”1946. Jag var åtta år och världen skulle gå under”

Jag skriver inga memoarer för publicering; däremot har jag skrivit en skrift för barnbarnen med titeln ”Från farfars och farmors tid – till vår”, en historiebok om tre generationer och om hur Sverige förändrats på 170 år, från 1848 när min farfar föddes till vår tid. Nu skriver jag på en annan historiebok för barnbarnen, ”Minnesbilder – i stället för memoarer”; jag använder bilder från mitt liv för att berätta minnen. Några av dessa minnesbilder kan ha mer allmän intresse och därför vill jag erbjuda mina fb-vänner på några sådana minnesbilder som omväxling till kommentarer till Trolle, trädgården och tidsandan. Här kommer en första:

”Det var en varm och vacker söndagskväll i slutet på juni 1946. Jag var åtta år gammal, hade nyss slutat andra klassen i småskolan och skulle efter sommaren gå vidare till det som då kallades folkskola. Av denna sommar har jag ytterst få tydliga minnen – utom just den här kvällen.

Mina föräldrar var tillsammans med några andra närboende bjudna till en grannfamilj på kvällskaffe. Min bror och jag fick följa med. Jag har en tydlig minnesbild av grannens hus, trädgården, syrenerna, de vuxnas samtal.

De talade om det som skulle hände den kommande natten på andra sidan jordklotet. Där skulle en provsprängning av en atombomb ske. Det var ett nytt vapen som hade utvecklats i Amerika. Sprängningen skulle ske på en ö i ett stort hav, på en plats som kallades Bikiniatollen.

I radions nyhetssändningar hade man berättat om bomben och vad som skulle kunna ske när den exploderade. Det jag uppfattade av de vuxnas samtal var att sprängningen skulle sätta igång en kedjereaktion. Explosionerna skulle fortsätta på egen hand.

Det man talade om var hur långt dessa kedjereaktioner skulle kunna gå. Skulle denna bomb, det kraftfullaste vapen som någonsin skapats, kunna sätta igång en kedjereaktion som spreds över hela världen? Skulle hela jorden sprängas? Skulle vi inte finnas till nästa dag? Det var så tankarna gick i huvud på en åttaåring – efter att ha avlyssnat de vuxnas samtal.

Vi vandrade hem i sommarkvällen och jag var full av frågor och oro om vad som skulle ske. Jag var åtta år, född ett år innan andra världskriget började. Jag hade minnen av svarta krigsrubriker i tidningen och krigsnyheter i radion. Det mesta var på avstånd. Men detta var något helt annat. Skulle värden gå under? Vad skulle hända med oss? Jag kan inte minnas att mina föräldrar var upprörda eller djupt oroade. Jag antar att de sa några lugnande ord och uppmanade mig och min bror att be aftonbönen och

sedan somna. Nästa morgon vaknade jag till en ny dag, en sommardag med lek och bad. Livet gick vidare som vanligt. Men händelsen fastnade i mitt minne på ett sätt som inga andra händelser från min barndom har gjort.

Spekulationerna runt kaffebordet den där sommarkvällen var inte gripna ur luften. Sprängningen gav upphov till en kedjereaktion, men det blev inte den kedjereaktion som man då befarade. Det blev en annan kedjereaktion som vi skulle få anledning att frukta. Tre år senare, i augusti 1949, genomförde Sovjetunionen sin första kärnsprängning. Därmed var kärnvapenkapprustningen inledd. Under de kommande årtiondena kom åtta stater att genomföra

kärnvapenprov: USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan och Nordkorea.

Provsprängningen i Bikiniatollen var således inte slutet på den värld jag var född i. Den var början på det kalla kriget, upprustningen och

kärnvapenhotet, något som skulle följa mig i hela mitt långa liv. Tack vare internationella provstoppsavtalet 1996 var kärnvapenhotet inte närvarande i den globala säkerhetsdiskussionen under många år – med undantag för vad

Nordkorea höll på med. Allt ändrades i februari 2022 när Ryssland

invaderade Ukraina och hotade med kärnvapenvedergällning”.