är Riksbanken som genom penningpolitiken, räntan, har huvudansvaret för att bekämpa inflationen. Regeringen ska genom finanspolitiken se till att bekämpa arbetslösheten. En aktiv arbetsmarknadspolitik är bästa sättet att bekämpa arbetslösheten och samtidigt stödja kampen mot inflation genom att vidga flaskhalsar och bekämpa brist på kompetent arbetskraft. Den uppgiften har Johan Persson misslyckats med.
Detta bekräftades så sent som i december 2024 av Konjunkturinstitutet: ”Lågkonjunkturen i Sverige fortsätter att fördjupas och en vändning kommer till stånd först en bit in i 2025. Lågkonjunkturen kvarstår även 2026”. KIs prognos visar att arbetslösheten fortsätter att stiga under 2025 till 8,5 procent.
Sammanfattningsvis: ”Arbetslinjen ska återupprättas”, men trots detta löfte om rejäla tag mot arbetslösheten stiger den till 8,5 procent 2025.
Var det detta som Johan Pehrsson ville komma ifrån när han i höstas lämnade arbetsmarknadsdepartementet, tog över utbildningsdepartementet och överlät åt den anonyme Mats Persson att bära hundhuvudet för misslyckandet?
En avslutande politisk kommentar. Arbetslinjen som politiskt begrepp etablerades för länge sedan. Det innebar att aktiva åtgärder skulle komma i första hand, kontantstöd vid arbetslöshet skulle alltid vara en sista utväg. Vi kan kalla det för en progressiv arbetslinje. Det som den nuvarande regeringen bedriver är en repressiv arbetslinje, med mer av piska än morot. Vi vet nu vad den leder till.
Det är dags att ställa dessa två former av ”arbetslinje” emot varandra och visa vad en ny, progressiv arbetslinje kan innebära!
Bild: Fredrik Strandberg, TT

Kjell Olof Feldt – minnesbilder

/0 Kommentarer/i /av
Mitt första minne av Kjell-Olof går tillbaka till september 1962. Det var valvaka och i studion fanns en ung socialdemokrat från Laboremus i Uppsala, som kommenterar resultatet. Det var vid detta tillfälle som Gunnar Sträng först lade märke till Kjell-Olof Feldt: ”Han är klok som en pudel”, sa Sträng. Jag var då journalist på tidningen Arbetet i Malmö. Vår chefredaktör Frans Nilsson kom instormande på centralredaktionen och ropade: ”Har ni sett den där Feldt på TV? Honom måste vi skriva om!” Jag fick då uppdraget att i all hast samla in information och skriva en artikel, som publicerades under rubriken ”Dagens namn”.
Mitt nästa minne är från regeringskansliet 1968. Gunnar Sträng ville säkerställa att alla vallöften hölls inom ansvarsfulla ramar. För detta träffades Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt, statssekreterare hos Tage Erlander respektive Gunnar Sträng. ”Tages pojkar”, var inkallade för att delta; det var Anders Ferm, Jan O Karlsson och jag. Det var då jag upplevde Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt som ett radarpar – i ett konstruktivt samarbete, som skulle fortsätta under ett par årtionden.
På hösten 1970 lämnade Sverige in en öppen ansökan till EU om samarbete. Kjell-Olof Feldt, då handelsminister, skulle i EUs Ministerråd förklara Sveriges avsikter. Jag arbetade vid den tiden som nyhetsreporter på TV och var på plats i Bryssel för att rapportera om Kjell-Olof Feldts framträdande. Jag fick tid att träffa honom på morgonen för att göra en intervju som skulle sändas på kvällen. Han förklarade enkelt och tydligt varför Sverige behövde få till stånd ett sådant samarbete. Så långt var allt väl. Men sedan skulle jag få filmen framkallad, redigerad och levererad till Stockholm. Tekniken var inte på min sida, det tog hela dagen och jag kunde i sista minuten ladda upp min film på Eurovisionscentrat i Bryssel för att sändas till TV-Nytt. De som såg intervjun på kvällen märkte inget av allt detta. Feldts anförande inför Ministerrådet och hans svar i TV-intervjun präglades av klarhet, kompetens och självförtroende.
1982 blev det regeringsskifte och Kjell-Olof blev finansminister. Året därpå blev jag utsedd till chef för AMS. Anna-Greta Leijon var min minister, men i arbetet på ett förnya arbetsmarknadspolitiken visste jag att också Kjell-Olof Feldt gav sitt fulla stöd. Det var viktigt. Han tillhörde den generation av socialdemokrater som varit med och utvecklat arbetsmarknadspolitiken som en aktiv del i den ekonomiska politiken.
När Kjell-Olof 1990 hade bestämt sig för att avgå blev jag uppringd av statsminister Ingvar Carlsson som bad mig ta över. Det var en besvärlig tid och ett svårt uppdrag. Jag hade andra planer för livet. Men Ingvar Carlsson är envisare än en smålänning och vet hur orden ska läggas. Utöver alla argument i sak, tillade han att en av dem som föreslagit mig var Kjell-Olof Feldt. Det avgjorde.
Senaste mötet med Kjell-Olof, Birgitta och några gamla vänner var 2023. Kjell-Olof, då 92 år gammal, var kroppsligt märkt av sjukdom, men intellektuellt i god form. En kväll att minnas. Det sista mötet, året efter, blev aldrig av.
När jag i dag tänker på Kjell-Olof, minns jag särskilt vad jag läst om Kjell-Olofs barndom, hur hans mor under svåra förhållanden gav honom en god start i livet och hur han genom sin gärning tjänat Sverige och hedrat sin moder.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hur kommer eftervärlden att beskriva Ulf Kristerssons regeringsperiod?

/0 Kommentarer/i /av
Om han fortsätter som nu, kommer beskrivningen att kunna sammanfattas i orden: ”Han offrade nationella intressen för det partipolitiska intresset att visa sig regeringsduglig med Sverige-Demokraterna”.
Den slutsatsen kan illustreras med vad som sker på fyra viktiga politikområden: energipolitiken, klimatpolitiken, kulturpolitik/folkbildning samt den ekonomiska politiken.
• Energipolitiken är det mest extrema exemplet på hur nationens intresse offras för partipolitiken. De stora investeringarna i vindkraft, som skulle tillföra ny kapacitet under de kommande tio åren, har stoppats. Teknikneutraliteten har skrotats. Regeringen har satt allt på ett kort, kärnkraften, tio nya kärnkraftverk 2045. Denna politik ska genomföras som ett jättelikt planhushållningsprojekt. Skattebetalarna ska stå för notan. Nu har sakkunniga remissinstanser underkänt regeringens politik. Till och med Svenskt Näringsliv har krävt en omprövning. Men allt detta väger lätt mot Ulf Kristerssons partipolitiska strategi: ”vi ska visa att vi är regeringsdugliga”.
• Nedrustningen av klimatpolitiken är det andra extrema exemplet. Allt talar för att Sverige kommer att misslyckas med att nå de klimatmål som är bindande för alla EU-länder. Det slår inte bara mot vårt existentiella intresse att klara klimatomställningen. Det slår också mot två andra nationella intressen: sunda statsfinanser och näringslivet konkurrenskraft. Sverige kommer att tvingas att köpa dyra utsläppsrättigheter – om det finns några att köpa. Eller att betala böter till EU. Sveriges ledarskap i klimatomställningen har gynnat näringslivet. Nu när takten i omställningen bromsas upp, riskerar näringslivet att tappa konkurrenskraft.
• Kulturpolitiken och folkbildningen. 50 år av kulturpolitik, 100 år av folkbildning och 100 år av radio i allmänhetens tjänst har bidragit till nationell gemenskap och öppenhet mot omvärlden. Nu ifrågasätts allt detta – nu ska kulturliv, public service och folkbildning tryckas tillbaka, inte i nationens intresse, utan för att behaga Ulf Kristerssons regeringsunderlag.
• Ekonomiska politiken. De två senaste åren har varit förlorade år för investeringar i bostäder, infrastruktur och kompetens. Skattesänkningar som ska ge applåder på högerns medlemsmöten har varit viktigare. Arbetslösheten över 8 procent 2025. Sverige halkar efter internationellt.
Ulf Kristersson är den första borgerlige statsminister på mer än hundra år som har byggt upp ett regeringsunderlag genom att förankra politiken på yttersta högerkanten. Tanken var att högern – under hans ledning – skulle bli den dominerande kraften i svensk politik, långt in i framtiden. För det var han beredd att offra viktiga nationella intressen. Men det var en dröm, som spruckit redan efter två år: SD har krävt att efter nästa val få ta plats i regeringen, Jimmie Åkesson har redan utropat sig till statsminister.
Detta väcker ett antal frågor hur Kristersson tänker inför valet 2026 och för de kommande fyra åren: Ska moderaterna gå till val på att regera med SD, nu med Jimmie Åkesson som statsminister? Vilka nationella intressen är Moderaterna beredda att offra för att få till stånd en sådan regering?