Frågan som allt fler ställer: hur länge ska Ulf Kristersson kunna regera?

Ulf Kristersson har ingen lätt resa framför sig. Men han bär själv ansvaret för att det blev så här. Det är hans propaganda, politik och Det Stora Projektet som gör resan svår.

1. Först propagandan: ”Sverige är på fel väg”, var budskapet före valet. I budgetpropositionen smälte budskapet samman. Där skrev Elisabeth Svantesson att tillväxten är god och att statsfinanserna är i gott skick. Där skrev Ebba Busch att konkurrenskraften hade stärkts som en följd av regeringens insatser. Där skrev Johan Pehrson att sysselsättningen är hög, att sysselsättningen ökar bland utrikes födda, särskilt bland utrikes födda kvinnor. Och där konstaterade justitieminister Gunnar Strömmer att antalet anmälda brott och utsattheten för brott minskade förra året. Det var ett Sverige före valet, ett annat Sverige i budgetpropositionen. Många väljare gillade den klatschiga propagandan, nu kan de läsa ministrarnas egna ord om att det var överdrifter.

2. Sedan politiken/vallöftena: Där har det stormat från dag Ett. Det är en rad löften, mer eller mindre bindande, som den nya regeringen har dumpat eller skjutit på framtiden, framför allt högkostnadsskydd för el och priset på bensin och diesel. Det gör det ännu svårare att hålla väljarna samlade bakom partierna och regeringen.

3. Så Det Stora Projektet: Vad Kristersson försöker göra är att foga samman ett nynationalistiskt projekt, SDs projekt, med det nyliberala projektet. Det är samma försök som republikanerna i USA (Trump/MEGA) och Tories i Storbritannien (Boris/Brexit) försökt göra. Det är litet olika stuk på projekten, men det är samma grundtanke, främlingsfientlig nationalism och en ekonomisk politik för växande klyftor. Detta projekt har haft vind i seglen under de senaste 5-6 åren. Men nu har Storbritannien kört i väggen, ekonomin stagnerar på grund av Brexit, Tories har tappat stort, och i USA har republikanerna insett att Trumps nynationalism är ett sänke. Just nu när detta projekt håller på att falla samman i andra länder, ska Ulf Kristersson på uppdrag av SD börja genomföra det i Sverige.

Mot den här bakgrunden frågar sig allt fler: hur ska en minoritetsregering bestående av tre partier som alla backade i valet (”De Stora Förlorarnas Allians”) kunna hålla ihop i fyra år? Och hur mycket av smärtsamma beslut tvingas regeringen fatta för att få behålla Sverigedemokraterna som ”överstyrelse” och garant för minoritetsregeringen?

Ingen kan idag ge några svar på dessa frågor. Men det är lätt att visa på de prövningar som ligger framför Ulf Kristersson, Ebba Busch och Johan Pehrson. Den mest omedelbara prövningen är opinionsundersökningarna. Både SCBs stora väljarundersökning i november och veckans undersökningar gav en försmak om vad som kan komma. Vad händer om Liberalerna backar till 2 procent och Johan Pehrson tvingas bära upp och försvara allt mer av SD-politik? Eller om SDs opinionssiffrorna sjunker ner mot 15 procent samtidigt som SDs alla profilfrågor mals ner i den ena utredningen efter den andra?

Det är prövningar som kommer fortlöpande under året. Men det som blir en ännu större prövning är budgetförhandlingarna till hösten. Där ska hela innehållet i Tidö-avtalet omsättas i praktiskt politik. Då kommer Liberalerna att få släppa fram ännu mer av SDs politik i budget och lagar. Om Ulf Kristersson klarar att hålla ihop regeringen och samtidigt få fortsatt stöd av SD i den processen, då kanske han klarar de kommande tre åren också? Då vill, som vi kunde läsa i DN, Jimmie Åkesson ta över rollen som statsminister!