Vilken är Ulf Kristerssons ”mission” – och hur uppfyller han den? – 23 maj 2023

Varje högerledare har haft en tydlig ”mission”: att utforma ett politiskt program för ”de välståndsbildande krafterna”, samla och leda borgerligheten samt vinna val och regera landet.

Jag ska inte gå tillbaka till högerns politik inför demokratins genombrott. Det är historia. Jag ska fokusera på ”vår tid”, som för min del sträcker sig tillbaka till mitten av 1900-talet. Under dessa 70 år har högern haft tio partiledare: Jarl Hjalmarson, Gunnar Heckscher, Yngve Holmberg, Gösta Bohman, Ulf Adelsohn, Carl Bildt, Bo Lundgren, Fredrik Reinfeldt, Anna Kinberg-Batra och Ulf Kristersson.

Tre av dem är unika genom att ha lyckats med alla tre uppgifterna – Carl Bildt, Fredrik Reinfeldt och Ulf Kristersson. Fem av dem – Hjalmarson, Heckscher, Holmberg, Bohman och Adelsohn – arbetade i motvind. De var partiledare under den långa progressiva vågen från 1940-talet fram till 1980-talet, en våg, baserad på Keynes idéer om en aktiv ekonomisk politik, full sysselsättning och en omfördelande välfärdspolitik. Allt detta stred mot högerns ideologi. Partiet förmådde dock inte sätta agendan, självförtroendet sjönk så djupt att ledningen såg sig föranlåten att byta namn för att inte framstå som ett ytterkantsparti. När högern – nu Moderaterna – kom in i regeringen 1976 var det ett parti som fick anpassa sig till Fälldins och Ahlmarks mittenpolitik, inte driva sin egen.

När Carl Bild blev partiledare på 1980-talet hade vinden vänt. Nu blåste det nyliberala vindar från Reagans USA och Thatchers Storbritannien. Bildt vann valet 1991 på ”den enda vägens politik”, en illa tajmad ekonomisk politik, som – när den började genomföras – väckte misstro på de finansiella marknaderna. Riksbanken tvingades att höja räntan till 500 procent. Carl Bildt måste be den socialdemokratiska oppositionen om hjälp att återskapa förtroendet och rädda banker och fastighetsmarknad. Carl Bildts tid kan beskrivas som en parentes, han regerade egentligen bara ett år på ”den enda vägens politik”.

Fredrik Reinfeldt är den mest framgångsrike av högerns partiledare. Han valdes 2003 och kunde surfa på den nyliberala vågen, som då var på väg mot sin höjdpunkt. Han formulerade ett program som samlade alla fyra borgerliga partierna, han gjorde moderaterna regeringsdugliga inte bara för en mandatperiod utan för två. Han lyfte partiet till 30 procent av väljarkåren, det bästa resultatet sedan 1918! Den mörka sidan av Reinfeldts politik var att den också bäddade för Sverigedemokraternas uppgång, inträde i riksdagen och fortsatta tillväxt. Under regeringen Reinfeldts åtta år växte SD från 2,9 till 12,8 procent, mer än en fyrdubbling.

Vilken är Ulf Kristerssons stora uppgift? När han gick till val 2018 var hans strategiska uppgift att hålla SD utanför för att kunna fortsätta den nyliberala politiken från Reinfeldts tid. Men den nyliberala vågen hade ebbat ut, att då erbjuda väljarna nyliberal politik var som att sälja konserverad gröt. Det var nynationalism, inte nyliberalism, som gick hem hos högern. Moderaterna förlorade stort i valet 2018, SD vann stort.

Inför nästa val, 2022, tvingades Moderaterna till en riskabel omprövning – samarbete i stället för utfrysning – för att kunna använda SD som regeringsunderlag. För att det skulle bli möjligt, måste dock SD först ”reformeras” och göras om till ett anständigt stödparti. Det är detta som har varit Ulf Kristerssons hemläxa i fyra år.

Hur har han lyckats? Det bestående intrycket efter åtta månaders regerande är att det är SD som ”reformerar” moderaterna, KD och Liberalerna, inte tvärtom. ”Vi fick igenom vår politik”, var SDs omdöme om Tidöavtalet. Framgångarna har fått SD att höja insatserna. Nu väntar näste skede i ”reformeringen” av regeringspartierna: klimatpolitiken, kulturpolitiken och Europapolitiken.

”Vinner Kristersson eller Åkesson kampen om högern?”, frågade Tomas Ramberg i DN (9 mars 2023) och lade till: ”För SD är Moderaterna tillfälliga reskamrater mot målet att själva kunna styra Sverige”.

Är det dit vi är på väg?

Bild: GP