Vad kan Ulf Kristersson lära av sina brittiska partivänners misslyckande?

En hel del, tror jag. Den brittiska högerledarens, Liz Truss, hade bara varit premiärminister i 45 dagar, när hon i torsdags tvingades avgå efter att ha skapat kaos i den brittiska ekonomin och politiken. Det var resultatet av den brittiska högerns försök att åstadkomma två stora systemförändringar. Det första var Brexit, ett högernationalistiskt experiment, som skulle frigöra Storbritannien från EUs bojor, skapa tillväxt och välstånd, ”Global Britain” kallades det, men det fick motsatt effekt. Brexit låste in Storbritannien och satte broms på brittisk ekonomi. Tillväxten sjunker, missnöjet växer. Brexit var Boris Johnson bravad.

Liz Truss valdes i somras för att reda upp efter Boris. Hon satsade allt på att få igång den ekonomiska tillväxten. Det skulle ske genom ett stort experiment i nyliberal ekonomisk politik: gigantiska skattesänkningar utan täckning, ”först sänker vi skatterna, sedan skär vi ner utgifterna”. Men de finansiella marknaderna hade en annan mening, de genomskådade löftena, räntorna stack i väg, pundet blev en förlorare och Bank of England tvingades att krishantera. Det var Liz Truss misslyckade bravad. Nu har hon fått gå. Nu är frågan: vad ska näste premiärminister ta sig till? Det finns ingen återvändo från Brexit, det finns ingen utväg i form av nyliberal ekonomisk politik.

Vad kan Ulf Kristersson och den svenska högern lära av sina partivänners misstag och misslyckanden? Sverige är på väg att göra ett högernationalistiskt experiment, om än med annat stuk än ett EU-utträde. Boris Jonsson gjorde sig beroende av Nigel Farage och högernationalisterna, Ulf Kristersson gör samma sak med Jimmie Åkesson och SD. Nu återstår att se vilken ekonomisk politik den nya regeringen ska föra. Moderaterna har en tradition av att ”först sänker vi skatterna, sedan skär vi ner utgifterna”. Illavarslande.