Vad är det för fel på den brittiska modellen?

Ingen alls, säger Boris Johnson. Bara vi kommer loss från ”EUs döda hand” ska den brittiska ekonomin blomstra, det blir ”levelling up”, nytt liv i tillbakagående regioner. Så nära ”guld och gröna skogar” man kan komma. Är det verkligen så? Hur kommer det sig då att Storbritannien i många avseenden har haft en svagare utveckling under se senaste tio åren än de flesta andra länder i EU?:

1. Storbritannien har underskott i sina affärer med omvärlden, minus 4 procent, medan länder som Tyskland, Holland och de skandinaviska länderna visar överskott, 2 procent för Sverige, 7 procent för Tyskland, 10 procent för Holland

1. Storbritannien har svag tillväxt i produktiviteten, det som ger ökade resurser att fördela, svagare än i övriga EU. Stagnerande produktivitet betyder stagnerande reallöner. ”Never before .. has there been such a prolonged period of productivity stagnation”, skriver Martin Wolf i Financial Times.

1. En förklaring till detta är att Storbritannien satsar mindre än övriga EU-länder på framtiden, dvs på investeringar, 17 procent av BNP, näst sist, underträffad endast av Grekland. De allra flesta gör bättre ifrån sig, t ex Tyskland, Frankrike, Belgien, Irland, Österrike. Sverige med 24 procent ligger bland de fyra främsta (källa: IMF, investeringar som procent av BNP, genomsnitt 2010-2019).

1. Men sysselsättningen har ju ökat, är invändningen. Ja, mellan 2009 och 2018 ökade sysselsättningen med 12 procent – mycket tack vare det stora inflödet av arbetskraft i yrkesverksam ålder från andra EU-länder, de som nu inte längre är välkomna!

Storbritannien har under den här tiden tillhört EUs gemensamma marknad och tullunion. Varför har EUs regler fått helt andra effekter i Storbritannien än de har fått  i tex Tyskland, Frankrike eller de skandinaviska länderna? Eller är det kanske så att den brittiska ekonomiska modellen inte är konkurrenskraftig?

Vad är det för fel på den brittiska modellen? Detta är en fråga som nu diskuteras i Storbritannien – vid sidan av den stora debatten om hur Boris Johnson lägger upp förhandlingarna med EU. Ett par inlägg kan illustrera denna debatt:

De som ser Brexit som en möjlighet, inte ett hot, säger så här: ”The Brittisk economy is malfunctioning and needs to be rebooted, Europe is not working either, it will be easier to make the necessary changes outside the EU” På den sidan argumenterar man för att Brexit kan fungera som ”an adrenalin shot to the nation´s sluggish economic growth” (Larry Elliot i The Guardian).

De som ser stora risker med Brexit kan instämma med Martin Wolf i Financial Times. Han skriver: “Britain wants to shoot itself in both feet”.  Han tillägger: “The big failings of the UK — its ultra-low investment rate, weak productivity growth, poor infrastructure, high regional inequality, and long educational tail — have nothing to do with EU membership. Brexit may eliminate many excuses. It will not solve any of these problems”.

Det är dessa framtidsscenarier som är det viktiga  – är Storbritannien på väg att skjuta sig i båda fötterna eller att ge ekonomin en kick start? Långt viktigare än den nu pågående positioneringen inför de fortsatta förhandlingarna med EU.

För den ekonomiska politiken är frågan: Kommer Boris Johnson i sin första budget att lägga om Tories ekonomiska politik, som i tio år har fokuserat på nedskärningar, och i stället satsat på offentliga investeringar för att skapa tillväxt? Mer Keynes och mindre av Milton Friedman?