Det är budskapet i Trafikplan Gotland, en plan som Pigge Werkelin tagit initiativet till och som jag varit projektledare för. Under Almedalsveckan har vi presenterat den. Här är de tre bärande idéerna:

– Ställ om till ny teknik och vätgasdrift från 2030, så som man gör i Norge och Danmark; viktigt med tanke på att Gotlandsfärjorna svarar för nästan hälften av den svenska kustsjöfartens klimatutsläpp!

– Sätt in kompletterande klimatsmart sommarfärja från 2024, som kan förbättra möjligheterna att resa till Gotland – med sikte på att initialt öka resandet med 10 procent. Dra ner farten från 28 till 21 knop för att halvera energianvändning, utsläpp och energikostnader. Det ger valmöjligheter: vill jag resa fort och belasta klimatet, så väljer jag de nuvarande färjorna, vill jag resa litet långsammare med mindre klimatbelastning och lägre priser, så väljer jag sommarlinjen

– Gör Gotland till ett utvecklingsområde för EUs transport- och klimatpolitik – samordna färjetrafik, busstrafik och flygtrafik, eldriven senast 2030, och elbilsuthyrning för att göra resandet enklare och klimatsmartare.

Jag har under de senaste tio åren varit engagerad i klimatomställningen – i Hammarby Sjöstad, i svenska och europeiska städer genom Viable Cities och EUs Mission Board. Personligen tror jag att omställningen kommer att gå snabbare än vi tror i dag. Jag ser 2010-talet som en tid av förberedelser, 2020-talet kommer att bli en tid av stora genombrott, stora investeringar och stora förändringar — i allt från industriella projekt till omställningen i vår egen vardag. Dessa förväntningar förstärks av det som nu sker i den globala klimatpolitiken: EUs ledarskap med den Gröna Given, USA tillbaka i Paris-avtalet med nya åtaganden och ett klimatsamarbete på väg mellan USA och Kina.

Det är bra att presidenter och ministrar nu gör åtaganden – men det är bara början! Det är först när klimatomställningen tas om hand av städer, deras politiska ledningar och deras invånare som vi kommer att få resultat; städer upptar endast 3 procent av jordens yta, men svarar för över 70 procent av klimatutsläppen. Kommunerna – städerna – kan göra mycket, men det mesta ligger utanför en kommuns rådighet. Var och en av oss har ansvar för energisystem i våra bostäder, hur vi färdas och vilka bilar vi köper och kör, hur vi säkerställer en effektiv återvinning och en cirkulär ekonomi. Det behövs politik, men framför allt behövs det praktik – din hand behövs!

Jag bifogar en länk till en artikel som jag skrivit om mitt sista uppdrag, som ordförande i Viable Cities ”Resan in i klimatomställningen – med påminnelser om passerade hållplatser”.

MEDIUM.COM

Resan in i klimatomställningen

– med påminnelser om passerade milstolpar

 

”Utmärkelsen Årets Europé ska gå till en person som har verkat för att överbrygga gränser och avstånd mellan Europas folk.

Den har tidigare tilldelats kulturpersonligheter som Theodor Kallifatides, Ulf Lundell och Richard Swartz, samt till politiker som Anita Gradin, Anna Lindh och Carl Bildt. Men också till andra inspirerande individer såsom Hédi Fried. Förra året utsågs Cecilia Malmström till Årets Europé.

Allan Larsson tilldelas utmärkelsen Årets Europé för sitt mångåriga engagemang för europeiskt samarbete inom områden som sysselsättning, jämställdhet

och klimat.

Allan Larsson har medverkat till fördjupat europeiskt utbyte och samarbete på många olika sätt. När Sverige var ny medlem i EU utsågs han till

generaldirektör i EU-kommissionen (1995-2000) där han medverkade till utformningen av EU:s sysselsättningsstrategi och bidrog till att det

första EU-toppmötet med inriktning på sysselsättning arrangerades hösten 1997. Allan Larsson har därefter varit rådgivare till kommissionens

ordförande José Manuel Barroso i klimat- och energifrågor (2006) och till kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker i sociala frågor (2016-2018).

Allan Larssons strävan efter ett mer hållbart europeiskt samarbete har gjort påtagligt avtryck i Sverige. Som ordförande för Lunds universitets

styrelse (2003-2012) fick han uppdraget att att leda förhandlingarna om etableringen av ESS (European Spallation Source), en anläggning för tvärvetenskaplig materialforskning

som inrättades i Lund 2014.

Allan Larssons intresse för Europa utmärks av en kraftfull och målinriktad vilja att underlätta forskning och samverkan för att på så sätt främja

ett bättre klimat, mer rättvisa och social sammanhållning.

För detta långvariga deltagande i arbetet för Europa förtjänar Allan Larsson utmärkelsen Årets Europé”.

Utmärkelsen planeras att delas ut i samband med uppmärksammandet av Europadagen 9 maj som i år genomförs måndag 10 maj.

Årets Europé 2021 har utnämnts av en jury bestående av

Robert Cloarec, ordförande Svenska Europarörelsen

Gunnar Hökmark, ordförande Svenska Paneuropaföreningen

Siw Warstedt, styrelseledamot i Svenska Kvinnors Europanätverk ( SKEN)

Max Nordin, förbundsordförande. Unga Européer

Maria Steinberg, styrelseledamot i Svenska Europarörelsen

 

 

 

 

Den faktiska historien: Trump uppmanade sina extremister att ta till våld: ”If you don´t fight like hell, you´re not going to have a country anymore” och lovade dem att personligen leda stormningen av Capitolium: “I´ll be there with you”. Men – han var för feg att göra det. Han stängde in sig i Vita huset för att via TV följa stormningen.

Den kontrafaktiska historien: Trump kunde ha gjort det som han uppmanade sina extremister att göra. Trump kunde ha ställt sig i spetsen för marschen till Capitolium, han kunde ha varit den förste att gå uppför trapporna, han kunde ha uppmanat poliserna att ta bort avspärrningarna och öppna dörrarna till byggnaden. Skulle de ha motsatt sig att lyda presidentens order? Knappast! Hela horden kunde ha marscherat in utan att slå sönder fönster och dörrar. Trump hade kunnat ställa sig upp i senaten, där vicepresident Pence nyss hade stått. Han kunde där – inför jublande extremister – ha förklarat att valet var stulet, att undantagstillstånd har införts och att installationen av en ny president har ställts in.

Donald Trump var för feg för att personligen leda revolten. En riktig revolutionär får inte vara rädd för att peruken ska åka på sned när demokratins institutioner stormas!

 

Ja, svenska Paulina Dejmek-Hack – från Malmö, utbildning i Lund – var Michael Barniers högra hand under åren av Brexitförhandlingar. Hon har varit med från början till slut och sett och hört allt. Jag ställde fem frågor om förhandlingarna, om risken för sammanbrott, om råd till andra förhandlare och ”vad ska du göra nu” (Gilla gärna detta inlägg och instäm därmed i mina gratulationer till Paulina!):

1. Grattis till framgången med Brexit-förhandlingarna. Uppgörelse först på julafton – hur stor var risken för ett sammanbrott i förhandlingarna?

– Tack! Förhandlingarna var komplexa av flera anledningar. Först och främst så var det en unik förhandling – det var första gången EU måste förhandla med ett land som valt att lämna EU-samarbetet efter nästan ett halvt sekel. Tidsaspekten spelade också roll – avsikten var ju självfallet att bli färdiga före utgången av den så kallade övergångsperioden, den 31 december 2020 (under övergångsperioden var UK fortsatt medlem av EU:s inre marknad och tullunion), så avtalet måste förhandlas på mindre än 10 månader. I tillägg var detta första gången som EU förhandlade ett handelsavtal för att skapa mer divergens istället för konvergens – det här avtalet skapar ju handelshinder istället för att avskaffa dem. Mot bakgrund av detta var det inte förvånande att förhandlingarna stundtals var ganska svåra.

2. Om du ska lyfta fram de tre viktigaste resultaten av förhandlingarna för EUs del – vad väljer du då?

– Det är svårt att peka på de viktigaste resultaten men tre viktiga aspekter kan framhållas: 1) EU:s enighet och sammanhållning förblev oerhört stark under hela förhandlingsperioden – avseende utträdesavtalet som överenskoms 2019 och nu även avseende det nya handels- och samarbetsavtalet. 2) I det nya handels- och samarbetsavtalet har vi ett tydligt och omfattande regelverk för ”level playing field” – schyssta konkurrensvillkor på områden som miljö, klimat, sociala och arbets-frågor och statsstöd. Det här är jätteviktigt för att undvika konkurrenssnedvridningar mellan EU och UK framöver. 3). Det nya avtalet är mycket mer omfattande än sedvanliga handelsavtal – i tillägg till handel med varor och tjänster omfattas energi, transport, fiskeri, koordinering av sociala förmåner, UK:s deltagande i en del av Unionens program och polisiärt och judiciärt samarbete. Dock är avtalet förstås mycket mindre förmånligt än EU-medlemskap – handeln är inte längre friktionsfri, den fria rörligheten har upphört, det finns inget automatiskt godkännande av yrkeskvalifikationer, inga passports för finanssektorn – för att bara nämna några exempel.

3. Kommer EU och UK att fjärma sig från varandra – eller tror du att UK vill bygga på avtalet, ”ha mer av kakan”?

– Vad som är viktigt är att vi nu har en stabil bas för EU:s och UK:s framtida relationer. UK förblir naturligtvis ett allierat och likasinnat grannland och vi har många gemensamma utmaningar – till exempel klimatfrågan. Nu måste vi se till att avtalet tillämpas väl i praktiken. Avtalet har flera översynsklausuler som kan användas de närmaste åren. Samtidigt är det förmodligen så att UK nu kommer att välja att gå sina egna vägar i en del frågor – det var ju en av huvudanledningarna till Brexit. Och EU kommer förstås också att blicka framåt.

4. Vilka råd vill du ge till andra förhandlare utifrån dina erfarenheter av att arbeta fram världens mest omfattande handelsavtal?

– Alla förhandlingar är unika så jag tror inte att jag är rätt person att be om råd. Allmänt gäller i alla förhandlingar – tror jag – att försöka förstå sin motparts position och avsikter, samt att självfallet även vara medveten om spelrummet i den egna positionen. I de här förhandlingarna hade EU-kommissionen och EU:s chefsförhandlare ett tydligt mandat från medlemsstaterna. Vad som var väldigt viktigt under hela förhandlingens gång var samarbetet med och transparensen gentemot medlemsstaterna och Europaparlamentet.

5. Vad ska du göra nu när denna förhandling är klar

– Just nu återstår en del arbete med tanke på den pågående ratificeringsprocessen. Avtalet är för närvarande i provisorisk tillämpning eftersom Europaparlamentet ännu inte har givit sitt godkännande. Vad som händer framöver får vi se. För mig personligen har det varit en otrolig förmån att få delta i den här förhandlingsprocessen men jag ser också fram emot att ha lite mer tid tillsammans med mina barn.

Fotnot om Paulina: Paulina Dejmek Hack är direktör i EU-kommissionens Task Force för relationer med det Förenade kungariket och förhandlade det nya avtalet tillsammans med EU:s chefsförhandlare Michel Barnier. Paulina började i EU-kommissionen 2004 och var medlem av Michel Barniers stab när han var kommissionär för den inre marknaden. Åren 2009-2014 var hon medlem i dåvarande kommissionspresident Junckers stab och ansvarade för etableringen av Juncker-fonden. Paulina är född i Malmö, har juristexamen från Lund och en doktorsexamen från Heidelberg, Tyskland. Svaren återger Paulinas personliga ståndpunkter.