Från medlemskapsinitiativ 1990 till folkomröstning 1994 – ”the inside story” – Centrum för europaforskning i Lund, 13 november 2024

Politiska beslut växer som regel fram i en lång process. Men det finns tillfällen och händelser som markerar början och slutet av ett sådant skede. Så också med beslutet att ansluta Sverige som medlem i den Europeiska Unionen.

Om man vill kan man gå tillbaka till december 1961 och säga att det var där processen började, när den svenska regeringen lämnade in den första ansökan om ”associering” till EEC.

Om man vill vara mera strikt sätter man 1990 som det första årtalet och 1994, folkomröstningen, som avslutningen på processen. Det är denna process över fyra år som jag ska beskriva – och jag ska ta er med till tre platser, där jag deltog i förberedelser och omröstning:
– Först till statsministerns kontor på Rosenbad den 21 oktober 1990, när avsiktsförklaringen formulerades och skrevs ner på papper, till riksdagsgruppens möte ett par dagar senare, och till presskonferensen i andrakammarsalen i gamla riksdagshuset, när regeringen offentliggjorde beslutet om medlemsansökan.
– Därefter ska jag ta er med till Bryssel i mars 1991, till ett möte med Jacques Delors där färdplanen för det svenska medlemskapet mejslades ut, inklusive folkomröstningen.
– Sedan till folkomröstningsdagen den 13 november 1994 i min Stockholmsförort, när jag röstade och sedan delade ut röstsedlar för att på kvällen följa valvakan på TV och hålla kontakt med Jaques Delors om utgången av folkomröstningen.

Till sist ska jag göra en tillbakablick, göra några iakttagelser och bidra med eftertankar för den fortsatta diskussionen.
-o-
Vi börjar år 1990. I januari la regeringen fram det så kallade stopp-paketet för att få bukt med inflationen, som hade drivits upp av den fastighetsspekulation som följde på avregleringen av bankerna. Men vänsterpartiet gjorde gemensam sak med de borgerliga partierna. Riksdagen sa nej till stopp-paketet.

Regeringen avgick, men efter en talmansrunda fick Ingvar Carlsson i februari uppdrag att bilda en ny regering. Nu med en ny ekonomisk politik för att få ordning på löneförhandlingarna och pressa ner inflationen och med två nya ministrar, en ny finansminister och en biträdande finansminister, Allan Larsson och Erik Åsbrink.

Det var då det!
-o-
Nu förflyttar vid oss åtta månader fram till hösten 1990.

På söndag kväll den 21 oktober träffas Ingvar Carlsson och jag på Rosenbad tillsammans med våra statssekreterare, Kjell Larsson och Gunnar Lund. Föregående vecka hade Sverige haft ett stort valutautflöde. Omvärlden misstrodde den svenska ekonomin. Riksbanken hade tvingats att höja räntan för att stoppa utflödet. Men det behövdes mer och det behövdes insatser från Regeringen.

Vid mötet på Rosenbad var vi fyra överens om att det inte kommer att vara tillräckligt att bara vidta traditionella statsfinansiella åtgärder. Det skulle behövas åtgärder av en helt annan kaliber. Ingvar Carlsson hade bestämt sig för att föreslå en grundlagsändring för att förlänga riksdagens mandatperioder från tre till fyra år i syfte att göra regeringsarbetet mer långsiktigt. Han ville också få till stånd en långsiktig energiöverenskommelse. Därtill en avisering om att regeringen ville förbereda en ansökan om medlemskap i EU, då EG. Om detta var vi överens.

EU-medlemskapet var den politiskt viktigaste frågan. Ingvar Carlsson formulerade vid sittande bord den mening som skulle ligga till grund för regeringens och riksdagens formella beslut om att förbereda en ansökan. Han skrev med en blyertspenna på att A5 block följande mening: ”Regeringen eftersträvar ett nytt beslut om Europapolitiken som tydligare och i mera positiva ordalag klargör Sveriges ambitioner att bli medlem i Europeiska gemenskapen”.

En mening – en öppning för en ny politik. Efter mer än tre årtionden av analys, debatt, prövning och omprövning var Sverige nu slutligen på väg mot medlemskap. Historia skriven i en enda mening!

Det var höstlov i riksdagen, men den socialdemokratiska riksdagsgruppen var inkallad för att under hela den kommande veckan diskutera och ta ställning till den strategi som regeringen planerade att lägga fram på fredagen. Meningen om ansökan om medlemskap gick till den socialdemokratiska gruppen i utrikesutskottet, som ställde sig bakom förslaget. När ordföranden, Stig Alemyr, vid tisdagens möte i riksdagsgruppen avrapporterade diskussionen, avslutade han med en suck av lättnad: ”Äntligen”.

På fredag höll vi presskonferens i andrakammarsalen. Ingvar Carlsson och jag presenterade regeringens nya strategi. Han informerade om grundlagsändringen, jag redovisade vårt initiativ för EU-medlemskap, han informerade om de planerade energiförhandlingarna och jag avslutade med att berätta om de statsfinansiella åtgärder som skulle komma att läggas fram i den kommande budgeten.

I internationell press fick frågan om EU-medlemskap stor uppmärksamhet. Financial Times slog upp nyheten på första sidan under en rubrik över sex spalter. Svensk press hängde inte riktigt med. Framför allt Dagens Nyheter hade en dålig dag. DN toppade första sidan med rubriken ”Ekonomer dömer ut krispaketet”. På ledarsidan krävde DN nyval! En bankekonom kom till tals och förutspådde ”en ny räntechock före årsskiftet”.

Ingen bra prognos! Det blev ingen räntechock, tvärtom, räntorna föll och skulle göra det ett bra tag till. Räntefallet under 1991 blev så starkt att Riksbanken ansåg sig behöva bromsa fallet, skriver dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis i sina memoarer. Ansökan om EU-medlemskap, budgeten och stabiliseringsavtalet la grunden för detta nya förtroende för svensk ekonomi.
-o-
Innan vi förflyttar oss framåt i tiden till mötet med Jacques Delors och folkomröstningen, vill jag lägga till ett par ord om bakgrunden. Det finns två bilder av beslutet:
– Den ena bilden är att beslutet kom helt plötsligt, en helomvändning, eller, för att citera Carl Bildt, ”en fotnot i ett krispaket”.
– Den andra bilden är att detta var en öppning för en ny politik, möjliggjord av de stora geopolitiska förändringarna i slutet av 1980-talet. När islossningen började i Östeuropa hade Jaques Delors tagit initiativet till så kallade EES-förhandlingar, en storts förberedelse för medlemskap, förhandlingar som Sverige aktivt deltog i. Så föll Berlin-muren, en ny europeisk säkerhetsordning kunde börja förhandlas fram. Det var den nya verkligheten och det var öppningen för en ny svensk Europa-politik.

Österrike hade tidigt lämnat in en formell ansökan om medlemskap. Ingvar Carlsson och jag hade i augusti 1990 möte i Salzburg med våra österrikiska kolleger för att ta del av deras argument varför det var dags att ansöka. I september hade vi socialdemokratisk partikongress, där våra nordiska vänner uppmanade oss att komma med, nu när utvidgningsprocessen satte igång: ”Det europeiska tåget är satt på skenor och det kommer att köra raskt de närmaste åren”, sa Svend Auken, de danska Socialdemokraternas partiledare.

I redaktionsutskottet skrev vi ett uttalande, som efter en kort debatt mellan Ingvar Carlsson och ett ombud från Helsingborg godtogs av en enhällig kongress. Detta gav partiledningen mandat att gå vidare mot medlemskap med ett enda förbehåll, säkerhetspolitiken.

Vi hade gjort de politiska förberedelserna, det handlade nu om rätt tillfälle att ta nästa steg. Det kom alltså i oktober, när vi kunde presentera medlemsansökan som en del i en samlad strategi för en ansvarsfull och långsiktig politik.
-o-
Nu gällde frågan hur förhandlingarna om medlemskapet skulle gå till och när Sverige skulle kunna bli medlem? Jag fick Ingvar Carlssons uppdrag att diskutera dessa frågor med EU-kommissionens president Jacques Delors. Vi träffades på hans kontor i Berlaymont i Bryssel i mars 1991.

När Österrike hade lämnat in sin ansökan, hade Delors lagt den på is. Han ville driva på fördjupningen, EMU, innan det var dags för utvidgning. När nu Sverige, Finland, Norge och Schweiz också ansökte, hade Delors insett att det var dags för Kommissionen att göra sitt i form av en så kallade ”avi” för varje kandidatland och förbereda Europeiska Rådet för förhandlingar om utvidgning.

I en intervju i Financial Times förklarade han sin omsvängning. Han förklarade att det var EUs ansvar att organisera Europa, även om det skulle betyda att de östeuropeiska länderna skulle komma med – någon gång i framtiden.

När vi träffades var Delors väl förberedd. Han gav ett tänkbart scenario för de kommande tre åren. Det innefattade kommissionens förberedande arbete under 1992, förhandlingar i Rådet under 1993 och en politisk beslutprocess med ratificeringar i medlemsländerna under 1994, och en parallell process i Sverige, avslutad med en folkomröstning i slutet av året. Därmed skulle Sverige kunna anslutas till EU från den 1 januari 1995. Det var den ideala tidtabellen, enligt Delors.

Dessutom föreslog han att Sverige skulle lämna in sin ansökan den 1 juli 1991, när Holland hade tagit över ordförandeskapet. Luxemburg hade ordförandeskapet under första halvåret 1991 och nu hade nästan halva tiden gått – bättre då att vänta till den holländska regeringen tog över och få en kraftfull ledning av arbetet i Europeiska Rådet.
-o-
Detta gav Sverige en färdplan, som kom att gälla såväl för den socialdemokratiska som för den borgerliga regeringen som tillträdde på hösten 1991. Regeringen Bildt kom därmed att få ansvaret för hela förhandlingen och för det följande propositionsarbetet.
Det arbetet drevs i konstruktivt samarbete mellan regering och opposition. Vår regering hade haft Ulf Dinkelspiel och Frank Belfrage som våra EES-förhandlare, nu var Ulf Europaminister och Frank hans statssekreterare. Det goda samarbetet fortsatte.

Det fanns en fråga som var tvistig – och som kan vara särskilt intressant för detta seminarium. Det gällde tidpunkten för en folkomröstning. Carl Bild ville ha folkomröstningen på våren 1994, före riksdagsvalet i september. Opinionssiffrorna talade för ett regeringsskifte och Carl Bildt ville utnyttja tiden dessförinnan till att lotsa Sverige in i EU.

Ingvar Carlsson var bestämt emot det; han såg stora svårigheter att få socialdemokratiska väljare att rösta ja, om Carl Bildt som statsminister skulle stå spetsen för ja-sidan. Ingvar Carlsson ville ha folkomröstningen sent på hösten, efter valet. Den som till slut avgjorde frågan var Bengt Westerberg, som delade Ingvar Carlssons farhågor.

Det var tur att det blev så. Det visade sig snart att den proposition om resultatet av förhandlingarna, som skulle ligga till grund för folkomröstningen, inte var klar för beslut i regeringen förrän den 11 augusti. Även om mycket var förberett sedan lång tid var det en prestation att över sommaren slutföra arbetet på denna omfattande proposition, underlaget för det största och mest omfattande beslut som Sveriges riksdag någonsin haft att ta ställning till.
-o-
Nu förflyttar vi oss fram till folkröstningsdagen, den 13 november 1994.

Jag röstade tidigt på dagen, i en skola i Orminge, en stadsdel i Nacka kommun. Därefter delade jag ut Ja-sedlar till väljarna under ett par timmar. God stämning, några vill ha både ja- och nejsedlar. Andra visade gärna hur de tänkte rösta. På kvällen följde jag sammanräkningen i SVTs valvaka och höll – på Ingvar Carlssons uppdrag – kontakt med Bryssel, så att Jacques Delors skulle kunna göra ett uttalande, så snart resultatet blev känt.
-o-
Vid det här laget var osäkerheten och nervositeten stor. När den svenska ansökan lämnades in av Ingvar Carlsson, Sten Andersson och Anita Gradin den 1 juli 1991 hade de ett starkt stöd i den allmänna opinionen. 65 procent var för, bara 20 procent emot.

Under det följande året, 1992, med en ekonomisk kris i Sverige, 500 procents ränta och hög arbetslöshet, växte missnöjet – och därmed motståndet mot EU-medlemskap. Fram till början av 1994 hade nej-sidan ett klart övertag, men ja-sidan var på frammarsch.

Skulle vi nå ända fram?

Fredagens avslutande TV-debatt hade gått bra. Det bekräftades av tidningarnas snabbundersökningar. DN sammanfattade: ”40-40 och 1,3 miljoner ännu osäkra”.

Valdeltagandet blev rekordhögt för en folkomröstning, 83,3 procent. De första siffrorna från vallokalundersökningarna visade på en stor övervikt, de slutliga siffrorna stannade på 52,3 procent för ja, 46,8 för nej.
-o-
Jag höll kontakt med Jacques Delors medarbetare i Bryssel. När sammanräkningen var klar, önskade han Sverige välkommen: ”Detta är en mycket god nyhet för Europa. Sverige har spelat en pionjärroll på det sociala området. Ett svenskt EU-medlemskap kommer att berika Europa”.

På måndagen efter folkomröstningen var det rådsmöte i Bryssel för jordbruksministrarna. Dit var nu Sverige välkommet. Den svenska jordbruksministern, Margareta Winberg, hade fram till söndagen varit en ledare i nej-kampanjen. Nu var hon på plats och fick ta emot gratulationer från kolleger från hela Europa. ”Det var Sverige som fick lyckönskningarna, inte jag personligen”, förklarade Margareta Winberg för de svenska journalisterna som undrade hur det var att bli gratulerad till ett resultat, som hon hade  motarbetat.
-o-
Avslutningsvis, en tillbakablick från 2024 till 1994, några iakttagelser och eftertankar. Då röstade nästan 47 procent av svenska folket nej till medlemskap. De gjorde det för att de ansåg att Sverige skulle kunna föra en bättre politik på egen hand.

Det som hänt sedan dess är att EU utvecklats på en lång rad området och fått nya befogenheter – den inre marknaden, miljöpolitiken och klimatpolitiken, rättsstaten, den sociala dimensionen, forskning och innovation, folkhälsa, utrikespolitik, ekonomisk politik. Samtidigt en radikal utvidgning – nu 27 medlemsländer, innefattande länderna i Central- och Östeuropa, det som Delors talat om som skulle kunna ske någon gång i framtiden.

Samtidig har stödet för medlemskapet ökat. Över sju av tio svenskar anser att Sverige har gynnats av att vara medlem i EU – eller mera exakt 73 procent (Källa: Europaparlamentet, 6 december 2023). I SCB:s undersökning från maj i år är frågan: ”Är du i huvudsak för eller emot det svenska medlemskapet i EU eller har du ingen bestämd åsikt”. På denna fråga svarar 62 procent ja, 12 procent nej och 27 procent vet ej. Det paradoxala är att samtidigt som EUs inflytande har ökar har opinionen för svenskt medlemskap stärkts.

Kommer denna starka opinion att bestå under åren framöver, år som kan bli mycket påfrestande internt inom EU och externt? Det som bär upp den starka svenska opinionen är att man anser att EU bidrar till att upprätthålla fred och säkerhet. När det gäller vad man förväntar sig av EU, sätter svenskarna åtgärder på tre områden högst – åtgärder mot klimatförändringar (58 procent), bekämpa terrorism och organiserad brottslighet (49 procent) och att upprätthålla demokrati och rättsstatens principer (41 procent).

När jag jämför nu och då, frågar jag mig om vi 1994 skulle ha fått ja av det svenska folket om vi hade målat upp dagens EU som ett eftersträvansvärt mål? Kanske kan man dra slutsatsen att det inte är de stora visionerna som övertygar svenska folket, utan de konkreta åtgärderna för att lösa gemensamma problem och utmaningar?

Källor:
Ingvar Carlsson: Så tänkte jag, sidorna 291-421 och 560-569, Hjalmarson & Högberg , 2003.
Allan Larsson: Min europeiska resa, Memo V, Från Metall-tal till medlemskap, sid 38-107, Gotlandsboken, 2015
Regeringens skrivelse till riksdagen, oktober 1990
Finansplanen 1991, sid 15-16, Bilaga 1 till Budgetpropositionen 1991
Georg Ross: Jacques Delors and European Integration, sidorna 141-142, Polity Press, 1995
Charles Grant: Delors – inside the house Jaques built, sid 143 och sid 193, NB 1994
Financial Times och Dagens Nyheter, 27 oktober 1990.
Socialdemokraterna: Kongressprotokoll 1990 och 1994
Ulf Dinkelspiel: Den motvillige europén, Atlantis, 2009.
Regeringens proposition om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (Proposition 1994/95: 19) 24 augusti 1994.
Folkomröstningen om EU-medlemskap den 13 november 1994, Folkomröstningen om EU-medlemskap i Sverige 1994 – Wikipedia
SCBs undersökning om svenska folkets syn på Sverige i EU, april 2024
Europaparlamentets opinionsundersökning i december 2023: Ny opinionsundersökning: Svenskar värderar EU-medlemskapet högt | Nyheter | Europaparlamentet