Mingel med John le Carré – och fem citat ur hans tal om Olof Palme

David Cornwell – med John Le Carré som författarnamn – fick stående ovationer för sitt tacktal sedan han mottagit årets Olof Palme-pris. Här är några citat ur talet (för att locka till läsning av hela talet – länk finns i första kommentarsfältet):

Om Olof Palme: ”Att läsa, och reflektera över Palme, får dig att reflektera över vem du är och vem du hade kunnat vara, men inte blev, och över vart ditt moralisk…a mod tagit vägen när det behövdes”.
Om Palmes kritik mot USAs krig: ”Lika lite då som nu uppskattade USA att ställas till svars av ett land som kunde avfärdas som löjligt litet. Och Sverige var ett alldeles särskilt irriterande löjligt litet land eftersom det var europeiskt, talade tydligt, var kultiverat, rikt och vitt. Men Palme älskade att vara den som irriterar. Han njöt av det. Njöt av att vara rösten utifrån, den som vägrar att låta sig kategoriseras, den som egentligen inte borde finnas i rummet överhuvud taget. Det lockade fram det bästa i honom. Jag måste medge att det då och då gör detsamma med mig.”
Olof Palme som internationalist och svensk statsminister: ”Det är något som är lätt att glömma bort om Palme, diplomaten som arbetade för världsfred och nukleär nedrustning: han hade ett land att sköta”.
Olof Palme som statsman: ”Jag fortsätter att läsa, och tänka mig, genom Palmes liv. Min känsla av samhörighet blir till habegär. Jag vill ha en Palme i mitt land, som under min livstid aldrig har haft en statsman av hans sort. Jag vill ha honom nu. Jag är inte bara en ”remainer”. Jag är rakt igenom europé, och jag vill berätta för honom att nu har råttorna tagit över skeppet. Det krossar mitt hjärta och jag vill att det ska krossa era hjärtan. Vi går i sömnen och behöver höra er röst så vi kan vakna och bli räddade från detta huvudlösa politiska och ekonomiska självskadebeteende”
Olof Palme till minne: ”Hur skulle Palme vilja bli ihågkommen? Låt oss börja så här. För sitt liv, inte för sin död. För sin humanism, sitt mod och för bredden och fullständigheten i den humanistiska vision som var hans. Som en röst för sanningen i en värld fast besluten att grumla den. Genom de inspirerade och kreativa projekt som unga människor varje år genomför i hans namn..….Och hur skulle jag själv vilja bli ihågkommen. Mannen som fick Palmepriset 2020 passar mig utmärkt”.

Britterna kastar loss – vart är de på väg, var ska de lägga till …

… det är den fråga som jag tycker är mer intressant än alla pågående förpostfäktningar om hur förhandlingarna om ett nytt frihandelsavtal – och 600 andra avtal – ska gå till. Världen har förändrats på ett dramatiskt sätt på de fyra år som har gått sedan David Cameron gav klartecken till folkomröstningen om Brexit. Då var Obama president i USA, nu är det Trump. Då gällde frihandel, nu är det protektionism. Då …gällde säkerhet genom Nato, nu vänder USA ryggen åt Europa. Då hade USA och EU genom Iranavtalet trappat ner konflikterna i Mellanöstern, nu har Trump och mullorna eskalerat konflikten. Då hade man i Paris enats om klimatmålen, nu har USA tagit ledningen för fossilkramarna.

Från den 1 februari är Storbritannien ett tredje land i förhållande till EU. Under ytterligare 11 månader gäller de avtal som UK har med EU – om handel och tullar och allt annat. Under den tiden ska Boris Johnson omförhandla 600 avtal för att minimera förlusterna av det uppgivna medlemskapet. Sen seglar UK sin egen sjö. Men vart är britterna på väg och var ska de lägga till när de stora globala spelarna tar ut kursen?

– Ska Storbritannien välja samarbete med EU i handelspolitiken (”no tariffs, not quotas, no dumping”) eller partnerskap med USA (”no red lines”, ”allt på bordet”)?
– Vart är Storbritannien på väg när USA vänder Europa ryggen i säkerhetspolitiken? Lägga sig nära Europa eller segla närmare USA?
– Utrikespolitiken – bryta upp från det europeiska samarbetet och följa USA (Iranavtalet), vilket Trump begär för att träffa ett handelsavtal?
– Klimatpolitiken – stå upp tillsammans med EU för Parisavtalet och öka engagemanget som EU nu gör – eller början backa för att behaga Vita Huset?
– Ska Storbritannien underkasta sig USA diktat och avstå från att importera teknologi (Huawei, 5G) från Kina?

Svaret på dessa och många andra frågor är enkelt: vi vet inte. Orsaken är lika enkel: Storbritannien hade inget mål för sitt nej till EU, ingen ny kurs, ingen ny hamn att lägga till i.

Under de kommande 11 månader ska Boris Johnson inte bara genomföra världshistoriens mest omfattande handelsförhandling, han måste också tänka ut vart landet ska ta vägen och var den brittiska skutan ska förtöja. Det är ingen stilla sjö som Storbritannien ska segla, det är ett stormigt hav, en dramatisk tid för britterna, annorlunda än 2016

Finns det något hopp för Labour?

– uppdaterad den 30 december med kommentarer till Rebecka Long-Baileys inspel i partiledarevalet, ”progressive patriotism”.

En partiledare som fungerat som ett stort, tungt sänke. Ingen egen politik i den fråga som avgjorde valet, Brexit. Det sämsta valresultatet sedan 1935. Hur kunde det gå så illa, diskuterar experterna. Jag skulle vilja vända på frågan: hur kunde Labour – trots partiledaren och brist på politik i den avgörande frågan – samla ihop 32 procent av väljarkåren?

Labour är ett parti av två falanger: de som vann tre val i rad och de som förlorat tre val i rad. De utkämpar nu en bitter eftervalsstrid, vars utgång ingen kan förutse. Två frågor står i centrum.

1. Jeremy Corbyn. Labours dörrknackande valarbetare rapporterar att Jeremy Corbyn var det viktigaste skälet till att väljarna vände Labour ryggen. Jag tror att Corbyn och hans falang missförstod 2017 års val. De trodde att det var en stor seger och att det nu gällde att ge ”more of the same”. Men det var inte Labour som vann, utan Tories som tappade sin majoritet på grund av dåligt ledarskap och på grund av sju år av Tories ”austerity”, åtstramning i välfärden. Boris Johnson hade förstått det som Jeremy Corbyn inte hade förstått – han tog fasta på väljarnas trötthet på Brexit, lovade ett slut på detta och ett slut på ”austerity”.
2. Brexit. Medan Boris Johnson gick på offensiven för att samla alla Brexitanhängare, gjorde Corbyn och Labour motsatsen. Lovade att på tre månader omförhandla utträdesavtalet med EU och sedan ordna en folkomröstning, i vilken Corbyn inte skulle ta ställning. Vad ska man ha politiska ledare till om de inte kan leda när stora nationella frågor ska avgöras? Många av Labours Brexitanhängare gick över till Tories, en miljon av Labours Remain-anhängare gick till Liberalerna.

Det leder fram till frågan hur Labour kunde samla en tredjedel av väljarkåren bakom en sådan partiledare och bakom en icke-politik i valets viktigaste fråga? Svaret är enkelt: det är det brittiska valsystemet som ger de största partierna stora fördelar. Det är och förblir Labours största tillgång. Men det bjuder också in till fraktionsbildningar och interna strider.

Det pågår nu en bitter eftervalsdebatt. De som vann tre val i rad, anklagare nu de som förlorat tre val i rad för förlusten. De har onekligen en poäng. De som förlorat värjer sig och skyller till och med på Tony Blair och hans New Labour som körde fast i Irakkriget och i den tredje vägens politik. Långsökt!

Hur ska det gå – vem kan ena ett så splittrar parti? Några har redan anmält sig, andra är på gång, t ex Rebecca Long Baily, på bilden. Hon har nu i en artikel i The Guardian signalerat att hon kommer att kandidera i partiledarevalet – se artikel längst ned i dnna tråd.

Här är ett scenario, som är litet för bra för att vara sant, men jag skriver det för att utmana till invändningar:

Labour väljer ny partiledare som ser som sin uppgift att ena partiet och göra det regeringsdugligt igen; antagligen en i kretsen kring Corbyn – hen kommer att genomföra en variant på ”Nixons resa till Kina”, en omläggning av politiken som bara den kan göra som har tillhört de tre förlorade valens falang.

När Corbyn har avgått, Brexitfrågan är avgjord genom ett handelsavtal med EU och Boris Johnsons smekmånad är över börjar Labour återhämta sig. Den nya oppositionsledaren kan på allvar utmana Boris Johnson. Om det blir Rebecca Long-Bailey, kommer Labours omprövning att leda fram till m till en politik under rubriken ”progressive patriotism” – en politik för post-Brexit som återskapar vänster-höger-ordningen i Brittisk politik. Det återstår att se vad det kommer att innebära!

Men Johnson sitter säkert i fyra år. Det enda som kan hota honom är någon form av regeringskris, som underminerar förtroendet för premiärministern. Något sådant kan inte uteslutas. En första storm blåser antagligen upp när säkerhetspolisens utredning om rysk inblandning i Brexit-valet kommer att publiceras. En stark opposition skulle kunna ha gjort något av detta. Men ett besegrat Labourparti i inre konflikt är bara en papperstiger.

P.S. Jag är inte särskilt objektiv när jag skriver om Labour. Jag har en lång historia med partiet och dess ledande personer. Jag var 19 år när jag först besökte London 1957, blev bekant med unga medlemmar i Labour och fick tillfälle att besöka underhuset och träffa dåvarande Labourledaren Hugh Gaitskell. Jag har som journalist eller politiker träffade Harold Wilson, Michael Foot, Neil Kinnock, John Smith, Tony Blair och Gordon Brow. Dock inte Ed Miliband och Jeremy Corbyn, ”nederlagens organisatörer”, som Tage Erlander brukade säga om kolleger som förlorade val. Jag är en populist i den meningen att jag föredrar politiker, som kan vinna val, framför de, som förlorar val!

Ett gott råd till Stefan Löfven, Magdalena Andersson och Eva Nordmark

Jag hoppas att ni har läst Expressens artikel om kritiken mot den planerade förändringen av Arbetsförmedlingen: ”Stor oro kring c-reform” . Den speglar den oro som finns i kommunerna, inte minst bland centerpartistiska lokalpolitiker, inför det som nu är på väg att ske. Jag delar den oron – och vill be er fundera på kritiken – och på följande alternativ: Först kritiken. Avsikten är att arbetsmarknadspolitiken fortsatt ska vara en statlig uppgift och att privata utförare ska få en central roll i genomförandet. Modellen till omstöpning är hämtad från Australien. Men Sverige är inte Australien. Det som fungerar i Sydney och Melbourne, fungerar nog inte i Varberg, Värnamo eller Visby. Varför gå över två oceaner för att hämta vatten? Studera gärna SKLs mycket genomarbetade yttrande över den planerade omläggningen. Den visar på svagheterna i ett sådant nytt system och riskerna för övervältring av kostnader på kommunerna. Omläggningen har likheter med det misslyckade system av ”lotsar” som prövades för ett tio-tal år sedan. För att förhindra missbruk, tvingas man därför nu införa en detaljerad lagstiftning. Det kommer att leda till en stark centralisering, detaljstyrning och kontroll. Sedan alternativet. I stället för den tilltänkta centraliseringen föreslår jag ett starkare lokalt inflytande. En sådan reform bör ha följande bärande element: 1. Inom ramen för ett fortsatt statligt huvudmannaskap bör arbetsmarknadspolitiken decentraliseras till kommunerna. Som modell kan man överväga den ordning som fanns i skolsystemet före kommunaliseringen – varje kommun samordnar alla insatser genom arbetsmarknadsnämnd/enhet och genomför politiken. Staten har fortsatt personalansvar för arbetsförmedlingen och kan den vägen säkerställa likvärdig hantering av åtgärderna. På detta sätt kan man riva en del stängsel och skapa mer synergi mellan de statliga och de kommunala åtgärderna, t ex Komvux, arbetsmarknadsutbildning, yrkesutbildningar, kunskapslyft. 2. Ta fasta på de mycket goda erfarenheter som finns av de omställningsavtal som arbetsmarknadens parter har träffat. Dessa avtal gäller i dag vertikalt för olika avtalsområden. De bidrar till smidiga och aktiva lösningar när företag får övertalighet. Samma modell borde kunna tillämpas i form av lokala omställningsavtal mellan tre parter, kommunen, näringslivet och de lokala fackliga organisationerna. 3. Privata utförare av matchning, utbildning och rehabilitering ska vara välkomna, men det bör ske efter en bedömning av lokala behov och resurser, inte genom statlig toppstyrning. Med detta skulle arbetsförmedlingen få en ny start, nya kraftfulla samarbeten och goda möjligheter att skapa mer utbyte av de statliga arbetsmarknadsanslagen – och de miljarder som kommunerna betalar till försörjningsstöd och egna arbetsmarknadspolitiska åtgärder.