Det som nu sker hade varit helt otänkbart under Torbjörn Fälldins, Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts tid som statsministrar! – 14 maj 2023

Under ett långt liv i politiken har jag upplevt tre borgerliga regeringsperioder – först åren med Torbjörn Fälldin och Ola Ullsten som statsministrar, 1976-1982, sedan de tre åren med Carl Bildt, 1991-1994, så de åtta åren med Fredrik Reinfeldt, 2006-2014. Regeringsskiftena, både tillträden och avgångar, skedde i god demokratisk ordning. Regeringspolitiken var väl förankrad i mitten. Ibland hårda debatter mellan statsministern och oppositionsledaren, samtidigt uppgörelser över blockgränserna i stora och viktiga frågor. Försvars- och säkerhetspolitiken, EU-medlemskapet, den stora skattereformen 1991, energipolitiken, författningsändringar – för att ta några exempel från min tid i Ingvar Carlssons regering i början av 1990-talet. Och 1992 – när räntan var 500 procent – fick regeringen Bildt hjälp av oss socialdemokrater ut ur krisen genom ett par stora ekonomisk-politiska uppgörelser.

Den regeringsperiod som nu pågår är helt annorlunda. För första gången sedan demokratins genombrott för 100 år sedan är politiken förankrad på den yttersta högerkanten, hos ett parti, som är så belastat att det inte kan ingå i regeringen, men som trots det fungerar som ”överstyrelse”. Det är ingen tvekan vem som styr och vart man är på väg: ”Tidöavtalet är ju grundläggande för att regeringen kunde tillträda och sitter där den sitter”, ”Kulturkriget har börjat. Och nu ska konservatismen vinna”. ”Dags att städa upp i Myndighetssverige”. I Twitterträsket härskar SD, där övar sig frontsoldaterna inför kulturkriget, där möter vi ”den vinnande konservatismen”, det hätska och hatiska Sverige,

Allt detta tvingas Ulf Kristersson svälja utan protest, eftersom han i Tidöavtalet lovat att ”tala respektfullt om varandras centrala företrädare”.

Ulf Kristersson är fjättrad vid SD. Blocköverskridande överenskommelser är uteslutna, inte ens i energifrågan, trots att näringslivet efterfrågar sådana överenskommelser för att våga investera. I det ögonblick statsministern misshagar SD faller regeringen. Då försvinner Ulf Kristersson som statsminister, då är han slut som politiker. Därför kan han inte stå emot den offensiv som SD nu har satt in: ”Utrensningar”, ”kulturkrig”.

Helt otänkbart under Torbjörn Fälldins, Carl Bildts och Fredrik Reinfeldts tid som statsministrar. När ska Ulf Kristersson komma till den insikt som en tidigare statsminister, Rickard Sandler, formulerade för snart 100 år sedan: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten förfaller”?

Bild: Jonas Ekströmer, TT