Varken höger eller vänster – bara “crisis management”

Det är titeln på det bidrag som jag skrivit till boken Kanslihu(s)högern, en vänbok till Erik Åsbrink, redigerad av Marika Åsbrink Lindgren. Boken handlar om den ekonomisk-politiska diskussionen under 1980-talet. Jag deltog inte i den diskussionen, men kom in i efterhand, när jag efterträdde Kjell-Olof Feldt i februari 1990. Då handlade det om att att bygga upp en ny ekonomisk politik efter de skador som uppstått som en följd av de frigjorda bankernas lånefest under slutet av 1980-talet. Stabiliseringavtal, skattereform, förberedelser för EU-medlemskap, en stram budget – det var hörnstenarna i denna nya ekonomiska politik Hur togs den emot? Jag citerar riksbankschefen, som drygt ett år senare skrev att utvecklingen på valuta- och räntemarknaderna var positiv under hela första halvåret 1991. Inledningsvis gynnades utvecklingen av riksdagens beslut att Sverige skulle söka medlemskap i EG. Budgeten och finansplanen i januari 1991 togs väl emot, så väl att »Riksbanken fick bromsa det snabba räntefall som inleddes«.Boken har getts ut av Tidens förlag. Här följer hela texten i mitt bidrag:

Varken höger eller vänster – bara crisis management

Jag följde 1980-talets debatt mellan kanslihushöger och partivänster på avstånd. Jag var under denna tid generaldirektör för Arbetsmarknadsstyrelsen och min uppgift var att verkställa den politik som regering och riksdag hade beslutat om. Jag hade av Olof Palme fått två uppgifter. Den ena var att bidra till att förnya arbetsmarknadspolitiken så att den blev ett effektivare vapen i kampen mot arbetslösheten. Den andra uppgiften var att förnya Arbetsmarknadsverkets organisation och arbetsformer. Olof Palme hade bestämt sig för att göra den offentliga sektorns förnyelse till en huvuduppgift under mandatperioden 1982-1985. Han ville att Arbetsmarknadsverket skulle ta ledningen i detta arbete.
*
Jag hade fått stort handlingsutrymme i dessa båda uppgifter. Det var praktiska och konkreta uppgifter som engagerade mig och mina medarbetare. Diskussion mellan kanslihushöger och partivänster försiggick i tidningar och pamfletter. Det var en diskussion långt borta från det arbete som vi bedrev i Arbetsmarknadsverket. Jag kan inte minnas att jag kände mig engagerad av den.
Det som engagerade oss – och arbetsmarknadens parter i vår styrelse – var samspelet mellan ekonomisk politik och arbetsmarknadspolitik. Det fungerade bra under den första mandatperioden 1982-1985. Omläggningen av den ekonomiska politiken, med åtgärder för att öka den allmänna efterfrågan, framför allt devalveringen på 16 procent, och betoning på en aktiv arbetsmarknadspolitik och nya insatser mot ungdomsarbetslösheten, gav resultat. Den ekonomiska aktiviteten stärktes, sysselsättningen ökade och arbetslösheten minskade. När vi försökte bedöma utvecklingen efter mitten av 1980-talet förväntade vi oss att den ekonomiska aktiviteten skulle mattas av och att vi skulle behöva höja beredskapen för att hantera risken för ökad arbetslöshet.
Det blev inte så. I stället fortsatte sysselsättningen att öka och arbetslösheten att minska. På många områden fick vi akut arbetskraftsbrist. Lönerna och inflationen pressades upp. Reallöneökningarna uteblev.
*
Det är ingen tvekan om att regeringens ekonomiska politik under stora delar av 1980-talet hade varit framgångsrik. I affärstidningarna beskrevs Kjell-Olof Feldt som »världsmästare i ekonomi«. Valåret 1982 hade den offentliga sektorn haft ett underskott på 7 procent av BNP, ett underskott som den socialdemokratiska regeringen skulle hantera. 1987 var detta underskott borta och snart skulle den offentliga sektorn visa överskott. Bakom detta låg bland annat en reducering av de offentliga utgifternas andel av ekonomin, från 67 procent av BNP år 1982 till ner mot 61 procent i slutet av årtiondet. The Economist skrev att Sveriges ekonomiska politik »works like a dream«. Ansedda institutioner som OECD och Brookings målade under 1988 Sverige i samma ljusa färger.

Jag hade för min del nöjet att representera Sverige vid en hearing i den amerikanska kongressen på våren 1988 med anledning av 350-årsjubileet av svenskkolonin Delaware. Jag uppträdde tillsammans med Peter Wallenberg och PG Gyllenhammar i en panel tillsammans med amerikanska ekonomer. Peter Wallenberg, som år 1982 hade tillträtt som överhuvud i familjeimperiet, redovisade hur framgångsrikt de stora svenska exportföretagen hade omstrukturerats under hans ledning och hur lönsamheten hade förbättrats efter 1982. De kommenterande ekonomerna var mycket uppskattande. Professor Olivier Blanchard, MIT, beskrev de svenska utvecklingen som ”a pretty good show”.

*

Samtidigt som berömmet flödade in från utlandet under 1988, flödade krediter ut från bankerna i en takt som aldrig förr. Detta har beskrivits bland annat av den statliga Banklagskommittén, som visade hur den totala bankutlåningen efter avregleringen i det närmaste tredubblades fram till 1990. I nominella termer ökade utlåningen under tiden 1985 till 1990 från 600 miljarder kronor till 1 900 miljarder kronor, det vill säga med cirka 250 miljarder kronor per år i fem år. Uttryckt som andel av BNP ökade bankernas utlåning från knappt 50 procent till nära 80 procent av BNP. När detta pågick förberedde Riksbanken avvecklingen av valutaregleringen. Den genomfördes 1989 och öppnade portarna för svenska fastighetsbolag att i stor skala ge sig ut och köpa fastigheter i Bryssel, London och andra metropoler. De drev upp priserna och gjorde sig beroende av att fastighetsboomen fortsatte med ännu högre priser för att motivera den höga belåningsgraden. Svenska banker tog därmed på sig en stor del av de samlade europeiska kreditförlusterna, när färden utför kom igång.

Tillväxten under valåret 1988 och den höga sysselsättningen var således till stor del en följd av avregleringen av kreditmarknaden och den kreditexpansionen som denna utlöste, vilket drev upp byggandet framför allt i storstäderna. Det fanns dock vid det laget ingen allmän insikt om det osunda i den pågående kreditexpansionen, som gynnade banker, byggnadsföretag och konsultföretag. Vem med insikt i dessa förhållanden hade något som helst intresse i att ifrågasätta kreditmarknadens avreglering eller att begränsa dess verkningar? Det regerande partiet drog genom den ekonomiska utvecklingen och den ökade sysselsättningen nytta av liberaliseringen av bankerna. Oppositionspartierna hade av ideologiska skäl stött avregleringen och hade inget att säga. Bankerna gjorde affärer och tjänade pengar och var allmänt nöjda med Riksbankens politik. Riksbanken, som var ansvarig för avregleringen, nöjde sig med att begära att regeringen skulle genomföra mer åtstramningar via finanspolitiken, det vill säga i första hand nedskärningar i de offentliga utgifterna.

Kjell-Olof Feldt försökte på våren 1989 få bukt med överhettningen. Men det gick inte att få politiskt stöd för några mer omfattande insatser. Inflationen fortsatte, Kommunal gick ut i en stor konflikt i början på 1990, det blev allt svårare för svensk exportindustri, utlandsaffärerna visade ökade underskott. 1980-talets fastighetsbubbla skulle snart spricka.
*
Kjell-Olof Feldt har i sin bok ”Alla dessa dagar” (1990), tagit ansvaret för att han under detta skede av framgångar släppte greppet om finanspolitiken. Det var inte, som det i den senare debatten framställdes, så att han inte fick genomföra den stabiliseringspolitik som han hade velat föra. Problemet var att han lät genomföra en politik, som han i efterhand har anledning att kritisera: »Sanningen var att jag inte bara medverkade till att detta skedde. Jag kunde till och med sägas bära huvudansvaret för att vi utfärdade löften utan täckning«.

I efterhand och med den efterklokhet som historien ger står det klart att det inte hade räckt att lägga dessa reformplaner på is. Frågan är snarast hur stora statsfinansiella ingrepp som hade behövts för att släcka den brasa som bankerna nu eldade på. Och hur skulle regeringen, när Sverige nu betraktades som världsmästare i ekonomi, ha motiverat att läget var så allvarligt att välfärden snarare måste skäras ner för stora grupper för att ge samhällsekonomiskt utrymme för en av bankerna finansierad fastighetsbubbla?

Insikten om de krafter som låg bakom överhettningen var inte särskilt väl utvecklad. Effekterna på samhällsekonomin av kreditexpansionen var inte uppmärksammade, mer än i en liten krets. Det var bristen på stramhet i finanspolitiken, som sågs som förklaring till alla problem, inte den expansiva penningpolitiken. Så sent som i juni 1991, när jag i Dagens Industri påpekade detta uppenbara faktum i en recension av Kjell-Olof Feldts bok under rubriken ”Finansvärlden fällde Feldt”, blev jag avhyvlad på de borgerliga tidningarnas ledarsidor. Det var först senare, när regering och opposition tvingades att träda in och ge en statlig garanti för bankerna, som analyserna av 1980-talets politik började bli mer nyanserad.

Hur kunde det komma sig att så många så länge vägrade se verkligheten?

*
Det stabiliseringspolitiska misslyckandet bekräftades när regeringens så kallade stoppaket fälldes i riksdagen i februari 1990 och regeringen avgick. Efter talmannens överläggningar med partiledarna fick Ingvar Carlsson uppdraget att på nytt bilda regering. Jag och Erik Åsbrink efterträdde Kjell-Olof Feldt, jag som finansminister, Erik som biträdande finansminister med ansvar för skattepolitik och finansmarknad. I vårt team ingick Gunnar Lund och Svante Öberg som statssekreterare och Leif Pagrotsky som planeringschef.
Vårt utgångsläge kan sammanfattas på följande sätt. Löneökningarna, inklusive löneglidningen, uppgick till tio procent, ungefär dubbelt så höga som genomsnittet för hela OECD-området. Problemet var inte nytt utan hade pågått i många års tid. Vi hade därigenom starka kostnadshöjningar och hög inflation, vilket innebar att svensk industri förlorade konkurrenskraft. Den ekonomiska tillväxten var svag. Sverige hade ett stort underskott i bytesbalansen. Inflationen och den förlorade konkurrenskraften var ett allvarligt hot mot den då rådande höga sysselsättningen.
De år som nu följde var en tid av ”crisis management”, för att få ordning på arbetsmarknaden och att förhindra att en hotande finanskris sänkte hela det svenska banksystemet. Jag ska i detta kapitel fokusera på hur vi i regeringen tänkte och handlade när det gällde de centrala frågorna om arbetsmarknad och lönebildning.
*
När Ingvar Carlsson hade tillfrågat mig om att bli finansminister hade vi flera diskussioner om krisen på arbetsmarknaden. Jag hade i ett par omgångar varit medlare i arbetsmarknadskonflikter, senast i den stora konflikten på den kommunala arbetsmarknaden några veckor tidigare. Av medlingsarbetet hade jag lärt mig att medlarens uppgift är att skapa arbetsfred och att denna uppgift innebär att medlarna ska förmå arbetsgivaren att gå ännu längre i samhällsekonomiskt lättsinne än vad denne redan gjort. Det är ingen heroisk uppgift. Dessa erfarenheter hade fått mig att fundera över andra vägar att genomföra avtalsförhandlingar. Den idé, som jag fann mest användbar, var byggd på det sätt man i krissituationer hade arbetat i Finland, där man på 1970-talet hade gjort ett antal inkomstpolitiska uppgörelser under ledning av en riksmedlare. Ett viktigt inslag i denna form av förhandlingar var att alla parter hade överblick över vad som skedde på andra områden och att alla avtal löpte över samma tidsperiod. Omsatt på svenska förhållanden borde regeringen nu, när såväl överläggningar mellan regering och parter, så kallade Hagasamtal, som lagstiftning i form av ett stoppaket var förbrukade som metod att få till stånd ansvarsfulla avtal, tillsätta en riksmedlare med uppgift att arbeta fram ett stabiliseringsavtal. Det skulle vara ett avtal som omfattade hela arbetsmarknaden, ha samma avtalstid för alla avtal och leda till en rejäl nedväxling av de nominella lönerna. En viktig grund för ett sådant arbete var att det frikopplades från Regeringskansliet, från varje form av överläggningar på Haga och Rosenbad. Syftet var att göra klart för parterna att de befann sig på egen hand, att de hade ansvar för sysselsättning och konkurrenskraft och att de inte kunde räkna med att utverka några förmåner av det ena eller andra slaget från regeringen. Det skulle bli en mycket svår uppgift, men det var en utväg som borde prövas och jag var intresserad av leda ett sådant förhandlingsarbete, hellre än att bli finansminister.
Det var denna uppgift, som jag föreslog Ingvar Carlsson att jag skulle få ta mig an. Det är en mycket god idé, förklarade Ingvar Carlsson, men den uppgiften bör Bertil Rehnberg ta hand om, du ska ta hand om finanserna.

Det var ett besked som inte gav utrymme för någon diskussion.

*
Det blev arbetsmarknadsminister Mona Sahlin som i regeringen fick ansvaret för att tillsätta Förhandlingsgruppen, FHG, med Bertil Rehnberg som ordförande och med fyra andra mycket kompetenta före detta förhandlare, Harry Fjällström, LO, Lars Gunnar Ahlbåge, SAF, Rune Larsson, TCO, och Tobias Lund, Saco. Dessa hade, som Bertil Rehnberg konstaterade i sina memoarer, ”Till arbetsmarknadens förfogande”, »lång och gedigen erfarenhet av löneförhandlingar och avtalsfrågor«. Ja, man skulle kunna lägga till att de flesta under 1980-talet – i större eller mindre utsträckning – förhandlat fram de avtal och alla de klausuler, som hade bidragit till att sätta inflationen på hjul. Nu skulle deras erfarenheter tas i anspråk för att reversera denna process.

Reaktionerna från den borgerliga oppositionen på detta initiativ var mycket negativa. Folkpartiets Anne Wibble talade om en »fullständigt omöjlig uppgift«. Kritiken kom också från vänster. Vänsterpartisten Lars-Olof Hagberg sa i en riksdagsdebatt att Rehnberggruppen riktade udden mot de arbetandes löneökningar och mot de lokala fackföreningarnas verksamhet. Han hävdade att Rehnberggruppens arbete borde avbrytas och förklaras ogiltigt. Tidningarna begagnade uttrycket »mission impossible« när de skrev ner förväntningarna på Rehnberggruppen.

*

Parterna – det rörde sig om drygt 100 centrala avtalsslutande parter – hade olika meningar om den ekonomiska utvecklingen och som en följd av detta hade de heller ingen fullständig samsyn om förutsättningarna för löneförhandlingarna. Trots all dramatik i anslutning till regeringens avgång fanns det inget utbrett medvetande om att landet stod mitt uppe i en ekonomisk kris.

Rehnberggruppen arbetade snabbt och med stor initiativkraft. »Skulle regeringen från början ha beskrivit vårt uppdrag såsom vi senare själva utformade det, är det väl tveksamt om det blivit något av med det hela. Efter en rad ingående samtal med företrädare för parterna blev vi klara över att det behövdes ett mycket fastare grepp för att nå det uppsatta målet«, skriver Bertil Rehnberg i ”Till Arbetsmarknadens förfogande”.

I slutet av mars 1990 överlämnade Rehnberggruppen en rekommendation till lösning av avtalsfrågan 1990 och 1991. En viktig förutsättning för att genomföra en nedväxling från inflationslöner till reallöner var den skattereform som riksdagen snart skulle besluta om och som skulle träda i kraft vid årsskiftet 1990-91. Erik Åsbrink hade som statssekreterare skapat arkitekturen för denna reform, ”århundradets skattereform” och skött förhandlingarna med Folkpartiet för att skapa parlamentariskt stöd för reformen. Det var han som nu i egenskap av skatteminister skulle föra den i hamn.

Det blev en bred, men inte total uppslutning kring förhandlingsgruppens rekommendation. Praktiskt taget alla arbetsgivareorganisationer svarade ja, liksom fackliga organisationer som omfattade cirka 75 procent av alla löntagare.

Men det fanns en grupp som motsatte sig att medverka till ett stabiliseringsavtal. Det var industritjänstemännen, de som borde ha haft den bästa insikten om vad inflationen betyder för kostnadsutveckling och konkurrenskraft i det svenska näringslivet. De vägrade att följa rekommendationen och omintetgjorde regeringens försök att komma till rätta med inflationsekonomin. Deras motivering var att sådana grupper som inte haft »marknadsvinden i ryggen« inte fått några öronmärkta pengar i Rehnberggruppens förslag. Till det kom att gruppens verksamhet, enligt deras mening, var ett ingrepp i den fria förhandlingsrätten.

Genom industritjänstemännens agerande hade regeringen förlorat ett viktigt element i den ekonomisk-politiska strategin. Att detta bakslag inte fick några större effekter på ränte- och valutakurser kan antagligen tillskrivas det faktum att få hade förväntat sig att detta försök skulle lyckas. De finansiella marknaderna hade tagit till sig Anne Wibbles förhandsdom över Rehnberggruppens mandat: »en fullständigt omöjlig uppgift«.

Vi hade förlorat tempo i det stabiliseringspolitiska arbetet, men striden var ännu inte avgjord. Det vi hade förlorat var försöken att begränsa effekterna av de inflationsdrivande prisklausulerna för 1990. Det var allvarligt nog. Men vi hade inte förlorat möjligheterna att påverka avtalsförhandlingarna om löner för 1991. Min uppfattning var att vi efter sommaren skulle arbeta vidare med den frågan, i Finansdepartementet, regeringen och Rehnberggruppen.

*

Den politiska debatten på försommaren 1990 gav regeringen anledning att förbereda en ny förhandlingsrunda kring ett stabiliseringsavtal. Det var två av mina vänner, LO:s utredningschef PO Edin och LO-ekonomen Dan Andersson, som i en artikel på DN Debatt riktade ett hårt slag mot den ekonomiska politik som vi nu försökte bygga upp – ur de spillror som återstod efter bankernas ohejdade kreditexpansion och arbetsmarknadens parters lika engagerade insatser för att med olika avtalsklausuler (PUG, FUG och LUG) sätta inflationen på hjul. Den yttre ramen för detta angrepp bestod av en vänlig tillönskan till stats-, finans- och arbetsmarknadsministrarna om en skön sommar. I denna tillönskan ingick också en uppmaning att använda sommaren för att ompröva en viktig del av den ekonomiska politiken, nämligen Riksbankens valutapolitik. Innebörden var inte att kronan skulle knytas till den europeiska valutaenheten, ecu. LO-ekonomerna tyckte att den korg med valutor till vilken kronan var knuten var alltför hård och att vi borde byta ut några av de hårda valutorna mot några mjuka. En sådan politik skulle, enligt min mening, vara en signal om att Sverige skulle fortsätta att leva med hög inflation och därmed successivt sänka valutakursen. Det skulle göra ont värre.

Med den ställning som LO har i förhållande till en socialdemokratisk regering och med den ställning som LO-ekonomerna har inom fackföreningsrörelsen, var detta ett mycket allvarligt
angrepp. I ett läge när vi behövde återskapa ordning och reda på arbetsmarknaden, var en strid om så känsliga frågor som valutapolitiken det vi allra minst behövde. Udden i angreppet var riktad mot finansministern och det var min sak att svara. Det gjorde jag direkt i nyhetssändningarna samma dag och jag följde upp svaren med en längre artikel i Dagens Nyheter någon dag senare. Jag ställde i min DN-artikel frågan om LO:s ekonomer hade kapitulerat inför inflationen och övergett den tradition inom fackföreningsrörelsen som Gösta Rehn och andra hade stått för och som gått ut på att hata inflationen. Jag kunde använda mig av argument från en artikel skriven av Gösta Rehn och Rudolf Meidner några dagar tidigare, där de beskrev inflationens skadeverkningar för företag och löntagare. Min slutsats var att vi måste bekämpa både inflation och arbetslöshet. Huvudfrågan var därför inte om valutapolitiken skulle läggas om utan hur lönepolitiken skulle bedrivas: »Det är där problemet finns och det är ett problem vars lösning fackföreningsrörelsen själv måste ta ansvar för«. Jag avslutade artikeln med en fråga: Skulle Edin och Andersson verkligen, efter all kritik mot riksbanken, vilja ha en ordning där denna bank får till uppgift att kontinuerligt besluta om reallönesänkningar? Syftet måste vara ett annat. Kan det vara ett uttryck för att de misstror förmågan hos arbetsmarknadens parter att få ordning på lönebildningen? Är det helt enkelt ett rop på hjälp?

*

Med facit i hand bör jag vara tacksam för att PO Edin och Dan Andersson skrev den provokativa artikeln på DN Debatt. Den tvingade mig att reagera och den gav tid och legitimitet för nya stabiliseringspolitiska initiativ. Därmed satte vi igång en process som inom några månader av hårt arbete skulle få en mycket stor betydelse för svensk ekonomi, arbetsmarknad och lönebildning under lång tid framöver.

När sommaren var över togs kontakt med Bertil Rehnberg för att få igång ett nytt försök att komma fram till stabiliseringsavtal för hela arbetsmarknaden. Bertil Rehnberg och hans kolleger i FHG var tveksamma till om det skulle vara meningsfullt att försöka få de parter som hade spräckt vårens förhandlingar att nu gå med på ett stabiliseringspolitiskt avtal. Rehnberggruppen accepterade så småningom att fortsätta.

*

Vid den socialdemokratiska partikongressen i mitten av september hade jag tillfälle att upplysa ombuden om tillståndet i den svenska ekonomin och behovet av nya stabiliseringspolitiska åtgärder. Jag insåg att detta budskap inte var det som ombuden helst ville höra. För att få genomslag bland ombud och i media satte jag som rubrik på mitt tal ”Nu är det blodigt allvar”, en formulering som upprepades ett antal gånger för att den skulle få tid att sjunka in hos åhörarna. Det är tveksamt vilken effekt mitt anförande hade. Bertil Rehnberg skriver nämligen i sin bok att han och hans kolleger mötte väldigt litet insikt om att det nu var »blodigt allvar«. Den ende som fann mitt budskap värt att uppmärksamma var oppositionsledaren Carl Bildt. Men hans uppmärksamhet syftade endast till att visa hur omöjligt det var för den socialdemokratiska regeringen att bedriva en framgångsrik ekonomisk politik. Arbetet med stabiliseringsavtalet var, enligt Bildt, inte något att ta på allvar.

*
Vid det här laget fanns det fortfarande inga säkra tecken på att arbetet med att komma till rätta med löneinflationen skulle komma att lyckas. Bilden av Sveriges ekonomi – och ekonomiska politik – var allt annat än positiv. Arbetsmarknaden var överhettad, inflationen var hög, tillväxten var svag för att inte säga obefintlig. Regeringen hade i början på året fått stoppaketet underkänt i riksdagen. Den nya ekonomisk-politiska inriktningen med ett stabiliseringsavtal hade på våren torpederats av Privattjänstemannakartellen, PTK, som motsatte sig Rehnbergskommissionens arbete på principiella grunder. Vi hade under våren fått till stånd en uppgörelse med Folkpartiet och skapat en blocköverskridande majoritet i riksdagen för beslut om den ekonomiska politiken, innefattande bland annat kommunalt skattestopp och återtagande av två vallöften, den sjätte semesterveckan och förlängd föräldraförsäkring, vilket hade minskat misstroendet. Vi hade en överenskommelse med Folkpartiet om den stora skattereformen, vilket skapade förtroende. Men LO-ekonomerna hade, som tidigare nämnts, förespråkat en mjukare valutakorg, det vill säga en successiv nedskrivning av kronans värde. De nya försöken att få till stånd ett stabiliseringsavtal över hela linjen dömdes ut av borgerliga ledarskribenter och av delar av oppositionen som »mission impossible«. Vad skulle omvärlden tro om detta land och denna regerings ekonomiska politik?

När Bengt Dennis ringde mig sent en kväll i mitten av oktober 1990, fick jag bekräftelse på det vi redan kunde ana. Misstron mot den ekonomiska politiken och mot den svenska kronan hade nu tagit sig sådana former att vi hade ett stort valutautflöde. Riksbanken skulle nästa dag höja diskontot för att hålla emot ytterligare utflöden.

*

Enligt gängse ordning skulle regeringen under hösten förhandla fram en budget och en finansplan som skulle läggas fram för riksdagen den 10 januari. I det läge som vi nu befann oss i mitten av oktober, fanns det inte tid att följa denna ordning. Regeringen måste handla snabbt och visa på konkreta åtgärder för att stabilisera ekonomin och återskapa förtroende för den svenska valutan. Vi satte som mål att skära ner statsutgifterna med 15 miljarder kronor och vidta andra förtroendeskapande åtgärder.

Den kommande veckan var en riksdagsfri vecka, när alla ledamöter skulle vara hemma i sina valkretsar och hålla kontakt med sina väljare. Ingvar Carlsson valde att kalla in den socialdemokratiska riksdagsgruppen till ett gruppmöte som skulle pågå från söndag kväll till fredag, där regeringen skulle lägga fram ett åtgärdspaket i form av en skrivelse till riksdagen; riksdagsgruppen skulle aktivt engageras i regeringens arbete. Dessa initiativ skulle sedan i budgetpropositionen omsättas i formella förslag för beslut i riksdagen. Det innebar ett intensivt arbete i Finansdepartementet och i fackdepartementen och täta möten i utskottsgrupper och riksdagsgrupp.

Så hade det inte fungerat någon gång tidigare. Det var många riksdagsledamöter som uppskattade att politiken på detta sätt förankrades i riksdagen, även om det handlade om ett antal negativa beslut.

*

Skrivelsen till riksdagen överlämnades den 26 oktober. Den innehöll finanspolitiska åtgärder, men den innehöll mycket mer. Den bestod av åtgärder som sammantaget skulle skapa nya förutsättningar för en långsiktig och trovärdig ekonomisk politik. En av åtgärderna var en författningsreform med syfte att förlänga riksdagens mandatperioder från tre till fyra år. Den andra var aviseringen att regeringen i samarbete med partierna i riksdagen ville starta förberedelserna för en ansökan om svenskt medlemskap i EG, ett initiativ som vi hade förberett vid den nyss avslutade partikongressen.

Ingvar Carlsson och jag höll presskonferens i andrakammarsalen. Statsministern presenterade initiativet till en författningsreform. Jag presenterade vår deklaration att förbereda ansökan om medlemskap i EG, samt de finanspolitiska åtgärderna i form av utgiftsnedskärningar och sänkt ersättningsnivå i sjukförsäkringen.

I skrivelsen till riksdagen beskrev regeringen den ekonomiska politiken med en formulering som långt i efterhand blivit utsatt för kritik – på helt felaktiga grunder: »Pris- och kostnadsutvecklingen måste brytas om vi ska kunna bevara välfärd och sysselsättning. Kampen mot inflationen måste få prioritet framför andra ambitioner och krav«. Så lyder texten, men de flesta som kritiserat denna formulering och sagt att regeringen övergav sysselsättningen som mål, gjorde det bekvämt för sig genom att förtiga den första delen av resonemanget, det vill säga att välfärd och sysselsättning var de övergripande målen. De gjorde sig inte heller besväret att fråga sig vad som menades med andra ambitioner och krav. Med detta menades helt enkelt ökade offentliga utgifter och lönehöjningar som skapar inflation. Det var inflationen som var det stora hotet mot sysselsättningen, inte åtgärderna för att få ned inflationen. Formuleringen var en beskrivning av de ekonomisk-politiska åtgärder som hade vidtagits – uppskjutna reformer i vårpropositionen – eller åtgärder som vi räknade med att kunna genomföra, framför allt stabiliseringsavtalet.

De omedelbara reaktionerna från omvärlden och finansmarknaden på detta åtgärdspaket var positiva. Financial Times toppade nästa dag första sidan med en rubrik över sex spalter om att Sverige nu siktar på ett medlemskap i EG. Svenska media däremot fokuserade på andra frågor. Dagens Nyheter ledde politiseringen av nyhetsförmedlingen och toppade första sidan med rubriken Ekonomer dömer ut krispaketet och med en femspaltig rubrik Katastrof för barnfamiljer samt en hänvisning till ledarsidan, där DN krävde nyval. Ledarartikeln hade rubriken Regeringen är körd. Artikeln om ekonomerna som dömer ut krispaketet byggde på en intervju med en av cheferna på Handelsbanken, Jan Carlsson, som ansåg sig kunna förutse »en ny räntechock före årsskiftet«. Initiativet till förhandlingar om EG-medlemskap tonades ned i de stora svenska tidningarna. Frågan är om man inte förstod nyhetsvärdet av vår avisering att ansöka om EG-medlemskap, eller om nyhetsvärderingen var så politiserad att ledande svenska nyhetsmedia inte förmådde att redovisa nyheten på det sätt som Financial Times gjorde.

*
Rehnberg-gruppen fortsatte sitt energiska arbete och gjorde mot slutet av året bedömningen att det fanns goda förutsättningar att bryta den höga pris- och löneökningstakten. Erik Åsbrink hade fått skatteformen på plats och när den trädde i kraft den 1 januari 1991 hade unika förutsättningar skapats för att genom likvärdiga och enhetliga stabiliseringsavtal över hela arbetsmarknaden bidra till den nödvändiga nedväxlingen av priser och löner. Om aktionen också utsträcktes till i varje fall 1992, skulle de svenska företagens konkurrenskraft kunna förbättras och bättre förutsättningar skapas för reallönehöjningar och sysselsättning.

I januari 1991 träffades mer än hundra löneavtal över hela arbetsmarknaden med likartat innehåll och med löneökningar, som kraftigt avvek från tidigare inflationsdrivande avtal. Avtalen gällde för en period på 27 månader, en för svenska förhållanden ovanligt lång avtalsperiod.

Även de privata tjänstemännen inom PTK kom till slut fram till att de skulle skriva avtal med SAF, identiskt med de förslag till uppgörelse som Förhandlingsgruppen hade lagt fram och fått underskrivet av alla andra parter. I fallet med PTK fick det dock inte heta att det var FHG:s förslag.

Avtalen signalerade en ny tid i relationerna mellan parterna på arbetsmarknaden och i den lokala lönebildningen. En arbetsgivare i ett mindre företag inom va-området beskrev effekterna av stabiliseringsavtalet på följande sätt: »De ständiga kraven på lokala förhandlingar upphörde. Det blev tyst. Nu var det Rehnberg som gällde«.

*
Arbetet med stabiliseringsavtalet belyser en viktig fråga i det politiska beslutsfattandet, nämligen behovet att kunna bryta med den gamla ordningen, det som av statsvetenskapliga forskare kallas för »path dependence«, eller »stigberoende« på svenska. Detta behov av att göra en nystart gällde i början av 1990-talet både relationen mellan regering och arbetsmarknadens parter och relationerna mellan parter på olika avtalsområden. Dessa relationer hade under 1980-talet kännetecknats av upprepade försök till samsyn om behovet av ansvarsfulla löneavtal, symboliserade av möten på Rosenbad och på Haga. Regeringen hade förmodligen förhoppningar om att parterna skulle komma dit för att göra bot och bättring. Parterna å sin sida kom dit för att höra vad regeringen hade att säga, kanske också för att utverka några eftergifter i form av skattesänkningar eller andra åtgärder. Tillkomsten av Rehnberg-kommissionen var ett framgångsrikt försök att dra en klar linje mellan vad som är regeringens och riksdagens uppgifter och den roll som arbetsmarknadens parter bör spela.
*
Stabiliseringsavtalet fick effekter både på kort och lång sikt. Bengt Dennis konstaterar i sin bok ”500%” att utvecklingen på valuta- och räntemarknaderna var positiv under hela första halvåret 1991. Inledningsvis gynnades utvecklingen av riksdagens beslut att Sverige skulle söka medlemskap i EG. Budgeten och finansplanen i januari 1991 togs väl emot, så väl att »Riksbanken fick bromsa det snabba räntefall som inleddes«, en kraftfull dementi till de kommentarer som vi hade fått med anledning av höstens åtgärder för att stabilisera ekonomin. Om Handelsbankens kunder hade lyssnat på bankens chefsekonom Jan Carlsson, som förutspått »en ny räntechock före årsskiftet« hade de blivit ordentligt lurade. När Riksbanken så knöt kronan till ecun i maj 1991 upphörde spekulationerna om en växelkursförändring, vilket gav stora valutainflöden och en fortsatt nedtrappning av räntan.
När vi i samband med regeringsskiftet i oktober 1991 summerade resultatet av dessa åtgärder kunde vi visa att Sverige uppfyllde konvergenskraven i Maastrichtavtalet – inflationen hade pressats ned till cirka 3 procent; den genomsnittliga ökningen av timlönerna blev cirka 5,5 procent, vilket innebar en halvering av 1990 års ökningstakt. Löneökningarna låg nu i fas med utvecklingen i våra viktigaste konkurrentländer. Vi klarade kraven både när det gällde underskotts- och statsskuld, vilket var en viktig signal om stabilitet.
*
Rehnberggruppens arbete blev också banbrytande för de framtida relationerna mellan parterna. Det var, som Stig Malm noterat i sin memoarbok ”13 år”, den mest långtgående centrala samordning av löneförhandlingar, som någonsin genomförts på svensk arbetsmarknad. Detta var nödvändigt med tanke på att det saknades förtroende mellan parterna om vad som skedde på olika avtalsområden. Ingen ville komma ur en förhandling och bli betraktad som en förlorare. Denna långtgående samordning var dock ämnad att vara en engångsföreteelse.

Så blev det. Stabiliseringsavtalet lade grunden till nya relationer såväl mellan parterna som mellan parterna och regeringen. Det ledde också till mera decentraliserade förhandlingar än tidigare. Formerna för löneförhandlingarna kom därigenom att reformeras i tre steg. Det första togs genom Stabiliseringsavtalet, nedväxlingen »från inflationslöner till reallöner«, det andra i form av tillkomsten av Industriavtalet 1997 och liknande förhandlingsordningar på flera andra avtalsområden. Det tredje steget togs slutligen år 2000, när det statliga medlingsinstitutet bildades. Genom Rehnbergavtalet hade omställningen inletts från höga löneökningar, som skapade luft i lönekuverten, till löner som skapade konkurrenskraft och reallöneökningar. Det som följde sedan var en anpassning av den institutionella ramen för löneförhandlingarna, en bekräftelse på en ny realistisk förhandlingsmodell.

Denna nya institutionella ram har sedan dess tjänat Sverige väl. Kanske kommer historiker och statsvetare, när de ser tillbaka på denna process, att ge Stabiliseringsavtalet 1991 och de efterföljande reformerna samma betydelse som Saltsjöbadsavtalet 1938?