Finns det något hopp för Labour?

– uppdaterad den 30 december med kommentarer till Rebecka Long-Baileys inspel i partiledarevalet, ”progressive patriotism”.

En partiledare som fungerat som ett stort, tungt sänke. Ingen egen politik i den fråga som avgjorde valet, Brexit. Det sämsta valresultatet sedan 1935. Hur kunde det gå så illa, diskuterar experterna. Jag skulle vilja vända på frågan: hur kunde Labour – trots partiledaren och brist på politik i den avgörande frågan – samla ihop 32 procent av väljarkåren?

Labour är ett parti av två falanger: de som vann tre val i rad och de som förlorat tre val i rad. De utkämpar nu en bitter eftervalsstrid, vars utgång ingen kan förutse. Två frågor står i centrum.

1. Jeremy Corbyn. Labours dörrknackande valarbetare rapporterar att Jeremy Corbyn var det viktigaste skälet till att väljarna vände Labour ryggen. Jag tror att Corbyn och hans falang missförstod 2017 års val. De trodde att det var en stor seger och att det nu gällde att ge ”more of the same”. Men det var inte Labour som vann, utan Tories som tappade sin majoritet på grund av dåligt ledarskap och på grund av sju år av Tories ”austerity”, åtstramning i välfärden. Boris Johnson hade förstått det som Jeremy Corbyn inte hade förstått – han tog fasta på väljarnas trötthet på Brexit, lovade ett slut på detta och ett slut på ”austerity”.
2. Brexit. Medan Boris Johnson gick på offensiven för att samla alla Brexitanhängare, gjorde Corbyn och Labour motsatsen. Lovade att på tre månader omförhandla utträdesavtalet med EU och sedan ordna en folkomröstning, i vilken Corbyn inte skulle ta ställning. Vad ska man ha politiska ledare till om de inte kan leda när stora nationella frågor ska avgöras? Många av Labours Brexitanhängare gick över till Tories, en miljon av Labours Remain-anhängare gick till Liberalerna.

Det leder fram till frågan hur Labour kunde samla en tredjedel av väljarkåren bakom en sådan partiledare och bakom en icke-politik i valets viktigaste fråga? Svaret är enkelt: det är det brittiska valsystemet som ger de största partierna stora fördelar. Det är och förblir Labours största tillgång. Men det bjuder också in till fraktionsbildningar och interna strider.

Det pågår nu en bitter eftervalsdebatt. De som vann tre val i rad, anklagare nu de som förlorat tre val i rad för förlusten. De har onekligen en poäng. De som förlorat värjer sig och skyller till och med på Tony Blair och hans New Labour som körde fast i Irakkriget och i den tredje vägens politik. Långsökt!

Hur ska det gå – vem kan ena ett så splittrar parti? Några har redan anmält sig, andra är på gång, t ex Rebecca Long Baily, på bilden. Hon har nu i en artikel i The Guardian signalerat att hon kommer att kandidera i partiledarevalet – se artikel längst ned i dnna tråd.

Här är ett scenario, som är litet för bra för att vara sant, men jag skriver det för att utmana till invändningar:

Labour väljer ny partiledare som ser som sin uppgift att ena partiet och göra det regeringsdugligt igen; antagligen en i kretsen kring Corbyn – hen kommer att genomföra en variant på ”Nixons resa till Kina”, en omläggning av politiken som bara den kan göra som har tillhört de tre förlorade valens falang.

När Corbyn har avgått, Brexitfrågan är avgjord genom ett handelsavtal med EU och Boris Johnsons smekmånad är över börjar Labour återhämta sig. Den nya oppositionsledaren kan på allvar utmana Boris Johnson. Om det blir Rebecca Long-Bailey, kommer Labours omprövning att leda fram till m till en politik under rubriken ”progressive patriotism” – en politik för post-Brexit som återskapar vänster-höger-ordningen i Brittisk politik. Det återstår att se vad det kommer att innebära!

Men Johnson sitter säkert i fyra år. Det enda som kan hota honom är någon form av regeringskris, som underminerar förtroendet för premiärministern. Något sådant kan inte uteslutas. En första storm blåser antagligen upp när säkerhetspolisens utredning om rysk inblandning i Brexit-valet kommer att publiceras. En stark opposition skulle kunna ha gjort något av detta. Men ett besegrat Labourparti i inre konflikt är bara en papperstiger.

P.S. Jag är inte särskilt objektiv när jag skriver om Labour. Jag har en lång historia med partiet och dess ledande personer. Jag var 19 år när jag först besökte London 1957, blev bekant med unga medlemmar i Labour och fick tillfälle att besöka underhuset och träffa dåvarande Labourledaren Hugh Gaitskell. Jag har som journalist eller politiker träffade Harold Wilson, Michael Foot, Neil Kinnock, John Smith, Tony Blair och Gordon Brow. Dock inte Ed Miliband och Jeremy Corbyn, ”nederlagens organisatörer”, som Tage Erlander brukade säga om kolleger som förlorade val. Jag är en populist i den meningen att jag föredrar politiker, som kan vinna val, framför de, som förlorar val!