”Arbetslinjen ska upprättas” – en halvtidsutvärdering

/0 Kommentarer/i /av
Jag ska med Johan Pehrssons egna ord och officiell statistik göra ett försök att utvärdera regeringens insatser för att bekämpa arbetslösheten under de första två åren av mandatperioden. Jag vill visa på två allvarliga misstag, som Johan Pehrsson och regeringens har gjort:
Det första misstaget var att i valdebatten 2022 skapa föreställningen att arbetslinjen hade brutit samman och att den nya regeringen nu skulle ”återupprätta den”. Sanningen var att arbetsmarknaden utvecklades positivt under valåret. Vilket Johan Pehrsson själv skrev i budgetbilagan i november samma år: ”Den positiva sysselsättningsutvecklingen har fortsatt under första halvåret 2022”. Han beskrev sedan hur fler fått arbete, hur övergångar till arbete inom jobb- och utvecklingsgarantin har förbättrats och att en större andel av deltagarna i jobbgarantin för ungdomar har påbörjat studier. Men som Johan Pehrsson har sagt i ett annat sammanhang: ”man säger en sak före valet, och något annat efter valet”.
Det andra misstaget var att låta den aktiva arbetsmarknadspolitiken förtvina genom att hålla igen resurserna till omställning till nya jobb och ny kompetens. Detta är den viktigaste förklaringen till att det inte har blivit den rejäla minskning av arbetslösheten, som utlovades. Regeringen har hållit igen med hänvisning till att den måste bekämpa inflationen. Men det är Riksbanken som genom penningpolitiken, räntan, har huvudansvaret för att bekämpa inflationen. Regeringen ska genom finanspolitiken se till att bekämpa arbetslösheten. En aktiv arbetsmarknadspolitik är bästa sättet att bekämpa arbetslösheten och samtidigt stödja kampen mot inflation genom att vidga flaskhalsar och bekämpa brist på kompetent arbetskraft. Den uppgiften har Johan Persson misslyckats med.
Detta bekräftades så sent som i december 2024 av Konjunkturinstitutet: ”Lågkonjunkturen i Sverige fortsätter att fördjupas och en vändning kommer till stånd först en bit in i 2025. Lågkonjunkturen kvarstår även 2026”. KIs prognos visar att arbetslösheten fortsätter att stiga under 2025 till 8,5 procent.
Sammanfattningsvis: ”Arbetslinjen ska återupprättas”, men trots detta löfte om rejäla tag mot arbetslösheten stiger den till 8,5 procent 2025.
Var det detta som Johan Pehrsson ville komma ifrån när han i höstas lämnade arbetsmarknadsdepartementet, tog över utbildningsdepartementet och överlät åt den anonyme Mats Persson att bära hundhuvudet för misslyckandet?
En avslutande politisk kommentar. Arbetslinjen som politiskt begrepp etablerades för länge sedan. Det innebar att aktiva åtgärder skulle komma i första hand, kontantstöd vid arbetslöshet skulle alltid vara en sista utväg. Vi kan kalla det för en progressiv arbetslinje. Det som den nuvarande regeringen bedriver är en repressiv arbetslinje, med mer av piska än morot. Vi vet nu vad den leder till.
Det är dags att ställa dessa två former av ”arbetslinje” emot varandra och visa vad en ny, progressiv arbetslinje kan innebära!
Bild: Fredrik Strandberg, TT

Kjell Olof Feldt – minnesbilder

/0 Kommentarer/i /av
Mitt första minne av Kjell-Olof går tillbaka till september 1962. Det var valvaka och i studion fanns en ung socialdemokrat från Laboremus i Uppsala, som kommenterar resultatet. Det var vid detta tillfälle som Gunnar Sträng först lade märke till Kjell-Olof Feldt: ”Han är klok som en pudel”, sa Sträng. Jag var då journalist på tidningen Arbetet i Malmö. Vår chefredaktör Frans Nilsson kom instormande på centralredaktionen och ropade: ”Har ni sett den där Feldt på TV? Honom måste vi skriva om!” Jag fick då uppdraget att i all hast samla in information och skriva en artikel, som publicerades under rubriken ”Dagens namn”.
Mitt nästa minne är från regeringskansliet 1968. Gunnar Sträng ville säkerställa att alla vallöften hölls inom ansvarsfulla ramar. För detta träffades Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt, statssekreterare hos Tage Erlander respektive Gunnar Sträng. ”Tages pojkar”, var inkallade för att delta; det var Anders Ferm, Jan O Karlsson och jag. Det var då jag upplevde Ingvar Carlsson och Kjell-Olof Feldt som ett radarpar – i ett konstruktivt samarbete, som skulle fortsätta under ett par årtionden.
På hösten 1970 lämnade Sverige in en öppen ansökan till EU om samarbete. Kjell-Olof Feldt, då handelsminister, skulle i EUs Ministerråd förklara Sveriges avsikter. Jag arbetade vid den tiden som nyhetsreporter på TV och var på plats i Bryssel för att rapportera om Kjell-Olof Feldts framträdande. Jag fick tid att träffa honom på morgonen för att göra en intervju som skulle sändas på kvällen. Han förklarade enkelt och tydligt varför Sverige behövde få till stånd ett sådant samarbete. Så långt var allt väl. Men sedan skulle jag få filmen framkallad, redigerad och levererad till Stockholm. Tekniken var inte på min sida, det tog hela dagen och jag kunde i sista minuten ladda upp min film på Eurovisionscentrat i Bryssel för att sändas till TV-Nytt. De som såg intervjun på kvällen märkte inget av allt detta. Feldts anförande inför Ministerrådet och hans svar i TV-intervjun präglades av klarhet, kompetens och självförtroende.
1982 blev det regeringsskifte och Kjell-Olof blev finansminister. Året därpå blev jag utsedd till chef för AMS. Anna-Greta Leijon var min minister, men i arbetet på ett förnya arbetsmarknadspolitiken visste jag att också Kjell-Olof Feldt gav sitt fulla stöd. Det var viktigt. Han tillhörde den generation av socialdemokrater som varit med och utvecklat arbetsmarknadspolitiken som en aktiv del i den ekonomiska politiken.
När Kjell-Olof 1990 hade bestämt sig för att avgå blev jag uppringd av statsminister Ingvar Carlsson som bad mig ta över. Det var en besvärlig tid och ett svårt uppdrag. Jag hade andra planer för livet. Men Ingvar Carlsson är envisare än en smålänning och vet hur orden ska läggas. Utöver alla argument i sak, tillade han att en av dem som föreslagit mig var Kjell-Olof Feldt. Det avgjorde.
Senaste mötet med Kjell-Olof, Birgitta och några gamla vänner var 2023. Kjell-Olof, då 92 år gammal, var kroppsligt märkt av sjukdom, men intellektuellt i god form. En kväll att minnas. Det sista mötet, året efter, blev aldrig av.
När jag i dag tänker på Kjell-Olof, minns jag särskilt vad jag läst om Kjell-Olofs barndom, hur hans mor under svåra förhållanden gav honom en god start i livet och hur han genom sin gärning tjänat Sverige och hedrat sin moder.
Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hur kommer eftervärlden att beskriva Ulf Kristerssons regeringsperiod?

/0 Kommentarer/i /av
Om han fortsätter som nu, kommer beskrivningen att kunna sammanfattas i orden: ”Han offrade nationella intressen för det partipolitiska intresset att visa sig regeringsduglig med Sverige-Demokraterna”.
Den slutsatsen kan illustreras med vad som sker på fyra viktiga politikområden: energipolitiken, klimatpolitiken, kulturpolitik/folkbildning samt den ekonomiska politiken.
• Energipolitiken är det mest extrema exemplet på hur nationens intresse offras för partipolitiken. De stora investeringarna i vindkraft, som skulle tillföra ny kapacitet under de kommande tio åren, har stoppats. Teknikneutraliteten har skrotats. Regeringen har satt allt på ett kort, kärnkraften, tio nya kärnkraftverk 2045. Denna politik ska genomföras som ett jättelikt planhushållningsprojekt. Skattebetalarna ska stå för notan. Nu har sakkunniga remissinstanser underkänt regeringens politik. Till och med Svenskt Näringsliv har krävt en omprövning. Men allt detta väger lätt mot Ulf Kristerssons partipolitiska strategi: ”vi ska visa att vi är regeringsdugliga”.
• Nedrustningen av klimatpolitiken är det andra extrema exemplet. Allt talar för att Sverige kommer att misslyckas med att nå de klimatmål som är bindande för alla EU-länder. Det slår inte bara mot vårt existentiella intresse att klara klimatomställningen. Det slår också mot två andra nationella intressen: sunda statsfinanser och näringslivet konkurrenskraft. Sverige kommer att tvingas att köpa dyra utsläppsrättigheter – om det finns några att köpa. Eller att betala böter till EU. Sveriges ledarskap i klimatomställningen har gynnat näringslivet. Nu när takten i omställningen bromsas upp, riskerar näringslivet att tappa konkurrenskraft.
• Kulturpolitiken och folkbildningen. 50 år av kulturpolitik, 100 år av folkbildning och 100 år av radio i allmänhetens tjänst har bidragit till nationell gemenskap och öppenhet mot omvärlden. Nu ifrågasätts allt detta – nu ska kulturliv, public service och folkbildning tryckas tillbaka, inte i nationens intresse, utan för att behaga Ulf Kristerssons regeringsunderlag.
• Ekonomiska politiken. De två senaste åren har varit förlorade år för investeringar i bostäder, infrastruktur och kompetens. Skattesänkningar som ska ge applåder på högerns medlemsmöten har varit viktigare. Arbetslösheten över 8 procent 2025. Sverige halkar efter internationellt.
Ulf Kristersson är den första borgerlige statsminister på mer än hundra år som har byggt upp ett regeringsunderlag genom att förankra politiken på yttersta högerkanten. Tanken var att högern – under hans ledning – skulle bli den dominerande kraften i svensk politik, långt in i framtiden. För det var han beredd att offra viktiga nationella intressen. Men det var en dröm, som spruckit redan efter två år: SD har krävt att efter nästa val få ta plats i regeringen, Jimmie Åkesson har redan utropat sig till statsminister.
Detta väcker ett antal frågor hur Kristersson tänker inför valet 2026 och för de kommande fyra åren: Ska moderaterna gå till val på att regera med SD, nu med Jimmie Åkesson som statsminister? Vilka nationella intressen är Moderaterna beredda att offra för att få till stånd en sådan regering?

Av julens böcker står Angela Merkels ”Frihet” i en klass för sig …….

/0 Kommentarer/i /av
…. en mäktig bok om ett märkligt liv. Först 35 år i östtyska DDR, instängd bakom muren. Sedan lika lång tid i det återförenade Tyskland, därav 16 år som förbundskansler under fyra mandatperioder. Med Europa och världen som arbetsfält.
Hon ledde Tyskland under en turbulent tid – finanskris 2008, eurokris 2010-2011, den ryska annekteringen av delar av Ukraina 2014, flyktingkrisen 2015, pandemin 2020-21, den permanenta klimatkrisen. Hon höll ihop fyra koalitioner under dessa svåra tider – trots centrifugala krafter.
Recensenterna i internationell press har varit kritiska. De tycker att Angela Merkel inte har ägnat sig åt självkritik och erkännande av misstag. Det tycker jag är en orättvis kritik. Det viktiga är att få del av ”the inside story”, få veta hur hon tänkte och hur hon beslutade i de många svåra situationer som hon ställdes inför. Det gör hon på ett klargörande sätt. Därför är detta en bok som alla som är intresserade av vår europeiska samtid bör tag sig tid att läsa – ja, det tar sin tid, 650 innehållsrika sidor.
Dock, frågan om alternativa vägval i de svåra kriserna är berättigad. Men det är frågor för kontrafaktisk historieskrivning, en uppgift för forskare, inte för memoarskrivare. Här är fyra frågor för alternativt tänkande.
Återföreningen: Helmut Kohls erbjudande till östtyskarna att få växla in en östtysk D-mark mot en västtysk D-mark gav östtyskarna en kraftigt ökad köpkraft. Dessa villkor sänkte samtidigt näringslivets konkurrenskraft med hårdhänt utslagning och massarbetslöshet som följd, en utdragen kris, som Angela Merkel fick hantera som förbundsdagsledamot och minister. Vad hade hänt om den ekonomiska återföreningen hade genomförts på ett annat sätt – som Bundesbank hade velat?
Eurokrisen: Den inträffade i början av 2010-talet, som en efterbörd till den globala finanskrisen 2008. EU var inte rustad för att hantera de stora och växande underskott som uppstod i Grekland och övriga medelhavsländer. Europas ekonomi var på väg att dras ner i ett svart hål. Det dröjde till Mario Draghi 2011 hade utsetts till chef för Europeiska Centralbanken, ECB, och förklarat att han var beredd att göra ”whatever it takes” för att rädda euron. Hur skulle EU ha utvecklats om Draghis beslutsamhet och insikter om ECBs potenital hade funnits med från början?
Flyktingkrisen: Tyskland var det land som 2015 tog emot merparten av den stora strömmen av flyktingar från Syrien, Afghanistan, och Nordafrika. ”Wir schaffen das”, var Angela Merkels besked inför de stora utmaningar och påfrestningar som flyktingkrisen innebar. Fanns det vid det laget överhuvudtaget något alternativ? Det skulle komma att ta många år innan EU-länderna kunde enas om en hållbar gemensam flyktingpolitik.
Kärnkraftens avveckling: 2001 hade Gerhard Schröders koalitionsregering, SPD och De Gröna, beslutat att avveckla kärnkraften i Tyskland. 2010 hade Merkels koalitionsregering beslutet att lägga om politiken och förlänga kärnkraftverkens drifttid. Några månader senare inträffade härdsmältor i tre reaktorer i det japanska kärnkraftverket Fukushima. Detta ledde till en ny omprövning i Tyskland. I juni 2011 beslutades i enighet om avveckling av kärnkraften. Hon värjer sig emot kritiken för att ha fattat beslutet av valtaktiska skäl. ”Snarare berodde det på att min riskbedömning av kärnkraften hade förändrats av händelserna i Fukushima”. Vid det laget fanns det knappast något sätt att samla en politisk majoritet för fortsatt drift. Och då gällde fortfarande den europeiska säkerhetsordningen och det energisamarbete som utvecklats inom den ordningen.
Den som är intresserad av kontrafaktisk historieskrivning har mycket att spekulera över! Men dessförinnan, läs Angela Merkels ”Frihet”!

Den amerikanska paradoxen: envälde som vinnande vallöfte i en demokrati!

/0 Kommentarer/i /av
Ja, så är det. På mindre än tio år har Donald Trump etablerat ett envälde – utan att behöva ändra i konstitutionen.
För att förstå den amerikanska paradoxen måste vi dyka ner i ”the popular vote ”, nu när rösterna i de 174.000 valdistrikten snart är räknade och redovisade.
Trump har inte bara vunnit ”the popular vote” med 2,5 miljoner röster. Han har också överträffat sig själv! Trump har samlat mer än 78 miljoner väljare, 15 miljoner fler än 2016, 4 miljoner fler än 2020. Trots allt som hänt under de gångna åren har förtroendet för honom ökat: de fyra kaotiska åren i Vita Huset, den misskötta pandemin, hans roll i upploppet den 6 januari, rättegångarna, de fällande domarna, den gaggiga valrörelsen.
Varför – och varifrån kom dessa väljare?
Trump har identifierat – och förstärkt – det amerikanska folkets missnöje med samhällsutvecklingen. Det övergripande budskapet ”Amerika är på fel väg” har byggts under med kritiken mot de ökade levnadskostnaderna (inflationen), de öppna gränserna (invandringen och importen) och USAs globala roll ( krigen och krigskostnaderna).
Han lyckades få en majoritet av väljare att minnas de gångna årens inflation och glömma att den amerikanska ekonomin i dag är den starkaste i världen.
Han har fått väljarna att känna att det är omvärlden som är ond och det är emot den som USA måste hålla stånd. Det behövs en stark man – Donald Trump – ”only I can fix it”.
Den amerikanska väljarkåren – de som är röstberättigade – uppgår till cirka 240 miljoner personer. Dessa kan delas upp i tre stora grupper:
• Republikanerna, som genom Trump samlat mellan 78 och 79 miljoner väljare – aldrig tidigare har så många röstat på republikanerna. 16-18 miljoner fler än vad George W Busch fick 2004 och McCain 2008!
• Demokraterna, som genom Harris fick omkring 76 miljoner röster, mycket fler än i Obamas och Clintons val! Men 5 miljoner färre än i Bidens val 2020.
• Den tredje gruppen, den största, är de 85 miljoner som inte röstar – ”the Deep People” för att travestera ett amerikanskt uttryck för reell eller potentiell makt. Inte särskilt intresserade av politik, men kan mobiliseras. Vilket Trump visat genom att bygga upp Republikanernas väljarkår från cirka 60 miljoner på 2010-talet till närmare 80 miljoner väljare nu 2024.
Det som vi uppfattar som ”fascistiskt” i Trumps budskap, den starke mannen, som vill vara diktator för en dag – eller längre? – är inte någon belastning inför stora delar av den amerikanska väljarkåren, snarare en tillgång. Därför har argumentet om extremism och fascism inte haft den effekt som Demokraterna – och avvikande Republikaner – hade trott.
Denna position har han uppnått genom att i grunden stöpa om det republikanska partiet – globalisternas, frihandlarnas och militärernas parti – till ett nynationalistiskt parti, göra alla till lojala ja-sägare, och förfölja dem som inte vill räta in sig i ledet. Republikanernas själ har gått förlorad, alla som vill vara med och styra är nu Trumpikaner.
Nu har han makten över Republikanska partiet, Vita Huset, Senaten, Representanthuset och Högsta Domstolen. Nu är han den ”Strongman” som han erbjöd väljarna – och som nästan 79 miljoner amerikaner röstade på. Nu kan han attackera ”the Deep State”, genomföra utrensningar och sätta in politiska ja-sägare.
Man kan se det amerikanska valet som en folkomröstning mellan envälde och demokrati. Trump underblåste och förstärkte missnöjet med demokratin så som vi känner den. Enväldet segrade.
Men det är kanske att gå för långt? Frågan kvarstår dock: kommer den amerikanska konstitutionen med dess ”checks and balances” att kunna fungera under dessa fyra år och möjliggöra ett demokratiskt val 2028?
”The jury is still out” – i fyra långa år.
Källor: Jag använder SVTs Val i USA: Preliminärt valresultat i USA | SVT Nyheter som i sin tur bygger på Associated Press sammanräkning av valresultatet från 174 299 valdistrikt. Där finns en rubrik som heter Folkets röst och som redovisar rösterna för Trumps respektive Harris med en översikt över tidigare val från 1984 och framåt. En ännu @senare sammanräkning finns här https://www.economist.com/…/us-2024…/results/president Då var 98 procent av valdistrikten räknade.

Birgitta Dahl – mina minnesbilder

/0 Kommentarer/i /av
Mitt första minne av Birgitta går tillbaka till 1965. Jag arbetade på Aftonbladet och hade bland annat hand om inkommande debattartiklar. Vi fick in en artikel från en för mig helt okänd person vid namn Birgitta Kettner. Den handlade om internationellt bistånd och svensk solidaritet. Välskriven, uppfordrande. Den passade bra in på Aftonbladets ledarsida. Det var, tror jag, Birgittas första inlägg i en tidning som nådde ut till flera hundra tusen läsare. Det skulle bli mer av det.
Mitt nästa minne av Birgitta är från mitten av 1970-talet. Birgitta hade i flera år verkat för att moderskapsförsäkringen skulle ersättas med en föräldraförsäkring. Hon hade agiterat, motionerat och bildat allianser och fått till stånd en lag om delad föräldraförsäkring. 1974 trädde reformen i kraft, 1975 förlängdes försäkringen till 210 dagar som föräldrarna skulle kunna dela. På hösten det året föddes Carinas och min första dotter, Ami. Vi var överens om att dela ansvaret, Carina stannade hemma de fyra första månaderna, jag tog de tre följande. Det blev litet ståhej omkring detta. Jag var då statssekreterare och 1976 var valår. Skulle jag kunna få ledig från mitt jobb? Frågan gick hela vägen upp till Olof Palme som förklarade att om vi stiftat en lag, så måste den också gälla dem som arbetar i regeringskansliet.
Min tredje minnesbild är från 1990. Jag blev då finansminister i Ingvar Carlssons andra regering. I den ingick Birgitta Dahl som miljöminister. Hon var en av regeringens mest erfarna ledamöter – 21 år i riksdagen, 8 år i regeringen, kunnig, engagerad, envis. Det var en tid av stora och viktiga beslut: stabiliseringsavtalet för att få ordning på arbetsmarknaden och få ner inflationen, den stora skatteformen, EU-medlemskapet. Därtill en ny miljöpolitik, som Birgitta och hennes departement formulerade och förhandlade med mina medarbetare i Finansen. I den komplicerade beredningen hade Leif Pagrotsky mitt uppdrag att medverka, vilket han gjorde på ett mycket konstruktivt sätt. Det blev ett gott resultat med mål för minskade utsläpp, skydd för havsmiljön och skydd för naturresurser. Till detta kom att vi – som ett av de första länderna i världen –samma år införde koldioxidbeskattning.
Några år senare, 1994 valdes jag in i riksdagen som representant för Jönköpings län. Bland det första jag som riksdagsledamot fick delta i var valet av ny talman – Birgitta Dahl!
Så minns jag henne – från hennes första debattinlägg 1965 till valet av henne till den högsta positionen i vår parlamentariska demokrati!
Bild: TT

Från medlemskapsinitiativ 1990 till folkomröstning 1994 – ”the inside story” – Centrum för europaforskning i Lund, 13 november 2024

/0 Kommentarer/i /av

Politiska beslut växer som regel fram i en lång process. Men det finns tillfällen och händelser som markerar början och slutet av ett sådant skede. Så också med beslutet att ansluta Sverige som medlem i den Europeiska Unionen.

Om man vill kan man gå tillbaka till december 1961 och säga att det var där processen började, när den svenska regeringen lämnade in den första ansökan om ”associering” till EEC.

Om man vill vara mera strikt sätter man 1990 som det första årtalet och 1994, folkomröstningen, som avslutningen på processen. Det är denna process över fyra år som jag ska beskriva – och jag ska ta er med till tre platser, där jag deltog i förberedelser och omröstning:
– Först till statsministerns kontor på Rosenbad den 21 oktober 1990, när avsiktsförklaringen formulerades och skrevs ner på papper, till riksdagsgruppens möte ett par dagar senare, och till presskonferensen i andrakammarsalen i gamla riksdagshuset, när regeringen offentliggjorde beslutet om medlemsansökan.
– Därefter ska jag ta er med till Bryssel i mars 1991, till ett möte med Jacques Delors där färdplanen för det svenska medlemskapet mejslades ut, inklusive folkomröstningen.
– Sedan till folkomröstningsdagen den 13 november 1994 i min Stockholmsförort, när jag röstade och sedan delade ut röstsedlar för att på kvällen följa valvakan på TV och hålla kontakt med Jaques Delors om utgången av folkomröstningen.

Till sist ska jag göra en tillbakablick, göra några iakttagelser och bidra med eftertankar för den fortsatta diskussionen.
-o-
Vi börjar år 1990. I januari la regeringen fram det så kallade stopp-paketet för att få bukt med inflationen, som hade drivits upp av den fastighetsspekulation som följde på avregleringen av bankerna. Men vänsterpartiet gjorde gemensam sak med de borgerliga partierna. Riksdagen sa nej till stopp-paketet.

Regeringen avgick, men efter en talmansrunda fick Ingvar Carlsson i februari uppdrag att bilda en ny regering. Nu med en ny ekonomisk politik för att få ordning på löneförhandlingarna och pressa ner inflationen och med två nya ministrar, en ny finansminister och en biträdande finansminister, Allan Larsson och Erik Åsbrink.

Det var då det!
-o-
Nu förflyttar vid oss åtta månader fram till hösten 1990.

På söndag kväll den 21 oktober träffas Ingvar Carlsson och jag på Rosenbad tillsammans med våra statssekreterare, Kjell Larsson och Gunnar Lund. Föregående vecka hade Sverige haft ett stort valutautflöde. Omvärlden misstrodde den svenska ekonomin. Riksbanken hade tvingats att höja räntan för att stoppa utflödet. Men det behövdes mer och det behövdes insatser från Regeringen.

Vid mötet på Rosenbad var vi fyra överens om att det inte kommer att vara tillräckligt att bara vidta traditionella statsfinansiella åtgärder. Det skulle behövas åtgärder av en helt annan kaliber. Ingvar Carlsson hade bestämt sig för att föreslå en grundlagsändring för att förlänga riksdagens mandatperioder från tre till fyra år i syfte att göra regeringsarbetet mer långsiktigt. Han ville också få till stånd en långsiktig energiöverenskommelse. Därtill en avisering om att regeringen ville förbereda en ansökan om medlemskap i EU, då EG. Om detta var vi överens.

EU-medlemskapet var den politiskt viktigaste frågan. Ingvar Carlsson formulerade vid sittande bord den mening som skulle ligga till grund för regeringens och riksdagens formella beslut om att förbereda en ansökan. Han skrev med en blyertspenna på att A5 block följande mening: ”Regeringen eftersträvar ett nytt beslut om Europapolitiken som tydligare och i mera positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem i Europeiska gemenskapen”.

En mening – en öppning för en ny politik. Efter mer än tre årtionden av analys, debatt, prövning och omprövning var Sverige nu slutligen på väg mot medlemskap. Historia skriven i en enda mening!

Det var höstlov i riksdagen, men den socialdemokratiska riksdagsgruppen var inkallad för att under hela den kommande veckan diskutera och ta ställning till den strategi som regeringen planerade att lägga fram på fredagen. Meningen om ansökan om medlemskap gick till den socialdemokratiska gruppen i utrikesutskottet, som ställde sig bakom förslaget. När ordföranden, Stig Alemyr, vid tisdagens möte i riksdagsgruppen avrapporterade diskussionen, avslutade han med en suck av lättnad: ”Äntligen”.

På fredag höll vi presskonferens i andrakammarsalen. Ingvar Carlsson och jag presenterade regeringens nya strategi. Han informerade om grundlagsändringen, jag redovisade vårt initiativ för EU-medlemskap, han informerade om de planerade energiförhandlingarna och jag avslutade med att berätta om de statsfinansiella åtgärder som skulle komma att läggas fram i den kommande budgeten.

I internationell press fick frågan om EU-medlemskap stor uppmärksamhet. Financial Times slog upp nyheten på första sidan under en rubrik över sex spalter. Svensk press hängde inte riktigt med. Framför allt Dagens Nyheter hade en dålig dag. DN toppade första sidan med rubriken ”Ekonomer dömer ut krispaketet”. På ledarsidan krävde DN nyval! En bankekonom kom till tals och förutspådde ”en ny räntechock före årsskiftet”.

Ingen bra prognos! Det blev ingen räntechock, tvärtom, räntorna föll och skulle göra det ett bra tag till. Räntefallet under 1991 blev så starkt att Riksbanken ansåg sig behöva bromsa fallet, skriver dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis i sina memoarer. Ansökan om EU-medlemskap, budgeten och stabiliseringsavtalet la grunden för detta nya förtroende för svensk ekonomi.
-o-
Innan vi förflyttar oss framåt i tiden till mötet med Jacques Delors och folkomröstningen, vill jag lägga till ett par ord om bakgrunden. Det finns två bilder av beslutet:
– Den ena bilden är att beslutet kom helt plötsligt, en helomvändning, eller, för att citera Carl Bildt, ”en fotnot i ett krispaket”.
– Den andra bilden är att detta var en öppning för en ny politik, möjliggjord av de stora geopolitiska förändringarna i slutet av 1980-talet. När islossningen började i Östeuropa hade Jaques Delors tagit initiativet till så kallade EES-förhandlingar, en storts förberedelse för medlemskap, förhandlingar som Sverige aktivt deltog i. Så föll Berlin-muren, en ny europeisk säkerhetsordning kunde börja förhandlas fram. Det var den nya verkligheten och det var öppningen för en ny svensk Europa-politik.

Österrike hade tidigt lämnat in en formell ansökan om medlemskap. Ingvar Carlsson och jag hade i augusti 1990 möte i Salzburg med våra österrikiska kolleger för att ta del av deras argument varför det var dags att ansöka. I september hade vi socialdemokratisk partikongress, där våra nordiska vänner uppmanade oss att komma med, nu när utvidgningsprocessen satte igång: ”Det europeiska tåget är satt på skenor och det kommer att köra raskt de närmaste åren”, sa Svend Auken, de danska Socialdemokraternas partiledare.

I redaktionsutskottet skrev vi ett uttalande, som efter en kort debatt mellan Ingvar Carlsson och ett ombud från Helsingborg godtogs av en enhällig kongress. Detta gav partiledningen mandat att gå vidare mot medlemskap med ett enda förbehåll, säkerhetspolitiken.

Vi hade gjort de politiska förberedelserna, det handlade nu om rätt tillfälle att ta nästa steg. Det kom alltså i oktober, när vi kunde presentera medlemsansökan som en del i en samlad strategi för en ansvarsfull och långsiktig politik.
-o-
Nu gällde frågan hur förhandlingarna om medlemskapet skulle gå till och när Sverige skulle kunna bli medlem? Jag fick Ingvar Carlssons uppdrag att diskutera dessa frågor med EU-kommissionens president Jacques Delors. Vi träffades på hans kontor i Berlaymont i Bryssel i mars 1991.

När Österrike hade lämnat in sin ansökan, hade Delors lagt den på is. Han ville driva på fördjupningen, EMU, innan det var dags för utvidgning. När nu Sverige, Finland, Norge och Schweiz också ansökte, hade Delors insett att det var dags för Kommissionen att göra sitt i form av en så kallade ”avi” för varje kandidatland och förbereda Europeiska Rådet för förhandlingar om utvidgning.

I en intervju i Financial Times förklarade han sin omsvängning. Han förklarade att det var EUs ansvar att organisera Europa, även om det skulle betyda att de östeuropeiska länderna skulle komma med – någon gång i framtiden.

När vi träffades var Delors väl förberedd. Han gav ett tänkbart scenario för de kommande tre åren. Det innefattade kommissionens förberedande arbete under 1992, förhandlingar i Rådet under 1993 och en politisk beslutprocess med ratificeringar i medlemsländerna under 1994, och en parallell process i Sverige, avslutad med en folkomröstning i slutet av året. Därmed skulle Sverige kunna anslutas till EU från den 1 januari 1995. Det var den ideala tidtabellen, enligt Delors.

Dessutom föreslog han att Sverige skulle lämna in sin ansökan den 1 juli 1991, när Holland hade tagit över ordförandeskapet. Luxemburg hade ordförandeskapet under första halvåret 1991 och nu hade nästan halva tiden gått – bättre då att vänta till den holländska regeringen tog över och få en kraftfull ledning av arbetet i Europeiska Rådet.
-o-
Detta gav Sverige en färdplan, som kom att gälla såväl för den socialdemokratiska som för den borgerliga regeringen som tillträdde på hösten 1991. Regeringen Bildt kom därmed att få ansvaret för hela förhandlingen och för det följande propositionsarbetet.
Det arbetet drevs i konstruktivt samarbete mellan regering och opposition. Vår regering hade haft Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage som våra EES-förhandlare, nu var Ulf Europaminister och Frank hans statssekreterare. Det goda samarbetet fortsatte.

Det fanns en fråga som var tvistig – och som kan vara särskilt intressant för detta seminarium. Det gällde tidpunkten för en folkomröstning. Carl Bild ville ha folkomröstningen på våren 1994, före riksdagsvalet i september. Opinionssiffrorna talade för ett regeringsskifte och Carl Bildt ville utnyttja tiden dessförinnan till att lotsa Sverige in i EU.

Ingvar Carlsson var bestämt emot det; han såg stora svårigheter att få socialdemokratiska väljare att rösta ja, om Carl Bildt som statsminister skulle stå spetsen för ja-sidan. Ingvar Carlsson ville ha folkomröstningen sent på hösten, efter valet. Den som till slut avgjorde frågan var Bengt Westerberg, som delade Ingvar Carlssons farhågor.

Det var tur att det blev så. Det visade sig snart att den proposition om resultatet av förhandlingarna, som skulle ligga till grund för folkomröstningen, inte var klar för beslut i regeringen förrän den 11 augusti. Även om mycket var förberett sedan lång tid var det en prestation att över sommaren slutföra arbetet på denna omfattande proposition, underlaget för det största och mest omfattande beslut som Sveriges riksdag någonsin haft att ta ställning till.
-o-
Nu förflyttar vi oss fram till folkröstningsdagen, den 13 november 1994.

Jag röstade tidigt på dagen, i en skola i Orminge, en stadsdel i Nacka kommun. Därefter delade jag ut Ja-sedlar till väljarna under ett par timmar. God stämning, några vill ha både ja- och nejsedlar. Andra visade gärna hur de tänkte rösta. På kvällen följde jag sammanräkningen i SVTs valvaka och höll – på Ingvar Carlssons uppdrag – kontakt med Bryssel, så att Jacques Delors skulle kunna göra ett uttalande, så snart resultatet blev känt.
-o-
Vid det här laget var osäkerheten och nervositeten stor. När den svenska ansökan lämnades in av Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Anita Gradin den 1 juli 1991 hade de ett starkt stöd i den allmänna opinionen. 65 procent var för, bara 20 procent emot.

Under det följande året, 1992, med en ekonomisk kris i Sverige, 500 procents ränta och hög arbetslöshet, växte missnöjet – och därmed motståndet mot EU-medlemskap. Fram till början av 1994 hade nej-sidan ett klart övertag, men ja-sidan var på frammarsch.

Skulle vi nå ända fram?

Fredagens avslutande TV-debatt hade gått bra. Det bekräftades av tidningarnas snabbundersökningar. DN sammanfattade: ”40-40 och 1,3 miljoner ännu osäkra”.

Valdeltagandet blev rekordhögt för en folkomröstning, 83,3 procent. De första siffrorna från vallokalundersökningarna visade på en stor övervikt, de slutliga siffrorna stannade på 52,3 procent för ja, 46,8 för nej.
-o-
Jag höll kontakt med Jacques Delors medarbetare i Bryssel. När sammanräkningen var klar, önskade han Sverige välkommen: ”Detta är en mycket god nyhet för Europa. Sverige har spelat en pionjärroll på det sociala området. Ett svenskt EU-medlemskap kommer att berika Europa”.

På måndagen efter folkomröstningen var det rådsmöte i Bryssel för jordbruksministrarna. Dit var nu Sverige välkommet. Den svenska jordbruksministern, Margareta Winberg, hade fram till söndagen varit en ledare i nej-kampanjen. Nu var hon på plats och fick ta emot gratulationer från kolleger från hela Europa. ”Det var Sverige som fick lyckönskningarna, inte jag personligen”, förklarade Margareta Winberg för de svenska journalisterna som undrade hur det var att bli gratulerad till ett resultat, som hon hade  motarbetat.
-o-
Avslutningsvis, en tillbakablick från 2024 till 1994, några iakttagelser och eftertankar. Då röstade nästan 47 procent av svenska folket nej till medlemskap. De gjorde det för att de ansåg att Sverige skulle kunna föra en bättre politik på egen hand.

Det som hänt sedan dess är att EU utvecklats på en lång rad området och fått nya befogenheter – den inre marknaden, miljöpolitiken och klimatpolitiken, rättsstaten, den sociala dimensionen, forskning och innovation, folkhälsa, utrikespolitik, ekonomisk politik. Samtidigt en radikal utvidgning – nu 27 medlemsländer, innefattande länderna i Central- och Östeuropa, det som Delors talat om som skulle kunna ske någon gång i framtiden.

Samtidig har stödet för medlemskapet ökat. Över sju av tio svenskar anser att Sverige har gynnats av att vara medlem i EU – eller mera exakt 73 procent (Källa: Europaparlamentet, 6 december 2023). I SCB:s undersökning från maj i år är frågan: ”Är du i huvudsak för eller emot det svenska medlemskapet i EU eller har du ingen bestämd åsikt”. På denna fråga svarar 62 procent ja, 12 procent nej och 27 procent vet ej. Det paradoxala är att samtidigt som EUs inflytande har ökar har opinionen för svenskt medlemskap stärkts.

Kommer denna starka opinion att bestå under åren framöver, år som kan bli mycket påfrestande internt inom EU och externt? Det som bär upp den starka svenska opinionen är att man anser att EU bidrar till att upprätthålla fred och säkerhet. När det gäller vad man förväntar sig av EU, sätter svenskarna åtgärder på tre områden högst – åtgärder mot klimatförändringar (58 procent), bekämpa terrorism och organiserad brottslighet (49 procent) och att upprätthålla demokrati och rättsstatens principer (41 procent).

När jag jämför nu och då, frågar jag mig om vi 1994 skulle ha fått ja av det svenska folket om vi hade målat upp dagens EU som ett eftersträvansvärt mål? Kanske kan man dra slutsatsen att det inte är de stora visionerna som övertygar svenska folket, utan de konkreta åtgärderna för att lösa gemensamma problem och utmaningar?

 

 

Källor:
Ingvar Carlsson: Så tänkte jag, sidorna 291-421 och 560-569, Hjalmarson & Högberg , 2003.
Allan Larsson: Min europeiska resa, Memo V, Från Metall-tal till medlemskap, sid 38-107, Gotlandsboken, 2015
Regeringens skrivelse till riksdagen, oktober 1990
Finansplanen 1991, sid 15-16, Bilaga 1 till Budgetpropositionen 1991
Georg Ross: Jacques Delors and European Integration, sidorna 141-142, Polity Press, 1995
Charles Grant: Delors – inside the house Jaques built, sid 143 och sid 193, NB 1994
Financial Times och Dagens Nyheter, 27 oktober 1990.
Socialdemokraterna: Kongressprotokoll 1990 och 1994
Ulf Dinkelspiel: Den motvillige europén, Atlantis, 2009.
Regeringens proposition om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (Proposition 1994/95: 19) 24 augusti 1994.
Folkomröstningen om EU-medlemskap den 13 november 1994, Folkomröstningen om EU-medlemskap i Sverige 1994 – Wikipedia
SCBs undersökning om svenska folkets syn på Sverige i EU, april 2024
Europaparlamentets opinionsundersökning i december 2023: Ny opinionsundersökning: Svenskar värderar EU-medlemskapet högt | Nyheter | Europaparlamentet

 

Grattis, Ingvar …..

/0 Kommentarer/i /av
… jag vet att du inte följer Facebook, men jag skriver dessa tre minnesbilder för att mina vänner ska kunna gilla och instämma i mina gratulationer på din 90-årsdag.
Min första minnesbild är från 1957. 400 nordiska ungdomar på väg i chartrat tåg från Köpenhamn till London, där vi under en vecka ska delta i ett ungdomsläger, som SSU ordnade i samarbete med Labour. En av dessa fyra hundra ungdomar hade inte ordning på sitt pass. Den biträdande reseledaren, en språkkunnig man från Borås, grep in och löste problemet vid gränsen till Tyskland. Sen blev det problem igen vid gränsen till Belgien. Där var det stopp. Men reseledaren skaffade från den svenska ambassaden fram ett tillfälligt pass. Jag var imponerad av denne reseledares förmåga att lösa problem. Jag fick senare veta att han hette Ingvar Carlsson, en person som jag skulle få en del att göra med framöver.
Min nästa minnesbild är från Kanslihuset 1967. Jag arbetade då i den krets som kallades ”Tages pojkar”, vi som hade till uppgift att hjälpa Tage Erlander med förberedelser för tal, debatter och resor. Nu inträdde Ingvar Carlsson som statssekreterare och därmed som chef för ”pojkarna”. Det var ett år kvar till valet 1968, opinionssiffrorna såg inte bra ut. Men med Ingvar Carlssons fick vi ny energi, ny optimism och ett högre tempo i vår arbete. Tage Erlander levde upp: ”det är elva månader kvar, jag tror vi ska klara det!” Jo, det gick bra. Erlanders sista val blev hans bästa!
Min tredje minnesbild är från februari 1990. Jag hade på telefon kallats till statsministerns kontor på Rosenbad. När vi träffades sa Ingvar Carlsson: ”vi känner varandra väl, så jag vill gå rakt på sak: finansministern kommer att avgå inom 48 timmar och jag vill att du ska efterträda honom”. Det var ett stort förtroende, men jag var inte beredd att ge mig in i politiken. Jag tackade nej, så artigt jag kunde. Men Ingvar Carlsson är envisare än en smålänning. Efter ett par dar hade jag tackat ja. Det blev en tid av hårt arbete och stora reformer: vi fick stabiliseringsavtalet på plats och kunde pressa ner inflationen. Vi genomförde ”århundradets skattereform” – med Bengt Westerbergs och folkpartiets stöd. Vi förberedde en ansökan om medlemskap i EU – med stöd av de tre borgerliga partierna. Och mycket annat.
Vi har på gamla dar fortsatt kontakt, träffas och talas vid på telefon. Om dåtiden, men mest om nutid och framtid!
Dessa tre minnesbilder finns i mer utförlig form i min bok ”Minnesbilder – i stället för memoarer”. Fotot är taget av Håkan Lindgren, DN, presskonferens den 26 oktober 1990.

”I fem statsministrars tjänst” – ta dig tid att läsa den!

/0 Kommentarer/i /av
Det är en mäktig bok Hans Dahlgren skrivit, 50 år av politisk historia, från insidan, väldokumenterad och välskriven, 637 sidor.
När jag nu läst den från pärm till pärm inser jag att jag själv bara varit en tillfällig gäst i den politiska verkligheten. Hans Dahlgren däremot har varit med sedan mitten av 1970-talet ända fram till nu, betrodd av fem statsministrar och ett antal utrikesministrar, medhjälparen som organiserat resor och möten, skrivit minnesanteckningarna när svenska statministrar överlagt med Gorbatjov och Reagan, Thatcher och Willy Brandt, Kim Jong-Il och Khamenei.
Det är han som vet vad som har sagts och vet vad som hänt runt mötena, svensk utrikespolitiks institutionella minne.
Han startade sin yrkeskarriär i början av 1970-talet som tv-journalist och fick sina elddop i några av dåtiden stora nyhetshändelser, Norrmalmstorgsdramat, Watergate.
Han har arbetat för Olof Palme, Ingvar Carlsson, Göran Persson, Stefan Löfven och Magdalena Andersson, Under den här tiden utsedd till kabinettsekreterare och FN-ambassadör, de högsta posterna i UD. Statssekreterare till Stefan Löfven, sedan EU minister under fyra dramatiska år – pandemin, Ukraina, Nato-medlemskap.
Det är denna unika erfarenhet som han delar med sig av i boken ”I fem statsministrars tjänst”, utgiven av Albert Bonniers förlag.
Det är Hans Dahlgrens personliga memoarer, men det är samtidigt svensk samtidshistoria för oss som är seniorer, och en lärobok för en yngre generation som vill förstå historien. Det är för mig mycket av igenkännande i det Hans Dahlgren skriver, men samtidigt mycket nytt när han ger ”the inside story” om viktiga skeden av svensk politik och utrikespolitik. Jaha, det var alltså så det gick till! tänker jag.
Mest utförligt beskriver han den politiska utvecklingen efter Rysslands angrepp på Ukraina. Hans Dahlgren har under de 50 åren medverkat i det internationella freds- och nedrustningsarbetet med den svenska neutralitetspolitiken som grund. Nu 2022 ställs han som minister i den svenska regeringen inför uppgiften att fatta ett kollektivt regeringsbeslut om vad som bäst gagnar Sveriges nationella säkerhet – Nato-medlemskap eller fortsatt alliansfrihet. Sedan Ryssland upphävt den europeiska säkerhetsordningen och Finland omprövat sin alliansfrihet, återstod bara ett alternativ för Sverige. Men vägen dit – och Hans Dahlgrens egna våndor – är ett av de starkaste avsnitten i boken.
Hans Dahlgren är i boken mer personlig än vad han någonsin visat upp offentligt. Han är en god berättare, generös mot medarbetare, återhållsam i kritik mot politiska motståndare. Han skriver reflekterande, frågar sig vad som kunde ha gjorts annorlunda, konstruktiva eftertankar.
Jag kan inte tänka mig någon bättre bok för dem som vill få en samlad bild av hur man tänkt och talat i parti och regering om Sveriges utrikespolitik i en värld som gått från det kalla kriget till avspänning, rivna murar nedrustning och framtidstro, nu tillbaka i en ny konfliktfylld värld med krig i Europa och Mellanöstern – med militär upprustning och krigshandlingar som det enda svaret.

Ja, så illa ser det ut ….

/0 Kommentarer/i /av
…. när Johan Rockström sammanfattar vad forskarna vet om den globala uppvärmningen. Nu 1,2 grader över förindustriell tid. Snart 1,5 grader. Då når vi ett antal ”tipping points” som förstärker den negativa utvecklingen.
En sådan ”tipping point” innebär att ett klimat- eller ekosystem på kort tid går från ett stabilt tillstånd till ett instabilt. Det skapar en dominoeffekt där andra klimatsystem påverkas, och där konsekvenserna kan bli okontrollerbara. Fem tröskelpunkter av 26 är kritiskt nära att lösas ut eller kan redan ha passerats.
Finns det hopp? Ja och nej! Nu finns de tekniska lösningar som behövs för klimatomställningen; de fanns inte för ett antal år sedan. Det som nu saknas är den politiska viljan att driva på omställningen.