Läs min replik i DN till ambassadörerna som vill införa euron i Sverige

Två hedervärda före detta ambassadörer har kommit på idén att i 2022 års valdebatt kasta in frågan om en övergång från krona till euro. De har publicerat en artikel på DN Debatt, där de anger två skäl. Det ena är att vi, om vi inte överger kronan, hamnar i dåligt sällskap – med Ungern och Polen. Mitt motargument: Blanda inte ihop rika Sverige med bidragsberoende Polen och Ungern. Sverige är nettobidragsgivare till EU och det är det som räknas.

Deras andra skäl är att Sverige inte har något formellt undantag för den gemensamma valutan och att vi är skyldiga att införa euron. Mitt motargument: Nej, Sverige har en överenskommelse med EU att det är riksdagen som bestämmer; Sverige ska inte med automatik byta valuta. Riksdagen har fattat ett beslut och det var att ordna folkomröstningen 2003. Svenska folket sa då ett bestämt nej till euron. Detta är ett ställningstagande som respekteras av EU:s institutioner.

Formellt uppfyller alltså Sverige de villkor som låg till grund för avtalet om medlemskap i EU och EMU. Sverige har – om och när det finns en tydlig folkopinion för en ny valutapolitik – möjlighet att byta från kronan till euron. Men det finns inget folkligt stöd för en sådan politik. Motståndet är större nu än då: 63 procent är emot enligt Statistiska centralbyråns senaste mätning, mot 56 i folkomröstningen. Också stödet för euron har försvagats – bara 20 procent nu mot 42 procent då. Detta är en politisk realitet för riksdagen och för EU.

På slutet av min replik ställer jag några frågor till ambassadörerna hur de tänker sig det ska gå till att få ett beslut om att byta ut kronan mot euron: Ska regering och riksdag sätta sig över folkomröstningen och den nuvarande opinionen? Eller vill de ordna en ny folkomröstning? Vilka partier ska i så fall ta ledningen i ambassadörernas kampanj?

I folkomröstningen 2003 var det bara två partier, som hade en majoritet av sina väljare för att byta ut valutan, dåvarande Folkpartiet (numera Liberalerna) och Moderaterna, två partier som i dag har stöd av mindre än var fjärde väljare. Är det inte ett väldigt litet segel för att vända ett stort skepp?  Här är länken till min artikel: