Tre böcker om Storsudret – och två som bör skrivas – Bottarve, Gotland, den 30 juli 2020

Tack för inbjudan att få medverka! Förra gången jag var här, för ett år sedan, talade jag om Boris, Brexit och Bankkris och målade upp ett skräckscenario av hur allt skulle braka samman i början av detta år. Riktigt så illa gick det inte med Brexit, men nu har verkligheten i form av Corona överträffat skräckscenariot.

I dag är det väldigt svårt att spekulera hur det hela kommer att sluta. Vad kommer att hända i höst?

Därför känns det bra att inte behöva tala om Corona utan få tala på temat hembygd – jag ska göra det med hjälp av tre hembygdsböcker om Storsudret – och om ett par som jag tycker bör skrivas.

-o-

Jag vill börja med några reflexioner om hembygden och jag ska ta fasta på två meningar av Harald Stjerne, från en intervju, som jag gjort med honom och som nu finns på Facebook.
– Den första är denna: ”vi bör ägna oss åt att klara ut vad vi menar när vi säger hembygd”.
– Den andra är denna: ”Förstå att detta att leva på Sudret är ett äventyr och en bildningsresa som aldrig tar slut”.

Ja, vad menar vi när vi talar om hembygd. För min egen del känner jag att jag tillhör flera hembygder.

Min första hembygd finns i Småland. Jag bodde mina första 20 år i ett litet industrisamhälle utanför Värnamo. Företagsamhet, arbete och flit, nykterhet, folkrörelser, idrott. Gör rätt för dig, men gör dig inte märkvärdig – så kan man sammanfatta den rådande ordningen på 1950-talet.

Nu i sommar har jag gjort en djupdykning i denna hembygd. Det började med att en av mina döttrar, som bor utomlands efterlyste böcker om svensk historia och samhällskunskap, något som barnbarnen inte får i den internationella skola, som de går i, i Pretoria, Sydafrika. Hur ska det gå för dem när de kommer hem och ska börja på svenskt gymnasium, om den har en stor kunskapslucka?

Det gav mig idén att skriva en annorlunda lärobok. Den handlar om min farfar som levde och verkade under andra halvan av 1800-talet, han blev rallare, byggde järnväg i Stockholm, Halland och Småland, och om min far som blev gjutare och verkade under första halvan av 1900-talet. Och min brors och min tid under andra hälften av 1900-talet.

Den handlar om tre generationer – men också om samhällsutvecklingen i Sverige under denna tid. Hur det var för Lars Johan att komma till Stockholm som 17-åring och arbeta 12 timmar om dagen i järnvägsbygge, finns det inte några uppgifter om. Men där har jag tagit hjälp av Per Anders Fogelströms skildring av Henning i ”Mina drömmars stad”. På samma sätt har jag tagit hjälp för att beskriva hur man resonerade i mina småländska hembygder under missväxtåren i slutet på 1860-talet. Jag använder Vilhelm Mobergs skildring av hur Karl Oskar tänkte när han övertalade Kristina att de skulle lämna hembygden och ge sig av till det okända, till Amerika, till Den nya världen.

Det här bokprojektet har gett mig många nyttiga insikter om hur det var förr i tiden och en ny förståelse för hur ens hembygd och hela samhället har utvecklats.

-o-

Min andra hembygd finns på litet olika håll i Stockholm, där jag bott sedan tidigt 1960-tal. Jag har aldrig känt mig som stockholmare; Stockholm är för stort som hembygd. För mig är det Hammarby Sjöstad som fungerar som min hembygd. Där har Carina och jag bott i 12 år.

Hammarby Sjöstad byggdes med höga ambitioner att bli en ny miljövänlig stadsdel. Staden kom ett bra stycke på väg, nu är det vi som bor där som tar arbetet vidare för att göra stadsdelen klimatneutral 2030 – vi ställer om energisystemen, vi byter bensinbilar till elbilar och mycket annat.

Och Hammarby Sjöstad lockar fortfarande besökare från hela världen för att se vad som är möjligt. På 15 år har Hammarby Sjöstad haft över hundra tusen studiebesökare, därav 25.000 kineser. Tänk på detta: fler kinesiska besökare än boende i stadsdelen! I Kina bygger man nu Hammarby städer, det är ett kvalitetsmärke.

Det är en hembygd att vara stolt över.
-o-

Sen är det Storsudret som är min hembygd och har varit det i mer än 20 år. Här bygger vi och bygger till – i sommar har vi snart anlagt en ny trädgård och ny uteplats med sol och lä.

Hembygd är inte bara en plats att komma till. Hembygd är en plats där man investerar, där rottrådarna sträcker sig allt djupare ner.

Ett av våra barnbarn, Juni, som tillbringar några veckor på Storsudret varje sommar – utom just denna – gav ett fint uttryck för sin hembygdskänsla.

Knappt 10 år gammal ställde hon följande fråga till Carina:
– Mormor, när jag får barn, kan detta få vara deras sommarland också?

Hennes bror, Linus, ett par år yngre, fick i skolan svara på frågan:
– Vilket land tycker du bäst om? Han svarade: Gotland!
-o-

Jag hade förmånen att få vara med när Hoburgs Näringslivs Intresseförening, HNI, för 20 år sedan drog i gång arbetet med Vamlingbo prästgård, Heligholm, Forum Östersjön och mycket annat – tack Per-Åke, Jan Larsson, Anders Thomasson, Sören Larsson och många andra, som tog mig med på den resan.

Där börjar också projektet med böcker om Storsudret. Inför Linné-jubileet 2007 ville vi uppmärksamma Linnés resa i vår bygd. Från ankomsten till Prästgården i Vamlingbo, besöket på Holmhällar och Heligholmen, sedan Hoburgen och tillbaka till Prästgården – med alla iakttagelser och beskrivningar av naturen som vi fortfarande har stor glädje av.

Marita Jonsson, vår Linne-expert, lovade skriva och tog ett större grepp, Linnés resa på Gotland. Hon följde i hans fotspår, samma dag i juli som Linné besökte olika platser. Det blev en fin bok och vi gick till förlag i Stockholm för att få en utgivare.
Först entusiasm. Sedan allt fler förbehåll. De ville ha alla kostnader täckta, vi skulle få sälja boken, men bara här på Storsudret. Resten av landet var deras marknad.

Det var inte så vi hade tänkt. Vi drog då den enkla slutsatsen att ”är det så här enkelt att ge ut böcker, kan vi göra det på egen hand”. Så fick det bli. Vi var 15 personer som slantade i några tusenlappar och bildade GotlandsBoken AB och gav ut Linné-boken – med stor framgång.

-o-

Det var en föregångare till de tre böcker som jag ska tala om idag. För några år sedan konstaterade Anita Widén att det saknades bra böcker om Storsudret som det är i dag. Hon engagerade Jan Larsson, Sören Larsson och mig som rådgivare till det som kom att bli ”En solvända på Storsudret” – en hembygdsbok men också en bok med och av både fastboende och sommarboende. Jan, Sören och jag fick vara med och skriva förord, men det var Anita som gjorde arbetet och knöt ihop alla skribenter och fotografer i detta projekt. Med väldigt gott resultat!

Boken kom ut 2015, den känns fortfarande väldigt aktuell. Två korta citat som visar bredden och upplevelsen av Storsudret:

Inger Alfven om den storslagna naturen på Faludden:

”I den sena kvällen bevittnar jag att det är sant som Kopernikus sa, att jorden är ett klot utan eget ljus som med obegriplig hastighet snurrar kring solen. Med viss möda och en portion fantasi besinnar jag att jag själv den korta tid som utgör ett människoliv deltar i denna sällskapsresa, att det är jag och klotet inunder mig som rör sig medan stjärnhimmelen evig finns där också då dagsljuset döljer den från mig”

Ja, så kan man beskriva evighetskänslan på Storsudret, samma känsla som jag får när jag går ut raukarna på Holmhällar, 400 miljoner år gamla, och ser ut över havet, som fanns långt innan raukarnas bildades – och en sol som går ner i väst och som gör allt liv möjligt.

Sen ett citat om den andra ytterligheten. Ingela Lind skildring av Norrbys järnaffär. ”Norrbys håller livet uppe .. men jag skulle inte kalla en järnaffär för kultur om det inte vore för familjen Norrbys förhållningssätt. De lyckas med konststycket att båda vara gammaldags lanthandlare och moderna rådgivare. De tar sig tid och behärskar traktens historia. Men de tipsar också om hur man kan orientera sig i dagens samhälle. Här träffas vi inte bara för att köpa utan för att ta reda på saker och ting. För att bokstavligen få redskap att leva”.

Så är Storsudret – från det eviga på Faludden till allt det praktiska som Norrbys tillhandahåller.
-o-

Nästa bok heter ”Att bygga en framtid” med Elinor Stiwne som huvudförfattare och med Anita Widén som sammanhållande kraft. Utgiven 2017. Citat från förordet som jag fick äran att skriva: Jag skrev att det är en bok som jag hoppas att många vill läsa, reflektera över och diskutera:

”De insatser som det offentliga kunde göra var att skaffa tak över huvudet och mat för dagen för de nästa hundra asylsökande som kom i november 2015…. Men det krävdes mycket mer och det var här som civilsamhället, enskilda och organisationer, existerande och nybildade, kom till hjälp. Det ordnas välkomstfest, mötesplats och information på biblioteket, hjälp med transporter, undervisning i skolan, praktik, utställning av kläder som designats och sytts upp. Och mycket annat. … Jag är imponerad av vad civilsamhället har åstadkommit….ett mycket gott exempel på hur integrationsarbetet kan bedrivas”.

Om Sverige i detta avseende hade varit som Storsudret, skulle Sverige ha varit ett bättre samhälle.
-o-


Så till årets bok, ”Vår del av Östersjön”. Återigen med Anita Widen som sammanhållande kraft. Bibliotekarien har nu definitivt blivit bokförläggare! Och med Hanna Mi Jakobsson som författare, fotograf och designer. Ett imponerande arbete, en vacker bok.

Den beskriver de många projekt som bedrivits under Jan Larssons ledning på temat ”Rädda Burgsviken”. Med Forum Östersjön och utställningen på prästgården som en start på folkbildningen om Östersjön, och sedan alla de praktiska åtgärderna – vassväxten som blev betesmark för korna, släke som gödsel till odlingar, gäddfabriken och havspool i Fide, Käldhagens strandförening, nu också fiskodling på land i Hamra och den nya hamnen i Burgsvik. Och så det stora Vattenprojektet, tillsammans med IVL, KTH och Region Gotland – hur klarar vi vattenförsörjningen på Storsudret i en tid av klimatförändringar. Helt avgörande både för jordbruk och besöksnäringen.

Boken handlar ytterst om vårt personliga ansvar för Östersjön. Vi vill visa att vi har möjlighet att återställa en övergödd vik till ekologisk balans. Håll i och håll ut, gäller även i denna verksamhet.

Den handlar också om Storsudret som förebild. Det finns nu liknande projekt i ett tiotal av Gotlands vikar, vilka samarbetar genom Gotlands havsmiljöförening. Vi har också fått ett tvillingprojekt på Åland, Rädda Lumparn.

När vi försöker sammanfatta allt detta som gjorts och görs lokalt, så använder vi uttrycket: ”Ingen kan göra allt, men alla kan ta sig an sin Östersjövik”. Vi hoppas att det budskapet ska få stor spridning.

-o-

Så några ord om det som också utlovats i rubriken – två böcker, hembygdsböcker, som jag tycker bör skrivas och ges ut de närmaste åren.

Den första har en provocerande titel: Hur skulle Stockholm ha klarat sig utan sten från Storsudret?

Jag läste för länge sedan en bok om stenbrytningens historia – en historiebok av det gamla slaget. Om hur stenarbetare från Burgsvik var med och byggde Lunds domkyrka, hur sten från Storsudret användes – på den danska tiden – för att bygga slott i Köpenhamn och Helsingör, och hur sedan, på den svenska tiden, Stockholms slott och Gamla Stan har hämtat sten från Burgsvik. Och så historien om hur Castros Cuba behövde köpa slipstenar för att vässa de maschetes som skulle användas i sockerskörden och la en beställning hos stenfabriken i Burgsvik, en beställning som motsvarade tre årsproduktioner.

Spännande historia om en verksamhet som fortfarande finns och utvecklas. Kan man ge ut en ny bok när det redan finns en? Ja, men då skulle jag vilja visa användningen av stenen, bilder på de monumentala byggnader som hämtat sten från Burgsvik – slotten i Danmark, i Stockholm och på andra sidan Östersjön. Visa hur Storsudret och Burgsvik finns representerat på alla dessa platser.

Därav den provocerande titeln: Hur skulle Stockholm ha klarat sig utan sten från Storsudret?

-o-

Den andra boken – vad ska den handla om. Ja, det är en idé, som Jan Larsson har tänkt och talat om. Titeln skulle kunna vara: ”Om Storsudret vore ett eget land….”

Jan har visar att Storsudrets ekonomi framför allt bygger på produkter från jordbruket och tjänster från besöksnäringen – stor export av mjölk, spannmål och kött från bygdens gårdar, stor tjänsteexport i besöksnäringen, en del industriell verksamhet, fortfarande stenen.

Import, ja, men inte alls i den omfattning som exporten. Om Storsudret vore ett eget land med egna nationalräkenskaper, så skulle detta land ha ett jättestort bytesbalansöverskott. Kanske inte någon kioskvältare, men intressant som tankeövning och som en beskrivning av landsbygden som närande, inte tärande.

Ytterligare en del av den identitet som Storsudret med fördel kan visa upp.


-o-

Dags att summera och sammanfatta – jag tar mig friheten att citera Harald Stjerne i intervjun på Facebook:

– Förstå att detta att leva på Sudret är ett äventyr och en bildningsresa som aldrig tar slut.

Det behövs fler böcker för att dokumentera och sprida detta äventyr och denna bildningsresa! Anita, vår stöttepelare på Storsudret, kommer att få mycket att göra!

0 Kommentarer

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Dela med dig av dina synpunkter!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *