Kors i taket! Jag har fått in en replik på DNs historieskrivning om S och EU: Ett rätt, tre fel

DN:s ledarskribent Erik Helmerson beskrev i DN den 1 april polemiskt den svenska ansökan om medlemskap i EU 1990 som ett inlägg i den pågående diskussionen om medlemskap i Nato. Tyvärr visar Helmerson att han saknar koll på grundläggande fakta och förståelse för politiskt beslutsfattande. Av fyra påståenden i artikeln är endast ett rätt, och tre är fel.

1. Helmerson har rätt när han skriver att det var partikongressen 1990 som gav Ingvar Carlsson – partiordförande och statsminister – mandat att ansöka om medlemskap. Bra att det blir sagt, eftersom den politiserade historieskrivningen har syftat till att skapa intryck att så inte var fallet.

2. Helmerson har fel när han påstår att detta kom helt ”plötsligt” och att Socialdemokraterna ”helomvände”. Ingvar Carlsson har i sina memoarer ”Så tänkte jag” skrivit om hur det gick till. Jag har skrivit om samma skede i ”Min europeiska resa”. Det var en lång process som inleddes med EES-förhandlingarna 1989, vilket var vad EU vid det laget hade att erbjuda. Österrike lämnade så småningom in en ansökan om medlemskap, men EU-kommissionen var inte angelägen om få igång förhandlingarna om utvidgning.

Ingvar Carlsson och jag hade överläggningar med våra kolleger i Österrike och vi kom fram till samma slutsats som de, att ett EES-avtal borde följas av en ansökan om medlemskap, när en ny europeisk säkerhetsordning nu var på väg.

Dessförinnan måste partiordföranden skaffa sig mandat från partikongressen, vilket skedde i september 1990. Frågan togs sedan upp i en skrivelse till riksdagen för att få igång förhandlingar med de övriga politiska partierna. Europeiska kommissionens ordförande Jacques Delors, som fram till dess bromsat den österrikiska ansökan, ändrade sig och välkomnade ansökningarna från Österrike, Sverige, Finland och Norge när de lämnades över den 1 juli 1991.

3. Helmerson har också fel när han säger att det var ”finanskrisen med start 1990” som föranledde ansökan. Vi hade ingen finanskris på hösten 1990. Det första tecknet på problem i bankerna kom i december 1990, men det sågs som en ”Nordbankskris”. Det var först 1992 som det fanns en utbredd kris i det svenska finansiella systemet. Vid det laget befann sig Sverige och de andra tre länderna i förhandlingar med EU-kommissionen.

4. Helmerson har också fel när han säger att vi hade ”en god granne och vän – Norge – som valt att stå utanför, vilket fick oss att tveka lite extra”. Sanningen är att den norska regeringen förhandlade – som vi – om EES-avtal, ansökte – som vi – om medlemskap och träffade – som vi – avtal med EU-kommissionen om medlemskap. Dock fick den norska regeringen, till skillnad från den svenska, nej i folkomröstningen 1994.

Vi behöver en väl underbyggd analys och diskussion om svensk säkerhetspolitik i ett krigsdrabbat Europa, men den måste bygga på fakta, inte på ”fake news”, varken om dagens förhållanden eller om vår politiska historia. Politiskt beslutsfattande i sådana frågor sker inte ”plötsligt” i form av ”helomvändningar”, det sker långsiktigt och på basis av nationell och internationell dialog.