Minnesbilder

1967. Tage – och hans pojkar!

Av alla mina erfarenheter under ett långt arbetsliv finns det ingen som kan jämföras med denna: morgonmötena med Tage Erlander under hans två sista år som statsminister, 1967–69. Bilden ovan är från ett av dessa morgonmöten på hösten 1967. Här går Tage igenom sin kalender för de kommande veckorna. Ingvar Carlsson, längst till höger, sedan Olle Svenning, Leif Andersson och jag.

Tage Erlander var 66 år gammal, hade varit statsminister i 21 år och var Europas mest erfarne regeringschef. Vi, unga män i 30-årsåldern, hade till uppgift att förbereda hans debatter i riksdagen och medverkan på möten runt om i landet och resor utomlands. Jag hade efter några år på Metall, Aftonbladet och DN ansetts som skrivkunnig och därför fått anställning i statsministerns politiska stab.

Det som gjorde arbetet hos Tage Erlander så unikt var inte bara att det var en plats i politikens centrum. Det som gjorde denna arbetsplats så unik var Tage Erlander själv.
Dessa morgonmöten var ett ständigt pågående politiskt seminarium, där idéer och argument skulle diskuteras och prövas för att antingen förkastas eller omsättas i ett talarmanus för kommande debatter. Tage hade som regel varit tidigt uppe på morgonen och skrivit ner sina idéer i en liten svart anteckningsbok. På våra morgonmöten vandrade han runt, presenterade sina idéer och bjöd in till invändningar: ”vad säger ni om detta, herrar privatdocenter?”. Jag kan fortfarande efter 55 år höra hans röst från våra samtal. När vi hade kommit på något som han gillade, hojtade han: ”Skriv, skriv”. När han tyckte att våra argument saknade politisk udd kunde han säga: ”Lysande, men detta resonemang måste brytas ned till partiledarnivå”.

När jag hade levererat mitt första talarmanus till honom, ett tal om trafiksäkerhet, byggt på det underlag jag fått från kommunikationsdepartementet, fick jag det tillbaka nästa morgon med kommentaren: ”Detta är en bra tidningsartikel, men det är inget tal, nej det är inte något tal!”. Det var en tuff start för en journalist som trodde sig om att kunna skriva. Det var bara att börja om. Jag lärde mig att talskrivande är en konst i sig, något helt annat än att skriva artiklar i en tidning. Den lärdomen fick jag stor nytta av senare i mitt eget politiska liv.

Tage slukade böcker. Han kunde på morgonen berätta om vad han höll på att läsa, och då gällde det för oss att hinna i kapp till nästa morgon. Vi gick till bokhandeln på Västerlånggatan och köpte böcker. Jag kommer särskilt ihåg fyra böcker från de här åren: Plundring, svält, förgiftning av Hans Palmstierna, Legionärerna av Per Olov Enquist, Leif Levins doktorsavhandling Planhushållningsdebatten och The Other America av Michael Harrington, en amerikansk demokrat – och socialdemokrat. Ur dessa böcker hämtades citat till tal och artiklar. Palmstiernas bok kom att ligga till grund för det socialdemokratiska partiets första miljöpolitiska program.

När Riksdagen var samlad hade Tage varje onsdag ett möte med de andra partiledarna. Det var en tradition, som jag tror gick tillbaka till åren efter andra världskriget och 1950-talets kalla krig. Vad de än sa till varandra i den politiska debatten, skulle partiledarna vara på talefot med varandra. När Tage samlade ihop sina papper för att göra sig klar att gå över till Riksdagen, frågade han oss: ”Nå, vad tycker ni jag ska säga till Die Töffen?”. Det var hans lätt ironiska formulering om Yngve Holmberg och Sven Wedén. Gunnar Hedlund behandlades däremot med stor respekt.

Tage Erlanders humör pendlade. När han hade gjort bra ifrån sig i en debatt kunde han säga: ”Ja, det blev ju ingen katastrof”. Då var han nöjd och ville ha det bekräftat. När det hade gått dåligt skrädde han inte orden. 1967 var ett svårt år för Tage Erlander. Kommunalvalet året innan hade inneburit en stor motgång, hans ställning som partiordförande var ifrågasatt. Den här hösten intervjuades han och de övriga partiledarna av TV:s ”De tre O-na” under rubriken ”Mellan två val”. Det gick inte bra, han snavade redan på en inledande fråga om bostadspolitiken.

När vi sågs nästa morgon gick han runt i det stora rummet och var djupt betryckt. Så stannade han och såg ut över Strömmen och utbrast: ”Där gick nog faen valsegern åt helvete, …men, men, det är ju elva månader kvar. Jag tror vi ska räta upp det”.
Det var en av många politiska lektioner vi fick – tidens betydelse i politiken, elva månader är en lång tid. På valaffischerna fanns två budskap. Det ena var ”Erfarenhet och Förnyelse” med bilder på Tage Erlander, Gunnar Sträng, Olof Palme och Krister Wickman, vilka personifierade detta budskap. Det andra var ”Stabilitet i en orolig tid” med Torsten Nilsson och Alva Myrdal som garanter.

När Sverige 2022 fick en ny statsminister som hade en besvärlig start, kom jag ihåg att Tage Erlander inte hade det så enkelt som nybliven statsminister 1946. De borgerliga tidningarna beskrev honom som en ”nolla”. När han av en norsk journalist fick frågan hur det kändes att bli beskriven som en ”nolla”, svarade Tage Erlander: ”Det är ett gott utgångsläge. Då kan det bara bli bättre!”

Hans sista val, 1968, blev hans bästa. Stor seger, 50,1 procent av rösterna och egen majoritet. 1968 var socialdemokratins tid, inte den yttersta vänstern i alla dess formationer och bokstavskombinationer. Vänsterpartiet kommunisterna tappade mer än två procentenheter och hamnade på tre procent och skulle ha varit utslaget ur Riksdagen om den nuvarande grundlagen hade gällt.

Varför bara pojkar? Nja, inte bara pojkar. Maria Nyström, statsministerns assistent, tog hand om Tage Erlander, en ung Ingela Thalén såg till att hålla ordning på oss och våra papper, Kristina Lejdström hade hand om breven till statsministern. Ingela Thalén blev så småningom kommunalråd i Järfälla, sedan arbetsmarknadsminister, socialminister och partisekreterare. När Olof Palme 1969 efterträdde Tage Erlander kom det inte bara att sitta pojkar i soffan. Då tog Berit Rollén och Karin Jonsson plats bland dem som skötte presskontakterna och skrev statsministerns tal.

Olle Svenning skrev för några år sedan en mycket läsvärd bok om den här tiden och hur det var att arbeta med Tage Erlander, År med Erlander. Rekommenderas för den som vill veta mer om livet som ”Tages pojkar”.

1940. Med farmor och storebror på vintrig väg

Detta är min första minnesbild, en bild som påminner mig om det som jag inte kan ta fram på egen hand ur minnet. Året är 1940, en kall och snöig vinter. Jag är snart två år gammal, min  bror Gösta snart 4 år gammal. Farmor Emma Kristina har tagit med oss på en vintrig vandring på vägen som leder från vårt torp ut till stora vägen.

Emma Kristina var änka efter Lars Johan, min farfar. Han föddes 1848, bodde med sin mor och syskon i en backstuga. Han for som 17-åring till Stockholm och började bygga järnväg. Han blev vad man då kallade ”rallare”. Han kom så småningom tillbaka och fortsatte som rallare i bygget av Halmstad-Nässjö Järnväg.

Han träffade Emma Kristina på Värnamo marknad, tycke uppstod och de bestämde sig för att bilda familj. Lars Johan köpte mark och byggde en torpstuga och kallade stället för Petersborg. Dit flyttad Emma Kristina. De fick två barn, Sven-Gustaf, som dog som barn, och Gustaf, som skulle komma att bli vår far.

Lars Johan arbetade som rallare och var på sin fritid ”hemmansägare”, dvs han drev ett jordbruk på det lilla torpet. Han arbetade till han var 67 år, och kunde då få en liten pension, tack vare en ny lag som riksdagen beslutat om några år tidigare. Både Lars Johan och Emma Kristina fick leva långa liv, han blev 83 år gammal, Emma Kristina blev  89 år gammal.

Gustaf blev gjutare, fabrikör, folkrörelseman och kommunalt förtroendeman i Bredaryds kommun. Han gifte sig med Adelia. De fick två barn, Gösta och jag. Vi blev samhällsbyggare, han i praktiken, jag i politiken.

Min bror och jag har samlat släktinformation och författat en skrift med titeln ”Från farfars och farmors tid – till vår. Om Sveriges omvandling på tre generationer”. Den handlar om våra tre generationer – och hur samhället har förändrats, tekniskt, ekonomiskt, politiskt och socialt under de drygt 170 år som våra tre generationer levt.

Den här familjebilden bilden togs hos en fotograf i bygden, antagligen 1941 när jag var tre år och Gösta var fem. Gustaf var fabrikör, delägare i Bredaryds Nya Gjuteri, Adelia hade i sin ungdom arbetet i Stockholm, Köpenhamn, Arboga och Gislaved. När hon gifte sig med Gustaf blev hon hemmafru, som sedan var på den tiden.

1945. Skola och skolkamrater – hur gick det sen?

Detta är en av de få minnesbilder jag har från tiden när jag hade börjat skolan. Jag tror att bilden är från 1945, det år då jag började i första klassen i småskolan, möjligen något år senare.

Lägg märke till klädseln. Vi har alla tröjor, eller ”gensare” som det kallades utanpå skjortan. Vi är klädda i ”golfbyxor” dvs byxor som fästes upp på smalbenet och skapade en påse runt benen. Därför kallades de också för ”äppelknyckarbyxor”. Jag har sockar och pjäxor på fötterna, sockarna nedvikta över pjäxorna.

Närmaste mig står Sven Wilhelmsson, bakom honom Harry Johansson och längst ut till höger Lennart Magnusson. Vi var jämgamla och gick i samma klass. Framför oss står Anders Johansson och Ingvar Ljungberg, ett par år yngre. Vi står i en trappa och jag har ställt mig så att jag ser litet större ut än de andra. Var vi befann oss vet jag inte. Kan det vara i Skolvik, där Harry och hans bror Anders bodde?

Sven Wilhelmsson kom att bli industriarbetare i Bredaryd och senare taxichaufför. Harry Johansson tog över sin fars träindustri och drev den ända till 2005. Lennart Magnusson, som var klassens ljus, blev byggmästare. Ingvar Ljungberg blev VD för ett företag i Anderstorp medan Anders Johansson blev en äventyrare som byggde båtar och seglade på de stora haven. Han flyttade från Sverige på 1970-talet till Västindien, senare till Nya Zeeland.

1946. Jag var åtta år gammal och världen skulle gå under

Det var en varm och vacker söndagskväll i slutet på juni 1946. Jag var åtta år gammal, hade nyss slutat andra klassen i småskolan och skulle efter sommaren gå vidare till det som då kallades folkskola. Av denna sommar har jag ytterst få tydliga minnen – utom just den här kvällen.

Mina föräldrar var tillsammans med några andra närboende bjudna till en grannfamilj på kvällskaffe. Min bror och jag fick följa med. Jag har en tydlig minnesbild av grannens hus, trädgården, syrenerna, de vuxnas samtal. De talade om det som skulle hände den kommande natten på andra sidan jordklotet. Där skulle en provsprängning av en atombomb ske. Det var ett nytt vapen som hade utvecklats i Amerika. Sprängningen skulle ske på en ö i ett stort hav, på en plats som kallades Bikiniatollen.

I radions nyhetssändningar hade man berättat om bomben och vad som skulle kunna ske när den exploderade. Det jag uppfattade av de vuxnas samtal var att när bomben sprängdes skulle det sätta igång en kedjereaktion. Explosionerna skulle fortsätta på egen hand.

Det man talade om var hur långt dessa kedjereaktioner skulle kunna gå. Skulle denna bomb, det kraftfullaste vapen som någonsin skapats, kunna sätta igång en kedjereaktion som spreds över hela världen? Skulle hela jorden sprängas? Skulle vi inte finnas till nästa dag? Det var så tankarna gick i huvud på en åttaåring –  efter att ha avlyssnat de vuxnas samtal.

Vi vandrade hem i sommarkvällen och jag var full av frågor och oro om vad som skulle ske. Jag var åtta år, född ett år innan andra världskriget började. Jag  hade minnen av svarta krigsrubriker i tidningen och krigsnyheter i radion. Det mesta var på avstånd. Men detta var något helt annat. Skulle värden gå under? Vad skulle hända med oss? Jag kan inte minnas att mina föräldrar var upprörda eller djupt oroade. Jag antar att de sa några lugnande ord och uppmanade mig och min bror att be aftonbönen och sedan somna. Nästa morgon vaknade jag till en ny dag, en sommardag med lek och bad. Livet gick vidare som vanligt. Men händelsen fastnade i mitt minne på ett sätt som inga andra händelser från min barndom har gjort.

Det som hände under natten mellan söndag och måndag var att ett amerikanskt bombflyg släppte ned en atombomb, som exploderade 160 meter ovanför vattenytan. Explosionen skapade ett svampformat moln, som alltsedan dess har fungerat som illustration till denna form av militära maktmedel.

En sådan kärnteknisk explosion uppstår när en radioaktiv atom –  uran-235 eller plutonium-239 – kommer i kontakt med neutroner. Det som gör dessa atomer annorlunda än de flesta andra är att de är klyvbara och kan upprätthålla en kedjereaktion, som gör att bomben kan expandera med enorm kraft. Resultatet är inte bara en massiv explosion utan också utsläpp av enorma mängder radioaktiva partiklar som kan spridas hundratals mil, beroende på enhetens storlek och väderförhållandena. De amerikanska provsprängningarna i området – sammanlagt 23 under tiden från 1946 till 1954 –  medförde en lång rad allvarliga och långvariga effekter på människor hälsa och på naturen inte bara i närområdet utan också mycket längre bort.

Spekulationerna runt kaffebordet den där sommarkvällen var inte gripna ut luften. Sprängningen gav upphov till en kedjereaktion, men det blev inte den kedjereaktion som man då befarade. Det blev en annan kedjereaktion  som vi skulle få anledning att frukta. Tre år senare, i augusti 1949, genomförde Sovjetunionen sin första kärnsprängning. Därmed var kärnvapenkapprustningen inledd. Under de kommande årtiondena kom åtta stater att genomföra kärnvapenprov: USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike, Kina, Indien, Pakistan och Nordkorea.

Provsprängningen i Bikiniatollen var således inte slutet på den värld jag var född i. Den var början på det kalla kriget, upprustningen och kärnvapenhotet, något som skulle följa mig i hela mitt liv.

Det skulle dröja ända till 1963 innan de stora nationerna träffade ett avtal som satte stopp för atomprov i atmosfären, yttre rymden och under havsytan. Eftersom avtalet inte omfattade prov under jord, fick det inte avsedd effekt. Stormakterna ökade sina underjordiska prov och kärnvapenarsenalerna fördubblades mellan 1963 och 1970.

Det skulle dröja ytterligare 30 år innan det blev dags att starta förhandlingarna om ett fullständigt provstoppsavtal. Detta avtal antogs av FN 1996.  Men ännu 2022 har inte alla länder ratificerat avtalet för att det ska kunna träda i kraft – Nordkorea, Indien och Pakistan blockerar avtalets ikraftträdande. I väntan på att avtalet ska träda i kraft har kärnvapenstaterna uttalat att de ska upprätthålla ett så kallat moratorium (uppehåll) i sina provsprängningar. Detta moratorium har accepterats av alla kärnvapenstater utom Nordkorea.

Antalet kärnvapenstridsspetsar har minskat dramatiskt sedan det kalla kriget. Under lång tid var kärnvapenhotet inte närvarande i den globala säkerhetsdiskussionen, med undantag för vad Nordkorea kunde hålla på med. Allt ändrades i februari 2022 när Ryssland invaderade Ukraina och hotade med kärnvapenvedergällning om Nato hotade Rysslands existens.

1948. OS i London – bygdens son tar guldmedalj!

Av alla minnesbilder från Olympiska Spelen i London 1948 är denna den jag minns bäst. Tre pristagare på prispallen, den som står högst upp har tre kronor på bröstet. Han har denna heta sommardag, det var upp mot 30 grader varmt,  vunnit den olympiska tävlingen i gång 50 kilometer på tiden 4 timmar, 41 minuter och 52 sekunder. Åtta kilometer längre än ett maratonlopp!  Han har tagit emot guldmedaljen. Nu ser han och hela publiken den svenska flaggan hissas. Samtidigt spelas den svenska nationalsången. Han har nått den framgång som alla friidrottare drömmer om.

Han var inte ensam bland svenskarna om att stå överst på prispallen. Svenska OS-deltagare tog sammanlagt 16 guldmedaljer i London-OS 1948 och gjorde Sverige till näst bästa nation efter USA vad avser medaljer. Men det som gör denna bild så speciell är att guldmedaljören hette John Ljunggren och hörde hemma i  Värnamo Gångklubb. Han far hette Axel Ljunggren och bodde på gården Byholm utanför Bredaryd, granne med vårt Petersborg. John Ljunggren var bygdens son, han var nu bäst i världen. Vi var så stolta.

Under OS i London lyssnade jag på radions direktsändningar. Följande dag läste jag referaten i Göteborgs-Posten om svenska framgångar i friidrott, fotboll, modern femkamp, brottning, kanot. Och sen kom veckotidningen Rekord-Magasinet och sedan All Sport med reportage, bilder och resultat. Jag läste och jag kunde alla resultaten i friidrott och fotboll. Jag kommer fortfarande ihåg resultaten i de fyra matcher som gjorde Sverige till guldmedaljör i fotboll, mot Österrike, Korea, Danmark och – i finalen – mot Jugoslavien, som Sverige vann med övertygande 3-1. Det var det internationella genombrottet för Gunnar Nordahl, Nils Liedholm och Gunnar Gren, de tre som skulle bli  den framgångsrika trion Gre-No-Li i italiensk fotboll.

Jag var 10 år gammal, jag var – eller blev – ”idrottsfantast” som man sa på den tiden om dem, som helt och fullt gick upp i idrotten. Jag spelade fotboll och ägnade mig åt friidrott så långt det gick på en idrottsplats, som bara hade en primitiv bana för längdhopp och en gammaldags höjdhoppställning. På vintern var det skidåkning och skridskoåkning som jag och mina jämnåriga ägnade oss åt. Jag har ett minne att det mesta av fritiden gick åt till sådana övningar.

Under 1950-talet ordnades Riksmarschen, från början en årlig aktivitet under andra världskriget för att få svenska folket att motionera och bli friskare.  Så också i Bredaryd. Vid ett av dessa tillfällen i slutet av 1950-talet medverkade John Ljunggren och visade upp har det gick till att gå snabbt utan att börja springa och därmed bryta mot reglerna för gångtävling. Jag deltog och försökte kopiera John Ljunggrens stil. Det gjorde jag så väl att jag av John blev uppmanade ett satsa på gång som min sport. Så blev det inte. I skolan tävlade vi i löpning 60 meter, i längd och höjdhopp. I skol-DM deltog vi med stafettlag som vann tack vare god växlingsteknik. Mesta tiden ägnade jag åt fotboll, först i pojklaget, sedan också i B-laget och någon gång i A-laget. Som mest träning tre kvällar i veckan, match i pojklaget på söndagsförmiddagen och i klubblaget på eftermiddagen.

Detta är Bredaryds IKs pojklag i fotboll, någon gång i början på 1950-talet Jag står i främre raden, två från höger.  Vi tränade på onsdagarna och spelade match på söndagarna. Hemmamatcherna spelades på Rocknevallen, en fotbollsplan som bara delvis hade gräs, var gropig och svårspelad. Vi spelade mot lag från Forsheda, Reftele, Anderstorp och Västboås. I början på vår fotbollstid cyklade vi till bortamatcherna, sedan blev det bil.