Hagainitiativet ordnade den 3 november tillsammans med det slovenska ordförandeskapet ett seminarium om klimatfrågan med betoning på priset på CO2 som ett sätt att driva på omställningen. Jag var inbjuden att tala om den svenska CO2-skatten, som vi införde redan 1991. Min presentation via följande länk: Co2 taxation Haga seminar Slovenia muntlig presentation final version 3 november 2021
Nu blir Hammarby Sjöstad centrum i Stockholm Green Innovation District!
Vårt nya samarbete omfattar fem stadsdelar och sträcker sig från Årsta i väster via Slakthusområdet , Sthlm New vid Skanstull/Gullmarsplan och Hammarby Sjöstad till Nobelberget/Sickla i öster med Tvärbanan som sammanbindande länk. Syftet är att bygga vidare på Hammarby Sjöstads internationella uppmärksamhet och skapa globalt ledarskap i hållbar stadsutveckling.! Vi är glada att vi har lyckats engagera Olle Burell, arkitekt och tidigare skolborgarråd, som ledare för verksamheten.
Vi har arbetat i två år med detta projekt. Pandemin har försenat vår presentation, men det har gjort att vi nu har ett mycket mer moget projekt. Stockholm stad och Nacka kommun deltar tillsammans med ett 15-tal företag och organisationer, alla med innovationer för klimatomställning och hållbar utveckling som kännetecken. Häromdagen nvigdes Stockholm ”greenovation” av finansborgarrådet Anna König Jerlmyr. Invigning på högsta nivå – Skybar i Skanskas Sthlm 01, på 102 meters höjd, med storslagen utsikt över hela Stockholm – se ut genom fönstret på bilden!.
Olle är synnerligen lämpad för detta uppdrag. Han fick kontakt med planeringen av Hammarby Sjöstad redan under studietiden på KTH. Sen har han bland annat varit skolborgarråd och kan Stockholms stad från insidan. Han är alltså både stadsbyggare och samhällsbyggare. Olle är generös, han har bett mig fungera som hans assistent – eller ”sidekick” – vilket jag gör mer än gärna! Jag ska samla en krets av seniora rådgivare som bland annat var med när de nya idéerna om hållbar stadsutveckling började tillämpas i Sjöstaden. Och många andra som har erfarenhet från forskning, innovation och praktiskt stadsbyggande.
I detta gröna konsortium ingår Stockholm stad/Miljöförvaltningen, Nacka Kommun, Atrium Ljungberg, Skanska, ElectriCITY, Skistar, Stockholm Vatten och Avfall/SVOA, IVLs Stockholm Water Innovation Centre, Green City Ferries, Urban Tech Sweden, Smart City Sweden, Invest Stockholm och Stockholm Region EU Office. Och fler starka aktörer är på ingång, vilket är mycket välkommet.
Vi kommer att ägna mycket tid åt att presentera oss internationellt och bedriva exportfrämjande verksamhet, vi är redan i gång i Bryssel och Beijing. Vi ska bland annat medverka på Svenska ambassaden i Beijing som bjuder på Nobelmiddag den 9 december.
Det finns tillfällen i livet, när det känns som om tiden plötsligt stannar. Så var det när vi fick beskedet att Bengt, allas vår BKÅJ, hade lämnat oss. Bengt, den glade, starke, energiske, kunnige, omtänksamme vännen hade gått bort. Det hade gått så fort. Tiden stannade upp. Först sorgen och tårarna, sedan minnena, de glada, värmande minnena.
Läs hela talet, här är länken: Minnesord Bengt KÅ Johansson den 20 oktober 2021 (002)
Det har tagit mig ett långt liv att inse att jag – när jag i Nässjö byter från X2000 och tar tåget till Värnamo (bilden) – reser på farfars järnväg. Nej, farfar ägde inte Halmstad-Nässjö järnväg, HNJ, som det hette en gång i tiden, inte en enda aktie! Men han var med och byggde järnvägen. Lars Johan var rallare, han hade år 1865 som 17-åring tagit sig hela vägen från Bredaryd till Stockholm för att arbeta i de stora pågående järnvägsbyggena. Sen återvände han hem, fick jobb vid HNJ i Torup och fortsatte sedan under resten av livet att bygga järnvägen ända upp till Nässjö och att därefter vara banarbetare, dvs att underhålla järnvägen. Det var ett slitsamt liv, långa arbetsdagar från tidig morgon till sen kväll, sex dagar i veckan. 8-timmarsdagen infördes först när han hade gått i pension.
Om detta skriver jag och min bror, Gösta, en historiebok för våra barnbarn. Den ska handla om vår farfars, Lars-Johans, liv under andra delen av 1800-talet och om vår fars, Gustafs, liv under första delen av 1900-talet och om vår tid på 1900-talet. Häromdagen var jag hemma i Bredaryd och Värnamo för att söka information i arkiven.
Men vi vill inte stanna vid att skriva tre generationers historia. Vi vill utforska hur samhället förändrades under dessa 150 år och vi ser tekniken, folkrörelserna och demokratin som de avgörande faktorerna. På farfars tid kom ångmaskinen att omvandla ekonomi och samhälle, på vår fars tid var det elektrifieringen och på vår tid var det förbränningsmotorn och bilismen. Tekniken – och industrialiseringen – förändrade de ekonomiska, sociala och politiska förhållandena och la grunden för demokratiseringen. Tack vare detta fick Lars Johan rösträtt och kunde för första gången lägga sin röst vid riksdagsvalet 1921. Då var han 72 år gammal.
Regeringsinnehav sliter ner partier som tar ansvar. Det har angetts som förklaring till valutgången i Norge i veckan. Om denna slutsats är allmänt giltig, kunde vi förvänta oss att oppositionen i Sverige nu skulle ha ett stort övertag och vara i färd med att förbereda ett regeringsskifte nästa år. Men det som är märkligt i Sverige är att de fyra partierna i högeralliansen – det parlamentariska underlaget för en moderatledd regering – inte har stärkt sin ställning. Trots tre turbulenta år! De hade 49,1 procent i valet 2018, 49,1 i SCBs partisympatiundersökning i våras och 49,1 i den sammanvägda opinionsundersökningen i augusti i år.
Det som har hänt är att KD och L tillsammans tappat 4,6 procent mellan valet 2018 och augusti 2021, M och SD vunnit lika mycket. Dock en försvagning, eftersom L ligger långt under spärren. De borgerliga väljarna har gått åt höger, Liberalerna följer med, tappar väljare och har därmed försvagat högeralliansen. I realiteten bara 46 mandatgivande procent. Ingen valvind, snarare tre år av stiltje.
Hur förklarar mina fb-vänner detta? Lika slitsamt att opponera som att regera? Brist på ledarskap? Eller lugnet före stormen? Något annat?
För 15 år sedan deltog jag i en FN-kommission under ledning av Madeleine Albright med uppgift att visa hur rättigheter skulle kunna användas för att göra kampen mot fattigdom effektivare: ”Legal empowerment of the poor”. I denna kommission på ett 20-tal personer ingick Ashraf Ghani. Han och jag hade en del gemensamt – vi hade båda varit finansministrar, jag hade varit ordförande för Lunds universitet, han var rektor för Kabul universitet. Vi hade mycket att tala om.
Han var en person som lyssnade på andras synpunkter och som argumenterade väl för sina egna uppfattningar. En framgångsrik akademiker med många år i USA – och med amerikanskt pass, en person som vid det laget sågs som en tänkbar efterträdare till Kofi Annan som generalsekreterare för FN. När Madeleine Albright samlade en mindre krets för att förbereda vår slutrapport var Ashraf Ghani en given deltagare. Det var i denna krets som hans konstruktiva tankar kom väl till pass. Jag fick stor respekt för honom och jag fortsatte att följa honom, när vårt samarbete i kommissionen var avslutat.
När han några år senare kandiderade och blev vald till president i Afghanistan – och avsade sig sitt amerikanska medborgarskap – undrade jag hur denne verserade person skulle kunna leda ett land i ständiga inbördeskrig och en statsapparat, känd för omfattande korruption. Hur länge skulle han stå ut? Hur mycket skulle han kunna förändra?
I FNs generalförsamling för ett år sedan talade han optimistiskt om sitt lands framtid: “we are moving into the next five years with a clear plan for progressing the values of the UN …. the objective is self-reliance, moving away from donor relationships to mutually beneficial partnerships”
Fanns det någon som helst substans bakom denna optimism? I söndags flydde han landet, för att, som han sa, ”prevent a flood of bloodshed”. Talibanerna kunde marschera in och ta över presidentpalatset och den politiska makten. Nu har västvärlden lämnat Afghanistan, nu är det bara ryska och kinesiska diplomater kvar. Ska de ta över västvärldens misslyckade ”nation building” och genomföra den med totalitära förtecken för att hålla islamismen inom Afghanistans gränser?
Vilket ansvar bär Ashraf Ghani för kollapsen och vilket blir hans eftermäle? En amerikansk marionett med en omöjlig uppgift? En president som trots en enorm uppbackning från väst, framför allt från USA och Storbritannien, inte lyckades att hålla ihop landet? Ett offer för Trumps uppgörelse med talibanerna om samregering? Försökte han bekämpa korruptionen – eller var han en del av den?
DN Kultur ger stor uppmärksamhet åt Körsbärsgårdens nya skulpturer, Gänget, av Siri Carlén – första sidan och stort reportage över flera sidor. Det är Marita Jonssons idé, inspirerad av Niki de Saint Phalles skulpturer vid Moderna Museet. Finansierad med hjälp av medlemsavgifter till Körsbärsgårdens vänförening och ett första försök med ”crowd funding”, dvs inbjudan till många att bidra med små belopp för att genomföra en stor idé! Genom denna ”crowd funding” fick vi in mer än 200.000 kronor! Vi i styrelsen för vänföreningen säger stort tack till alla som hjälp till med finansieringen!
Körsbärsgården, längst ned på södra Gotland, drivs av Marita och Jon Jonsson, med ett rikt utbud av konstutställningar, skulpturpark, litterturaftnar och konstskola för barn. Välkomna hit till Storsudret och ”Gotlands Lousiana”
Det sägs att historien inte upprepar sig, men ibland kan man se intressanta likheter mellan nu och då – som misstroendeförklaringarna och regeringsombildningarna 1990 och 2021. Både gångerna med vänsterpartiet som drivande kraft, både gångerna med – misslyckade – uppdrag till moderatledaren att bilda regering, både gångerna med den socialdemokratiska statsministerns återkomst.
Så här gick det till 1990. Vänsterpartiets Lars Werner gick samman med de borgerliga partierna och fällde regeringen Carlssons stopp-paket, dvs åtgärderna för att få stopp på inflationen. Ingvar Carlsson och regeringen avgick. Oppositionsledaren, Carl Bildt, fick talmannens uppdrag att bilda ny regering. Han kom tillbaka efter ett par dar och förklarade att han inte kunde få ihop ett parlamentariskt underlag för en ny regering. Ingvar Carlsson fick då uppdraget att sondera möjligheterna att bilda en ny regering med parlamentariskt stöd.
Han kom tillbaka efter kontakter framför allt med centerpartiet och fick talmannens uppdrag att bilda en ny regeringen. Alla statsråd utom ett, Kjell-Olof Feldt, återkom. Två nya statsråd utsågs att ersätta Kjell-Olof Feldt, jag som finansminister och Erik Åsbrink som skatte- och finansmarknadsminister. Den nya regeringen hade 16 månader fram till nästa val, i september 1991, att visa handlingskraft.
Hur gick det? Jo, en diger reformlista genomfördes med parlamentariskt stöd från olika håll. I stället för stopp-paketet genomfördes med Rehnbergsgruppens hjälp ett stabiliseringsavtal som la grunden för en fungerande lönebildning. I slutskedet backades detta arbete upp av centerpartiet. Århundradets skattereform genomfördes med stöd av folkpartiet. Regeringen tog initiativet till ansökan om svenskt medlemskap i EU – med stöd av de tre borgerliga partierna. En överenskommelse träffades med samtliga partier om en ändring i grundlagen för att förlänga mandatperioderna från tre till fyra år. En uppgörelse om energipolitiken träffades med brett stöd i riksdagen. En överenskommelse träffades med Danmark om att bygga Öresundsbron. Jordbrukspolitiken avreglerades. Statsfinansiella åtgärder vidtogs, vilket hade till effekt att räntorna sjönk, så snabbt att riksbanken ansåg sig behöva bromsa nedgången!
Vilken effekt hade detta på stödet för regeringen och socialdemokraterna? Utgångsläget var det sämsta tänkbara. Stödet hade rasat från 45 procent 1988 till 28 procent i januari-februari 1990. Det tog tid att vända opinionen, men i valrörelsen 1991 ökade stödet till över 37 procent, tack vare reformpolitiken och Ingvar Carlssons starka ledarskap. Det räckte inte till för att kunna behålla regeringsmakten och fullfölja reformpolitiken. De borgerliga bildade regering – och gjorde sig beroende av Ny Demokrati, föregångare till Sverigedemokraterna – för att genomföra ”den enda vägens politik”. Det blev ingen framgång, det slutade i 500 procents ränta, bankkris och devalvering. Vid nästa val 1994 var Ingvar Carlsson tillbaka med en socialdemokratisk regering, som la grunden för de kommande 12 årens politik.
Historien upprepas inte – men det finns ibland intressanta likheter!