God fortsättning på 2021 – är det tillåtet att i en polariserad debatt ställa frågor, snarare än tro sig veta svaren?

I så fall jag vill bjuda in både eftertänksamma och trosvissa vänner att diskutera några frågor som jag fortfarande funderar över. Jag ser pandemin som ett enormt ”stress-test” på våra politiska, ekonomiska och sociala system, nationellt och internationellt. Jag tror att vi många år framöver kommer att bygga samhälleliga reformer på erfarenheterna från hur dessa system har fungerat under denna press. Jag har sammanfattat min osäkerhet i fem frågor:

1. Samma strategi , men helt olika resultat? Belgien med en hårdhänt lockdown är ett av de värst drabbade länderna i Europa. Tjeckien med samma form av lockdown klarade sig mycket bättre och tjeckerna kunde på sommaren fira framgångarna med en folkfest på Karlsbron i centrala Prag. Hur ska vi förstå dessa skillnader? Och hur kommer det sig att Tjeckien nu i höst är ett av de mest drabbade länderna. Samma sak gäller internt inom länderna – varför får samma pandemi-strategi så olika effekt i olika regioner?
2. Hur mycket politik, hur mycket expertis? Sverige utmärker sig genom att ha en mer decentraliserad samhällsorganisation än de flesta andra länder – med mer utrymme för experter och rekommendationer, än vad som är vanligt i andra länder. Dessutom en sjukvård uppdelad i 21 regioner styrda av regionalt valda fullmäktige/styrelser. Storbritannien har en helt annan samhällsorganisation – staten är ansvarig för NHS, sjukvården, regeringen, läs premiärminister Boris Johnson, styr i detalj varje pandemi-åtgärd. Hos oss är regionernas roll ifrågasatt – och kommunerna utsatta för kritik. Om vi ska förändra vårt system – och flytta över ansvaret för sjukvården till staten – vad kan vi lära av det brittiska systemet, som inte heller har haft någon framgång i bekämpningen av Covid-19?
3. Hur mycket trygghet och hur mycket flexibilitet på arbetsmarknad och i sociala system? Den frågan kan illustreras med de permitteringslönesystem som i stor hast infördes i Europa och Nordamerika, en idé som förmodligen hade röstats ned om den hade lagts fram något år tidigare. På kort sikt var detta helt nödvändigt, men hur kommer det att se ut på längre sikt? Kommer ett sådant system att finnas kvar som ett normalt inslag i en modern arbetsmarknadspolitik? Kommer balansen mellan trygghet och flexibilitet att förskjutas och kommer det att finnas nya produktiva balanser mellan dessa intressen?
4. Ekonomisk politik – en ny lång våg? Pandemin har tvingat fram en keynesiansk stimulanspolitik, oavsett politiska majoriteter, såväl i Europa som i USA – här kan man verkligen tala om ”den enda vägens politik”. När efterfrågan sviktar i såväl företagssektorn som hushållssektorn, då finns det bara den offentliga sektorn med regeringar och riksbanker som kan fungera som en ”last resort”. Sådan är den ekonomiska logiken. Hur mycket mer behöver göras och hur återgår man till något nytt normalt tillstånd? Är denna ekonomiska kris lika formaterande som börskraschen 1929 och 1970-talets ekonomiska kriser? Den förra kom att besvaras med Roosevelts New Deal, keynesianskt tillväxtpolitik och uppbyggnaden av välfärdssamhället. 1970-talets kriser la grunden för de kommande 30+ årens friedmanska epok, nyliberalismen som tillsammans med digitaliseringen gjorde globaliseringen möjlig – men som också skapade växande klyftor och finansiell instabilitet, en lång våg som fick ett abrupt slut genom finanskrisen 2008. Hur ser nästa långa våg ut?
5. Sista frågan: globaliseringen – är den på reträtt, i fritt fall eller är den på väg att mutera? Redan före pandemin var globaliseringen på reträtt, handelsrestriktioner började införas, vi kunde se framför oss en regionalisering till tre block – Kina/Asien, EU/Europa, USA/Nordamerika. Sen kom pandemin med fritt fall i handel och transporter som följd. Samtidigt har utvecklingen av vaccin visat på vad globaliserad vetenskap och life science företag kan åstadkomma. Ser vi på de globala dataflödena så har de vuxit exponentiellt under 2020 – ”cross border internet traffic jumped 48 per cent from mid 2019 to mid 2020, twice the annual rate seen in the previous three years”, skriver Gillian Tett i Financial Times: ”Covid-19 has caused globalisation to mutate, but not killed it. Indeed, 2021 might yet deliver a surprising recovery”. Ska vi våga tro på det?