Vad skulle Inga-Britt Ahlenius skriva om regeringen och ”affären Landerholm”?

Om Cresson-affären kan jag vittna, för jag arbetade vid den tiden i EU-kommissionen. En ”visselblåsare” hade riktat anklagelser mot Edith Cresson, den franska kommissionären, för korruption och nepotism. Hon hade utnämnt en nära bekant, tandläkaren Berthelot, som personlig rådgivare och gästforskare. För dessa uppgifter saknade han meriter. Detta ledde till anklagelser om att hon hade brutit mot sina skyldigheter som kommissionär.

En oberoende utredning med Inga-Britt Ahlenius som ordförande tillsattes för att skapa klarhet i vad som hänt. När EU-kommissionens ordförande Jacques Santer och hans kolleger fick del av Ahlenius slutsats – ”ingen tar det politiska ansvaret” – förstod de att spelet var över. För att undvika en misstroendeomröstning i parlamentet, valde Santer och hans kolleger att avgå i förtid.

Finns det en parallell mellan Landerholm-affären och Cresson-affären?

På ett par punkter skiljer sig de två affärerna. Landerholm var högst kompetent för sitt uppdrag, tandläkare Berthelot var inte kompetent som vetenskaplig rådgivare, men han hade å andra sidan inte slarvat bort några hemliga handlingar som Landerholm har gjort.

Det finns två likheter. Den ena är att tandläkaren Berthelot var nära vän med Cresson, Landerholm är nära vän med statsminister Ulf Kristersson. Den andra är att statsministern har gett samma svar som president Santer gjorde att han inte har med saken att göra: ”Men nu är det en rättslig fråga och nu får domstolen pröva detta”.

Ja, det är en juridisk fråga – med överväldigande bevisning. Men det är också en politisk fråga, som statsministern är ansvarig för gentemot Riksdagen. På samma sätt som president Santer var ansvarig inför Europaparlamentet är statsministern politiskt ansvarig inför Riksdagen för varje detalj i affären.

När visste han? När grep han in? Eller bidrog han till att dölja och släta över? Dags att kalla in Inga-Britt Ahlenius för att få svar på frågan ”vem har det politiska ansvaret”?

PS. Edith Cresson dömes några år senare av Europadomstolen: ”The Court declares that Mrs Edith Cresson acted in breach of her obligations as a European Commissioner”.