[hupso_hide]

LU/MAX IV

Jag hade i min ungdom studerat vid Lunds universitet och när jag många år senare, år 2003, blev tillfrågad att bli ordförande för universitet, accepterade jag direkt. Att som styrelseordförande vara med och leda ett universitet var en ny och spännande erfarenhet för mig. Dessutom kom detta uppdrag att leda vidare till ett långvarigt engagemang kring de stora forskningsanläggningar som planerades i Lund, MAX IV och ESS, så småningom också  omvandlingen av AstraZenecas forskningsanläggning till Medicon Village.

Lunds universitet har haft betydande framgångar under senaste 8-10 åren när det gällt att ta hem forskningsanslag i de stora utlysningarna som Vetenskapsrådet, Vinnova och andra finansiärer har gjort, med början i de så kallade Linnébidragen 2006 och de strategiska forskningsanslagen 2008 . Framgångar har många mödrar och fäder och det är en lång process som leder fram till sådana framgångar. En förklaring är universitetsledningens förmåga att skapa ett team och att arbeta strategiskt. Det var Göran Bexell och Ann Numhauser-Henning Henning som var rektor och prorektor under mina första fem år, följda av Per Eriksson och Eva Åkesson under min tre sista år som ordförande. Akademiskt ledarskap är en konstart för sig; Göran Bexell brukade om rektorskapet använda uttrycket ”att dirigera solister” – en konst som han på ett stillsamt sätt utövade med stor framgång. En annan förklaring till framgångarna är att Lunds universitet är ett ”komplett” universitet med möjlighet att etablera samarbeten över fakultetsgränser, lättare än vad man kan göra i Stockholm och Göteborg, där den akademiska världen är uppdelad på flera högskolor och universitet utan något närmare samarbete.

• Jag kommer så småningom att skriva och publicera ett Memo om mitt arbete med Lunds universitet och MAX IV.

Mikael Eriksson

Mikael Eriksson är hjärnan bakom den stora satsning som nu sker i Lund genom uppbyggnaden av MAX IV, världens kraftfullaste anläggning för forskning med synkrotronljus. Jag har haft tillfälle att följa arbetet med MAX IV sedan jag blev ordförande i Lunds universitet 2004.

MAX-lab hade några år tidigare utvärderats tillsammans med motsvarande anläggningar i Stockholm och Uppsala och MAX-lab utsågs till det nationella laboratoriet, på vilket Vetenskapsrådet valde att satsa stort. Men ambitionerna var större än att bara bli bäst i Sverige och Mikael Eriksson, professor i acceleratorfysik, ägnade sin tid åt att utveckla konceptet för en anläggning som skulle bli kraftfullare än de då ledande anläggningarna i Storbritannien, USA, Tyskland och Frankrike. Detta lyckades han med och han är nu oomstridd mästare på detta område. I land efter land tar man nu efter det koncept som Mikael utvecklat.

Så här förklarar Mikael Eriksson vad miljardinvesteringen innebär:

”En synkrotronljusanläggning består av en cirkelformad magnetring (accelerator) där elektroner färdas med nära nog ljusets hastighet (99.999998% för MAX IV). Vid dessa hastigheter sänder elektronerna ut röntgenljus (synkrotronljus) i framåtriktningen när de avböjs. Detta synkrotronljus, som är det mest intensiva röntgenljus man kan framställa, används för att undersöka hur olika material är uppbyggda, hur olika processer i materialen sker och för att kartlägga de kemiska tillstånden i olika material. Synkrotronljus används av tio-tusentals forskare världen över…. Nya industriella material tas fram, processer kartläggs, nya mediciner designas osv. Användarna återfinns inom t ex fysik, kemi, biologi, medicin, astronomi, ekologi, meteorologi…”

• För mer information om se: Maxlab